Om sexuell frigörelse och runtflängande
Igår tittade vi på Kinsey, en film om den amerikanska sexforskaren Albert Kinsey. Kinsey var prästsonen som blev biolog och världens första moderna sexolog. Han påbörjade en enormt ambitiös studie av amerikanders sexvanor, som skulle samla in data från över 100 000 individer från olika samhälsgrupper, och publiceras i nio volymer. Det blev "bara" två volymer och runt 10 000 intervjuer efter år av runtflängade, men fick ett enormt genomslag i 50-talets Amerika.
Det som slog mig var inte bara vilken enorm okunskap om sexualitet och sexvanor som fanns på 50-talet, utan också frustrationen över att de absurda myterna som omtalas i filmen fortfarande ligger till grund för en massa fördomar och föreställningar vi har idag.
Vad Kinsey fann var att sexuella vanor och erfarenheter varierade enormt i populationen. Människor hade inte bara heterosex i missionären inom äktenskapet. Variationen var normen. Kinsey konstruerade en skala från 0-6 som skulle illustrera sexuell läggning. 0 står för uteslutande hetero, och 6 för uteslutande homo. Enligt Kinseys team befann de flesta människor sig inte vid någon av dessa ytterligheter, utan hade någon erfarenhet eller uppelvelse som placerade dem mer mot mitten. Det här kankse låter självklart idag, men på 50-talet var det revolutionärt. I efterhand har Kinsey-skalan blivit kritiserad för att göra just det den vill komma ifrån: kategorisera folk, men jag tycker fortfarande att det är ett intressant sätt att se det på. Ett sätt av många.
Kinsey blev hyllad, om än ifrågasatt, när den första volymen Sexual Behavoir in the Human Male, kom ut. När den andra boken, Sexual Behavoir of the Human Female, kom ut, tog det dock hus i helvete. Visst kan det härledas till en ifrågasatt metodologi, högervindar i amerkansk politik, oväntat stor publicitet och Kinseys egen avtagande hälsa, men det står ändå klart att vid kvinnor och sex - där går gränsen.
Och där kan vi väl tala om att saker och ting inte har förändrats. I detta genomsexualiserade samhälle, med porr i varenda pop-upp-ruta, Big-Brother-live-sex som underhållning och halvnakna människor på reklampelare överallt, är kvinnors sexualitet fortfarande tabu. Kvinnor som objekt för lust är mer än accepterad, det är normaliserat. Men kvinnor som innehavare av egen lust, egna preferenser, egna sexuella erfaranheter är inte lika självklart. Precis det som Kinsey ville undersöka. Översexualiseringen är en paradox i dagens samhälle, för den leder inte nödvändigtvis till sexuell frigörelse. Snarare tvärt om.
Det ska jag skriva mer om framöver, nu när jag inte är ute och flänger i landet längre. Min ambition är att bogga minst två gånger i veckan, men ibland kommer livet emellan. Hoppas det är okej för er, kära läsare. Och se Kinsey, mycket sevärd och rolig, om än frustrerande!
/Zäta
Vad är egentligen tvång, och varför hatas det så mycket i armhårsdebatten?
Vi män har inte tvingat er till någonting, det är ni kvinnor som själva rakar bort håret!
Tvång har varit aktuellt de senaste dagarna. Det argument som ständigt återkommer i armhårs-debatten är att det inte finns något tvång att raka sig. Inget tvång - inget att klaga på, enligt dessa debattörer.
Jag hade någon slags fåfäng tanke om att människor över 12 år kunde förstå abstrakta begrepp, men det är tydligen inte så. Tvång är tydligen bara handfast, fysiskt tvång. Att hålla fast en kvinna och raka bort hennes armhålehår medan hon gråtande skriker "nej!", är tydligen den enda varianten av tvång som verkar vara legitim att kalla för tvång, även i vuxna människors begreppsvärld.
Det är obehagligt, för denna förändring av betydelsen i ordet "tvång" (eller den diskursiva glidningen, som en genusvetare sagt) påminner väldigt mycket om det som sker när ordet "våldtäkt" behandlas. Alla är överens om att våldtäkt är fel. Men våldtäkt är inte våldtäkt om... tjejen är full, om hon har kort kjol, om hon var kär i killen, om hon är glad dagen efter, om hon inser att det var ett övergrepp först några månader senare, om hon är gift med honom, om hon är hög, om hon tidigare på kvällen flirtar med honom, om hon inte sade nej tillräckligt tydligt, om han är svensk och välbeställd, om, om, om...
Tillslut har vi en situation där det enda det innebär att säga "våldtäkt är fel" är att säga "det är fel att hoppa på en välklädd svensk tjej i mörk park och våldsamt riva av henne kläderna medan hon högt och tydligt säger SLUTA och komma i hennes könsorgan med din penis om du är en utlänskfödd, eller möjligtvis vit arbetarklass-man." Det vill säga, typ en promille av alla våldtäktsfall. Orden "våldtäkt" har blivit urvattant till den gräns att det inte längre betyder något.
Visst är det tvång att hålla fast någon och raka av dem hår medan de skriker SLUTA, men det är inte det enda som är tvång. Att dödshota någon som lägger upp en bild på sin håriga armhåla på facebook är också en form av tvång. Tvång genom rädsla. "Om du inte gör det här dödar jag dig". Det torde inte vara så svårt att förstå. Men det tillhör väl heller inte vanligheterna med dödshot, även om det skett flera gånger i facebook-gruppen Ta håret tillbaka!
Att får höra "gud vad äcklig du är som har hår under armarna" är kanske vanligare. Eller till och med det ännu "mildare": "Det är ofräscht med tjejer som inte rakar sig". Hur kan det vara vara tvång?
Vi tar det från början. Människor vill ha makt, inflytande och bli lyssnade till. Hur får vi det? Jo, genom att skaffa oss olika typer av kapital. Pengar, nätverk, skönhet. För kvinnor som förr bara haft sin kropp som handelsvara på äktenskapsmarknaden (= enda vägen till makt på den tiden kvinnor inte fick vara självständiga samhällsmedborgare) blir skönhet viktigare för kvinnor än män. Män kunde handla med både materiellt kapital, socialt kapital och i viss mån kroppsligt kapital. Idag ser det inte likadant ut, men kvinnor är fortfarande fångade i en samhällsstruktur som betonar att vårt utseende är viktigt. Det är viktigt med skönhet, fortfarande, för att det är viktigt att vara attraktiv för män. För att män har, fortfarande, makten. Gillad av män = förbindelse med män = makt. Det är grunden, sedan är det förstås mer komplicerat på individnivå med sexuella läggningar och klass och etnicitet och så vidare, men vi är alla, oavsett individuella erfarenheter och preferenser, fångna i ett system som grundar sig i ovanstående premiss. (Detta system brukar även kallas patriarkatet)
Att uttrycka äckel över hur kvinnor ser ut blir ett sätt att frånta dem skönhetskapitalet, och därmed frånta dem makt. Och vi vill ha den lilla makt som är oss given, förstås! Men det är inte så enkelt heller, för genom att betona utseende från början, typ ens tycka att armhår är relevant, reproduceras den samhällsordning där kvinnor bara är sin kropp, medan män har en massa annat relevant att komma med. Att säga att kvinnor ska se ut på ena eller andra viset, att kommentera kvinnliga politikers utseende i högre grad än manliga, att normalisera timmar av skönhetsvård dagligen, är att tvinga på oss en samhällsordning som begränsar kvinnors liv. Social kontroll är också tvång.
Att en man säger att han gillar rakade armhålor gör inget patriarkat. Men att tusentals män anser sig ha rätt att tycka till om hur kvinnokroppar ska se ut, eftersom de typ tror att dessa kroppar är till för att behaga dem (för så har det ju faktiskt varit historiskt, kräk), gör en del av patriarkatet. Och denna enorma press, från dessa tusentals röster, i detta samhällssystem som betonar utseende för kvinnor, blir ett tvång. Hur kortsynt får du vara för att inte inse det?
Vi är många som förvånats över detta enorma behov över att uttrycka sina preferenser. Jag kanske föredrar gröna ögon, men jag går inte runt och säger att bruna ögon är ÄCKLIGA och FULA och BORDE FÖRBJUDAS. Men det är nu vi måste komma ihåg maktperspektivet. Att tala om ögonfärg är ganska oladdat, men att tala om kvinnlig kropssbehåring är att tala om kvinnors plats i samhällshierarkin. Det handlar om kontroll.
Idag har vi lagstadgade lika rättigheter, men det betyder inte att vi lever under likvärdiga villkor. Skönhetshetsen som tjejer utsätts för är, som vi sett, ett led i en social kontroll som syftar till att behålla kvinnors underordning. Killarna i gruppen Ta håret tillbaka blir så fruktansvärt, orimligt hatiska, inte för att de tycker att några hårstrån är viktiga, utan för att de förlorar sin kontroll. Om tjejer helt plötsligt börjar skita i vad de tycker om deras kroppar får de mycket mindre inflytande över tjejers liv, och i förlängningen, över samhället. De förlorar sin makt. Och DET svider. Det skapar hat.
Så tänk på det nästa gång du hopplöst läser reaktionerna i gruppen.Tänk på att reaktionerna är så pass starka för att vi faktiskt gör skillnad. För att vi rubbar maktbalansen.
Fuck you, skönhetshets. Fuck you, underordning. Här är det vi som bestämmer över våra egna liv.
