Inte för kvinnor.



Eller män, tydligen. Det kan kännas lite fint i denna sexualiserade ojämlika värld att sexism inte alltid går hem. Att folk faktiskt slutar köpa skitprodukten på grund av skitreklamen. Det finns hopp för mänskligheten.

/Zäta

Prestationskrav och annat töntigt

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Jag är konsekvent i otid: Fem minuter sen.

HAR DU BRA KONDITION:
Det funkar fint att bo på femte våningen utan hiss, men har aldrig varit någon sportfåne.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Med Warhol och Warren på väg ut förra helgen. Jag såg ut att vara ungefär 12 år på bilden.


HUR KÄNNER DU DIG NU:
Härligt höstsol-genom-fönstret-varm och ganska nöjd med livet.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart, blått, rött, vitt

KAN DU LAGA MAT:
Alltså klart jag kan tillreda föda, men mat: nja.

VAD PLUGGAR DU:
Journalistikvetenskap.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
Ja, men jag gillar 3D-versionen bättre.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Iförrgår när jag såg på "En andra chans". Jag grät både när en tjej döpte sitt barn och barnet mormor pratade hoppfullt, och när en av killarna i programmet avled. Jag har inte ens följt serien, är bara löjligt lättrörd.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Nä. Känslor är bra' tycker ja'


HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Verkligen! Efter inlämnad hemtenta läste jag en spännande bok och sedan träffade jag fina vänner på nation.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Tetetetetetetete, gärna med mjölk.

ÄR DU NYTTIG:
Mjah.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Jadå, allt från dagistimmis till maskinbyggare, men inget riktigt heltidsjobb.

ÄR DU BLYG:
Nej, men jag är kanske inte alltid så superframåt som folk verkar tro.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
Vaknade vid åtta och läste lite. Somnade om och gick upp vid elva. Skööönt.

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Det kanske var SuperMario hos min en-gång-om-året-fjäll-kompis när jag gick i mellanstadiet?

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Det får väl bli SuperMario då.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Mer än en punchpralin i alla fall.

JAG SOVER:
Oftast väldigt gott. Ibland för länge. Sällan ensam.

VAD SA DU SENAST?
"Tycker ändå att det var rasistiskt, men jag förstår att han har andra, trevliga sidor, också" om en kompis kompis som spelat på en hårfin linje mellan att driva med stereotyper och faktiskt driva med färgade människor under en maskerad.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Queertopia!

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Moa, mamma, Elin, Warren.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Just precis nu? Ingenting. Livet är fint här i min soliga säng.

HAR DU SNYGGA SKOR:
Definitivt, men jag får anstränga mig för att hitta dem. Tipsa gärna om bra affärer för 35:or.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Nej, vi sover i Moas säng.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Troligen inte, om inte mamma fått oväntat besök.

HAR DU KÖRKORT:
Ja!!! Blir fortfarande glad varje gång jag måste visa leg.

ÄR DU ENSAM NU:
Själv, ja. Ensam, nej.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Denna vecka? Som i idag och imorgon? Att Moa kommer hem från Köpenhamn.

VARFÖR PUBLICERADE DU DEN HÄR TÖNTIGA LISTAN?
För att jag först tänkte att jag inte borde, att det inte är intressant, att jag borde göra en djup analys av ett samtida samhällfenomen istället. Och då blev såklart den naturliga motreaktionen: BAJSA PÅ PRESATIONSKRAVEN, HÄR KOMMER TÖNTLISTAN!!!

/Zäta


Varför kvinnor inte skriver populärvetenskap och andra post-tentafunderingar

Jag har en ny post-tentatradition. Jag kallar den Populärvetenskapspepp. Varje gång jag har klarat en tenta (nåja, lämnat in eller skrivit en) får jag köpa en sådan där engelsk storpocket med utfasade bokstäver på framsidan, populärvetenskapligt innehåll och snygga titlar, som får det att vattnas i munnen.



Idag blev det The Mind's Eye av läkaren och professorn Oliver Sacks, som handlar om hur människor med ovanliga hjärnskador eller handikapp, så som att inte kunna känna igen mänskliga ansikten (alls, de är inte mer utmärkande än knän eller blomkrukor för dessa personer) klarar av vardagen.

Om du också blir lite småsugen av fina populärvetenskapsböcker kan jag absolut rekomendera The Shallows av Nicholas Carr -- superintressant om hur Internet förändrar vårt sätt att tänka. The Political Gene av Dennis Sewell var däremot en riktig besvikelse. Jag trodde att det skulle vara en seriös och balaserad genomgång av allt skit som misstolkningar och konstiga användningar av Darwins evolutionslära gett upphov till genom historien, men det var någon slags kristen propaganda om att världen hade varit bättre om Darwin aldrig funnits, typ. Någon borde skriva en lika sexig bok som faktiskt innehöll det titeln och baksidan utlovade. Vill jag läsa kreasionistdravel letar jag på ficion hyllan. Själva poängen med non-fiction är liksom att det är non-fiction.

Jag vet inte om ni lade märke till det, men Dennis, Nicholas och Oliver är ett ganska representativt gäng för non-fiction-hyllorna. När jag påpekade det för expititen på Pocket Shop svarade hon "Oj, det har jag aldrig tänkt på, men det är ju bara män! Om du kollar på relationsböckerna inom psykologin hittar du nog lite kvinnor!" För att vaar rättvis kan jag väl påpeka att jag hittade en kvinnliga författare på non-fiction-hyllan också: på en biografi över Oprah Winfrey.

Så nu har jag kommit på vad jag ska göra när jag blir stor. Jag ska skriva den här boken:


(minus tejpbitar och plus ett par hundra skarpsinniga sidor)

/Zäta


Något som vore fett

Jag vet att jag är världssämst på att blogga för tillfället, men det har sina förklaringar. För det första har jag hemtenta. Det går typ urdåligt med den.

