"Kvinnor sitter på den verkliga makten"

Detta är ett påstående jag hör titt som tätt. Jätteofta faktiskt, om än i olika tappningar. "Bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna", "Tjejer har ju den sexuella makten eftersom killar vill ligga mer, och då kan de få vad som helst genom det." För att inte tala om den senaste klassikern, direkt från facebook via Vita kränkta män:
 
 
Ska vi granska detta fenomen lite närmare? Vad handlar det egentligen om? Jo, att göra kvinnor än mer maktlösa. Genom att omformulera verkligheten och linda in den i en språklig mantel som döljer missförhållanden, tas även möjligheten till motstånd bort. Om kvinnor egenligen inte är maktlösa, så har de ju inget att protestera mot, och allt kan fortgå precis som vanligt. Alltså, männen kan fortsätta ha makten. Smart va?
 
 
"Bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna"

Bakom? Ska det vara en tröst? Om hon nu är så jäkla fet (som i cool) borde hon väl också få synas? För att inte tala om vilket hetreonormativt uttalande det är. 
 
Det kan förstås argumenteras att det här faktiskt är ett sätt att synliggöra det kvinnliga arbetet, till exempel i hemmet. Alltså att kvinnor gör grundjobbet i livspusslet som gör det möjligt för män att fokusera sådan tid och energi på sin karriär/sitt pengaansamlande/sin image (="framgångsrik"). Men det tar inte bort faktumet att detta uttalande ofta används för att rättfärdiga det grundläggande missförhållandet: Att kvinnor har svårare att bli "framgångsrika" så som det definieras i vår del av världen. Det är inte okej bara för att vi nämner dem i förbifarten. 
 
"Tjejer har ju den sexuella makten eftersom killar vill ligga mer, och då kan de få vad som helst genom det." 

Några inledande invändningar:
 
1. Alla tjejer vill inte ligga mindre än alla killar
2. Alla tjejer vill inte ligga med killar
3. Alla killar vill inte ligga med tjejer
4. Många människor är monogama/asexuella och bortfaller därmed från ekvationen i många scenarior
 
Men om vi nu ponerar att dessa uttalanden enbart gäller hetros som potentiellt gillar att ligga medvarandra, så funkar det ändå inte som en omvändning av maktförhållandet. Vad skulle denna "sexuella makt" bottna i? Jo, att tjejer antas kunna säga nej och bli respekterade. Annars är det ju ingen verklig makt. Är det då en realitet i en värld där 15-25% av alla kvinnor blir våldtagna under sin livstid, där rädsla för våld om du inte går med på sex är allt för vanligt (72-78% av 15-åringar i Sydafrika), där en prostitutionsindustri som bygger på reducerande och objektifierande av kvinnokroppar frodas och där dina kroppsliga gränser riskerar utmanas varje dag av män som anser sig ha större rätt till din kropp än du själv? Nej för fan. (Siffror från WHO)
 
Och även om vi skulle bortse från dessa skrämmande fakta, vilket vi förstås inte kan, så bygger hela tanken om kvinnors avhållsamhet från sex på en tradition av att detta varit vår enda handelsvara. Män och kvinnor förväntades ingå långvariga relationer som skulle alstra barn. Männen hade ekonomiska tillgångar, mark, utbildning, politiskt engagemang, arbete, möjlighet till intelektuell stimulans, ett kontaktnät utanför släkten. Det var lagstadgat på detta vis. Kvinnorna hade sitt släktnamn (om de hade tur och var en rik minoritet), sitt utseende och sin kropp. De hade något som männen inte kunde få på annat vis än att uppvakta dem (utom genom våld, en icke främmande taktik, som vi sett). Kvinnor tjänade enormt på att gifta sig förr i tiden - de fick en bostad, en stadig inkomst utan att behöva jobba ihjäl sig (kvinnojobb var uselt betalda), chans till barn utan skam och bespottning, samhällets godkännande och kanske också en del kärlek och lycka. Så att förfina och putsa upp sin enda handelsvara på äktenskapsmarknaden - sin kropp - var förstås en naturlig överlevnadstaktik i en orättvis värld. Självklart blev kärleken, mannen, viktigare för kvinnan - vars hela livssituation var avhängig hans gillande - än vad kvinnan blev för mannen, som säkert gillade kärleken och sexet, men hade ett helt liv utanför hemmet också. Så kroppen blev viktig för kvinnan att hålla i trim, för att vara attraktiv för sex och ånjuta någon slags makt över någonting. För vägen till (viss) makt över sitt eget liv gick via en mans gillande. Då för tiden.
 
Detta mönster är inget vi frigjort oss från idag. Vi lever fortfarande i en värld där männen har den största makten över det mesta, och där kvinnan förväntas bry sig sjukt mycket om sin kropp och att vara attraktiv för män, för att i förlägningen få del av hans makt. Kolla bara på en modern tv-serie. Tjejer gör sig fina för män och gråter sedan när de inte noterar det. Killar klagar över att de inte får knulla vem de vill, hur de vill, när de vill. Män får ångest när kvinnor är framgångsrika.

Att sex var vår enda handelsvara på en onajs äktenskapsmarknad för några generationer sedan, och att dessa mönster hänger kvar, är inte något som gör kvinnor mäktiga. Precis tvärt om är det. Det är något som reducerar oss till kroppar och ger oss mindre utrymme att leva i världen.
 
 
 
Och det här - är det ett hot? "Håll er väl med oss starka män, annars skadar vi er" Jag känner mig inte ett dugg mäktig när jag hör det, snarare lite obehaglig till mods och mycket maktlös.
 
