Jag är, enligt de förståelseramar och ideal som råder i 2000-talets västvärld, smal. Det är viktigt att påpeka att "smal" och "tjock" är kulturellt konstruerade begrepp. Kroppsvikt är det inte, men vem som sorteras i vilken kategori, och vad som förknippas med denna kategori, är konstruerat. Det är lätt att se om vi tittar över tid och rum. För 500 år sedan skulle någon med min kroppsbyggnad antagligen bli kallad mager flickstackare och inte alls passa in i något ideal, och likadant om vi åker till andra sidan jorden.

Men nu ska vi göra en viktig distinktion: Den mellan privilegium och ideal. Självklart är jag medveten om att vi har ett ideal som är smalt, men det är inte samma sak som att det finns ett privilegium för smala personer. Ett ideal är per definition onårbart, en fantasibild vars lockelse ligger i den omöjliga perfektionen. Ett privilegium är däremot en högst påtaglig struktur som gör att vissa människor missgynnas på orättvisa grunder. Det handlar om makt, inflytande och stigmatisering. Idealet kan medverka till att skapa ett privilegium, men de är inte samma sak. Bara för att jag är smal är jag inte ideal, så att säga.

Utan att gå in på en diskussion om den fria viljan kan det väl sägas att vissa människor väljer smalhet genom att banta, träna eller ha hårda, tajta underkläder. Å andra sidan har vi alla olika grundfysik (typ benstommen är svår att ändra på), olika motivationer i livet och olika fysiska förutsättningar för att hantera alla som relaterar till vikt så som matvanor, träning och stress, så helt valfritt är det garanterat inte. Men denna relativa valfrihet skiljer ändå smal-privilegiet från andra maktstrukturer så som ras och kön. Det är i mycket högre utsträckning möjligt att vara på båda sidor om förtrycket under samma livstid.

Med det sagt finns det förstås vissa som inte alls väljer. Jag har inte valt att vara smal. Det säger jag inte för att låta natuuuurlig och vaaaacker, utan för att det är sant. Det är ett faktum att jag är smal och jag är lika lite stolt över det som jag skäms över det. Det är bara ett faktum, precis som att jag har grönblå ögon. Jag kan gilla det eller inte gilla det, men det är svårt att göra något åt. Jag föddes med minibenstomme (hej storlek 35 i skor) och en mage som säger ifrån precis när jag blir mätt och inte alls vill ha mer.

Jag vill inte leva i värld där bara smal får vara fint, lika lite som jag vill bli kallad mager flickstackare. Jag vill leva i en värld där min kropp speglas i en liten del av alla de bilder vi överöses med, inte där alla bilder är nästan som jag. Jag tycker alltså inte att bara "riktiga kvinnor" (=några valkar på magen, stora bröst och ett BMI över 25, typ) ska få synas i media. Jag förstår att det är viktigt som en protest och motreaktion att tala om "hälsosamma, kurviga, mulliga, fladdriga" kroppar, men skulle vi övergå till att bara visa tjocka personer i tidningarna skulle vi inte vinna mycket. Något fler personer skulle vara representerade, ja, för fler är tjocka än smala i dagens västvärld, men vi skulle fortfarande skapa ideal och utesluta. Att lyfta fram tjocka kvinnor är en bra strategi eftersom de är underrepresenterade idag, men att stämpla vissa som "riktiga" och andra som "oriktiga" är en mycket dålig strategi.

För att knyta ihop säcken kan jag säga att ja, det finns ett smal-privilegium idag. Och för att förändra det måste vi jobba tillsammans, fast ibland från olika håll -- smala som tjocka, medelvärden som extremvärden -- för att öka medvetenheten och mångfalden utan att stigmatisera nya grupper.