/Zäta
Att "bara se till individen" eller Varför en feministisk analys behövs när armhålor kommer på tal
Ibland tycker jag att folk har en sådan orimligt dålig självinsikt. Att de går runt och säger "Jag ser till indiviiiiiiden, jag behöver inte feminism!" och "Feminister vill bara tvinga oss att vara på ett enda sätt, vad är det för fel på kvinnlighet och manlighet?" Och sedan bevisar de motsatsen i nästa andetag. Men vad är då egentligen felet med kvinnlighet och manlighet, varför kan feminister inte bara se till individen?
Jo, det ska jag tala om för er. Det här är felet:
En brud har ett antal hårstrån i sin armhåla. Hårstrån som alltså växer där på majoriteten av mänskligheten, men som ungefär hälften förväntas ta bort om de lever i till exempel Sverige. Andra hälften får gärna håra på i sina armhålor. Men den här bruden är speciell av andra skäl. Hon fångades på bild på TV med armen i luften. Inte så värst sensationellt kan tyckas, att en i melodifestivalpubliken har ett gäng hårstrån som sticker fram under en T-shirt.
Eller jag tycker inte det i alla fall. Jag hade inte tyckt det var något speciellt om hon hade visat en renrakad armhåla heller. För mig är det bara en kroppsdel som det antingen går att låta hår växa på eller ta bort hår från. Ganska oladdat. Jag tycker helt enkelt det är upp till individen.
Men det tyckte inte 1776 personer på facebook. De tyckte att det var sensationellt. Värdigt fördömmande caps-lock-kommentarer. De tyckte att det inte alls var upp till individen om hon hade långa, korta, bortvaxade, mörka, ljusa, krulliga eller obefintliga hårstrån under sin arm. De tyckte att det enda individen skulle ha var obefintliga hårstrån. Varför? För att hon troligen har en fitta. (Wow. Solid reasoning.)
Hon är tydligen en sådan dålig fittvarelse att hon borde SKÄMMAS. Inte för att hon mördar barn. Inte för att hon sjunger falskt i melodifestivalen. Inte ens för att hon är en dryg besökare på melodifestivalen. Utan enkom för att hon valde, eller lät bli att välja, att låta håret växa eller raka bort det på en yta på fem gånger fem centimeter på sin kropp.
Och DET, mina vänner, är problemet med dagens kvinnlighet och manlighet. Vi får så ofantligt mycket skit när vi går utanför dess ramar med ens de minsta små myrsteg (eller ska jag säga hårstrån). Tjejer förväntas inte bara vara på ett visst sätt, vi tvingas vara på ett visst sätt. I alla fall om vi inte vill bli uthängda på facebook. Vem är det egentligen som ser till individen, till hennes val? Som tycker att den här tjejen är awesome som går sin egen väg? Och vem är det som tycker att det enbart finns två acceptabla sätt att vara på, och att dessa bestäms av huruvida du har en in- eller utbuktning mellan dina ben?
Ursäkta svenskan, men vem fan bryr sig om vad någon annan gör med sitt armhår? Det är inte en relevant del av mänsklig interaktion. Jag tycker personligen att det finns betydligt intressantare saker att sysselsätta mig med. Som att använda en feministisk analys för att se till individen, tillexempel.
/Zäta
Vi finns här.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte att jag behöver utstå sånna här (seriöst menade!) urkorkade statusuppdateringar på facebook:
1. Män tjänar mer än kvinnor för att kunda bjuda ut de på dejt!
2. Män tjänar mer än kvinnor för att ha råd att erbjuda sig att betala för middagen.
3. Män tjänar mer än kvinnor för att köpa dyra presenter (smycken, diamanter, designväskor etc.)
2. Män tjänar mer än kvinnor för att ha råd att erbjuda sig att betala för middagen.
3. Män tjänar mer än kvinnor för att köpa dyra presenter (smycken, diamanter, designväskor etc.)
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte att behöva ta "men-varför-finns-det-ingen-mansdag" eller "måste-ni-tjejer-klaga-hela-tiden-ni-har-det-ju-bättre-än-i-Saudi-Arabien"-diskussioner fjorton gånger om.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte ens att ännu ett år behöva inse hur mycket denna dag behövs. Hur många kvinnor som tjänar sämre, blir behandlade sämre, mår sämre än män och inte får samma möjligheter att leva fullständiga liv.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är att behöva läsa utvärderingarna av "dagens feminism" på kultursidorna, som alltid kommer fram till precis samma sak: Feminismen är död. De unga bryr sig inte. Det är inte som på 70-talet.
Nej men det är väl klart som fan att det inte är som på 1970-talet. Vi lever ju på 2010-talet. En ny tid behöver en ny feminism. Mina föräldrar var unga på 70-talet, och jag har inte hört så värst många historier om demonstrationer, om problematiserande av mäns makt, pappaledighetskampanjer, tjejjourer och sexuella rättigheter. Inga alls faktiskt. Det verkar alltså som att det fanns folk på 70-talet som var helt ointresserade av feminism.
Jag är ung på 2010-talet och jag hör konstant om dessa grejer. De allra flesta av mina vänner, även de som aldrig läst en queerteoretisk bok eller har noll hp i genusvetenskap är medvetna om könsmaktsordningen. Många kallar sig feminister, men nästan alla beter sig feministiskt. Det är en självklarhet att problematisera att män tjänar mer för samma jobb. Det är en självklarhet att det är förövarens fel och inte offrets, och att vi alltid måste trycka på det. Om inte det är feminism vet jag inte vad som är det. Det verkar alltså som att det finns folk på 10-talet som är intresserade av feminism.
Mina föräldrars generation skrev förstås inte feministiska bloggar, för fenomenet bloggar fanns inte då. Men vi gör det, för fenomenet bloggar finns nu. Media vill gärna få oss att tro att alla är både ytilga och värdelösa, att det bara handlar om billigt kändisskap och dagens outfit (vad som nu skulle vara så fruktansvärt fel med dagens outfit). Men du som läser den här bloggen, du som faktiskt varit ute i bloggosfären på riktigt, vet att det finns ett helt bubblande community av feministiska bloggar där ute.
Och jag blir så sjukt förbannad när vår feminism inte verkar räknas. MEN HALLÅ, vill jag skrika, VI FINNS JU HÄR. Vi är aktiva. Vi startar konstgrupper, vi skriver insändare, vi engagerar oss i tjejjourer, vi säger ifrån på efterfester, vi analyserar böcker, vi anmäler reklamfilmer, vi kräver högre lön, vi demonstrerar och protesterar. Vi ser kanske inte ut som er generation, er redaktion, förväntar er. Men annorlunda betyder inte sämre. Annorlunda betyder bara annorlunda.
En ny tid behöver en ny feminism. Och om kultursidorna inte kan känna igen den feminismen är det deras problem. Vi finns här. Jag lovar.
/Zäta
Om kommunikation i operationssalar och dagisentréer
Idag var jag med på en ortopedisk operation. Det var förstås fascinerande att se skruvar sättas in i ben och simultana röntgenbilder och livsuppehållande åtgärder under sövningen, men nästan lika fascinerande var det att se kommunikationen.
Alla hade heltäckande kläder, munskydd och kirurgluva (sån där bara ansiktet sticker fram, lite som en nunnehuva fast grön). Det enda som syntes av oss var således nedre delen av pannan och ögonen. Och ändå gick det alldeles fenomenalt att kommunicera. Alla viktiga tillsägelser, alla underfundiga skämt, alla "hänger-du-med-nu?"-blickar, alla tveksamma inställningar, alla leenden tvärs över rummet. Allt gick fram. Det är inte precis bekvämt med munskydd, men det försvårar inte just kommunikationen med andra särskilt mycket alls.
Om det nu bevisligen går utmärkt att kommunicera med människor som bara visar ögonen i en operationssal, där det står superviktiga saker på spel, måste det ju gå att kommunicera med personer som bara visar ögonen i kassan på ICA eller i dagisentrén. Jag är medveten om att vissa typer av niquab/slöjor täcker även ögonen i viss grad, men om vi för ett ögonblick bortser från det, kan vi fråga oss vad skillnaden mellan operationssalen och dagisentrén är. (Patienter och barn inte med i ekvationen)
Operationssal:
Alla har likadana kläder
Alla strävar mot ett gemensamt mål (lyckad operation)
Vissa får betalt för att vara där, andra får betalt av CSN för att vara där
Religionstillhörighet och kulturell bakgrund är inte relevant för ändamålet (lyckad operation)
Dagisentré:
Alla har olika slags kläder
Alla strävar mot ett gemensamt mål (väl omhändertagna barn)
Vissa får betalt för att vara där, andra har barn där för att de får betalt på annat plejs
Religionstillhörighet och kulturell bakgrund är inte relevant för ändamålet (väl omhändertagna barn)
Så. Skillnaden är att bara vissa täcker hår och halva fejan i dagisentrén. Big fucking deal.
Nu är det förstås inte så enkelt, för vi människor är komplexa varelser som gillar att lägga in betydelser och värderingar i typ allt vi stöter på, och vi gillar också att skapa oss en identitet genom att definiera vad vi INTE är (typ slöjbärare). Sedan har vi också ett samhälle med inbyggda maktstrukturer, där de som inte är som de med makt (typ slöjbärare) kommer definieras inte bara som INTE VI, utan också som avvikande, konstiga och fel.
Jag tror att vi behöver skala av situationer som de här oftare, och tänka på det kursiva som just kursivt, som skapat av vår kultur och upprätthållet av oss själva när vi upphetsat kommenterar "det är en mamma med slöja här på dagiset!", och inte som någon naturlag. Jag menar, det kanske är trevligt att titta på söta munnar och släta kinder, men det är knappast nödvändigt för kommunikation. Ingen tvingar dig att bli ihop med nån som diggar att täcka munnen, eller gilla religionen/sedvänjan bakom, bara att du ska bete dig som en vettig människa mot dem som väljer den typen av kläder. Typ kommunicera i dagisentrén. Sätt på dig lite operationshuvor och du ska se att det inte är så svårt.