Om nyckeln till makten ligger i mäns hjärtan, så... ligger den ju hos män. Och det är inte kvinnors ansvar att få män att må bra så att de inte krigar. Män får väl inse själva att krig är dåligt. Duh. Vilket fräckt sätt att få även den manligaste av sysslor - krig - att vara kvinnors fel. 
 
Som sagt, att påstå att någon har makt när det är precis tvärt om gör att de knappt kan protestera mot det ursprungliga missförhållandet. Och detta leder till än större maktlöshet. Så nästa gång du hör någon mumla att kvinnor minsann besitter den verkliga makten - protestera! Ifrågasätt. Belys verkligheten. Ingen ska ta ifrån oss rätten till motstånd.
 
/Zäta

Bli feminist - må bättre!

The researchers found that mothers who believed that that moms were naturally better and more important parents than dads — a belief they termed "essentialism" — were more stressed and less satisfied with life than moms who didn't have this belief. (...) Study co-author Miriam Liss told BuzzFeed Shift that moms who believe they're naturally better parents may refuse help from dads and others, making the moms stressed and overwhelmed. But, she noted, moms who held essentialist beliefs had lower life satisfaction even if they felt they had a lot of support from other people in their lives. - Artikel

Att vara feminist gör dig inte bitter. Att tro på patriarkatets lögner, typ att kvinnor är naturligt bättre på omvårdnad, gör däremot att du mår dåligt. 
 
Bli en lyckligare människa - bli feminist!
 
 
/Zäta

Rätten till fri abort och din egen kropp - om gränsdragningar

Alltså abortdebatten. I USA. Som sveper in i Europa med kyliga högervindar. 
 
Det är så fruktansvärt obehagligt. Att människor tror att de kan bestämma över vad som försegår inuti andras kroppar mot deras vilja. För att inte tala om preventivmedel och den otroligt konstiga inställningen "du får inte ligga men gör du det får du leva med konsekvenserna", när de potentiella konsekvenserna är ett BARN och ett i grunden förändrat liv. 

 
 
I Sverige tycker inte den breda massan att abort är en svår fråga. De är för den principiella rätten till fri abort. Men vid gränsdragningarna, där kommer debatten. Och det betyder rätt mycket. Om du är principiellt för rätten till abort, men med förbehållen att du inte ska vara i ett förhållande med spermagivaren, att den bara får ske innan v. 9 och att den gravida personen måste gå i terapi innan beslutet... tja, då är du ju inte längre för aborträtt i praktiken, för allt för få personer uppfyller dina kriterier. 
 
I Sverige har vi fri abort upp till 18 veckor. Upp till 22 veckor med särskilda skäl. Dessa kan vara att fostret har ett livshotande tillstånd eller att den gravida kvinnan absolut inte är kapabel att ta hand om ett barn och att graviditeten upptäcktes sent. Vi måste ha en laglig gränsdragning, och den gamla motiveringen var både bekväm och bra, för den tid den skapades i. 
 
Den främsta motiveringen med dessa gränsdragningar brukar vara att fostret vid denna tid inte är livsdugligt utanför livmodern. Det är idag en sanning med modifikation. Jag har själv sett två levande, hyfsat friska barn födda i vecka 22+2, alltså två dagar efter 22 fullgångna veckor, och, krasst uttryck, 2 dagar från den absoluta abortgränsen. Det är ovanligt att så ofullgångna barn överlever, men det händer. Och finns möjligheten, hur liten den än är, måste vi diskutera följderna. Detta får inte bli abortmotståndarnas joker. 
 
Förr sade läkarna att vecka 27 var det fysiologiska gränsen för vad en mänsklig kropp kunde klara utanför livmodern. Sedan blev det 25. Sedan 22+2. Det finns ingenting som säger att vår tekniska utveckling kommer stanna av, eller ens bromsa in. Tvärt om är det troligt att anta att vi inom en överskådlig framtid kommer kunna rädda än mindre fullgångna barn. Och det är fint, att önskade, älskade barn kan leva mot alla tidigare odds. Men det innbär samtidigt att abortgräns och potentiell rädda-till-livet-gräns kommer att flyta ihop. Det är ett faktum vi går mot. 
 
Och det är skitläskigt. Barn är det vackraste och viktigaste som finns. Så ska vi besluta att någon inte är ett barn utan ett foster måste vi ha ordentligt på fötterna. Minst sagt. Jag har inga enkla svar, men jag tror att vi måste börja tänka på ett nytt sätt.
 
Vad innebär egentligen "livduglig utanför livmodern"? Klara sig själv finns ju inte på kartan, det gör inga bebisar. Klara sig utan maskiner, syrgas, näringsersättning, operationer, livslång medicinering? Nej, inte det heller. Klara sig med alla tillgängliga medel på just det sjukhuset/platsen någon råkade födas, med engagerade föräldrar och sjukvårdspersonal? Nu börjar vi närma oss. Men jag slår vad om att fattiga områden i världen utan tillgång till mödravård har en helt annan definition av "livsduglig".
 
Min poäng är inte att vi ska definiera "livsduglig" bättre, utan att det tvärt om är ett relativt och ganska obehagligt begrepp vi borde röra oss bort ifrån. När tekniken suddar ut våra bekväma gränsdragningar måste vi gå tillbaka till början och fråga - varför har vi fri rätt till abort till att börja med? Är det för de ofödda barnens, de livsodugliga fostrenas, de potentiella individernas skull? Nej, det är för den gravida kvinnans skull. För att hon ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv. För att ett barn är det vackraste och viktigaste som finns, och för att det ibland inte går att känna att du kan ge ditt liv till detta potentiella liv. För att det ibland bara inte går. 
 