För det andra håller jag på och funderar över framtiden. IGEN. Den här gången är det naturvetenskapen som spökar. Jag saaaaknar dig Sofiaaaa, säger den. Jaja, den skulle ha sagt det om den var ett spöke i alla fall. (För er som inte känt eller läst mig i flera år kan jag inflika att jag drömde om att bli evolutionsbiolog som liten och gick NV bioteknologi på gymnasiet.)

Vet ni vad jag önskar allra mest just, (möjligtvis bortsett från lösning på ojämlikheten i världen)? Att hitta ett utbildningsprogram som jag känner mig hemma på, som leder till något vettigt jag kan ha som bas i framtiden och som behandlar i alla fall en del av alla de saker jag är intresserad av. Det skulle vara fett.

/Zäta

Den lilla skillnaden mellan att var FÖR och EMOT något

Så fel det kan bli. Moderaterna påstår sig vara historiska rättviseförkämpar, andra håller inte med. Moderater blir upprörda. 

Det kanske är lite svårt för moderaterna att förstå vad "historiskt har kämpat mot apartheid och för jämställdhet" betyder? Jag kan hjälpa till!

Att vara likgiltig för santioner och propagera för handel med Sydafrika är inte att jobba mot apartheid. Det är att vara likgiltig. Att aktivt lobba mot kvinnlig rösträtt och kvinnligt myndigförklarande är inte att vara för jämställdhet. Det är att vara mot jämställdhet. Ni moderaterna har alltså inte varit någon lysande stjärna av rättvisepatos på mångfaldshimelen. Det är faktiskt jättenkelt.

Ingen har påstått att Moderaterna idag är samma parti som för 90 år sedan, men att säga att de de "var med och genomförde lika och fri rösträtt" är faktiskt ren och skär lögn.

/Zäta

Pfffuhh

Ibland, nästan varje gång jag loggar in här faktiskt, hatar jag blogg.se lite. Jag vet jag kunde valt en annan portal från början, eller bytt om jag haft tid och ork. Å andra sidan är det kanske lite bra att hålla sig uppdaterad om vad Sveriges unga bloggare anses vara intresserade av.

Idag var det MJUKA LÄPPAR vi skulle sträva efter.

Annars brukar det vara underkläder, hårprodukter, inredningsmagasin, eller varför inte lansera en helt ny dag när vi ändå är inne på hjärntvättar-spåret? Alla krossade hjärtans dag, 12 november. Frågan är bara vad de tänkt sälja den dagen. Gråtande nallar och trippelchockladkakor perfekta för tröstätande? Update: De ska tydlingen sälja värktabletter. Classy.

Det här inlägget hade inte så mycket mer att komma med. Det var mest en liten irritationspust i konsumtionssamhällets äckeldamm. En kämpande smal luftström från min mun i en vinande ideal-storm.

DE ENDA SOM HAR HÅRDA LÄPPAR ÄR DE SOM INJECERAT SAKER I DEM, MAX FAKTOR -- EN UTVECKLING NI VÄL SNARAST BIDRAR TILL MED ERA LÄPPREKLAMER.
/Zäta

Zätas bröst-funderingar, del II

Att ha funktionella bröst kan definieras på en massa olika sätt, men för mig betyder det i alla fall att de har en sexuell funktion för mig själv och en framtida funktion som mjölkproducenter. Jag tycker det är viktigt att ta upp eftersom bröst ständigt obejktifieras till att vara förmål för någon annans lust. Det är ju skönt för mig när någon rör mina bröstvårtor, oavsett vad de tycker om det. Det är ju också ganska fett att vara en potentiellt vandrande matfabrik, även om det inte är någon direkt allstädes närvarande tanke. Nu menar jag förstås inte att de kvinnor (och män) som inte gillar att bli sexuellt stimulerade genom sina bröst eller inte kan eller vill amma är sämre kvinnor med sämre bröst, jag ville bara belysa att det faktiskt finns sådana poänger med bröst också.

Till den sista och kanske svåraste punkten: Bröst som objekt för andras begär. Det finns en stor feministisk misstänksamhet, för att inte säga förakt, mot den här biten. Om vi ser till den överdimensionering det hela tagit, till hur bröst framställs i media och kultur som varandes det enda män tänker på och bryr sig om, så håller jag med. Det suger verkligen att kvinnor ska mäta sitt värde i kupstorlek när vi har så otroligt många andra tillgångar. Men det är samtidigt svårt att sklija ut andras begär från vad du själv vill: Du kanske vill vara attraktiv. Och det är okej. Frågan är bara hur långt vi ska gå för att anpassa oss till vad vi tror att andra gillar, och hur stor roll en specifik kroppsdel egentligen ska spela. Det går inte att ignorera att samhället puttar oss i en viss riktning när det kommer till att bedöma våra kroppar, och så är vi tillbaka där vi började: Att vara sig själv och trivas i sin kropp.

I min idealvärld kan människor känna sig attraktiva oavsett om de faller inom den idag smalt definierade ramen för "vacker" eller "attraktiv", för att ramen ska inte finnas alls. Men idag måste vi förhålla oss till den, och jag tror att det bästa sättet är att försöka vara stolt över sin icke-normativa kropp. För att visa att det går och för att det gör livet så mycket lättare. Därmed inte sagt att jag fördömer alla som gör ingrepp i sin kropp. En person som gjort en bröstförminskning uttryckte det på det här sättet: "Det kändes inte som att brösten tillhörde mig förut. Nu känner jag mig hemma i min kropp och operationen är typ det bästa jag har gjort."

Vem är jag att döma vad andra får och inte får göra med sina kroppar? När människor försöker definiera personer som har opererat brösten "av rätt skäl" faller de obönhörligt i den normativa fällan. "Hon gjorde det bara för sig egen skull" -- ja, men går det verkligen att frikoppla från samhällets ideal som vi alla är överens om är snedvridnaOch det värsta argumentet av alla, som egentligen förtjänar ett eget blogginlägg: "Jo, men jag förstår folk som harjättesmå bröst, alltså typ inga alls, att de vill operera sig, men hon här är ju jättesnygg -- varför ska hon göra det?"