/Zäta
Min feminism - om nedvärdering av kvinnlighet och prinsesspepp
Den näst vanligaste invändningen jag får höra mot feminism låter något i stil med: "Men jag tycker inte att det är dåligt att vara kvinnlig! Varför ska det nedvärderas? Det tycker jag att feminister gör när de säger att alla ska vara som män!"
Eftersom dylika uttalanden bygger på missförstånd så kan vi börja med att reda ut dem. Det finns två falska premisser i uttalandet ovan:
1. Feminister tycker att kvinnor ska vara som män.
Jag känner ganska många feminister. Jag har läst och hört om ännu fler. Och inte en enda av dem tycker att kvinnor ska vara som män.
Det var det enkla svaret, men ska vi gräva lite i missförståndet så bottnar det i att feminister brukar snacka om makt. Om män som har makt och kvinnor som borde få ta del av den. Om att vara med på arbetsmarknaden på samma villkor, representeras i språket på samma villkor, få snacka lika mycket i klassrummen utan att bli avbrutna och så vidare. Att ha samma rättigheter och reella möjligheter betyder dock inte att vi behöver vara likadana - eller hur?
Sedan kan jag hålla med om att det är en snedvridning av debatten där det ständigt handlar om kvinnor som ska få ta del av manliga privilegier. Jag tycker att männen ska få ta del av klassiskt kvinnliga sfärer på samma villkor också. Få umgås med sina småbarn lika mycket utan att arbetsgivaren rynkar på näsan, få klä sig extravagant utan att grannen rynkar på näsan,
Könsmaktsordningen drabbar både kvinnor och män, men på olika sätt. Därmed inte sagt att den drabbar oss lika mycket. Det är en enorm skillnad huruvida autonomi baserad på ekonomiska aspekter är möjlig (typ: jag har jobbat hela livet så jag får en hyfsad pension vs. min man jobbade och jag tog hand om barnen och nu är vi skilda så jag lever på 4000 i månaden) och huruvida det känns soft att ha extravaganta kläder på sig. Det ena är ganska livsavgörande, det andra en otrevlig bisak.
Nu förenklar jag givetvis, men finns det något jag blir galen på i jämställdhetsdebatter är det när folk i sin iver att få människor på sin sida får det att låta som något slags 50-50-problem. Skulle det vara "en rättvis orättvisa" skulle den inte finnas eftersom alla skulle tjäna på att utplåna den. I verkligheten finns det en halva av befolkningen som indirekt tjänar på att ha kvar orättvisorna (inte alltid, som när de missar fina småbarnsår eller extravaganta kläder) men generellt, där det räknas, och därför finns de kvar.
2. Feminister tycker kvinnlighet är dåligt.
Feminister uttrycker sig möjligen lite klumpigt. Vad vi för det mesta menar är att kvinnlighet som det ofta representeras idag: som varandes enbart kopplat till en sexig kropp, ett passivt handlande, en bisyssla för den stora trancenderande manligheten, inte är särsklit positivt. Men kvinnlighet i sig, vad det nu är, anses väldigt sällan negativt. Tvärt om brukar feminister hävda motstånd och makt i femininiteten. Framhäva de egna aktiva valen i en klädstil eller handlingsmönster. Vad vi generellt vänder oss emot är en snäv definition av kvinnlighet, att det skulle finnas "rätt" och "fel". "En riktig kvinna ser ut såhär... en riktig kvinna beter sig sådär..." är ord du inte får höra från en feministisk mun.
Personligen tycker jag att femininitet är awesome. Jag känner mig helt vilsen om jag inte får ha knästrumpor och rosetter på mig varannan dag. Det är en politisk sak: Att visa att feminister ser ut såhär också. Det är en taktisk sak: Att nå fram till människor som skulle avfärda en rakad brud med kvinnosymboler tatuerade på armarna med en skeptisk blick. Men framförallt är det en smaksak: Det här är jag, och ingen ska komma och säga att det är fel.
Min feminism är lite som en högljudd småtjej i prinsessklänning. En liten tjej som inte bryr sig om folk himlar med ögonen, som inte sjunger vackra sånger för att få beröm utan för att bli lyssnad på, som värderar kvinnors uppmärksamhet lika högt som mäns och alltid hejar på sina kompisar, som är "för mycket" och därför går igenom även till dem som helst vill låta bli att lyssna, som är galet kaxig och lika charmig, men med en benhård övertygelse i botten. Lite såhär, faktiskt (fram till 2.45 iaf):
/Zäta
PS. Nu undrar ni förstås vilken som är den vanligaste invändningen... gissa!
Vem vill vara ett offer?
Vi kan börja med att reda ut det här med "offer". Det verkar ha blivit ett skällsord. Ingen vill vara ett offer. Ingen vill vara den trista människan som gräver ned sig, som inte kan komma över det, som tycker synd om sig själv. Att vara ett offer är tydligen en identitet, och inte en särsklit attraktiv sådan.
Jag håller med. Offer som identitet är varken särsklit produktivt eller trevligt för någon.
Men vad betyder "offer" egentligen? Enligt SAOL betyder offer "den som drabbas av något". Att vara den som drabbas av något, det kan väl inte vara så jäkla skamfyllt och fel? Du kan ju per definition inte hjälpa att du drabbas av något.
Att falla offer för omständigheter, kan det vara fel? Att i vissa situationer inte ha kontroll alls, att vara utelämnad åt andras nycker eller gärningar, att bli utsatt för något du själv inte har valt - ja, att vara ett offer i just den situationen, borde inte anses vare sig konstigt eller fel. När "offer" blir ett skällsord förlorar vi mycket av den viktiga maktproblematik som ordet pekar på. Ett offer är just maktlös. Att erkänna det är inte att se ned på personen som drabbas, utan att erkänna allvaret i situationen. Den livsviktiga skillnaden ligger i att det inte är en permanent stämpel. Vissa situationer gör oss till offer, precis som att vissa situationer gör oss till ledare eller segrare, men det är inget inbyggt i oss som ständigt är dessa ting. Du var ett offer när du blev våldtagen. Ett offer för någon annans maktutövning. Men du är inte ett offer idag, du är en hel, mångfacceterad, aktiv människa.
Visst kan upplevelser vi haft bli en del av vår identitet. En VM-vinnare kanske går runt och känner sig som segrare hela tiden, även när hon kokar makaroner. Någon som blivit utsatt för svåra övergrepp kanske alltid bär med sig en del av offerskapet, men det blir ju aldrig hela ens identitet, precis som att VM-vinnaren också ser sig som kanadensare, pastaälskande och humoristisk.
Vad jag vill säga är att det inte är fult att falla offer för något. Det är bara ett faktum: Ibland är personer offer för omständigheter. Punkt. Och det är ett ord vi inte får låta bli stulet av dem som vill underminera oss, för det är allt för viktigt.
Hur skulle vi exempelvis analysera följande situation utan begreppet "offer"?
Thorsten [är] sårad över anklagelserna.
– Jag blir ledsen, det är inte ok att man kallar mig för ett svin, att jag skulle vara emot kvinnor. Det borde man se på mig att jag inte är.
Här verkar Thorsten vara offret. Han blir sårad och ledsen över anklagelser. Gina, däremot, hon verkar vara en stark aktör, som ska klara av det mesta:
Gina Dirwanis programledarkollega Helena Bergström tar Flinck i försvar:
– Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan.
Vad var det då som hände?
Thorsten Flincks [tog] i greenroom programledaren Gina Dirawi, 20, på rumpan.
Han bad senare, på sin managers uppmaning, om ursäkt:
Gina Dirawi mottog ursäkten – men passade på att skoja med honom.
– Jag är inte ledsen, det är inga problem, det är lugnt, säger hon och håller upp två fingrar över hans huvud.
Det var alltså Thorsten som utförde en handling som inte var okej. När han sedan blir kritiserad för detta blir han ledsen. Gina däremot, hon agerar precis "rätt". Hon skojar bort det. Är en skön brud som tål lagom mycket tafsande. Hon är inget "offer", för hon säger att det inte gjorde så mycket.
Men om vi applicerar vår nya, oladdade variant av begreppet "offer" på situationen, vad händer då? Vem var det som var maktlös när handlingen utfördes? Vem var det som fick ta emot ovälkommen beröring av känsliga kroppsdelar? Vem var det som var tvungen att legitimera en ovälkommen handling för att inte verka torr och trist? Vem var offret här, egentligen?
Gina förstås. Gina är inget offer, men just då var hon ett offer för Thorstens ivriga fingrar. Och fortsatte vara ett offer för samhällets förväntningar på hur en acceptabel tjej ska bete sig (vara en skön brud och skämta). Skillnaden ligger inte i hur Thorsten och Gina kände, utan i vilka valmöjligheter de hade. Han hade kunnat låta bli att tafsa - hon kunde inte låta bli att bli tafsad på. Han hade kunnat be om ursäkt på en gång - hon hade inte svärandes kunnat storma ut TV-studion. Hennes enda val var att "ta det". Svälja att tafsande gubbar tar sig rätt att bestämma över hennes kropp. Hennes valmöjligheter begränsades av hans egna val, och sedan är det honom vi ska tycka synd om.
Jag tycker inte ett dugg synd om dig, Thorsten. Jag tycker det är synd att Gina råkade ut för dig.
/Zäta
Om jag var Pär Ström...
