Jag har alltid varit ganska bra på att oroa mig. Mitt första konkreta minne är när vi på min femårsverksamhet pratade om den friska kroppen och hur den fungerade. Jag var livrädd och tog små diskreta andetag när vi skulle hålla andan för att det jag trodde att det var farligt. Mamma har berättat att jag båda skakade och grät när jag kom hem den dagen.

Ett tag i lågstadiet var jag rädd för jordbävningar. Jag trodde att huset skulle rasa in över mig i sömnen. Sedan lärde jag mig att vi inte har jordbävningar (som märks och skakar iaf) i Sverige, och rädslan försvann. Länge var jag jätteorolig för att något skulle hända min mamma. Jag vet inte om det hängde ihop med att jag redan "förlorat" en förälder (min pappa har alltid varit närvarande i mitt liv som förälder, men han flyttade från Uppsala och mig när jag var sex år), men jobbigt var det. Jag var övertygad om att mamma varit med om en bilolycka varje gång hon var fem minuter försenad.

Idag är jag varken rädd för att hålla andan eller tror att något ska hända mamma, men ibland är jag orolig för att livet ska ta slut på ett eller annat sätt. Det är såklart en oro som vi alla måste hantera. Det är skitläskigt. Ena sekunden har vi en morfar, andra sekunden går han inte att hitta någonstans i världen.

Oro är inte logisk, liksom känslor sällan är det, men ibland måste jag ändå le lite åt mig själv. Ofta när jag blir sådär livrädd för att inte få leva mer är det just för att det är så jäkla härligt att leva. Jag älskar det. Jag älskar vårsolen mot underarmarnas hud då jackan är uppdragen, pirret i magen av ett efterlängtat sms, att dricka lite för många drinkar med nya vänner, nervositeten inför ett uppträdande och tillfredställelsen i ett publicerat blogginlägg. Jag älskar smaken av snabbnudlar och av välgjorda pastasåser, känslan av okontrollerat fniss under en lektion, att prova vackra klänningar och få uppskattande blickar för dem, att kyssas tills läpparna är alldeles ömma, att lära mig nya sätt att se på världen och att prata med gamla vänner halva nätterna. Och det är himla dumt, egentligen, att låta oron för att livet ska ta slut hindra mig från att inse att det faktiskt pågår, och är rätt fantastiskt, just precis nu.

/Zäta