Självklart ska vi ha världens bästa barnomsorg. Världens bästa stödsystem. Världens bästa möjligheter att känna  att du kan ge ett barn vad det behöver om du vill. Det handlar inte om det. Det handlar om när det inte går ändå, och hur lång tid du ska få på dig att bestämma.
 
18 veckor låter mycket, men många inser inte att de är gravida förrän ett par månader redan gått. Om det var oplanerat ska du komma över chocken, kanske prata med någon, boka en tid, genomföra aborten. En överväldigande majoritet av aborter i Sverige är tidiga, innan v. 9. De flesta sena aborter sker av medicinska skäl, för att antingen fostrets eller moderns hälsa är hotad. 
 
Jag har ingen färdig argumentation. Inga enkla svar. Men jag vet att detta är en fråga ett feministiskt Sverige kommer behöva brottas med framöver. Abortmotståndarna får inte plocka poäng för att tekniken går framåt. Rätten till fri abort är lika livsviktig i ett högteknologiskt samhälle. Och jag tror att back to basics - rätten till din egen kropp - är en bra start. 
 
/Zäta

Hovrätten: Det är okej att "råka" våldta sin flickvän lite grann

En man har analsex med sin sovande flickvän. Hon anmäler honom. Han får pengar av staten.
 
Heja Sverige!
 

En då 19-årig man satt häktat i närmare tre veckor då han misstänktes för att ha våldtagit sin flickvän. Mannen dömdes till fängelse i tingsrätten för att han haft analt samlag med flickvännen när hon låg och sov.

Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade "träffat fel" och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag.
 
JK beviljar nu mannen nu 22 000 kronor i ersättning för lidande och ombudskostnader. - Artikel från dagens juridik.
 
Saker som är fel med detta:
 
1. Domstolar som inte vet att sex med sovande människor i regel är våldtäkt
 
Hon sov. Mannen var uppenbarligen medveten om att hon sov. Sova = hjälplöst tillstånd. Det borde inte finnas någon dispyt om detta. Du kan inte värja dig/kommunicera när din hjärna inte är medveten om sin omgivning. Faktum. Om ni har en explicit uttalad överenskommelse om att sex i sömnen är okej/najs/awesome blir det möjligtvis ett undantag, men vette fan om jag personligen skulle godta det. Du KAN ju inte samtycka när du sover. Hursomhelst, grundregeln:
 
Du får inte ha sex med folk om de inte är med på tåget. --> Du kan per definition inte vara med på tåget när ditt medvetande är bortkopplat. --> DU FÅR INTE HA SEX MED FOLK SOM SOVER, DET KALLAS VÅLDTÄKT.
 
Jättelätt regel. Hyfsat livsviktig. Kan vi tala om detta på sex och samlevnaden och inte om några jäkla mogna folliklar som 15-åringar ändå inte bryr sig ett skit om?
 
2. Domstolar som tycker det är okej att stoppa in sin penis i en sovande människas vagina, men inte i analen
 
Domstolen tyckte att förklaringen "jag träffade fel" är okej för att fria honom. Att det inte gick att bevisa att det rörde sig om ett analt samlag.
 
Så det är okej att våldta kvinnor i fittan, men inte i analen? HALLÅ. Jag förstår att det kändes ännu mer obehagligt för kvinnan som tydligen inte gillade analsex, och det vore rimligt med högre skadestånd för större lidande för hennes del, men det betyder inte att det ÄR okej om hon hade blivit våldtagen på ett annat sätt.
 
3. Du "råkar" inte stoppa in något i analen
 
Om vi nu antar att det faktiskt var analsex det rörde sig om, eftersom det ju står det upprepade gånger i artikeln, så borde rätten granskat argumentet "jag träffade fel" lite noggrannare. Typ eftersom detta argument användes för att fria mannen. 
 
Rent anatomiskt är analen byggd för att föra ut saker (avföring) ur kroppen. Dess muskulatur, slemhinna och position är optimerad för denna funktion. Därmed inte sagt att den inte går att användas till annat. Analsex är ju uppenbarligen mycket trivsamt för många människor, men för alla dessa människor är den gemensamma nämnaren försiktighet och kontroll.
 
Analen har två ringmuskler vid öppningen. Den yttre är viljestyrd och kan slappna av på beställning (huruvida den är avslappnad i sömnen vet jag inte). Den inre är inte viljestyrd och slappnar av först efter försiktigt tryck i ca 10-15 sekunder. Utan avslappnade ringmuskler kommer inget (stort) in i analen överhuvudtaget. Om du inte använder rejält med våld förstås. Jag menar, du får in stora saker i öronen också om du trycker tillräckligt hårt. Analen har inte heller någon naturlig lubrikation, utan glid måste tillföras för att det ska gå att föra något in och ut utan att skada slemhinnan. Analsex är inte farligt, men det kräver planering, ömsesidighet (om du inte har det med dig själv, obviously) och försiktighet för att inte skada kroppen och orsaka smärta. Läs gärna RFSU:s analsexpraktika, s. 8-10.
 
Slutsatsen är alltså att du inte "råkar" föra in en penis i en anal. Du kan förstås råka nudda öppningen, men in kommer du inte utan ansenligt våld om den andra parten inte samarbetar. Och jag vet inte, låter inte det där med "andra parten inte samarbetar" väldigt mycket som våldtäkt?
 