Från en affisch på Novish-minglet för nya studenter på AF-borgen i Lund. Kören lockar med bärs, sång och gemenskap. ...skulle jag säga: "Ännu ett tecken på mansdominansen i Sverige idag! Det här är ett exempel på särbehandling av män, och diskriminering mot kvinnor. Vi måste få ett slut på det här!"
Men nu är jag inte Pär Ström, och säger därför istället: "Vad fett att Lunds nationskörer uppmuntrar män att sjunga. Vad bra att det finns verksamheter som appelerar till olika slags människor, och att de uppmuntrar att folk får gör roliga saker utan att behöva gå alltför lång utanför sin komfortzon. Inkludering är superviktigt, men separatism är nödvändig ibland i en värld som ger oss så olika erfarenheter. De kan ibland behöva vädras i skilda sällskap."
Vad jag vill visa med det här är att det inte går att ha en svart-vit bild av världen. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara vid första ögonkastet. Vi måste försöka se saker ur ett större perspektiv om vi vill säga något meningsfullt.
/Zäta
Om att vara opassande, och stolt.
På mitt gymnasium startades en manskör. Ett gäng spexiga, skönsjungande killar i kostym som framförde allt från serenader till poplåtar. Deras signum var en rad med streck-kostymsnubbar varav en var byxlös, eftersom han var en känd player. Deras paradnummer var "humorlåten" Kärringar ska hållas kort.
Denna kör blev påhejad av alla från rektor till elevråd och nya ettor. Roliga, snygga, charmiga, kapabla. De uppträdde på nästan alla avslutningar och allmänna kulturevent.
Men tjejer ska för fan inte starta kör. En plats för tjejer att ta plats. Att vara roliga, snygga, charmiga, kapabla. Nej, då får de höra att de bara fått för lite kuk. Jag vet inte hur ni funkar, men på den tiden jag hade pojkvän och fick precis så mycket kuk jag behagade kände jag ändå för att sjunga. Skumt.
Skämt åsido. Vad rädda folk är för starka, förenade kvinnor. För feminism:
– På Facebook lade vi upp en bild där vi höll upp en banderoll med orden frihet, jämlikhet, systerskap. Då ballade det ur rejält. Det var rätt många angrepp, bland annat från elevrådet, säger Ylva Knaevelsrud. (Rektor) Witt påpekar att många i elevrådets styrelse känt sig kränkta av kören.
Läs det noga. De lade upp en banderoll med orden frihet, jämlikhet, systerskap. Inte en där det stod Män är djur. Inte en där det stod Feminismen gör oss starkare än er. Inte ens en där det stod Systerar förenen er! Det stod något så banalt, så uttjatat, så vardagligt som franska revolutionens slagord adapterade till ett kvinnlig tilltal. Men vid systerskap, där går tydligen gränsen. Frihet och jämlikhet är till för män!!!
På mitt gymnasium fick några personer nog. De startade mens-kören. Deras signum var en rad streck-tjejer i klänning varav en hade blod droppandes från klänningen. Jag vet ännu inte idag vilka som låg bakom denna geniala idé, eftersom jag vid det laget var påväg från skolan, men himla glad blev jag. Rektorn blev inte lika glad och beordrade ned affischerna. Opassande sades det.
Vad kan vara mer opassande än en tecknad liten röd fläck på en affisch symboliserandes vad en frisk kvinnokropp håller på med en gång i månaden? Att sjunga om att brudar ska hållas kort, kanske? Nej, juste, jag glömde -- det är roligt.
Det är lätt för dem med makt att avfärda kvinnors motstånd, men vi måste komma ihåg att alla dessa upprörda uttalanden, förnekanden och skyfflanden under mattan är ett tecken på att vi gör skillnad. Att vi faktiskt hotar makten. Vi hotar den för att vi inte passar in i dess mallar och bekväma hierarkier. Vi är fett opassande, och fett stolta över det.
/Zäta
Det här med makt och motmakt
Han skriver inte bara skrämmande debattartiklar om att "könsbytare bör vara sterila", han skriver också skrämmande böcker om alla som inte är som honom. Psykiatrikern David Eberhard är en av de personerna som tror att en fin utbldning ger honom rätt att säga vad som helst om vem som helst, och det obehagligaste är att folk tenderar att tro på folk med fina utbildningar som låter auktoritära.
Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte och ordningen i skolan på 50-talet. (min fetstil)
Men vi ska inte låta honom komma undan med det. Om du ska göra en viktig sak idag så är det att läsa den här bokrecensionen och sätta en mental VARNING-sticker på namnet David Eberhard. Den är värd 18 minuter av din tid, jag lovar.
Det finns mycket att reagera på i den här boken, men den sak som stod ut ur mängden för mig var "den överdrivna likabehandlingen". Det går inte att överdriva likabehandling: Antingen är folk lika behandlade, eller så är det de inte. Antingen har folk samma lagstadgade rättigheter, samma reella möjligheter och samma värde i samhällets ögon, och då är de rättvist behandlade, eller så är de inte likabehandlade. Det går liksom inte att göra det för rättvist. Om en minoritet skulle få det lite för bra, lite för feta rättigheter eller tillgångar, så skulle de ju inte vara likadant behandlade längre, utan särbehandlade. Vilken grej att vara upprörd över: Folk som inte är majoriteten har fått det bra!!!
Jag upphörs aldrig att förvånas över den arroganta egoism som ligger bakom dylika resonemang. "Om andra får samma möjligheter som jag, blir konkurrensen större för mig och då blir det jobbigt. Bättre var det på 50-talet när kvinnfolk stannade hemma och hbt-personer höll käften. Då var det lätt för en stjärna till man som mig att lysa."
Jag är jäkligt glad att jag lever i en tid när kvinnfolk och hbt-personer kan säga ifrån på sina bloggar när maktmissbrukande stjärnfall som du försöker ta över.
/Zäta
3 vanliga missförstånd i debatten om tvångssterliseringar (och lite hopp på botten av asken)
Det har blossat upp en ny debatt om tvångssteriliseringarna, efter att KD ännu en gång beslutat sig för att de vill behålla detta krav i lagen. Debatten är full av missförstånd, faktafel och transfobi, men många vettiga röster hörs också.
Det mest grundläggande missförståndet handlar kanske om medicin kontra juridik. Tre huvudspår finns, som alltid:
1. Folk tror att sterilisering krävs för att du rent medicinskt ska må bättre vid en könskorrigering.
1. Folk tror att sterilisering krävs för att du rent medicinskt ska må bättre vid en könskorrigering.
2. Folk tycker att andra ska vara sterila efter en könskorrigering.
3. Medicinare (experter med läkarexamen men utan transkompetens) antar att alla transpersoner vill vara sterila.
Svar:
1. Fakta är som följer: Behandling med könskonträra hormoner gör en person tillfälligt steril. Alltså en XY-person som käkar anti-androgener och östrogen kommer sluta producera sperma = steril. Detta gäller dock bara så länge dosen upprätthålls, vid avbrott i medicineringen sätter kroppens egna hormoner (testosteron i detta fall) igång igen. Vid en könskorrigerande operation där penis och testklar görs om till en snippa, eller där en vagina görs till en snopp (det är inte så enkelt, det tar flera operationer och läkperioder och sånt) blir personen förstås steril. Inga testiklar/ingen ingång till livmoder och äggstockar = steril.
Alla transsexulla personer vet detta. Ingen ber om mirakel. Vad de ber om är att få frysa ned könsceller för senare bruk eller att ha kvar sina reproduktiva organ. Att frysa ned celler utanför kroppen, särskilt sperma som inte är ett dugg svårt att extrahera, har förtås ingen fysisk påverkan = argument 1 faller. Att ha kvar dina reproduktiva organ inne i kroppen som transkille (livmoder och äggstockar) påverkar inte den biologiska korrigeringen, att ta bort dem, eller "bara" klippa äggledarna, innebär däremot en onödig operation = argument faller.
Slutsats: Ibland blir transsexuella sterila av sin behandling permanent. Ibland blir de sterila en period. Vissa transsexuella vill frysa ned könsceller innan påbörjad behandling, andra vill slippa onödiga ingrepp eller känner inte att de behöver operera könsorganen. Oavsett situation behövs aldrig någon extra sterilisering av medicinska skäl, det är bara ett svepskäl som används av människor som missbrukar sin expertmakt för att föra fram en politisk agendda.
2. Folk tycker... Vad har mina äggstockar med dig att göra? Ungefär inget va? Du kan leva ditt liv precis som du vill alldeles oavsett en kirurg klippt av mina äggledare. Det här är helt enkelt inget argument. Det handlar om att människor vill kontrollera andra, och sätta in dem i fack bara för att göra sin egen värld liiiite mer bekväm. De tycker det verkar bra att vissa människors rättigheter inskränks, för då slipper de konfronteras med att alla kroppar inte enkelt delas in i penis-man/vagina-kvinna. En liten vinst för dessa kan tyckas, och en enorm förlust för dem som aldrig får hålla ett spädbarn i sina armar, aldrig känna att de själva och inte staten bestämmer över deras kroppar, eller lida men hela livet av en onödig operation som gick snett. Att tycka att okända människor ska vara på ett visst sätt för att livet är lite skönare för dig då, det stavas bara på ett sätt: Egoism. Ren och skär, oförskylld och enorm egoism. (= argument 2 faller)
3. "Ingen av mina patienter har klagat." Det här med självinsikt och maktanalys är svårt va? Du är läkare = maktposition. Du är läkare som bestämmer huruvida denna patient får tillgång till livsviktig vård (genom att ställa diagnos och skriva ut hormoner, tex) = enorm maktposition. Tror du på allvar att alla dina patienter är ärliga mot dig? Att de inte vet att de måste passa in i en snäv ram av "den typiska transsexuella"? Dessa persoenr är nästan lika egoistiska som tyckarna, eftersom de vägrar ifrågasätta sin egen roll och prestation. Det är, tillspetsat, som om vi skulle intervjua fångvaktarna för att få reda på hur fångarna mådde... = argument 3 faller. Lyssna på dem med egen erfarenhet istället.