/Zäta

Ve den som dissar Harry sådär! Här kommer en liten förklaring: Jag menade fenomenet fantasyböcker för ungdomar så som det såg ut när jag var i den tidiga tonåren (knappt tio år sedan). Jag ville inte göra den klassiska "när jaaaag var ung var aaaallt så mycket bääättre", utan ville förhålla mig lite kritisk till mina egna erfarenheter. Därmed inte sagt att jag tycker Harry Potter är dåliga böcker ur ett genusperspektiv, okej? Bara att de inte är ultimat fantastiska ur alla vinklar, och framförallt att de ingår i en större genre men väldigt liknande drag. Jag tycker det är synd att vi bara läste böcker med manliga huvudkaraktärer och äventyrliga pojkar, men jag menar inte att dra alla böcker över en kam. Jag förstår att det inte framgick ur gårdagens inlägg, och det var mest slarv från min sida, eftersom att inlägget fokuserade på Twilight i sig, inte på Harry Potter som jämförelse. Jag hade alltså ingen utarbetad tanke om Harry Potter ur ett genusperspektiv, även om jag förstås efter att ha läst dem sjutton gånger kan komma på en massa saker om jag tänker efter, men varför göra det när jag Tusse och Hanna redan gjort en utmärkt första analys:

Tusse:

Båda två har dessutom lovat att göra en ordentlig genusläsning av böckerna snart (right?) så jag ser storeligen fram mot resultatet av den! Om Tusse inte har en egen blogg kan du få publicera här. En spontan tanke jag har som ni inte nämnde är dragkampen mellan Draco och Harry. Den är väldigt utmärkande genom serien, och har ofta utpräglat (hetreosexuella) manliga drag så som sporttävlingar, prestigefall och våldsamma metoder.

Om jag skulle göra något liknande skulle jag nog försöka gå in lite djupare just på aktörskap och stereotypisering, samt motbilder (så som Harrys känslosamhet). Att göra en genusläsning innebär inte att hitta allt som är negativt ur ettt feministiskt perspektiv, utan att se hur kön konstrueras i böckerna, att granska vilka som driver berättelsen framåt och har aktiva roller, vilka som blir motpoler och hur tillexempel sexualitet, klass (mugglare-trollkarl kanske skulle funka här, men även fattiga Weaslys) eller etnicitet medverkar till att placera olika personer på olika nivåer av aktörskap eller begränsa handlingsutrymmet.

Alltså: Harry Potter är bra böcker, och har en del starka kvinnliga karaktärer. Men de är inte suveräna ur alla aspekter. Och det är okej. Vi kan inte bara älska feministisk litteratur. Vi skulle ha så himla små bokhyllor då.

/Zäta

Det finns en massa anledningar att ogilla Twilight. Språket suger, intrigen spårar ur, vampyrer beskrivs som gulliga glittrande "vegetarianer", huvudkaraktären har ingen personlighet och pappor kan inte ta hand om sig själva. Jag förstår att nördar och experter blir upprörda över att hon förvrängt mytologin kring vampyrer och varulvar på ett sådant töntigt vis, men för mig skulle de gärna få ha blinkande rosa kristaller till öron och fluffig päls på magen så länge boken inte förmedlade ett sådant fruktansvärt budskap. Stephen King är lite inne på samma spår:

Harry Potter is about confronting fears, finding inner strength and doing what is right in the face of adversity. Twilight is about how important it is to have a boyfriend.

Men det är ändå inte det värsta. Det värsta är att allt detta framställs som romantiskt. Edward är den ultimata flickdrömmen.

Jag mår verkligen illa av att detta är vad unga tjejer läser och älskar. Visst, Sagan om Ringen och Harry Potter var inte alltid fantastiska sagor att växa upp med som tjej, men de uppmuntrade i alla fall inte aktivt till att du skulle ställa upp på våldtäkt, anpassa ditt hela liv efter en kille när du är 17 och bara vara ett objekt för mäns lustar, och sedan kalla det kärlek.

/Zäta

Denna snopp. Denna fokusering på det manliga. Denna ständiga outtalade norm. Ni ska få några exempel.