4. Han blir inte bara friad, han får ersättning för "lidande och ombudskostnader"
 
Stackars våldtäktsman. Stackars kvinnormisshandlare. Stackas förövare. Har vi hört det förr?
 
Det är klart det är jobbigt när ens bekantskapskrets ser ned på en. Det klart att det suger att sitta häktad. Men guess what? Du begick ett brott. Du förtjänar det. 
 
/Zäta
 
 

En bit 1900-talshistoria och människoporträtt

Eftersom historieböckerna, eller snarare deras författare, bestämt sig för att modern "kvinno"historia och rösträttsrörelsen bäst beskrivs ungefär exakt såhär; 1921 fick kvinnor rösträtt i Sverige - så får vi väl utbilda oss själva. Till exempel genom att titta på den här superintressanta dokumentären om Fogelstagruppen och de smarta, drivna och udda kvinnor som stod bakom den. Se den innan den försvinner från play om en månad!
 
Blir för övrigt så trött på ordet "kvinnoporträtt". Är det någon som någonsin hört om ett "mansporträtt"?
 
...Och ännu mera trött på ordet "fick". Vaddå FICK rösträtt? Av de snälla männen som bara kom på bättre tankar? Det var en kamp, en strid, en rörelse som ledde fram till det.
 
/Zäta

Smittsamma bögar, osynliga flator och läskiga queers - ett slutord om varför Pride behövs

Vid det här laget är vi väl alla trötta på tjatet om Ett Splittrat Pride, om höger-vänsterpolarisering, om att queer inte är vad det brukade vara.
 
Som vanligt kommer också de smyg hbtq-fobiska kommentarerna om att folk väl inte behöver spöka ut sig så. Kan de inte bara smälta in. Vi har ju ändå kommit så långt i Sverige, nu kan vi väl nöja oss. 
 
Jag har vänner, medelklass-svensson-vänner från universitetsstäder, som inte vågar komma ut för sina föräldrar. Flera stycken. Vissa för att de är rädda för dålig stämning, andra för att de är rädda för att hamna på gatan. Idag. I ett Sverige som har kommit så långt.
 
När jag och min flickvän sökte bostad skrev vi bland annat "vi är ett stabilt par sedan tre år tillbaka". Annonsen hette "Trevligt tjejpar söker boende". Vi var på en handfull visningar där de frågade oss om var den andra sängen skulle stå. Där de stelnade till och sa "vi hör av oss" när de förstod att det inte skulle bli någon andra säng. Trots att vi tydligt skrivit att vi var tillsammans, hindrade folks hetreonorma tankevärld dem från att förstå. Samkönade par, särsklit kvinnor, är fortfarande osynliga. Idag. I ett Sverige som har kommit så långt. 
 
Vi talade med en bostadsförmedlade om en manlig vän till oss. Han frågade om vår vän "var en sån där homosexuell". För vi vet ju hur bögar är, kommer en kommer en massa av dem, och smittar ner den fina lägenheten. Sedan undrade han om vi haft sex med vår straighta vän, så vi kunde bevisa hans heterosexualitet. Idag. I ett Sverige som kommit så långt.
 
Den vanligaste reaktionen när jag pratar om tvångssteriliseringarna och berättar om mig och Moa, om hur lagändringen kommer för sent för oss, är "men kunde ni inte göra det på olagligt sätt?". Spara könsceller alltså. Jo, det kunde vi. Det kanske finns könsceller nedfrusna i en bank någonstans utanför Sverige (verkar dumt att erkänna det i så fall, så att Rättsliga rådet kan hindra Moa från att få sitt nya juridiska kön), men det är inte poängjäveln. Om vi nu varit olagliga så är det förstås fint på ett personligt plan att vi kanske kan få barn någon gång i framtiden, men det tar inte bort faktumet att svenska staten tvingade min flickvän att bli steril och alltså förbjöd henne att frysa ned könsceller (för det ingår i att vara steril, du ska sakna all fortplantningsförmåga för all framtid) för att hon skulle få livsnödvändig vård. Om inte det är ett rättsligt övergrepp vet jag inte vad som är. Idag. I ett Sverige som kommit så långt. 
 
Alla de här exemplen är från mitt eget liv. Mitt eget medelklassliv inom vithets- och skönhetsnormer som gör livet rätt lätt att leva. Och ändå är det inte så jävla lätt att avvika från hetreo- och tvåkönsnormer heller. 
 
Pride får aldrig bli enbart ett firande av rättigheter vi redan vunnit. Du ska inte få komma och visa upp dig på Pride och samtidigt sitta i riksdagen och rösta ned våra rättigheter. När nu lagen räknar hbt-personer nästan som fullvärdiga medborgare måste vi se till dem som ännu inte inkluderas. Flyktingar. Barn. Vissa transpersoner. Det måste vara en framåtrörelse. En radikal kamp. 
 
Men det måste också få vara en fest. En fest för att en gång om året inte behöva sticka ut. Få vara i majoritet. Få andas fritt utan övervakande blickar. Och om Öppna Moderater och Seat vill vara med på festen får de väl vara det, men på våra villkor. 
 
Det är klart att hbtq-rörelsen är splittrad. Det är en stor rörelse. Det är typ en tidvattenvåg, inte några jäkla ringar på vattnet. Om vi inte hade en intern diskussion eller kritik vore vi en sekt. As-otrevligt med en tidvattensvågssekt. Det går ju inte ens att uttala. 
 