Det kan kanske kännas hopplöst nu när KD är männiksovidrigare än tänkbart och resten av alliansen fegar ur, men det är nu vi måste minnas missförståndet. Det är en juridisk fråga, och juridik löses i även i domstolarna. Även om den politiskt lagstiftande vägen verkar stängd, så är inte den rättsliga vägen stängd. Det ligger ett fall hos tingsrätten där en person överklagat ett nekande till byte av juridiskt kön efter att han vägrat sterilisera sig. Och tingsrätten måste inte bara ta hänsyn till vår grundlag, utan även EU:s lagar. Och EU är tydliga: Tvångssteriliseringar är brott mot mänskliga rättigheter.
Även om KD anser att det är en "seger" att inskränka mänskliga rättigheter, så anser inte EU det. Jag tror alltså på en lagändring ändå, men det kommer säkert att ta sin tid.
Slutsats: var förbannad, skriv under, men ge inte upp hoppet!
/Zäta
Makt och språk och maktspråk
Inte för att vara kaxig, men ibland känns det som att den här bloggen har samlat det bästa av interaktivitetens och informationssamhällets löften. Ibland är nämligen kommentarsfälten sådär väldigt givande och intressanta som stora dagstidningar bara kan drömma om. Visst har jag min beskärda del av troll, elakingar och puckon, men väldigt ofta kommer det fram väldigt bra saker.
Som igår till exempel. Jag skriver om tolerans och acceptans, och menar att det är en skillnad. Några läsare menar att det är samma sak i olika ord, ytterligare några håller med och några andra har egna förslag. Det utvecklas en diskussion om makthierarkier i samhället och om språkbruk. Det är lika intressant som roligt att läsa.
Till en början vill jag förtydliga att jag igår främst talade om ett samhällsklimat. Ett accepterande samhällsklimat, som är öppet för alla. Eller att det i alla fall var det jag menade. Jag menade inte att en person kan komma och säga "jag accepterar att du är konstig" till någon annan, och att det skulle vara okej. Snarare "jag accepterar att vi är olika, men lika värdefulla". (Det låter som en barnbok all over igen -- varför ska det vara så svårt för oss vuxna?)
Jag håller med er som talar om maktspråk och hur viktigt det är att inte lägga värderingar i ord och bara låta vissa uttala sig. Att inte omedvetet låta en grupp dömma en annan. Jag håller helt med på ett teoretiskt plan och på ett ideologiskt -- vi vill ha ett samhälle där bara ömsesidig respekt och acceptans råder! Däremot tror jag att vi måste erkänna hur situationen ser ut i dag. Det är inte rimligt att tro att vi ska nå till ett samhälle där homo får vara lika oifrågasatt som hetreo, där alla bara är olika nyanser av färg, inom en snar framtid. Språk är en viktig förändringskraft, men vi måste samtidigt tala ett språk som stämmer med verkligheten och som de flesta förstår.
Och då kommer vi till den andra punkten: Användandet av "färgad". I inlägget i går menade jag att lägga orden i Ullenhags mun på ett lite raljant sätt, även om det kanske inte var jättetydligt. I andra fall, om jag själv använt det, syftar jag på de konstruerade kategorier av människor som inte faller inom en vithetsnorm. Självklart har alla människor en hudfärg. Alla är färgade. Men vi kan inte låtsas som om vithetsnormen inte finns, att den inte konstruerar ett "de andra" av människor som inte passar in, som befästs med alla möjliga negativa konnotationer. För det gör det. Och ska vi kullkasta förtrycket måste vi tala om det. Det är viktigt att ha fokus på normen, precis som i alla maktdiskussioner, men också att ha icke stigmatiserande ord för dem som faller utanför. Jag har helt fräckt tänkt att "färgade personer" skulle vara en bra översättning av engelskans "people of colour" för att tala om generella förtryck, något som jag stött på i många feministiska böcker skrivna av personer som konstrueras som "svarta", eller "bruna".* Men jag kanske har fel. Och framförallt ska jag som vit inte ta mig rätten att tolka uttryck som inte påverkar mig på samma sätt alls. "Personer med mörkare hudfärg eller hårfärg än mig, som råkar ut för en massa fördomar på grund av det" kanske vore bättre." "Icke-vit"? Funkar ibland, men knappast som bas för motstånd. Jag skulle inte vilja bli benämnd som "icke-hetreo" hela tiden.
Jag tror att det är så kvävande svårt att tala om för att vi är rädda att stigmatisera en grupp vi absolut inte vill stigmatisera. Idag har "homosexuell" ingen negativ klang för många, "hbt-personer" än mindre. Det är lätt att tala om. Lätt att samla sig runt.
Och grejen är att jag tror vi behöver begrepp, även om de riskerar att låsa fast människor kommer vi ingenvart utan dem. Människor blir inte diskriminerade för att de är invandrare. Norska invandrare blir inte diskriminerade, och de är lika invandrade. Människor blir diskriminerade för att de med makt har fördomar som fäser vid etnicitet, hudfärg, brytning och kultur.
Jag har inget bra svar, inget magiskt ord. Jag kommer fortsätta tala om vithetsnormen, eftersom det är den jag är med och upprätthåller eller ifrågasätter. Andra människor, vars livserfarenhet placerat dem på andra sidan om normen ger helt andra, och ofta viktigare sidor av den saken, och jag är säker på att ni har mycket bättre tankar och ord för dessa färgproblem som rasism och normer skapar.
/Zäta
* "Konstrueras som..." är bra, för då pekar texten på att det är i människans psyke och kultur färgandet sker, inte i nyanser av hudtoner, men det är superomständigt att skriva så varje gång. "Konstrueras som..." Det är lite som om vi skulle behöva skriva "blev till genom en mängd små slumpvisa mutationer varav några ärvdes till nästa generation, vilket gav en liten överlevnadsfördel, vilket i sin tur gav fler ungar och till slut hade alla i arten den egenskapen" varje gång vi ville beskriva att en art fått en förändrad egenskap genom evolutionen. Jag lovar, det finns ingen biologi-bok som gör det varje gång, även om det är sant varje gång. De skriver typ "Giraffen fick en längre hals för att anpassa sig till omgivningen" och menar då underförstått: "den längre halsen blev till genom en mängd små slumpvisa mutationer...".
Jag vill inte bli tolererad av dig
Alltså detta ord. Tolerans. "Sverige anses idag vara ett av Europas mest toleranta länder mot sexuella minoriteter", skriver SvD utan att blinka. Integrationsminister Erik Ullenhag har en särskild fablessie för ordet, och använder det gärna om hur vita infödda svenskar enligt honom känner gentemot icke-vita eller utlandsfödda människor. Tydligen tolererar jag färgade människor.
Fast jag tolererar inga människor. Jag tolererar en äcklig tågtoalett om jag behöver använda den. Jag tolererar högljudd musik från grannen. Jag tolererar en lång kö till kassan, men jag vill helst inte veta av den.
För det är vad tolerera betyder. Att stå ut med något som egentligen är oönskat. "Ja men du får väl vara här då, flatjävel, men jag tycker inte att det är trevligt och våga inte prata med mina barn om DIN LIVSSTIL" Den amerikanska militärens (tack och lov nu borttagna) policy "don't ask, don't tell" är tolerans. En låg tolerans, men fortfarande tolerans. Du får vara här så länge vi normala inte behöver konfronteras med din avvikelse.
Acceptans däremot, det innebär en verklig skillnad. Det innebär att vi accepterar personer som de är, med olika hudfärger, erfarenheter, sexuella läggningar, funktionsnedsättningar och personligheter. Det innebär att samhället är villigt att släppa in fler än de som passar in i normen, i det förgivettagna "vi:et", och ändra sina spelregler därutefter. Du får vara här på samma villkor som alla andra.
Jag inser förstås att denna distinktion bara går att göra i ett samhälle som redan kommit en bra bit på vägen mot att acceptera olika människor. Att bli tolererad är bättre än att bli hånad, utstött och mördad. Mycket bättre. Ändå vill jag hoppas att mitt samhälle idag, Sverige 2012, har kommit längre än bara "inte öppet håna och slå ned". Att det är ett samhälle som, ofta motvilligt och ibland på fel sätt, men ändå någonstans vill sträva efter en öppnare, varmare, bättre framtid för alla. Att det i alla fall finns människor som sliter varje dag för att göra det sant, även om strukturer och pengar och makt sätter enorma käppar i hjulet.
Vi tolererar möjligen beteenden. Men människor tolererar vi inte, för de är så oändligt mycket mer än äckliga tågtoaletter. Människor accepterar vi.
/Zäta
9 dåliga argument
Jag debatterar ofta, och får ofta höra samma (usla) argument från motståndarsidan. Så jag tänkte reda ut dem och se vad de egentligen menar. De flesta av mina exempel går att applicera på många olika argumentationer, men riktiar sig specifikt till feministiska/genusrelaterade/minoritets- och maktdiskussioner.
1. "Det ser ofta ut såhär"
Detta icke-argument kommer ofta i skepnaden: "Kvinnor blir ju jätteofta sexualiserade i reklamfilmer, så vi behöver väl inte bry oss om just den här annonsen?"