I UNT häromdagen läste jag en recension av en pessimistisk fransk bok: dekadens, förakt, ensamhet. Boken hyllades med ord som "underhåller med självdistans, exellerar med samtidsdistans." I en tjeck liten ruta till höger står en sammanfattning för den otålige:
Det får en ju att fundera över varför kvinnoporträtten är det sämsta. I artikeln som tog upp tre fjärde dels sida i tidningen fanns tre meningar utredde detta. De såg ut såhär:

Den manliga normen är en abstrakt sak, men i exempel som dessa blir den konkret: Vår samtid får vara just det även utan kvinnor. Det är ju bisarrt. Vem skulle skriva att en bok gav en träffande bild av nutiden, men väldigt platta och dåliga mansporträtt? Ingen, för då skulle inte boken definieras som "en samtidskildring", utan som "en stark kvinnlig röst, men som missar männens situation" eller varför inte "de kvinnliga erfaranheternas epiker". Samtiden, det allmänna, tillhör männen. Det vi gör är kvinnigt. Vi är avvikelsen.

Så jag skulle vilja berätta en sak: Det är inte så att du får ett kvinnligt könsorgan om du skär av kuken. Då får du en avskuren kuk. En fitta är ETT EGET KÖNSORGAN!!! Coolt va? Det är alltså mer än frånvaron av en kuk! En fitta har blygdläppar, klitorisollon som sticker upp under en huva, slemhinnor på en massa ställen, hår här och var, en ingång till slidan, massa körtlar, ett litet urinrör som ligger där i mitten. Och vet du, nu när ändå håller på vill jag berätta en hemlis till! Fittan är något annat än en kukbehållare också!!! Den har en sexuell funktion i sig själv -- det är skönt om du pillar på klittan och där runtomkring, och i slidan för många, och hela könsorganet svullnar upp och blir lite kladdigt när en fittperson blir kåt. Det är sjukt häftigt.

Och så frågar folk varför feminismen behövs. Jo, för att vi vägrar vara med på nåder. För att någon måste belysa hur jävla sjukt det är med en värld som accepterar en samtid utan kvinnor och diskussioner om snoppar och inte-snoppar. För att kvinnor är individer med rätt till verklig delaktighet och njutning.

/Zäta

Signaturen "Hej", en modig (anonym) förkämpe för de män som mår dåligt av att SCUM ska bli teater har skrivit några påståenden som jag skulle vilja bemöta.

Men innan jag gör det skulle jag vilja skriva lite om kränkningar. Jag har hittills i debatten, och det är min avsikt att fortsätta med det, avstått från att raljera över "kränkta män". Jag vill inte använda samma fega vapen som motståndarsidan allt för ofta gör: offerrollen. Nu kan jag förstås inte dra fram "offerkoftan" på samma sätt som en anti-feminist kan göra, eftersom det intresssant nog är kvinnor som anses vara offer oavsett situation (trots att det exempelvis talas om små oskyldiga pojkar är det fortfarande ingen som skriker "offerkoftai denna debatt), men jag skulle kunna leka med "kränkningskulturen". Ni vet, snacket om att idag blir alla kränkta hit och dit och det går för fan inte att säga någonting och NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT. Det snacket, ni vet. Jag skulle kunna anklaga de som alltid kör det här argumentet mot mig och mina medkämpar att göra precis samma sak själva, men jag tänker inte göra det. För jag tycker att det är legitimt att bli kränkt. Det är legitimt att bli kränkt av olika situationer, och det är givetvis legitimt att bli kränkt som vit hetreoman. Och klarar du inte av att sätta saker i perspektiv: typ se att politiska manifest och massmord är en annan sak än teaterföreställningar, eller kanske förstå att en radikal åsikt kan belysa viktiga skevheter i samhällets maktstrukturer utan att vara genomförbar eller bra i sin helhet, eller varför inte lita på att ungdomar, även manliga sådana, kan hantera att två timmar av sitt liv få byta perspektiv och skakas om för att sedan tala om sina upplevelser, så ja, då är det fritt fram att känna sig kränkt över att SCUM sätts upp. Men det är inte legitimt att vilja censurera en teaterföreställning du aldrig har sett för att en galen feminist skrev boken den baseras på. Det är löjligt.