Vad är det som säger att folk med jättesmå bröst får operera sig? De kanske trivs fett bra i sin kropp, de kanske får enormt mycket sexuell njutning genom sina bröst och kan amma hur många barn de vill. De kanske kan röra sig genom samhället precis som de vill och de kanske har partners/ligg som tänder enormt mycket på deras kroppar. Det enda skälet till att jättesmå bröst lever i ett undantagstillstånd är att vi har en normativ uppfattning om hur en kvinnokropp ska se ut. Den ska ha bröst som sticker ut en viss bit från kroppen. Och när folk inte uppfyller de normativa ramarna blir det genast genustrubbel och korrektionsmetoder som ska fram. Låt folk med jättsmå bröst vara.

Jag har hört det argumentet en massa gånger. Jag brukar menande titta på mina egna bröst och svara "jag har jättesmå bröst, borde jag operera mig?", men då brukar folk vara snabba att inflika att det är annorlunda för mig, för att jag är liten hela jag. Jag är ju proportionelig. Poff, så var vi tillbaka i normativiteten. Jag fick ha små bröst, för jag passade in ändå, vilken tur!

På ett teoretiskt plan gör det här mig galen. Vi måste sluta upprätthålla snäva attraktivitets-ramar och bedöma andras kroppar slentrianmässigt om vi vill kunna leva friare liv som kvinnor. Samtidigt vet jag att jag många gånger blivit tröstad av just det faktumet att jag bedöms vara propertionelig och därmed attraktiv när pressen att vara snygg blivit alltför påtaglig. Vi kan inte beskylla tjejer som bryr sig om sitt utseende för att vara anti-feministiska, när vi hela tiden utsätts för press i just den riktningen, men vi kan låta bli att bedöma varandra utifrån ramar vi alla underkänner. Sluta bedöma och gradera varandra, sluta upprätthålla en orättvis struktur, men inte kritisera enskilda människors val när det kommer till deras egna kroppar. (Deras åsiker -- javisst! Men deras ingrepp? Nej.)

Det enda vi kan döma ut är de normer och ideal som säger att vi bara får se ut på ett sätt, och försöka att stötta varandra i att våga känna oss attraktiva som de ofullkomliga personer vi alla är.

/Zäta

Zätas bröst-funderingar, del I

Jag tänker mycket på bröst för tillfället. Jag har faktiskt inte tänkt såhär mycket på bröst sedan jag var 14 och livrädd för att ingen skulle bli kär i mig om jag fortsatte att ha små bröst.*

Jag googlar också bröst. Och när du googlar bröst på olika sätt så kommer det en obönhörlig våg av normativitet mot dig. Och när du blir utsatt för dylika vågor och har en feministisk blogg bara måste du skriva om det.

Har ni hört talas om Tanner-skalan? Det är en skala på pubertetsutveckling som en brittisk forskare hittade på genom att titta på en massa barn och tonåringar i mitten av 1900-talet. Han var också en pionjär inom HGH - Human growth hormone-behandling, som extraherades ur döda människor och gavs till barn med försenad utvecking, vilket resulterade i att många barn dog av hjärninfektioner som spreds med hormonet. Tanner stoppade genast försöken, men föräldrar fortsatte att insistera på att deras barn skulle få hormonet. Urk. Hellre normallång och död än kort och levande? Snacka om normer som dödar. Idag finns laboratorieframställt hormon, som inte kan sprida sjukdomar.

Tanner-skalan går ut på att utvecklingen av XX-personers bröst och könsorgan, och XY-personers könsorgan delas upp i fem faser. Från en prepubertal barnkropp till en "fullt utvecklad" vuxen persons kropp, något som tar ungefär fem-sex år: Puberteten. Jag förstår att medicinsk vetenskap måste ha mallar att utgå från, för att kunna sätta in behandling när något är fel, men problemet ligger både i dess snävhet och i de omtolkningar som görs av lekmän där ute.

Här är en bildtext hämtad från en sida om transsexuella kvinnors bröstutveckling med hormoner:

Although born physically male, her parents accepted her desire to be a girl and she transitioned when 9. The Standards of Care were then stretched to the limit, she started to take puberty blockers at 12, female hormones at 16 and had her sex reassignment surgery at 18.  Given this background, her limited breast development indicates the disadvantages that even very young genetically XY transsexuals face.

Bilderna visar en snygg tjej i 20-årsåldern med långt lockigt hår och naken överkropp. Hon har små, fint rundade bröst och utstrålar en sexig självsäkerhet. Vem har rätt att underkänna hennes bröst med ord som "begränsad" och "nackdelar"? Hon är vacker, och verkar baserat på bilden, trivas med sin kropp. Det sistnämnda är väl det enda som spelar roll? Hela hemsidan har attityden "ju-större-desto-bättre":

If the woman starts treatment already past puberty, the resulting breast development can range from respectable to very disappointing - although even in the later case it should be noted that modern bra's, "push-ups" and breast enhancers can still do wonders appearance wise. But the final breast development may still be regarded as unsatisfactory, particularly in older patients, in which case implants may be desired.


Va?! Varför ska hemside-författaren bestämma vad som är "respektabelt" och vad som är "en besvikelse" och "otillfredställande"?

Låt oss reda ut några saker innan jag går vidare. Bröst är en stakt laddad sexuell symbol i vårt samhälle. Bröst är också en kroppsdel som många trivs med att ha, oavsett om de är födda med de genetiska förutsättningarna för dem eller inte. Det kan vara svårt att känna sig attraktiv som småbystad i en värld där bara fylliga uringningar verkar dra till sig fokus och där bröstförstoringar blir en alltmer accepterat ingrepp i kroppen. Bröst spelar alltså roll, vare sig vi vill det eller inte, men hur vi förhåller oss till det är mer vårt eget val.