Vi får tycka att Pride ska vara radikalt anti-kapitalistiskt och vi får tycka att QX feschlager-fest är årets höjdpunkt. Vad vi inte får tycka olika om är att Pride behövs. Sverige har inte kommit tillräckligt långt. Det kanske inte går att förstå som utomstående, eller snarare vet jag att det inte går, för ett förtryck och ett normbrott i den skala som hbtq-personer upplever varje dag går inte att föreställa sig om du inte själv levt det livet, men då får du ta mig på orden. Pride behövs. 
 
I olika former, med olika direkta mål, i olika städer. Det skiter jag i. Det behövs.
 
/Zäta
 
 
 
 
 
 

Världen rör sig så snabbt, så snabbt

En åker till Berlin i tre dar och missar världens shitstorm angående Queer-begreppet? Men hallå! TRE DAR.
 
Jag kommer till Pride och alla ba: Vad tycker du om den här nya queer-debatten? Hur bemöter du Alexander Bard? Är hbtq-rörelsen för splittrad?
 
Jag ba: ??? *borde ha något smart att säga* ... *feministik-förebilds-ångest* 
 
Så jag tänkte läsa på lite till imorgon. Och sortera alla intryck från dagens Pride-föreläsningar. Och skriva ett par kick-ass blogginlägg. (Och äta min mamma ur huset.)
 
Ses imorgon!
 
/Zäta

Queer uppfanns inte på 90-talet

Eller alltså, begreppet queer så som det används i Sverige idag uppfanns väl typ på 90-talet. Queer som ifrågasättande, som frigörelse, som normkritik, som Butler och Rosenberg menar, som hbtq-paraplybegrepp, som identitet, som medvetenhet och klubbkoncept. Men queer så som att gå på tvärs med en tvåkönsnorm och ett heterosexuellt begär, som antagits vara normen i de flesta sedan urminnes tider, uppfanns inte på 90-talet. Det fick bara ett nytt namn.
 
Ibland verkar konservativa människor tro att homo- och bisexualitet, samt transidentiteter, är ett nytt påfund. De verkar tro att folk på stenåldern och medeltiden levde i små lyckliga tvåsamma hetreopar och älskade sina respektive könsroller. Dessutom var kvinnorna sjukt ohåriga trots att det inte fanns rakhyvlar och männen jättebra på att framföra fordon trots att det inte fanns fordon. Men typ. Du behöver inte direkt ha en master i historia för att inse att dessa förgivettagna sanningar om vår arts förflutna bygger mer på kulturella boomeranger* och fördomar från vår egen tid än något annat.
 
Det är svårt att tala om queerhet i tider då queer inte fanns. För om begreppet "homosexualitet" inte var uppfunnet, utan vissa snubbar bara låg med andra snubbar ibland, kan vi inte direkt klistra på dessa historiska män etiketten "gay". De själva såg sig inte så, samhället såg dem inte så. Det enda vi kan säga är att de utförde handlingar som vi idag förknippar med homosexualitet. (Hetero- och homosexualitet som identiteter uppfanns först i slutet av 1800-talet, och fanns inte i folks föreställningsvärldar som reella begrepp före 1920-talet i västvärlden.)
 
Men bara för att begrepp inte var uppfunna var inte alla hetreocistvåsamhetsnormisar heller. Guess what? Hetreosexualitet var inte heller uppfunnet på medeltiden. 
 
Människor har i alla tider haft vad vi idag skulle kalla queera identiteter och utfört queera handlingar. Och queer kultur har i alla högsta grad existerat - hur vi sedan (om)tolkat den till normis-kultur är en annan femma.
 
Avgör själv. Jag tycker inte precis det krävs en expert på queera läsningar för att inse att Platon typ dryper av ((o)avsiktlig?) queerhet:
 
 
 
 (Ja, det är denna myt Hedwig and the Angry Inch inspirerats av.)
 
/Zäta
 
 
 *Jag ska skriva ett pedagogiskt (erhm, försöka i alla fall) inlägg om den kulturella boomerangen. Världens bästa argumentations-grej när folk börjar gnälla om "hur det är i naturen" och "hur det var förr i tiden".
 
 
 
 
 

Bemötande av kritik angående Den Komiska Transan

1. Men se filmen först!
 
Mitt inlägg var inte en recension av filmen Cockpit, vilket borde framgå med all önskvärd tydlighet: Jag beskriver inte filmens handling (mer än ett par ord), jag ger inget värdeutlåtande kring filmens olika aspekter och jag ger ingen rekommendation huruvida folk ska se den eller inte.
 
Jag kritiserar en och endast en sak: Att en komedi som bygger på transpersoners erfarenheter, fast på skoj!, går upp på svenska biografer samtidigt som verkliga transpersoner saknar juridiska rättigheter och (i många fall) drägliga liv. Denna film gynnar inte verkliga transpersoner i Sverige idag. Den gynnar Nordisk Film, och kanske några cis-personer som får fina insikter om sina liv. 
 
 
2. Fast han i filmen är ju inte ens trans
 
Nä, just det. Tänk vilken annorlunda film det hade varit om Valle faktiskt hade identifierat sig som kvinna, sökt en nystart i livet och publeken hade fått följa med på en resa bland passerings-försök, livsglädje, fördomar och finurligheter. 
 