Det är ett uselt argument, som bara verkar funka i feminist-sammanhang. Vem skulle köpa "Det finns redan jättemånga barnsoldater, så vad gör en bys ungar i tillskott?" Att fenomenet är utbrett gör ju det hela VÄRRE, inte BÄTTRE.
2. "Lite sexualisering får ni väl leva med, gnällspikar"
Detta argument kommer också i flera olika varianter, bland de vanligaste är "lite tafsad på får man väl räkna med att bli på krogen som tjej", eller "Att ställa upp på sex även om man inte riktigt vill är normalt i ett förhållande". Kontentan är alltid: "det gööör väl ingenting att ... händer, det finns värre saker du kan råka ut för!"
Om vi skärskådar argumentet så handlar det om att normalnivån blir förskjuten. Att bli överfallen i buskarna, penetrerad och slagen av en frammande man är alla överens om är hemskt, men att ligga orörlig och panikslagen under ett ragg för att det var svårt att säga nej är sånt du får leva med. Det är är faktiskt helt okej, och det är bara när "lite-våldtagen-nivån" överskrids som det blir dåligt. Bara att det inte alls är så. Du ska inte behöva leva med något sexuellt våld alls. Du ska inte behöva vänja dig vid sexualiserningen av det offentliga rummet alls. Den eftersträvansvärda normalnivån är total avsaknad av våld, ofrivillig sexualisering och obektifiering. Normalnivån är INTE "lite tafsad på, lite våldtagen och lite objektifierad". Säg ifrån när folk argumenterar på det viset!
3. "Det finns viktigare saker att bry sig om"
Det här argumentet har två dimensioner: Vem bestämmer vad som är viktigt och Att tala om saker trots att de inte genererar en lösning till världsfreden.
Vem bestämmer vad som är viktigt. Jag tror att alla feminister fått höra "sluta bry dig om småsaker" någon gång. Frågan är från vem och med vilka motiv. Får jag inte prata om svenska tjejers p-pilleranvändning för att du är ointresserad av den, för att den drabbar enligt dig oviktiga personer eller för att jag istället borde bry mig om världsfreden/afganska kvinnor/svältande barn/prostatacancer? Ofta döljs de två första motiveringarna under den tredje varianten -- bara för att en problematik inte rör dig tycker du att jag ska snacka om något annat. Det är väk inte heller direkt en nyhet att det är andra än unga tjejer/feminister/normbrytare som sätter dagordningen i samhällsdebatten och definierar vad som är viktigt. Skriver jag om något är det för att det är tillräckligt viktigt för att skrivas om. Punkt.
Att tala om saker trots att de inte genererar en lösning till världsfreden. Jag är mycket medveten om att allt jag skriver om inte är livsviktigt. Vi kan ta Bilbo som exempel. Blir världen bättre om jag diskuterar frånvaro av kvinnlig agens i filmen? Får fattiga barn ett drägligare liv och cancersjuka hopp? På den sistnämnda frågan är svaret givetvis nej, men jag menar att det kan finnas många parallella drivkrafter här i världen och saker får diskuteras även om de inte är superlivsnödvändiga för någon. Det finns såklart kritik som är relevant. Så som när ett feministiskt samtal utesluter erfarenheter av klass och etnicitet som inte rör dem själva, men det är ganska sällan detta argument är så välgrundat i vanliga diskussioner. Att diskutera Bilbo löser kanske inte frågan om världsfred, men om det an få några att tänka till och någon annan att känna sig stärkt så är det värt det.
4. "Nejmen JAG tycker inte att nakna kvinnor på reklampelare är stötande, så därför finns ingen sexualisering"
Nähä, men du har kanske insett att du ingår i något som heter samhälle, som bland annat binds samman av en kulturell gemenskap, där ett system av koder och språk har fasta betydelser som visserligen kan omtolkas, men inte omintetgöras på en sekund? Jag kan inte säga att jag tycker att det är bra när folk kör rattfulla för det ser roligt ut, så kommer hela samhället att ändra på sin inställning till rattfylla. På samma sätt kan ingen tycka att sexualisering inte finns, om den är närvarande. Ingen människa lever i ett vacuum, fri från sin omgivande kontext. Du kan finna nakna kvinnor på reklampelare ytterst trivsamma i det offentliga rummet, men du kan inte använda det som ett generaliserande argument mot att fenomenet existerar.
5. "Blir DU kränkt av det här?"
Det här är ett fult knep som innebär att personen du diskuterar med lägger över hela ansvaret på dig. "Om inte du hade varit så himla jobbigt och blivit UPPRÖRD (= kränkt) så hade allt varit frid och fröjd". (Och alla hade levt i en obehaglig likriktad massa av samtyckande inomnormare som bara nickar åt varandra, men det nämner vi inte.)
Svaren kan variera från:
Det spelar ingen roll om jag blir kränkt personligen, vi diskuterar ett fenomen här. Gör inte detta till en personlig känslosak när det handlar om åsikter/strukturer/privilegier.
Till:
Ja, det blir jag. Och eftersom du inte är jag kan du inte kritisera hur jag upplever detta på ett känslomässigt plan.
6. "Det hade kunnat vara tvärt om"
Används ofta när könsstereotypa grejer kritiseras. Typ LEGOs nya tjejserie som handlar om skönhet, hemarbete och pojkvänner. "Ja men killar kan också leka med det." Jo, fast det marknadsförs som en tjej-grej. Det hade kanske kunnat vara tvärt om, men det finns nog en anledning till att det inte är det. Och hur som helst tycker jag att vi håller oss till de faktiska omständigheterna... och det ÄR ju inte tvärt om!
7. "Det är en gammal grej, så den får vi inte prata om"
Det här argumentet kan appliceras på det mesta. Kvinnliga chefer: "Jo men det är för att männen hade makten FÖRR." Sexistiska pjäser: "Samhället var annorlunda när det skrevs, så det kan vi inte kritisera." Historiska händelser: "Ja, men det var ju för HUNDRA ÅR sedan."
Självklart måste vi se saker utifrån sin kontext. Det går inte att kritisera en modren läroplan på samma sätt som den från när svenska skolan startades, men att ålder skulle ge immunitet mot kritik köper jag inte. Dessutom blandar folk gärna ihop historiska händelser/texter med samtida bemötande. Jag kan inte kritisera Fröken Julie ur ett 2000-tals feministiskt perspektiv utan att relatera till dåtidens samhällsklimat, men jag kan kritisera dagens kultursidorna som hyllar Strindberg utan eftertanke precis hur jag vill. Och att något var orättvist för hundra år sedan innebär inte att det är irrelevant. Historie-ämnet skulle inte ha mycket att komma med om vi inte fick tala om historia...
Poängen är att vi inte kan kritisera allt på samma sätt, men klart som sjutton att vi kan kritisera det!
8. "Men om vi erkänner att det här är dåligt, då blir ju ALLT könsdiskriminerande"
Logiken är som följer: "Om vi säger att den här filmen är dålig ur ett genus-perspektiv, så är alla de här filmerna också dåliga, för den här är faktiskt helt okej... och då blir det JÄTTEJOBBIGT." Märk väl att det vi förändrar inte är filmen, utan hur vi ser på den. De där filmerna kommer fortsätta att utesluta kvinnor oavsett vad vi gör, frågan är bara hur väljer att benämna det. Logiken "det är jobbigt att se orättvisor så därför skiter jag i det" håller liksom inte. Inte heller "utbudet som finns måste vara det rätta" (hej osynliga handen, fan vad du gillar män). Att majoriteten av alla filmer/böcker/whatever är dåliga ur ett genusperspetiv betyder inte att gränsen för vad som är bra och dåliga filmer ur detta perspektiv förskjuts, bara att fler hamnar på ena sidan.
och till-sist, min all-time-favourite:
9. "Bil-genen"
"Jo, men det är ju uppenbart att killar gillar fart och fläkt, medan tjejer vill bädda ner gosedjur och ta hand om badankor. Min son ääälskar sina leksaksbilar, det är uppenbart att det ligger i generna!"
Vi tar det sakta. Människan i formen Homo Sapiens har funnits i ungefär 200 000 år. I ungefär 190 000 av de åren levde vi uteslutande som jägare/samlare och skuttade runt på savanner, levde i grottor och käkade vilda djur, och i miljontals år innan dess förde våra förmödrar en liknande tillvaro. Under alla dessa år skedde slumpvisa mutationer i folks DNA, varav en minimal andel gav en liten överlevnadsfördel och hamnade i könscellerna som fördes vidare till kommande generationer. Följden blev att människans egenskaper optimerades av det naturliga urvalet för att passa just den miljö hon levde i. Snabbhet var bra, likaså kommunikationsförmåga och omtanke om den egna gruppen. Städer och fordon med hjul av olika slag har funnits i ungefär 6000 år, även om de bara påverkat en liten del av mänskligheten majoriteten av dessa år. Evolutionen stannade förstås inte upp i och med den moderna civilisationens inträde på banan, men det är en oändligt långsam process som tar många många generationer för förändring. Motordrivna bilar har funnits i ungefär 200 år, men blev allmänt spridda först för 100 år sedan i västvärlden.
Jag undrar nu, hur kan skillnaden mellan en liten färgglad plastsak föreställande en anka och en annan liten färgglad plastsak föreställande en bil ha en sådan enorm effekt på småbarn? Hur kan de 200 åren, den promille av evolutionär tid som bilåkandet har funnits i världen, ha påverkat vårt DNA mer än de tusentals, miljontals åren dessförinnan? Svaret är förstås att det inte är så. Det finns ingen bil-gen. Lika lite som det finns en smink-gen. Evoultution och DNA-processer går inte att förenkla på det viset.