Att trivas i sin kropp, och med sina bröst, är den absolut överordnade dimensionen. Även om jag bodde på en öde ö utan folk i närheten skulle jag vilja ha bröst. För att det känns som de tillhör mig, de är en del av min kropp och den jag är. På samma sätt skulle säkert en transkille vilja ha en platt bröstkorg även på en öde ö, för att det handlar inte om hur andra ser oss, utan vilka vi själva känner att vi är. Det går förstås inte helt att frikoppla från andras speglingar och begär, men det är ändå värdefullt att förstöka skilja ut innan vi forsätter.

För transtjejer tillkommer dimensionen av att passera, något som vissa verkligen vill uppnå för sin egen skull, andra mest tycker är bekvämt och en tredje inte bryr sig alls om. Bröst spelar en stor roll i passerandet. Om du inte är född i en normfri grotta någonstans har du också funderat över en androgynt presenterad persons kön någon gång och avgjort det på eventuell förekomst av bröst. Det här är en skillnad för transtjejer just eftersom de inte har samma förutsättningar i övrigt att passera. Om jag klär mig så att mina bröst inte syns (eller binder dem, men det behövs nog knappast) så kommer folk fortfarande att läsa mig tjej. Jag kommer på grund av min smala midja i förhållande till mina höfter, min frisyr, mina fylliga läppar och lilla näsa, min ljusa röst och allmänt späda uppenbarelse oavsett förekomst av bröst kunna röra mig genom samhället som kvinna. För en person med relativt mörk röst, kraftiga ansiktsdrag, breda axlar och smala höfter blir det mycket svårare. Brösten blir helt enkelt mer avgörande.

Att tala om bröstutveckling är därför inte irrelevant, både för den överordnade dimensionen "att-trivas-i-sin-kropp", och den ibland underordnande "att-röra-sig-som-du-vill-i-samhället", men steget från att diskutera utvecklingen till att underkänna små bröst är långt. Bröstutveckling är ultimat när den får dig att trivas i din kropp och du kan röra dig genom samhället som du vill, inte när du uppnått det femte stadiet av en skala någon brittisk snubbe hittade på för femtio år sedan, och som dessutom bara kan appliceras på kaukasiska personer. Normativa skalor har nämligen den nackdelen: De utformas efter den grupp de utförs på. Amerikanska studier har visat att Tanner-skalan inte kan appliceras på färgade flickor för att deras mönster genrellt ser annorlunda ut. Och vad är det som säger att engelska flickor på 50-talet utvecklades på samma sätt som kaukasiska svenskar gör idag, med all den förändring av näringsintag och motion som skett?

Det finns två dimensioner till jag inte nämnt: Att ha funktionella bröst och att ha bröst som upplevs som attraktiva för andra. De, och lite mer teoretiserande kring bröst, tar jag upp i morgon.

/Zäta

*Om du råkar vara 14 och livrädd: Det var inte sant. Ganska många personer har under åren blivit kär i och intresserad av mig, och jag har fortfarande mycket små bröst. Främst för att jag är så mycket mer än mina bröst, men också för att många människor tänder på små bröst. Det märks inte i porrfilmerna och frågespalterna, men om mitt liv får fungera som en case-study kan jag konkludera: Många gillar små bröst, och lika många bryr sig inte ett skvatt om bröststorlek. Jag lovar.**

**Om du råkar tycka att det är dumt att lämna ut sig såhär på Internet, kan jag konkludera: Du har aldrig varit en livrädd 14-årig tjej. Då hade du vetat att det här var det enda du ville och behövde höra.

Två korta reflektioner om gymmet

Jag äger för första gången i mitt liv ett gymkort, och det är i sanning en helt ny värld som öppnat sig för mig. Idag  när jag fascinerat tittade mig omkring lite diskret på de svettiga, hårt arbetande människorna slog det mig hur orättvist det är. Så som vi konstruerat maskulinitet och femininitet i vårt samhälle passar killarna perfekt in på gymmet. Lite svettig lugg, svällande, blivande muskler och gamla T-tröjor som väl inte är civilisationens finaste verk, men som helt klart funkar med resten. Tjejer som förväntas ha välfönat hår och lagom diskret make-up, och vars ansträngningar i maskinerna inte syns lika tydligt utanpå, passar sämre in.

Jag menar förstås inte att tjejer inte ska träna eller är oattraktiva när de tränar. Jag funderar bara utfrån vad normer säger oss. Gymmet är en väldig specifik kontext som väldigt många individer rör sig i och behöver, men som verkligen inte passar för alla på samma sätt. Jag antar att det här har varit uppenbart för många väldigt länge, men för mig är det som sagt en ny observation. Och det suger eftersom träning verkligen är livsviktigt för alla.

Det enda vi kan göra, även om det är inte alltid så lätt, är förstås att skita i normerna och bara jämföra utifrån oss själva. Gymmet tillhör oss alla!

Utom typ, transpersonerna. Var ska de byta om? Jag blir galen. Gymmet vi går till är helt nybyggt -- de kanske kunde inse på 10-talet att det finns folk som faller utanför den vanliga man/kvinna-snopp/snippa-uppdelningen och göra ett litet special-omklädningsrum som gick att låna vid behov?

Det vore fint med ett gym som tllhörde oss alla.

/Zäta

Ett feministiskt perspektiv

Läs, läs, läs den här viktiga artikeln om hur Alliansen har tagit bort jämställdheten i föräldraförsäkringen.

Ord spelar roll. Och vi behöver fler, inte färre, jämställda sådana.

/Zäta

Hur tungt är egentligen ett kilo, och vad har det med genusvetenskap att göra?