Julia Serrano som skrivit boken Whipping Girl beskriver två stereotypiska transkvinnor: Den patetiska transsexuella och den bedragande transsexuella, som återkommer i populärkulturen om och om igen. Den patetiska transkvinnan är hon som aldrig passerar trots att hon försöker, som är lite tragikomisk och ständigt olycklig (tex. Transamerica, En Såpa). Den bedragande transkvinnan använder istället sin identitet/yttre presentation för att få fördelar, komma undan, luras och inte för att hon helt enkelt känner sig som en kvinna. (Se tex. Tootsie, Some Like It Hot osv)
 
Det hade alltså varit en pricipiell skillnad om Valle identifierat sig som kvinna, av något slags under passerat asbra direkt och publiken sedan fått insikter om mäns och kvinnors olika villkor i samhället, istället för att han låtsas vara tjej för att få fördelar (ett jobb) och som en konsekvens av det upptäcker att det inte är så lätt att vara brud jämt. 
 
 
3. Men filmen verkar ju ha ett bra budskap!
 
I en del av de recesioner jag läst är de positivt inställda till att filmen "tar upp så många aktuella frågor" och "visar på ojämlikhet på ett finurligt sätt" typ.
 
Jättefint att Karlsson och gänget vill krossa patriarkatet! Jag tänker att de kan göra det utan att trampa all over transtjejer genom att stereotypisera dem ännu hårdare och bagatellisera deras upplevelser*. 
 
Kvinnokamp är inte kvinnokamp om vi exkluderar transkvinnor. Systerskap bortom könsorgan! (Tillåt mig tvivla att  Cockpit-gänget ser det så...)
 
 
4. Vad exakt är det som är fel med att en snubbe klär sig i klänning, han är väl inte skämtet för det?
 
Fast asså. Har du sett affishen? Det är ganska obvious att cross-dressingtemat är centralt för humorn i filmen. Det utesluter förstås inte att viktiga poänger görs på andras bekostnad, men bara att det ens finns med är fel just nu, just här (läs punkt 1). 
 
 
5. *Vad menar du med "bagatellisera transkvinnors upplevelser"?
 
Jag vet att att Valle inte är transtjej, så vi skulle ju kunna avskriva hela argumentet på den grunden. Men i den breda publik Cockpit vänder sig till har jag mycket svårt att tro att alla har koll på distinktionerna mellan transperson, transsexuell, transkvinna, transvestit, cross-dresser och så vidare... jag är rätt säker på att begreppen rörs ihop, och därmed blir de meningsbärande vare sig vi medvetna queerfeminister vill det eller inte. Dessutom går det inte att komma ifrån att oavsett hur Valle identifierar sig använder sig filmen av transerfarenheter, alltså erfarenheter av att bryta mot könsnormer.
 
Jo, jag menar att Valle så vitt jag förstått det (läs tex "Transhumor säljer än") passerar perfekt, alltså ses av sin omgivning som kvinna från dag ett. Hans egen mamma känner inte igen honom, exempelvis. (För vi blir ju en helt annan människa när vi presenterar oss som ett annat kön! Eh. Intressant grej det där också, men det får bli ett eget inlägg.) Han känner sig också befriad (<-- länk), han få vara bara människa och inte ett kön, som kvinna. Hm.
 
Ytterst få transkvinnor passerar perfekt från början. Det tar ofta år av hormonbehandlingar, röstterapi, laserbehandlingar, pluggande av smink och kroppsspråk innan de kan röra sig i samhället utan att direkt identifieras som icke cis. Alla vill inte passera, och det finns inget dåligt med att inte göra det, men det förändrar livet enormt. Så är det bara i denna tvåkönsfixerade värld. Friheten i att kunna smälta in, om du någon gång vill det, är ojämförbar. 
 
Moa fick ett litet anfall när hon läste det där om Valles frihetskänsla. "Så att konstant oroa sig för att någon ska upptäcka att en har fel könsorgan, att ständigt tänka på hur ens röst låter, att lära sig gå på ett sätt en aldrig gjort förut, att noja över ansiktshår och hårfäste, att försöka hitta kläder som passar ens kropp -- bara för att inte råka ut för de repressalier en könsöverskidande person ofrånkomligen gör -- är frihet?" Hon menar förstås inte att hon inte känner sig fri när hon får vara tjej -- det gör hon ju! Men pressen att passera, även när hon inte orkar, även när annat står högre upp på prioriteringslistan, bara för att det är farligt och jobbigt att inte passera, är inte frihet. Att få bli sedd som tjej, bara för att du känner dig så, det är frihet.
 
Och att avfärda alla dessa upplevelser, för att inte tala om våldet, kampen för att ses som en rättmätig del av samhället, peppen i att få bli älskad som sig själv i rätt kropp, att bli förnekad sin egen fertilitet och så vidare, som "Valle tyckte det var fett att vara brud då och då och hade inga problems annat än lite sexistiska chefer" är att bagatellisera.
 
Det är som att Valle blev förvandlad till cis-tjej och levde under de premisserna, en tolkning som i och för sig inte bagatelliserar transkvinnors erfarenheter. Den utraderar dem. 
 
 
6. Just denna film behöver väl inte dömas så hårt.
 
Jag vet att jag snackade med filmskaparna direkt i mitt förra inlägg. Det var ett retoriskt grepp. Men jag påpekade också, för alla er som faktiskt läste inlägget, att: "Som vanligt är det inte denna film i sig som är hela problemet, utan den kanon av Komiska Transor den ingår i, men det betyder inte att det är okej, eller ens i närheten av okej."
 