Får jag påpeka att det här är världens sämsta motargument på att "kvinnors lönenivåer fortfarande ligger under mäns"? Två procent är också en skillnad till kvinnornas nackdel. Men för att reda ut vilka siffror som gäller har jag tagit hjälp av SCB. Statistiska centralbyrån, alltså, som trots ihärdiga försök att bevisa motsatsen inte är infiltrerade av ett hemliga feministninjor, menar att det är 8% som skiljer mäns och kvinnors löner åt, till kvinnornas nackdel.

Titta i kolumnen längst ned till höger under "Kvinnornas lön i procent av männens": Kvinnor har i genomsnitt 92% av männens lön, och det har dessutom varit konstant så under hela 2000-talet. Nu vet inte jag vad Hej menar med "korrekt", personligen litar jag på att SCB och Medlingsinsitutets statistiker kan göra sitt jobb, men annars låter väl Med standardvägning menas att hänsyn tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, arbetstid, finns inom olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper, ganska bra?

För att avsluta skulle jag vilja bemöta ytterligare ett par påståenden från vår vän Hej:

Zäta: Jag kan intyga, från botten av mitt hjärta, att jag inte vill slå på pojkar.

Zäta: Jag tycker förstås inte att vi ska bespotta enskilda, verkliga människor för att de har privilegier så som pengar, men att sätta upp en teater där konceptet folk-som-skor-sig-på-andras-olycka tas upp i negativa termer känner jag att ja, det skulle jag stödja. Vänta, finns det redan en sådan teaterföreställning?

Hej: Vilken jävla dagisnivå ligger du på?

Zäta: Hmm... den där vi hunnit lära oss om att vara en bra kompis och inte skrika fula ord till varandra? Nej, alltså, det var ju några år sedan jag slutade på dagis. Jag läser till och med på universitetet nuförtiden.

Zäta: Jasså, personligen tycker jag att det är ganska patetiskt att avsluta en förolämpning med "faktiskt". Det ger liksom intrycket av att det du säger inte håller hela vägen.

/Zäta

Inom genusvetenskapen handlar en del av objektivitetskritiken om att påvisa en ofta osynliga skiftning av fokus från personer till "objektiva" instrument, medan det döljs att även dessa personer har politiska åsikter eller personliga motiv. Utan att kompromissa med principer om kvantifiering, konsekvent urval och förankrning i etablerade teorier menar genusvetenskapen att det är ärligare att redovisa sin egen position., att "situera" sig själv.

Självklart är jag partisk. Jag tycker att genusvetenskapen är suverän i många avseenden, även om den givetvis har sina brister, men jag anser också att en mångfald av perspektiv är bra. (Det är väl just det genusvetenskapen ofta försöker göra -- ge nya perspektiv på gamla frågor.) Och idag skulle jag vilja dela med mig av det här underbara bemötandet av Per Ströms slarviga och pompösa bok "Sex feministiska myter" (Tack Havreglid för länken!), skrivet av ett gäng nationalekonomer vid Stockholms universitet.

Visst låter det objektivt och bra? Ni får väl se hur Ström, som alltid anklagar feminister för att vara subjektiva, står sig i drabbningen med dem vars tycke han så gärna vill ha.