I allmänna debatter är det ganska populärt att slänga sig med olika varianter av meningen "genusvetenskap är tyckande", underförstått: Det är inte vetenskap och inte värdefullt. Ganska ironiskt med tanke på att åsikten "genusvetenskap är tyckande" ju knappast är något annat än tyckande. Det andra argumentet, samhällsnyttan, som hela humaniora- (och ibland samhällsvetar-) sfären ständigt får försvara sig gentemot är ockå intressant. Naturvetenskap blir inte alls ifrågasatt på samma sätt, trots att naturvetenskaplig forskning generellt kostar betydligt mer pengar. Vad är samhällsnytta? För vem? Forskning som räddar liv får gärna en särställning, och det är svårt att argumentera emot. Medicinsk forskning är fantastiskt viktig. Men den forskning som granskar vem som får vårdresurserana då? Ekonomi och kanske genusvetenskap? Den forskning som får oss att förstå vår kultur och oss själva lite bättre, är den värdelös bara för att den inte är mätbar i hormonnivåer?

I badet igår låg jag och läste Forskning&Framsteg (vaddå doftljus och lugn musik?) och såg då följande två artiklar: "Så kan fysikerna radera en händelse" och "Vi vet inte längre hur tungt ett kilo ska vara".

Den första artikeln handlar om fotoner som bromsas upp och skapar ett hål i rumtiden. När inget ljus finns är det omöjligt att se vad som händer innanför, och något kan alltså pågå innanför hålet utan att vi vet om det. Vi ser bara slutresultatet. Det kallas för "osynlighetsmanteln" eftersom det är precis vad som sker, men bara i några nanosekunder och bara på en yta av ungefär en kvadratcentimeter. För att skapa en "mantel" som kan svepa in ett helt rum (och därmed låta exempelvis ett potentiellt bankrån pågå utan att säkerhetskameror registerar eller någon kan ingripa, efetrsom det är helt osynligt för utomstående och sker i vad som utifrån skulle uppfattas som ingen tid alls) skulle det krävas ett system med optiska kablar lika stort som solsystemet, just för att ljus färdas så snabbt. På slutet av artkeln säger professor Carl-Gustaf Ribbing: "Jag tror att eventuella tillämpningar kommer vara mycket begränsade i både tid och rum. Det kommer inte att få plats någon Harry Potter i denna mantel." Fortsättningen lyder: "Nej, nutida fysiker är inga trollkarlar (...) Forskare som Martin McCall drivs av ev lekfull nyfikenhet, och tillämpningarna kan dyka upp så småningom."

Alltså: Det här är fett coolt, men vi kan inte använda det till något. Och juste, vi använde sjut dyr labbutrustning för att komma fram till det.

Den andra artikeln handlar om hur den vikt som representerar ett kilo, en metallvikt som hålls inlåst i Paris, har börjat väga mindre än sina kopior på sista tiden. Ingen vet varför, och ingen vet heller om det kanske är kopiorna som börjat väga mer eftersom de bara kan realteras till varandra. Vikt är den enda enhet som fortfarande definieras av ett fysiskt föremål, metern är tillexempel definierad utifrån hur långt ljus färdas på en (extremt liten) bråkdel av en sekund. Nu håller tre forskarlag runt om i världen på att ta fram en ny definition av ett kilo, som ska basera sig antingen på ett visst antal (i storleksordningen tio upphöjt i 25) kiselatomer eller elektrisk spänning, genom en wattvåg. Ingen har dock hittills lyckats att mäta upp ett kilo med tillräckligt liten felmarginal, så än så länge är vi fast med den lilla metallvikten i Paris.
Alltså: Basen för alla beräkningar som har med vikt att göra är osäker, och det är svårare än väntat att definiera vikt utifrån naturkonstanter.

Såatteh, matematik har enkla logiska svar som alltid går att lita på, eller var det så att någon tyckte att kiselatomer var bra och någon annan gillade wattvågen? Såatteh, naturvetenskap är alltid berättigat att ge forskningspengar till, även när ingen människa eller anann organism kommer dra nytta av resultaten?

Vad jag vill ha sagt är förstås inte att vi borde sluta forska inom fysik. Vad jag vill ha sagt är att forskning kan berättigas med en rad olika skäl, och att samhällsnytta är ett flytande begrepp. Vad jag vill ha sagt är att allt mänskligt kunskapssökande innehåller ett visst mått av tyckande och definierande som utgår från oss själva på olika sätt, men att det inte gör kunskapen värdelös för det. Att försöka förstå vår omvärld och oss själva bättre kan vara en tillräckligt god motivering. Det är fett coolt med osynlightesmantlar, och jag är glad att någon finansierade ett projekt så att jag fick lära mig om dem. Det är också fett coolt med performativitet och den heterosexuella matrisen, och jag är glad att någon finansierade ett projekt så att jag fick lära mig om dem.

Jag värdesätter kunskap. Självklart värdesätter jag människoliv och forskning som strävar till att rädda dem också, men inte bara. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi behöver mångfald och input från en massa olika håll.

Ja, genusvetenskap är delvis tyckande. Precis som all forskning. Och den är oftast värdefull ändå.

/Zäta

En insikt som tog 534 år

Idag har konsistoriet vid Uppsala universitet enhälligt beslutat att föreslå Eva Åkesson som ny rektor för universitetet. Om hon tillträder, vilket är högst sannolikt, får Uppsala sin första kvinnliga universitetsrektor någonsin. Äntligen har budskapet om kompetens före kön sjunkit in.

Folk använder ibland argumentet om kompetens som någon slags ursäkt för eller påstådd legitimering av ojämställdhet "nämen vi går bara på kompetens, och se då blev det en man i år igen!", utan att inse att kompetens-argumentet är det mest feministiska av alla. Vi vill inte ge kvinnor orättvisa fördelar. Vi vill ta bort de nackdelar som en nätverks-rekrytering och personliga värderingar innebär för kvinnor och andra minoritetsgrupper. Vi vill helt enkelt att bara kompetensen ska styra. Och den sitter inte bara män på.

Känns fint att universitetet har insett det efter 534 år. (För dem som tycker om att hävda att vi inte borde säga så, för det var ju faktiskt inte förrän på 1800-talet som kvinnor ens fick börja plugga skulle jag vilja säga: Senaste hundra åren då, lågt räknat, skulle vi kunna haft en kvinnlig rektor. På hundra år hade konsistoriet kunna släppa fram en enda kompetent kvinna, kan tyckas. Och för dem som får 20-talsvibbar och ser Geijer-statyn framför sig i svartvitt kan jag ju påpeka att även 1970-,80-,90-talen, plus ett helt årtiende på 2000-talet ingår i "de senaste hundra åren".)