Jag använde just denna film som utgångpunkt för att kritisera ett fenomen, att det är problematiskt att detta är den enda bild vi får av transkvinnor, men jag kritiserade just denna film i sig också. Varför? Läs punkt 1.
 
 
7. Länka till statistiken!
 
All statistik kommer från Ungdomsstyrelsens undersökning HON HEN HAN, som är länkad även i föregående inlägg. Inte särskligt tydligt dock, sorry för det. 
 
 
8. Du borde se filmen och göra en ordentlig recension!
 
Eh, nej tack. Men om du har lust får du gärna göra det och kommentera här, så kan jag länka om jag tyckte den var läsvärd.
 
/Zäta

Den Komiska Transan - en dödlig stereotyp

Haha!!! EN TRANSA!!! Guuuud vad rooooligt!! Älskar att skratta åt människor och samtidigt förvägra dem lagliga rättigheter som tex. att själv få bestämma om någon opererar i ens könsorgan.
 
Saker som får mig att må illa:
 
 
 
Att filmen COCKPIT går på svenska biografer just nu. Den handlar om en snubbe som "klär ut sig till tjej" aka "leker transa" för att få ett pilotjobb. Sedan blir en brud kär i honom. Förvecklingar! Tokroligt! Gulligullhumor!
 
(kräkljudspaus)
 
Det är säkert en jätterolig film. Den plockar säkert en massa pk-poäng på lagomsveriges bekostnad. Och den är säkert alldeles lagom-pro homokärleken som uppstår också, lite sådär progressivt 2010-talssvenskt som vi gärna skryter med. 
 
Men den bygger på idén om Den Komiska Transan. Att det är tokroligt så fort en person (man) klär sig i ett annat köns (kvinnas) kläder. Och det är bara så... ruttet. Som att trans(kvinno)identiteter var till för andras nöjes skull, och inte var verkliga. 
 
Det är klart att det är okej att driva med transpersoner. Precis som det är okej att driva med feminister, muslimer, heteromän och dagisbarn då och då. Men tänk om din identitet ständigt användes som en comic relief? Och om den samtidigt var en av de mest stigmatiserade positioner som gick att inneha i dagens samhälle. Om du tillexempel var tvungen att välja mellan livsnödvändig medicin och att få barn i framtiden, trots att det inte var medicinskt motiverat, bara för att staten hade bestämt det. Om du riskerade ditt liv när du åkte utomlands till vissa länder, för att din inre identitet inte matchade din kropp och ditt pass. Då blev det kanske inte fullt så kul längre.
 
Vet filmskaparna bakom Cockpit (haha! snopp! de sa snopp!) att 65% av alla unga transpersoner har haft självmordstankar, och att nästan en tredjedel har försökt ta sitt liv? I Sverige, på 2010-progressivt-talet. För att det suger att vara trans i ett tvåköns- och heteronormativt samhälle. Vet de att 31% av alla transpersoner mellan 16 och 29 inte vågar gå ut själva av rädsla för överfall? Att lika många blivit utsatta för våld och hot under de senaste 12 månaderna på grund av sin könsidentitet?
 
Att transpersoner och deras allies kämpar varje dag för att få lagliga rättigheter som andra grupper haft i årtionden, århundranden -- för att slippa att staten tvångssteriliserar dem? Vet de hur många unga, osäkra, vackra, förvirrade, ensamma, utsatta och modiga transtjejer det finns där ute i landet? Hur många av dem som blir avhysta av en oförstående vårdapparat, som febrilt söker stöd för sin identitet men bara finner fördomar om glättiga transor, som försöker försonas med en kropp som bara är felfelfel just nu medan hela världen nyfiket lägger sig i -- och som förtvivlat mycket behöver kärlek, pepp, jobbchanser och lagligt skydd -- och förtvivlat lite behöver fler som skrattar åt dem?
 
Förstår de att det bland annat är filmer som den här, som Crocodile Dundee, som Some Like It Hot och så vidare, som gör att folk tror att det är okej att grabba tag i en främmande persons könsorgan "för att kolla"? Som gör att min flickvän inte kan känna sig trygg på krogen? Som gör att så många transpersoner har så fruktansvärt svårt att tro att någon annan finner dem attraktiva, precis som de är, bara för att de är? Som vanligt är det inte denna film i sig som är hela problemet, utan den kanon av Komiska Transor den ingår i, men det betyder inte att det är okej, eller ens i närheten av okej. Förstår filmskaparna det?
 
Nej. För filmskaparna ger blanka fan i dessa verkliga människor i marginalen. De vill tjäna pengar. Och transor är roliga.
 
Men vet ni vad, filmbranschen? Ni har råd att förlora dessa biointäkter. Norm-svensson har råd att förlora en och en halv timmes garv á transpersoners bekostnad. Men de unga, osäkra, vackra, förvirrade, ensamma, utsatta och modiga transtjejerna där ute i landet har inte råd att förlora sin identitet till ert vinstprojekt. De lever redan så långt, så långt ute i marginalen att ni kan putta dem över kanten. Och det är så äckligt, så egoistiskt, så människovidrigt att helt kallt låta dem falla. 
 
På ett annat plan kan vi förstås tala om en stigmatiserad femininitet, om en problematisk mansnorm och kanske också om en anti-feministisk smygrörelse som driver med kvotering istället för att syna de maktstrukturer som gör att den behövs, men ärligt talat är inte det min prio ett idag. Det är att skydda dem jag älskar, och stå upp för dem som inte ännu funnit sin röst. 
 
 
Ge fan i min flickväns identitet, Jonas Karlsson, Mårten Klingberg och Nordisk Film.
 