Vad som däremot går att göra på några generationer är att förändra människors sociala inställning till saker. Småkillar ska ha kolt (barnklänning, typ) när de är fina -- småkillar väljer gärna kolt när de får välja. Småkillar ska ha tuffa jeans för att få uppskattning -- småklillar väljer gärna tuffa jeans. Småkillar förväntas leka med plastbilar och får gillande leenden från föräldrar -- småkillar leker gärna med platsbilar.
Att småkillar skulle ha en bilgen som småtjejer saknade skulle omkullkasta hela evolutionsteorin och alla de omkringliggande vetenskaper som bygger helt eller delvis på den, och riktigt så långt kanske vi inte ska gå för att en mamma observerade att hennes son gillade plastbilar.
/Zäta
Är jag en hycklande feminist om jag gillar misogyn fantasy?
Jag fick en fråga om verklighetsflykt, patrarkala historier och att vara en dålig feminist.
Jag är kvinna, läst genusvetenskap och engagerar mig öppet i feministiska frågor.
Anses det då fel av mig att just Sagan Om Ringen böckerna står mig närmst om hjärtat av alla böcker jag läst även om jag är 100% medveten om att böckerna inte är några feministiska förebildsböcker? Jag är allmänt väldigt fantasynördig och jag tycker faktiskt om att bara njuta av busiga dvärgar i mitt fantasy-vacuum fritt från samhällets pressande medvetenhet. Jag tittar också väldigt mycket på tex. skräckfilm där kvinnan oftast är ett offer som lättklädd flyr från mördaren med motorsåg.
Borde jag egentligen klassas som en slags hycklare och "oäkta" feminist för att jag medvetet läser böcker/ser film som bryter mot feministiska ideal? -- Tassen
Det här är mycket att reda ut i den här frågan. Vi börjar från början.
Jag tycker det är intressant att frågeställaren börjar med att berätta om sin könstillhörighet och akademiska meriter, som om det var ett plus i kanten för en feminist att vara kvinna och läst genus. Nu behöver det såklart inte vara syftet, hon kanske bara ville markera att hon inte representeras i Sagan om Ringen (som bara handlar om män) och att hon har vissa specifika perspektiv eftersom hon läst genus. Icke desto mindre tror jag det finns en risk för att det tolkas just så, att riktiga feminister är kvinnor som läst genusvetenskap -- och det är livsfarligt.
Riktiga feminister för mig är de som gör vad Tassen skriver som tredje punkt: engagerar sig öppet i feministiska frågor. Det kräver vare sig akademisk utbildning eller någon viss könstillhörighet. Feminism är övertygelsen om att män och kvinnor görs olika*, att kvinnor blir strukturellt underordnade män i processen, och viljan att förändra detta. Dessutom hänger en hel del annat ofta med, så som kritik av hetreonormen, maktsnedfördelningar och intersektionella perspektiv. Därmed inte sagt att alla kan vara feminister på precis samma sätt. Precis som att jag aldrig kommer förstå fullt ut vad det innebär att leva under ett rasbaserat förtryck eftersom jag som vit seglar fram i världen som norm, kan inte en cis-man fullt ut förstå hur det är att vara kvinna i en patriarkal värld. Det innebär inte att han blir en sämre feminist, eller behövs mindre, men att arbeta utifrån en normposition ÄR en annan sak just på grund av maktskillnaden. Annorlunda, just för att vi görs så annorlunda på grund av kön, men inte sämre -- okej?
*Inte nödvändigtvis ett radikalt konstruktivitstiskt perspektiv. Du kan vara feminist och "tro" på biologiska skillnader mellan snipp- och snoppfolk, men det är svårt att vara feminist utan att tro på att dessa skillnader överdrivs, polariseras och leder till dåliga saker.
Nu över till Sagan om Ringen. Eller snarare verklighetsflykten. Jag citerade som ni förstår inte hela den 130 kommentarer långa diskussionen på facebook, bland annat skrev jag också följande:
För att utveckla det resonemanget, och kanske falsifiera en del av de ganska plumpa punkterna i det, skulle jag vilja börja med att säga till Tassen -- klart du får gilla Sagan om Ringen. Eller Eragon. Eller deckare med döda oskulder. Du får gilla vad sjutton du vill!
För det första vore det omöjligt att som feminist bara läsa/se/höra/tillskanska sig feministiskt konst och litteratur om du inte var världens mest tunnelseende person. Det finns för mycket bra och intressant utan feministiska värderingar där ute som är värt att uppleva. För det andra kanske inte alla feminister vill konsumera på feministiska verk hela tiden, utan har andra intresseområden, så som fantasy, vars dragningskraft är större just då.
För mig ligger hela skillnaden i medvetenheten, och att kunna separera upplevelser från politiska ställningstaganden i vissa fall. Jag kan älska Sagan om Ringen utan att blunda för misogynin. Allt jag älskar stämmer inte 100% överens med mina värderingar och åsikter. Det gör det väl inte för någon?
För mig är inte världen så dikotom att den kan delas in i "goda feministiska uttryck" och "onda icke-feministiska uttryck". Jag älskar pampigheten, de modiga männen, de söta trädgårdsmästarna, den enkla men ändå inte svart-vita kampen mellan ont och gott, den rappa dialogen och mystiken av en svunnen värld. Men jag hatar att de stillsamma, vackra kvinnorna (jaja, Eowyn, jag vet. Hon är förbannat stillsam och vacker även om hon fajtas på slutet) är utan bärande roller, att broderskap smäller högst, att alla är hetreo, att mod och manlighet kletas ihop och en massa andra saker. Jag både gillar och ogllar, men jag finner filmerna sevärda än idag.
Att gilla Sagan om Ringen, eller Morden i Midsommer, eller James Bond, eller vad det nu kan vara för misogyn konst du gillar, gör dig aldrig till en dålig feminist. Att fly in i en värld, ta av (eller i alla fall försöka) genusglasögonen och tycka om saker trots misogyna inslag är inte i sig fel. Vad som skulle göra dig till en dålig feminist är att fortsätta vara avstängd. Att försvara saker trots uppenbara orättvisor, bara för att du gillar det. Att inte kunna se det större sammanhanget där de döda oskulderna blir ett uttryck för en kultur som erotiserar kvinnorkroppar precis alltid, oavsett puls eller inte. Att säga åt folk som problematiserar strukturerna att hålla käften. Du behöver inte delta i diskussioner om saker som ligger dig riktigt nära om du inte vill, men du har aldrig rätt att säga åt andra att låta bli genom att tillexempel säga "äh sluta tjafsa, det är en gammal berättelse". Och vågar du erkänna sakers komplexitet blir det lättare att vara både en kritisk feminist och en fantasynjutare.
Våra intressen och konstnärliga kärlekar gör oss inte till hycklande feminister. Det är vad vi gör med dem när boken slagits igen och biobruset tystnat, som avgör det.
/Zäta
PS. En liten julklapp till er som fortfarande har komplex för vad ni gillar: Jag älskar underhållningsaction i värsta Die Hard och Bond-manér. Svettiga män och töntiga one-liners och glorifierat våld. Jag tycker det är kul, lättsamt och befriande enkelt. Som ni kanske förstår tycker jag också att dessa filmer levererar vidriga könsroller, hemska våldsideal och tråkigt förutsägbara hetreorelationer. Jag raljerar mer än gärna över deras ruttenhet och jag skulle inte köpa nyutgåvorna av DVD-erna och stödja Hollywood, men jag tittar ibland på dem utan att skämmas. Jag är, precis som du, en komplex människa med massor av känslor och åsikter. Jag väljer feministiska debatter över Bond vilken dag som helst, men en och annan dag tar jag gärna Bond också.
Män i Hollywood som hatar kvinnor
Vid en första anblick kanske det stötande verkar vara att hon är naken på den amerikanska postern. Men jag skulle inte bry mig om hon var spritt språngande helnäck, det är kombinationen av de andra elementen som gör det till en fruktansvärd tolkning.
Om vi börjar från början. Millenium-serien i filmformat är kanske inte genomfeministisk med sina maktfullkomliga män och ensamvargar till manliga hjältar, men den har ett starkt budskap och tydliga drag av kvinnlig agens och drivkraft. Lisbeth Salander har en drivande roll och hon framställs som både intelligent och kompetent. Hon är dessutom inte särsklit snygg. Inte på perfekta-Hollywwod-frun-sättet i alla fall. Inte som ett uppenbart objekt för en manlig blick. Hon är mer cool än snygg med trasiga kläder, för mycket smink, aggressiva attribut och utan BH eller andra atteraljer som ska accentuera de accepterade kvinnliga kurvorna (det vill säga tuttar och rumpa).
Allt detta är tydligt i den svenska postern. Lisbeth har en framträdande position, hon sitter avspänt, men ändå redo för att agera, hennes blick möter stint betraktaren och inget i hennes klädsel eller kroppsspråk är sexualiserat. Hon är huvudpersonen. Datorhackern. Överlevaren.
Mikael är mest en gubbig parantes i bakgrunden. Den gamla fina stolen verkar representera hans kunskap och kontakt med samhället, och samtidigt hennes utanförskap där hon sitter på golvet, men mer än så är inte uppenbart.