/Zäta

Dåliga flickor och duktiga flickor och vi

Duktiga flickor får högsta betyg i allt, precis som jag. Dåliga flickor bryter mot samhällets konventioner, precis som jag. Duktiga flickor pratar initierat med vuxna, precis som jag. Dåliga flickor är alldeles för privata i offentligheten, precis som jag. Duktiga flickor gör något konstruktivt av motgångar och har stora mål, precis som jag. Dåliga flickor skriver ut sin ångest och trassliga funderingar på bloggar och papper, precis som jag. Duktiga flickor är alltid välklädda och aldrig vulgära, precis som jag. Dåliga flickor lever ut sin sexualitet och flirtar för mycket, precis som jag.

Betyder det att jag är både duktig och dålig? Å, vad dessa kategoriseringar är tröttsamma. Tröttsamma och ytterst begränsande.

Som att allt det jag är skulle kunna sorteras in i ett av två fack. Som att min existens inte bevisar att dessa fack inte fungerar. Som att flickigheten i mig och dig och alla andra inte spränger sönder dem i småbitar. Jag är allt och mittimellan. Jag står utanför och innanför och bestämmer själv. Jag gör det dåliga duktigt och det duktiga dåligt.


Precis som du. Precis som alla flickor.


/Zäta

Det här med utrensningar på facebook eller Varför F! inte kommer få egen majoritet i riksdagen

Jag stöter på uppdateringar i stil med höststädning på G! Om du ser det här har jag valt att ha kvar dig som vän!" eller gjort mig av med en herrans massa "vänner" nu som jag inte ens hälsar på! på Facebook ganska ofta, vilket såklart betyder att jag inte ser de uppdateringarna minst lika ofta, när jag själv blivit "utrensad".

Jag förstår att folk som ser Facebook som en social samhörighet, en utvidgning av sin bekantskapskrets, känner för att ta bort barndomsgrannen som de inte ens känner igen efternamnet på. Eller folk som är mycket måna om sitt privatliv och inte vill ge folk de inte känner insyn i det, men ändå vill kunna vara uppdaterade om evenemang och dylikt. Jag tycker alltså inte att det per definiton är fel att ta bort folk som vänner på facebook, däremot tycker jag att det finns felaktiga anledningar och jag skulle aldrig få för mig att göra det själv.

Idag har jag 573 vänner på Facebook. Jag har såklart inte 573 vänner. Jag tror inte att jag skulle känna igen alla mina Facebook-vänner på stan, jag vet inte vad alla jobbar med eller kommer ifrån, jag har faktiskt inte ens träffat alla offline. De flesta riktigt avlägsna bekanstskaper kommer sig av något samarbete över nätet för länge sedan, en bloggkompis, eller gamla lågstadieklasskompisar och nyblivna vänners utbytesstudentkompisar eller liknande. Jag inser förstås att vi inte är "vänner". Jag är inte direkt intresserad av deras relationsstatus eller morgongympapass, men jag ser deras närvaro i en social sfär jag besöker varje dag som grundläggande.

Varför i hela friden namns då?


Jo, för att dessa människor ger mig en, stundtals ganska intim, inblick i en vardag jag aldrig annars skulle komma i kontakt med. Den gamla klasskompisen som får barn som 20-åring. Kompisens kompis som högljutt argumenterar för en ökad militärisering. Gamla ragg som doktorerar utomlands inom något intressant ämne. Folk från mina hemkvarter som reser runt världen eller blir jurister trots att de var strulputtar på mellanstadiet. Bekanta som kämpar med sin vikt eller råkar ut för en olycka. Medelålders personer jag träffat på jobb och genom föreningar vars arbete och intressen ger nya infallsvinklar. Exets vänner som skickar upprörda mail om ojämlikhet på deras utbildning.

Det skulle aldrig komma på tal att ta en fika och prata om livet med dessa människor. Kanske skulle jag springa på någon av dem på en fest och utbyta lite banaliteter om vad vi gör nuuuförtiden, men jag skulle aldrig se deras bäbisbilder eller politiska manifest. Det är lätt att som feminist och någon slags förkämpe för rättvisa missa sin egen situation. Jag lever i en ganska snäv sfär. Jag skriver för en relativt insatt, eller i alla fall intresserad, publik om feministiska frågor. Jag umgås mest med blivande akademiker och ofta feminister, queerfolk och våra allierade. Jag läser utvalda nyheter i nättidningarna som berör jämlikhet och jag prenumererar på Feministiskt perspektiv.

Visst läser jag morgontidningen och kollar på nyheterna och visst pratar jag med människor vars världsbild skiljer sig från min, men jag behöver ändå Facebook och dess spretiga kontaktnät för att ge mig verklighetsförankring och mångfald. För att inse att alla inte är som mig och mina vänner. Jag tror inte att det går att överbetona vikten av det. Jag vill aldrig hamna i den överlägsna fällan där jag missar människors olika förutsättningar och prioriteringar. Självklart är det viktigt för mig med dessa halvt separatisktiska rum och stödstrukturer. Livsviktigt. Men det är inte gynnsamt för någon att jag ska gå runt och tro att F! kommer få egen majoritet i riksdagen eftersom alla i min närhet verkar så galet positiva till deras politik.

Andra människor har säkert andra sätt att få denna verklighetsdusch, men för mig är Facebook en viktig del. Det här förutsätter förstås att jag inte är en superprivat person, eller ser Facebook enbart som en social sida. Jag klickar vidare på nyhetsstorys flera gånger per dag som folk lägger upp, och jag vill att det jag ser ska komma från en massa olika håll. Om någon är uttalat rasistisk eller homofob (och det har hänt) tar jag kanske efter några diskussionsvändor ta bort den personen, för det anser jag inte är ett värdefullt tillskott, men att radera folk bara för att de röstar på ett annat parti än en själv är galenskap. Det bidrar bara till ökade kulturella och sociala klyftor som inte gynnar någon i en demokrati. Att ha någon som vän på facebook betyder inte att du stöder dennes åsikter. Bara för att jag värderar att ha tillgång till en mångfald av erfarenheter och åsikter på Facebook betyder inte det att jag håller med eller vill umgås med alla där.

