Räcker det med att vi är jämställda på pappret? Räcker det med att styrelser säger att de inte bryr sig om könet på sina ledamöter? Räcker det med "alla är välkomna, jag vet inte varför tjejerna inte vill vara med. Det är inte mitt problem"?

Första vågens feminism vid förra sekelskiftet och början av 1900-talet handlade om precis det. Rätten till lika rösträtt, arv och yrkesarbete. Det handlade om att ha lika rättigheter i lagens namn, även om de inte utnyttjades. Många av debattörerna på den tiden använde sig av argument i stil med: "De fåtal kvinnor som lämpar sig för akademisk utbildning ska kunna genomgå en. Detta skulle kunna gagna samhället då fler kompetenta hjärnor kan medverka till dess uppbyggnad. Men var lugna, vi behöver inte oroa oss för att ändrade lagar ska göra att alla kvinnor helt plötsligt vill studera och försumma sin viktigaste plikt; hem och barn. Det är ytterst få kvinnor som har samma mentala förmåga som män." Och detta var alltså argument från dem som stod på kvinnornas och förändringens sida. Samtidigt fanns det förstås de som hävdade att kvinnor hade precis samma förnuft som män och just därför skulle få samma rättigheter, men bara på pappret, resten var upp till individerna. Idag kallas de som ansluter sig till dessa tankar ofta för liberalfeminister.

Andra vågens feminism under 70-talet handlade istället om reella rättigheter. Kvinnorörelsen hade insett att även om män och kvinnor var lika inför lagen hade männen fortfarande mer makt och reellt inflytande i samhället. Den fokuserade som ni säkert vet på den privata sfären där sexualitet, pornografi och hemarbete lyftes upp som frågor som rörde hela samhället, och inte bara familjen. I Sverige känneteckans eran av de radikalfeministiska slagorden "Det privata är politiskt!"

Tredje vågens feminsim som började under 90-talet handlar intersektionalitet och dekonstruktioner av kön. Alltså att inse att det inte finns en Kvinna vi kämpar för, och att hon framförallt inte är endast en vit medelklassKvinna. Antirasistisk feminism och queerfeminism skulle kunna sägas känneteckna denna tid.

Olika feminismer bygger på varandra och vävs in i varandra. Det finns långt fler än de fyra jag nämnt här, och alla enskilda feminister har sin egen syn på vad som är det största problemet och hur vi ska gå till väga. En feminism till som kan vara värd att nämna är separatisterna. Förenklat tror de inte på att en jämställd värld kan existera så länge kvinnor och män lever tillsammans, och ibland tror de även på ett matriarkat där kvinnorna ska ha mer makt än männen. Jag nämner separatisktiska feminister, som verkar vara ganska ovanliga i dess renodlade form, jag har aldrig träffat någon, för att visa att detta inte är vad feminister överlag tycker. Det som förenar feminister av olika skolor, det som gör att någon kallar sig feminist, är insikten att kvinnor idag är strukturellt underordande män och att detta bör ändras på. Det är viktigt att komma ihåg.

Vad som gör mig ledsen är att vi ibland inte verkar ha kommit längre än vad liberalfemisterna för hundra år sedan gjort. Det är okej att säga att alla är välkomna, utan att reflektera närmare över varför det är tio män och ingen kvinna i gruppen som är till för alla. Jag tror på individers fria vilja och på slumpen, men inte hur länge som helst. Ofta finns det andra förklaringar också. Attityder och jargong, vem som blir lyssnad på och vem som måste kämpa för att bli hörd, vem som avancerar i hierarkier och vem som stannar kvar, vem som blir övertalad att vara med och vem som bara "är välkommen." Det behöver inte alltid vara medvetet, men jag tycker att det alltid är värt att tänka över om det finns dylika förklaringar till att tjejerna inte är närvarande trots att det är rättvist på pappret. Och troligen är det så att det finns andra förklaringar än slumpen, vilket förstås innebär att de ska åtgärdas.

Hade det inte funnits ett missförhållande hade det räckt med att säga att alla var välkomna. Hade det varit uppenbart att alla var välkomna på samma villkor hade det räckt med att säga att alla är välkomna. Hade alla individer haft samma möjlighet att tro på sig själva och sin betydelse för gruppen hade det räckt med att säga att alla är välkomna. Men när det inte är så, och vi vill sträva efter reell jämställdhet, då behövs särsklida insatser för att uppnå detta. Pappret räcker inte.

Tjejer extra välkomna! Din kompis Stina verkar vara bra på att skriva, vill hon vara med tror du? Hörrni, vi kanska ska skippa diskussionen om varför tjejer har urringat om de vill bli tagna seriöst på mötet, vi är trots allt en sportförening. Nu har Markus och Mohammed avbrutit Lisa två gånger, vill vi ha det så? Vi behöver verkligen en tjej i den här rollen. Men om tjejer inte kan bära flaggan för att den är för tung, kanske det är flaggstången vi ska byta ut, och inte könet på bärarna?

/Zäta