Den amerikanska varianten däremot. Lisbeths normativa skönhet inte bara framhävs, den är i bildens absoluta fokus då bakrunden är mörk och suddig. Hon står visserligen med en självsäker hållning, men verkar ändå luta sig mot Bond, förlåt jag menar Mikael och legitimerar hans omfamning genom att lägga handen på hans arm. Hennes blick möter betraktarens, men ur en annan vinkel och på ett långt mer förföriskt sätt än på den svenska varianten. Mikael står som den trygga klippan bakom henne. Mer ärrad erfarenhet skriven i ansiktets accentuerade grovhet och en tillknycklad skjorta som bevis för handfast agerande är han räddaren i nöden. Det är han som bär henne genom svårigheterna och beskyddar henne, samtidigt som han åtrår henne och håller henne tillbaka. Det farliga står jag för Lisbeth, du ska bara vara snygg och snäll här bakom min arm.
Titeln på filmerna säger också ganska mycket. Män som hatar kvinnor -- en grov och provocerande titel som sätter fingret på vad storyn drivs av. The girl with the Dragon Tatoo -- en titel som inte bara sätter fokus på Lisbeths utseende, utan gör hennes kaxiga, aviga, trassliga personlighet till en sexuell krydda snarare än legitima personlighetsdrag.
Från agerande subjekt till passivt objekt för manliga lustar.
Tack Hollywood.
/Zäta
När normbrytandet står i fokus
Det har kommit en barnbok där huvudkaraktären har pronomenet hen. Det är alltstå inte, som DN skriver, "en barnbok om hen". En barnbok om "hen" skulle väl rimligtvis handla om hur "hen" kan användas och vad det innebär? Kivi & Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund. Gah, jag blir galen på att så fort något går utanför normen så ska det bara fokuseras på det. Det är inte en film om kärlek och att flytta hemifrån, det är en film om HOMOSEXUALITET. Det är inte ett reportage om politisk aktivism, det är ett reportage om EN TRANSPERSON. Det är inte en barnbok om en hund, det är en barnbok om HEN.
Reaktionerna på boken är skeptiska. Och som vanligt klankas det ned på att "vi" fokuserar på "fel" saker:
Men egentligen kan jag inte tycka annat än att krutet i jämställdhetsdebatten återigen läggs på fel ställe. Finland har alltid bara ”hän” och är inte ett dugg mer jämställt för det. Visst, ”Kivi och monsterhund” är könsneutral på många fler sätt eftersom man inte får veta alls om Kivi är pojke eller flicka. Jag förstår bara inte poängen. Vad tror man sig uppnå? Lika löner för kvinnor och män? Lika värdering av kvinnors och mäns arbete? Härifrån.
Jag kan inte annat än tycka att krutet i klagomålen läggs på fel ställe. Kivi & Monsterhund är inte en del i jämställdhetsdebatten, det är en barnbok. Det är inte ett politiskt manifest som uppmanar till förändring, det är en barnbok. Det är inte en bok som utger sig för att formulera de viktigaste frågorna för ökat jämställdhet i Svrige 2011, det är en barnbok. Vad författarna tror sig uppnå? Glada barn, kanske. Möjligtvis också lite mer öppensinnade, upplysa och frågvisa barn.
Givetvis hänger kampen ihop, och jämställda löner är inte orelaterade till språkbruk, men det betyder inte att varje inlägg i debatten eller försök till vidgande och brytande av normer behöver sträva mot precis samma mål. Det är väl trevligt om barn kan få läsa en bok utan att hela tiden resonera i termer som "ååå typiskt tjejigt" eller "oj väldigt otypiskt tjejigt", och bara få tänka "typiskt Kivi". Det behöver inte ha något högre syfte än så. Däremot visar debatten som blossar upp att vuxna människor fortfarande har väldigt svårt att gå utanför hetrenormativitetens ramar. Annat kanske det vore om de fått läsa om Kivi när de var små...
/Zäta
PS. Jag vet inte om ni stött på Katrin Zytomierskas hemska blogginlägg om sin barnflicka, där hon visar prov på en nästan osannolik inskränkthet och oförmåga att sätta sig in i andra människors situation. Klassförakt, självrättfärdigande och rasism i en enda illaluktande gryta. Om ni har det tycker jag att ni ska läsa Verinica Svärds antidot.
Feministmaffian ger svar på tal*
Äntligen en lärobok för gymnasiet med genusperspektiv! Var min fösta tanke. Per Ströms första tanke var, som alltid skulle jag tro, FEMINISTMAFFIA!!!
Han skriver
Detta är propaganda – indoktrinering – på två sätt. För det första påstås det att det finns en orättvis genusordning som män drar nytta av, vilket är ett att slå fast att den så kallade könsmaktsordningen existerar. Därmed tas ett starkt kontroversiellt påstående från en extrem rörelse – radikalfeminismen – och etableras inför eleverna som en sanning.
För det andra säger boken att det bara finns en enda rörelse som arbetar för jämställdhet, och det är feminismen. Detta är fel på två sätt. För det första finns faktiskt olika rörelser som arbetar för jämställdhet. För det andra arbetar feminismen inte alls för jämställdhet, utan ensidigt för större förmåner för kvinnor på mäns bekostnad. Det är upprörande att ett stort och etablerat förlag som Bonnier** ger ut en lärobok med ett så vinklat och felaktigt innehåll. Det är också upprörande i varje enskilt fall som en skola väljer att använda boken i undervisningen. Kanske man borde skriva till skolverket och påtala det olämpliga i att denna vinklade bok används?
Detta är inte propaganda - indoktrinering - på två sätt. För det första är detta bara en sida i en av alla läroböcker eleverna kommer läsa under sina 100 poäng i Samhällskunskap A, och de andra kommer inte ta upp genusperspektiv, utan snacka om "neutral" demokrati och gubbars teorier. Att få tillgång till flera olika perspektiv faktiskt själva motsatsen till ensidig indokrinering. Radikalfeminismen (som förövrigt inte har något med att den är radikal att göra, utan bara är ett namn på den gren av feminismen som förenklat sett betonar skillander mellan könen och fokuserar på privatlivet) är inte den enda rörelsen som talar om en könsmaktsordning.
För det andra arbetar feminismen just precis för jämställdhet. Feminismen vill ha bort de orättvisa strukturer, även kallad könsmaktsordningen, som skapar män och kvinnor som fundamentalt olika varandra och ordnade i en hierarki, där de manliga egenskaperna och sfärerna oftast värderas över kvinnliga. I detta nät av orättvisor finns och tillfällen där män missgynnas - vårdnadstvister är en klassiskt exempel. Detta ogiltigförklarar dock inte könsmaktsordningen, utan är bara ytterligare ett symptom på den: Kvinnor anses vara mer omsorgsorienterade än män och bättre på att ta hand om avkomma inom könsmaktsordningen, något som oftast missgynnar kvinnor (arbetsmarknad, skapande och fullvärdighet som tänkande individ), men som just när det kommer till barnhanterande gynnar kvinnor. Eftersom feminismen vill radera könsmaktsordningen, vill den också radera symptomen på den - även de som drabbar män så som de orättvisa vårdnadstvisterna. Alltså vill feminister inte ensidigt jobba för kvinnors rättigheter. Det är sant att kvinnor kommer vinna mer på ett rättvist samhälle än män idag, men bara eftersom kvinnorna är underordnade och således skulle få mer makt, inflytande och möjligheter, medan männen som genrellt sätt är överordnade skulle behöva dela med sig av sina orättvist förvärvade fördelar. Enkel matematik faktiskt.
/Zäta
*Jag funderade en sekund över det visa i att välja det ironiska ordet "feministmaffia" i rubriken, för med Ströms sedvanliga analysförmåga skulle det kunna användas i kontexten: "Nu har feministerna erkänt sin makt - jag har avslöjat deras maffia!" Men sedan tänkte jag att
1. Jag inte ska böja mig för Ströms potentiella infall och
2. Såååå lågt är väl inte möjligt att ta debatten? Eller?
**Tror Ström på allvar att Bonnier har feministiska motiv? Att något kapitaliatiskt storföretag har det? Han upphör aldrig att fövåna mig.
Potter och patriarkatet
Vi har tidigare pratat om Harry Potter-böckerna och genusaspekter. Nu har Hanna startat ett läsprojekt på tema "HP med genusglasögon" där alla intresserade kan läsa böckerna och analysera ut just dessa perspektiv. Häng på om det är din grej vettja!
Att Potter lever i ett patriarkat behöver vi i alla fall inte tvista om. Boken baseras ju på ett verkligt Storbrittanien, och huvudkaraktärerna, de värsta skurkarna och ädlaste hjältarna, är män, även om deras side-kicks kan vara tjejer. En kul grej att göra under en genusläsning är att fråga sig själv hur en scen hade tett sig om en eller flera personer i den haft ett annat kön. Hade Dracos mobbing blivit annorlunda om en tjej utfört den? Hade Hermiones räddningsaktioner för av husalverna fått andra innebörder om en kille gjort det?
/Zäta
Lesbisk ≠ Pornografisk
Örebro kommun tycker att ordet "lesbisk" indikerar porr och spärrar alla webbsidor med det ordet från sina datorer. Även sidor som tipsar om nöjesutbud, handlar om hbtq-politik eller bara är allmänt inkluderande.
Jag förstår att kommuner vill stävja porrsurfandet på arbetstid, men att spärra alla sidor som rör homosexualitet känns lite väl kinensiska muren och lite för lite progressivt tänkande. Det är ganska komiskt vid en första anblick, klantar de är! liksom, men det bottnar tyvärr i något annat också. Kvinnor och samkönat kvinnligt begär som objekt för andras (i stor utsträckning mäns) lustar.
Så, kära Örebro kommun, lyssna och lär: Lesbisk betyder inte porr. Lesbisk betyder tjej som tänder på annan tjej. För sin egen skull.
/Zäta