Men visst har det sina nackdelar. För mig blir en ny vänförfrågan från någon jag knappt känner alltid samma sak som att komma ut. Med dunder och brak. HEJ, jag är feminist! HEJ, här är min stundtals provocerande blogg där jag skriver om allt jag tycker är viktigt! HEJ, jag har flickvän! HEJ, min flickvän är dessutom transsexuell! Visst vore det skönt att förbli oifrågasatt inom normen, men knappast särskilt givande för att föra mina frågor framåt. Jag brukar tänka att den där trevliga ekonom-killen på krogen kanske behöver lite feminist-queer-normkritiska uppdateringar på sin annars misstänkt nyliberala news feed, även om han inte alls förväntade sig det av den lilla rosettprydda tjejen som pratade musik. Eller kanske särskilt därför.

Så nästa gång du rensar bland dina vänner, tänk efter varför du gör det. Och om du inte har väldigt goda skäl, ta inte bort mig. Jag uppskattar att ha dig där.

/Zäta

Spelar högervridningen av den svenska pressen roll för feminismen?

 

 

Traditionellt har pressen i Sverige haft en strak partianknytning. Från 1800-talet och framåt var nästan alla lokaltidningar socialdemokratiska, liberala, konservativa eller tillhörande bondeförbundet. Detta syntes både demografiskt i vilka som läste tidningarna, samt i ägarstrukturer och innehåll. Det kan kritiseras utifrån ett frihetligt perspektiv att pressen är knuten till den politiska sfären – blir den inte jävig om politiken ska granskas – men så länge det finns en bredd i utbudet blir den invändningen ganska tandlös. Sedan efterkrigstiden, alltså från mitten av 1900-talet och framåt, har det dock skett en ganska dramatisk utveckling inom svensk press.

 

Konkurrensen har hårdnat och samgåenden, uppköp och koncernbildningar blir allt vanligare. Idag har nästan inga orter kvar två lokaltidningar, något som förr var legio: Där den ena var röd och den andra var blå. Men att tala om utvecklingen i sådana här svepande termer döljer vad som verkligen pågår.  Det är andratidningarna på orterna som blir uppköpta eller nedlagda, och andratidningen är nästan alltid socialdemokratisk. Detta har i sin tur sin grund i att de liberala och konservativa tidningarna baserar sig i gamla företag som ofta var privatägda, men som anslöt sig till en politisk högerideologi, medan de socialdemokratiska var tätare knutna till sitt parti och ofta startades just som en ”partitidning”. De röda tidningarna hade alltså inte fördelen av en redan etablerad marknad, anpassad för annonsörer och lokala förhållanden, samt en privat vinstdriven ledning, och blev därmed mindre och lättare att konkurrera ut.

 

Idag är alla de stora tidningarna utom Aftonbladet liberala eller konservativa: SvD, DN, Expressen, GP,  Sydsvenskan, UNT. Aftonbladet är mer socialdemokratiskt, men vad många kanske inte vet är att den redan i slutet av 90-talet köptes upp av den norska konservativa mediekoncernen Schiebsted. Det stod visserligen inskrivet i kontraktet att ledaren skulle fortsätta vara röd, men vad säger det om värdet av svensk opinionsbildning när ett utländskt företag som står för helt andra värden så lättvindigt kan köpa en svensk tidning?

 

Vad har då detta med feminism att göra? Feminismen är väl rosa, varken röd eller blå? Nja. Feminismen är visserligen sin egen politiska ideologi, med egna grundvärderingar och egna agendor, men den existerar inte i något historiskt eller kulturellt vacuum.  De tidiga feministerna(?) som Mill(?) och Wollstonecraft kan lätt placeras in i en liberal tradition, medan det idag finns en klart uttalad aversion gentemot feminismen i många liberala läger. Jag brukar hävda att Mill skulle vara ganska nöjd med samhället idag ur ett feministiskt perspektiv. Han ville att alla skulle få samma lagliga och arbetsmarknadsmässiga möjligheter genom att ta bort regleringar. Han menade att vi inte behöver reglera kvinnors plats i offentligheten, eftersom den kommer att reglera sig själv: Om kvinnor inte passar för att vara brandmän så kommer de heller inte bli brandmän, och sedan behöver vi inte bry oss mer i den saken. Det är också ungefär var vi står idag i Sverige. Vi har få lagliga hinder eller regleringar för jämställdhet, men vi har en mycket ojämlik offentlighet. De flesta feminister idag skulle inte ”nöja” sig med Mills vision, de skulle hävda att det finns andra hinder än de i lagboken och att de är minst lika orättvisa. En person med Mills världssyn skulle helt enkelt inte definieras som feminist idag, utan rätt och slätt liberal.

 

Så har feminismen blivit mer vänstervriden på senare år? Det ligger i feminismens natur att ifrågasätta makten och sträva framåt, och den blir alltså gärna närmre knuten till den för tillfället förhärskande förändringsvilliga, eller med ett värdeladdat ord, progressiva, politiska rörelsen. På 1700-talet var det liberalism. Idag är det socialism.  Det är alltså snarare så att när tiderna förändras, förändras också feminismen.

 

Feminismen som undertoner i de röda partiernas agendor är en viktig del att räkna med. Kritiken av RUT från rött håll handlar om intersektioner av klass, etnicitet och genus och är i grunden en ganska feministisk analys, även om de kanske ibland underbetonar hur detta skatteavdrag förstärker könsmaktsordningen. Dessa åsikter får förstås en mindre framträdande roll om media styrs av liberala och konservativa intressen.