/Zäta

Många Grön-saker menar att det är orättvist att Rödisar och Grönisar ska göra olika saker i samhället eftersom de nästan är exakt likadana och det finns skillnader mellan enskilda Grön-saker som är större än dem mellan Rödisar och Grönisar. Andra hävdar dock att vi inte kan göra något åt filturen och det var bättre förr när det var ännu större skillnad mellan färgerna. Ytterligare några hävdar att olikheterna inte spelar någon roll så länge allt värderas likadant, att tillreda och vårda ska vara lika bra och ge lika mycket kapital som att producera. Detta skulle skapa en obalans i samhället lyder motargumentet - vi har det väl bra som det är! Det räcker väl med att Rödisar kan var självständiga om de nu är så konstiga så de inte vill bo med en Grönis, vi behöver ju inte se till att det är lika lätt för dem som för Grönisar. Debatten rasar fram och åter, och en del Grönisar menar att det ju är de som lever under missförhållanden. De får inte skämta som de vill om Rödisar, till exempel, även fast det finns jätteroliga skämt som ju bara är en del av vilka de är.

En Rödis som påpekar att det kanske inte är samma sak eftersom Grönisar anses vara lite bättre Grön-saker än Rödisar - de gör ju allt som är typiskt Grön-sakigt som att tänka och producera - blir snart nedröstad, för alla Grön-saker har ju samma gröniskovärde, oavsett vad de gör. Rödisen vill säga att skämten om Rödisar ibland blir värre än desamma om Grönisarna just för att Grönisar faktiskt värderas högre genrellt, men inser att det skulle ta allt för lång tid att beskriva. Hon skulle behöva ta allt från början med produktion vs. omhändertagande och en massa andra subtila saker och de andra Grön-sakerna skulle tappa bort sig på vägen. Tillexempel brukar Grön-saker skratta om Rödisen påpekar att ordet "Grön-sak" implicerar att Grönisarna är mer grundläget för en Grön-sak, och Rödisar är avvikelsen. Det är ju bara ett ord, säger de, vad spelar det för roll?!

/Zäta

Det är såhär vi är vana vid att se föräldratidningar: Rosa text, gravidmagar och mammor med bebisar. Även om det står "Vi Föräldrar" blir det rätt tydligt vem det riktar sig till.

Nu är väl inte Birro min idol direkt, men fasiken vad fett! Ett pappa-magasin! Jag bläddrade lite i det och det var till och med reklam för barnmat inuti. Jag menar, de förväntar sig att pappor tar ansvar för mer än bilen hemma. Hur jäkla fantastiskt är inte det?!

Nu kvarstår bara det lilla problemet att ingen hetreoman i trettioårsåldern någonsin kommer hitta tidningen. Den står nämligen inte här:

Individual beliefs don't stay confined to the person who has them; they can affect how a society functions. A new study published in Psychological Science, a journal of the Association for Psychological Science, looks at 57 countries and finds that an individual's sexism leads to gender inequality in the society as a whole -- not surprising, but it is the largest study to find this relationship. -- Sexism and Gender Inequality Across 57 Societies by Mark Brandt at DePaul University:

Vi kan ta PMS:en som exempel. PMS som begrepp kan användas som en förtryckar-strategi gentemot kvinnor, genom att deras åsikter och känslor förminskas och nedvärderas när de beskylls för att vara "PMS-iga" eller "hormonmonster" eller vara i "den tiden i månaden". PMS-strategin knyter an till en lång tradition av att förknippa kvinnor med känslosamhet och kroppslighet och har så starka förankringar i vår idékultur att det är svårt att värja sig mot anklagelserna. Vi kan ryta ifrån -- och verka bekräfta det vi just blev anklagade för, överdriven känslosamhet -- eller sucka och skaka på huvudet, och istället bekräfta att det är okej att nedvärdera oss. En slags dubbelbestraffning där det verkar bli fel hur du än gör.

Den naturliga reaktionen mot PMS-skämten är förstås att ta avstånd från dem och peka på deras överdrivenhet. Kvinnor blir inte galna för att de har mens. Herregud det är lite blod och smärta men intellektet påverkas ju inte. Våra åsikter är lika legitima oavsett vilken dag i månaden det är. Att tona ned PMS:ens kulturella betydelse för att vinna vad som borde vara självklar respekt blir legio i feministiska kretsar.