 

Men feminismen är också närvarande som en egen faktor, och den behöver ett debattklimat där den inte förlöjligas utan få tala till punkt. När borgerliga och kommersiella medier styr ges feminismen gärna en sensationalistisk vinkling (de bränner pengar!) istället för att få ta plats som en djup samhällsanalys. Det är lätt att inse om vi tittar på politiken. Göran Persson kallade sig feminist, och hur tandlös det epitet än må ha varit så är det i alla fall en stor kontrast till vår jämställdhetsminister (som ju är utbildningsminister också numera) som anser att ”det räcker att vara liberal, jag behöver inte vara feminist”. Feminismen i ett borgerligt medielandskap blir lätt åsidosatt, och de minoritetsfrågor och den maktkritik som feminismen står för ges ingen plats i den kommersialiserade median som främjas av borgerlig politik.

 

 

Svaret är alltså ja. Högervridningen spelar roll för feminismen. Den minskar feminismens utrymme och dess möjlighet att tas på allvar. Den gör det svårare att skapa förankring hos en bred massa. Men den gör oss också mer uppfinningsrika. Hade en feministisk nättiding startats om våra perspektiv fått plats i mainstream-media? Hade den feministiska bloggsfär som blomstrar idag sett ut på samma sätt? Att leva i marginalerna är knappast önskvärt eller trevligt, men det gör oss skarpare, bättre och mer slagkraftiga när vi väl får ordet.

 

/Zäta


Valet 2010 - vems röster räknas?

Under mediabevakningen av senaste valrörelsen sades det att kvinnornas röster skulle avgöra valet, men det talades också om hur de unga männen, som är Sverigedemokraternas främsta väljargrupp, var en avgörande faktor. Vad betyder egentligen det här? Väger inte alla röster lika tungt i en demokrati? Hur jämställd och feministisk är egentligen en valrörelse i Sverige på 10-talet? Låt oss försöka, på detta begränsade utrymme, att reda ut detta...

Jag har skrivit en krönika om förra årets valrörelse ur ett feministiskt perspektiv i den nyomstartade nättidningen Vildmark, som är ansluten till det feministsiska forumet feminetik.se. Läs hela här, och bli medlem också vettja.
/Zäta

Om huvudvärkstabletter och vänskap

Ibland känns det lite som att ni läsare är min familj. Inte på samma sätt som min vanliga-IRL-familj förstås, men på det sättet att jag ofta tänker på er. Jag bekymras över hur ni mår, om ni verkligen lyssnar på mig och hur jag ska fortsätta vara intressant för er. Jag blir stolt över era prestationer och insikter som ni presenterar i egna bloggar (jag vet att jag är världssämt på att kommentera, men jag läsar alltid de bloggar som länkas här i kommentarer!) och jag tänker ofta att ni är ett stöd i en inte alltid välvillig värld. "Vad skulle bloggläsarna säga om DET HÄR!" brukar jag tänka när något osedvanligt otrevligt eller spektakulärt händer.

Så jag tänkte att ni skulle få träffa en annan del av min familj. För ungefär ett och ett halvt år sedan satt jag ny och nervös på ett styrelsemöte med RFSL när en energisk liten blond kille frågar om någon har en huvudvärkstablett, och får en av mig. "I don't hang out with girls anymore -- I had forgotten how convenient it was!" är hans kommentar. Som ni kan förstå tyckte jag att den här snubben verkade rätt dryg, trots att resten av världen verkade tycka att han var världens charmigaste. Charmknuttar som kommer undan med smygmisogyni är inte riktigt min kopp te, liksom.

Under ett antal månader och möten började jag dock förstå att det här nog var en ganska vettig person ändå. Och inte bara vettig, utan rent utav beundransvärd. Sällan har jag sett någon kämpa så hårt för en motsträvig förening, bara för att skapa en trygg plats för de som inte passar in i normen. Sällan har jag träffat någon som gör så klockrena analyser av genustrubbel och mononormer. Sällan har jag träffat någon med ett sådant kraftfullt driv, och samtidigt en sårbarhet och uppriktighet som lyser igenom. Jag vet inte när det hände, men snart så argumenterade vi samstämmigt för samma saker under mötena. Plötsligt satt vi bredvid varandra hela tiden, och gick långsamt samma väg hem. Någonstans under det där året blev vi mer än bara styrelsekollegor, och någon gång efter det blev vi vänner.

Vänner som umgicks mest hela tiden och berättade allt. Det var som att få en lågstadiebästis igen, fast utan svartsjukan och kompislistorna, och med diskussioner som stundtals gav mig intellektuell svindel. Många av de inlägg jag skrivit om kulturella tolkningar eller transpersoners rättigheter hade aldrig blivit till utan de diskussioner vi haft och de perspektiv som en person som växt upp i en annan kultur än min tillfört. Vi har haft våra tvister och missförstånd, men framförallt har vi stöttat varandra. Han har någon slagt orubblig tilltro till min förmåga och person, som när den uttrycks i stora amerikanska ord går rakt igenom alla mina lager av självtvivel och gör det mesta bra igen. Och jag någon slags uppriktighet och förståelse för de problem han stöter på och funderingar han har, som när de uttrycks i små svenska meningar verkar slå an något särskilt.

Det finaste med vår vänskap, eller kärlek som det kanske är, även om den inte inkluderar något sexuellt, är att den inte bygger på att vi kommer från samma ställe. På något sätt. Det är en vänskap som inte bygger på vilka vi har varit, utan på vilka vi har blivit.

Jag tror att ni kommer förstå vad jag ser i den här mannen, och varför det är ganska fantastiskt att ha honom på sin sida, när ni ser det här YouTube-klippet han gjorde om svenska tvångsteriliseringar efter Moas anmälning. Låt mig introducera någon som gjort mitt liv rikare och tryggare, och som jag alltid vill ha som bästis på ett eller annat sätt: Warren.


Jag kommer alltid ha en huvudvärkstablett över till dig.
/Zäta





bloglovin RSS 2.0