Men då blir problemet att vi hamnar på nästa nivås dubbelbestraffning. Vi får inte prata om PMS. Alls. Det finns inte, för om kvinnor är fullgoda intelektuella varelser kan de inte ha PMS. Intellekt, ja mänsklighet, rymmer inga hormonmonster. Och vi är människor. Det var ju själva grundtesen i feminismen.

Bara det att PMS finns. I allra högsta grad. Vissa kvinnor lider svårt varje månad, andra blir bara deppiga ett par dagar och en tredje känner bara av det ibland. Vi måste tala om dessa problem och erfarenheter. Kunna behandla och bemöta dem på ett respektfullt och serisöst sätt. Att lyfta fram kvinnors verklighet var också själva grundtesen i feminismen. Men hur sjutton ska vi kombinera detta med respekten vi kräver i första steget -- om PMS nu finns, är kvinnor riktigt mänskliga?

Vi kan illustrera skillnaden mellan PMS som syndrom och som kulturell förställning med två bilder. Nu är det förstås mer än östrogen som är inblandat i att skapa premenstruella spänningar - kroppen är en komplicerad sak - men jag kan lova att detta hormonsamspel varken gör folk lila eller skapar berättelser om vålsamma flickvänner. Det är vår fantasi och den väv av förståelser, kategorier och språkbruk som vi kallar kultur, som gör.

Alltså med en brasklapp om förenkling och raljering -- PMS som det skulle kunna vara:

Jättestor skillnad, eller hur?!

Att använda PMS som förolämpning är inte samma sak som att erkänna dess existens och reella påverkan på vårat liv. Tvärt om. Faktiskt känner jag mig mycket sällan för att höra benkras och göra livet till ett helvete för någon annan dagarna innan mens. Jag är nästan helt fokuserad på mig själv och de känslotoppar som kommer och går. För trot eller ej, tjejers liv går inte alltid ut på att förhålla sig till män.

/Zäta

Om du också blir lite småsugen av fina populärvetenskapsböcker kan jag absolut rekomendera The Shallows av Nicholas Carr -- superintressant om hur Internet förändrar vårt sätt att tänka. The Political Gene av Dennis Sewell var däremot en riktig besvikelse. Jag trodde att det skulle vara en seriös och balaserad genomgång av allt skit som misstolkningar och konstiga användningar av Darwins evolutionslära gett upphov till genom historien, men det var någon slags kristen propaganda om att världen hade varit bättre om Darwin aldrig funnits, typ. Någon borde skriva en lika sexig bok som faktiskt innehöll det titeln och baksidan utlovade. Vill jag läsa kreasionistdravel letar jag på ficion hyllan. Själva poängen med non-fiction är liksom att det är non-fiction.

(minus tejpbitar och plus ett par hundra skarpsinniga sidor)

/Zäta

Det kanske är lite svårt för moderaterna att förstå vad "historiskt har kämpat mot apartheid och för jämställdhet" betyder? Jag kan hjälpa till!

Att vara likgiltig för santioner och propagera för handel med Sydafrika är inte att jobba mot apartheid. Det är att vara likgiltig. Att aktivt lobba mot kvinnlig rösträtt och kvinnligt myndigförklarande är inte att vara för jämställdhet. Det är att vara mot jämställdhet. Ni moderaterna har alltså inte varit någon lysande stjärna av rättvisepatos på mångfaldshimelen. Det är faktiskt jättenkelt.

Ingen har påstått att Moderaterna idag är samma parti som för 90 år sedan, men att säga att de de "var med och genomförde lika och fri rösträtt" är faktiskt ren och skär lögn.

/Zäta

Att ha funktionella bröst kan definieras på en massa olika sätt, men för mig betyder det i alla fall att de har en sexuell funktion för mig själv och en framtida funktion som mjölkproducenter. Jag tycker det är viktigt att ta upp eftersom bröst ständigt obejktifieras till att vara förmål för någon annans lust. Det är ju skönt för mig när någon rör mina bröstvårtor, oavsett vad de tycker om det. Det är ju också ganska fett att vara en potentiellt vandrande matfabrik, även om det inte är någon direkt allstädes närvarande tanke. Nu menar jag förstås inte att de kvinnor (och män) som inte gillar att bli sexuellt stimulerade genom sina bröst eller inte kan eller vill amma är sämre kvinnor med sämre bröst, jag ville bara belysa att det faktiskt finns sådana poänger med bröst också.

I min idealvärld kan människor känna sig attraktiva oavsett om de faller inom den idag smalt definierade ramen för "vacker" eller "attraktiv", för att ramen ska inte finnas alls. Men idag måste vi förhålla oss till den, och jag tror att det bästa sättet är att försöka vara stolt över sin icke-normativa kropp. För att visa att det går och för att det gör livet så mycket lättare. Därmed inte sagt att jag fördömer alla som gör ingrepp i sin kropp. En person som gjort en bröstförminskning uttryckte det på det här sättet: "Det kändes inte som att brösten tillhörde mig förut. Nu känner jag mig hemma i min kropp och operationen är typ det bästa jag har gjort."

Vem är jag att döma vad andra får och inte får göra med sina kroppar? När människor försöker definiera personer som har opererat brösten "av rätt skäl" faller de obönhörligt i den normativa fällan. "Hon gjorde det bara för sig egen skull" -- ja, men går det verkligen att frikoppla från samhällets ideal som vi alla är överens om är snedvridna? Och det värsta argumentet av alla, som egentligen förtjänar ett eget blogginlägg: "Jo, men jag förstår folk som harjättesmå bröst, alltså typ inga alls, att de vill operera sig, men hon här är ju jättesnygg -- varför ska hon göra det?"

Vad är det som säger att folk med jättesmå bröst får operera sig? De kanske trivs fett bra i sin kropp, de kanske får enormt mycket sexuell njutning genom sina bröst och kan amma hur många barn de vill. De kanske kan röra sig genom samhället precis som de vill och de kanske har partners/ligg som tänder enormt mycket på deras kroppar. Det enda skälet till att jättesmå bröst lever i ett undantagstillstånd är att vi har en normativ uppfattning om hur en kvinnokropp ska se ut. Den ska ha bröst som sticker ut en viss bit från kroppen. Och när folk inte uppfyller de normativa ramarna blir det genast genustrubbel och korrektionsmetoder som ska fram. Låt folk med jättsmå bröst vara.

På ett teoretiskt plan gör det här mig galen. Vi måste sluta upprätthålla snäva attraktivitets-ramar och bedöma andras kroppar slentrianmässigt om vi vill kunna leva friare liv som kvinnor. Samtidigt vet jag att jag många gånger blivit tröstad av just det faktumet att jag bedöms vara propertionelig och därmed attraktiv när pressen att vara snygg blivit alltför påtaglig. Vi kan inte beskylla tjejer som bryr sig om sitt utseende för att vara anti-feministiska, när vi hela tiden utsätts för press i just den riktningen, men vi kan låta bli att bedöma varandra utifrån ramar vi alla underkänner. Sluta bedöma och gradera varandra, sluta upprätthålla en orättvis struktur, men inte kritisera enskilda människors val när det kommer till deras egna kroppar. (Deras åsiker -- javisst! Men deras ingrepp? Nej.)

Det enda vi kan döma ut är de normer och ideal som säger att vi bara får se ut på ett sätt, och försöka att stötta varandra i att våga känna oss attraktiva som de ofullkomliga personer vi alla är.

/Zäta

Ord spelar roll. Och vi behöver fler, inte färre, jämställda sådana.

/Zäta

Den första artikeln handlar om fotoner som bromsas upp och skapar ett hål i rumtiden. När inget ljus finns är det omöjligt att se vad som händer innanför, och något kan alltså pågå innanför hålet utan att vi vet om det. Vi ser bara slutresultatet. Det kallas för "osynlighetsmanteln" eftersom det är precis vad som sker, men bara i några nanosekunder och bara på en yta av ungefär en kvadratcentimeter. För att skapa en "mantel" som kan svepa in ett helt rum (och därmed låta exempelvis ett potentiellt bankrån pågå utan att säkerhetskameror registerar eller någon kan ingripa, efetrsom det är helt osynligt för utomstående och sker i vad som utifrån skulle uppfattas som ingen tid alls) skulle det krävas ett system med optiska kablar lika stort som solsystemet, just för att ljus färdas så snabbt. På slutet av artkeln säger professor Carl-Gustaf Ribbing: "Jag tror att eventuella tillämpningar kommer vara mycket begränsade i både tid och rum. Det kommer inte att få plats någon Harry Potter i denna mantel." Fortsättningen lyder: "Nej, nutida fysiker är inga trollkarlar (...) Forskare som Martin McCall drivs av ev lekfull nyfikenhet, och tillämpningarna kan dyka upp så småningom."

Den andra artikeln handlar om hur den vikt som representerar ett kilo, en metallvikt som hålls inlåst i Paris, har börjat väga mindre än sina kopior på sista tiden. Ingen vet varför, och ingen vet heller om det kanske är kopiorna som börjat väga mer eftersom de bara kan realteras till varandra. Vikt är den enda enhet som fortfarande definieras av ett fysiskt föremål, metern är tillexempel definierad utifrån hur långt ljus färdas på en (extremt liten) bråkdel av en sekund. Nu håller tre forskarlag runt om i världen på att ta fram en ny definition av ett kilo, som ska basera sig antingen på ett visst antal (i storleksordningen tio upphöjt i 25) kiselatomer eller elektrisk spänning, genom en wattvåg. Ingen har dock hittills lyckats att mäta upp ett kilo med tillräckligt liten felmarginal, så än så länge är vi fast med den lilla metallvikten i Paris.

Såatteh, matematik har enkla logiska svar som alltid går att lita på, eller var det så att någon tyckte att kiselatomer var bra och någon annan gillade wattvågen? Såatteh, naturvetenskap är alltid berättigat att ge forskningspengar till, även när ingen människa eller anann organism kommer dra nytta av resultaten?

Jag värdesätter kunskap. Självklart värdesätter jag människoliv och forskning som strävar till att rädda dem också, men inte bara. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi behöver mångfald och input från en massa olika håll.

Ja, genusvetenskap är delvis tyckande. Precis som all forskning. Och den är oftast värdefull ändå.

/Zäta

Folk använder ibland argumentet om kompetens som någon slags ursäkt för eller påstådd legitimering av ojämställdhet "nämen vi går bara på kompetens, och se då blev det en man i år igen!", utan att inse att kompetens-argumentet är det mest feministiska av alla. Vi vill inte ge kvinnor orättvisa fördelar. Vi vill ta bort de nackdelar som en nätverks-rekrytering och personliga värderingar innebär för kvinnor och andra minoritetsgrupper. Vi vill helt enkelt att bara kompetensen ska styra. Och den sitter inte bara män på.

Känns fint att universitetet har insett det efter 534 år. (För dem som tycker om att hävda att vi inte borde säga så, för det var ju faktiskt inte förrän på 1800-talet som kvinnor ens fick börja plugga skulle jag vilja säga: Senaste hundra åren då, lågt räknat, skulle vi kunna haft en kvinnlig rektor. På hundra år hade konsistoriet kunna släppa fram en enda kompetent kvinna, kan tyckas. Och för dem som får 20-talsvibbar och ser Geijer-statyn framför sig i svartvitt kan jag ju påpeka att även 1970-,80-,90-talen, plus ett helt årtiende på 2000-talet ingår i "de senaste hundra åren".)

/Zäta