Och till sist, till alla er i marginalen: Det finns så många, så många som är på er sida. Vi är inte lika högljudda och har inte lika stor budget som en del av de där ignoranta asen i mitten, men vi finns. Överallt. Vi tycker att ni är awesome precis som ni är, att vi är awesome tillsammas. Och vi vet att det finns ett stort och lyckligt liv därute för oss, kanske inte fritt från fördomar och ignoranta as, men oerhört vackert och meningsfullt ändå. 
 
 
 
/Zäta
 
 

Yes he can!

50% av hushållsarbetet
50% av föräldraledigheten
50% av känsloarbetet
50% av helgplanerna
 
 

Världens enklaste matte. Men patriarkatet -- som hjärntvättar kvinnor till att vår främsta uppgift är att ta hand om andra, som säger att män ska vara våldsamma och ha pengar på banken, inte göra fint hemma, som väver stereotyper, fördomar och förtryck vi måste arbeta runt --gör det till världens svåraste ekvation.

Lösning 1 (for all yah straight/bi girls out there): Prata om det. Skriv listor. Var medvetna om att ni kommer ta med patriarkatet in i förhållandet hur gärna ni än vill låta bli. Att erkänna en maktobalans gör det så mycket enklare att lösa.

Lösning 2: Dejta bara tjejer. Du kommer ändå ha förhållandeproblem, men inte en oundviklig maktobalans. Fast det är klart, nackdelen är ju att du kanske kommer behöva detja någon som har samma förnamn som du...

/Zäta

OBS! Humor! Samt allvar. Det är möjligt att ha båda inställningarna samtidigt. (Bara förekommer ya'all haters out there) ((jaaa jag har tittat för mycket på Top Model, älska mig ändå!?!?))
 

Naturvetenskap för tjejer, liksom gulligare och mer rosa

 
It's a girl thing!
 
 

Tjejer som gillar naturvetenskap gör det därför att de då får hålla på med:
 
1. Nagellack
2. Rosa studsbollar
3. Att puta med rumpan 
4. Att skratta åt bubblande provrör
5. Poppig musik
 
Men det är sant! Det är därför jag spenderar mina sommardagar instängd i ett labb i svettiga gummihandskar, igångsättandes gelelektroforeser, stirrandes i en datorskärn fylld med SNP-arrays och görandes överlevnadsanalyser på barnleukemifall. Bara på grund av nagellacket! Det är inte så att jag vill lära mig mer och rädda världen. 
 
Jättefint att ni vill locka tjejer till naturvetenskaperna, men dagens tips från coachen: Om ni vill locka smarta tjejer till roliga utbildningar, gör det med själva innehållet. Vi kommer inte gå på studsbollarna.
 
Berätta hur fascinerande det är att förstå sin omvärld: Hur ekosystem hänger ihop, hur läkemedelsubstanser hämmar smärtvägar, hur turbulens påverkar olika luftburna kroppar, hur vattensystem effektivast kan bevattna ett  torrt landskap eller hur en planet måste vara placerad i ett solsystem för att kunna bära liv. Berätta varför det är roligt, varför det är viktigt, och varför det ger arbete. Låt framgångsrika, labbrocksbeklädda kvinnor med genomborrande blick berätta hur de hamnade där de är idag. Belys osanningen i gamla föreställningar som att tjejer skulle vara sämre på matte (i mattetest där testledaren säger att det numera är bevisat att tjejer och killar är lika bra, skriver tjejer och killar lika bra. I samma test där testledaren inte säger något om könsfördelning skriver killarna bättre). Vi behöver inte sockervadd, vi behöver bara veta varför ett område där vi bara hört en massa gubbnamn (och Marie Curie! Glöm inte henne! Den enda vetenskapskvinnan på jorden!) nämnas i hela vårt liv är relevant för oss.
 
Lita på naturvetenskapen och lita på tjejerna. Jag vet att världen känns bekvämare om ni får dela in den i "sak" och "tjej-sak" (samma-sak-fast-light), men jag är ledsen, det finns ingen tjej-vetenskap. Det finns vetenskap som vi är med och formar. Utgå från det, och ni ska se att reklamfilmen får bättre respons nästa gång. 
 
/Zäta
 
 
 
 

6 duktiga pojkar (eller vad Amadeus, Bill, Nicholas, Immanuel, Justin och Anton har gemensamt)

Jag har tänkt på det här med duktighet, och kommit fram till att det finns så många oupptäckta duktiga pojkar där ute! Stackarna, de vet inte ens att de är drabbade! Dags att vi sönderanalyserar deras självkänsla och underminerar deras bedrifter med hjälp av lite duktighetsretorik, tycker jag.

Här är min lista på män, gubbar, snubbar och sköna guys som lider av det otäcka "duktiga-pojken-syndromet":

Amadeus Mozart
En klassiskt duktig pojke. Han drillades från tidig ålder av sina päron till att bli en musiker i världsklass. Det är inte svårt att se hur föräldrarnas höga krav formade en osäker liten pöjk som bara ville ha andras uppskattning, och därför drev sig själv stenhårt. Söt skulle han också vara i lockig peruk och utsirade kläder - det var inte lätt att duga som lille Amadeus. Visst skrev han ett par finfina stycken musik - men var det verkligen värt det?

Bill Gates
En superambitiös kille. Unge Bill hade en passion - programmering. Han hade också turen att som tonåring råka hamna på ett av de ställen i världen som hade ett datorlab vid sent 60- och tidigt 70-tal. Istället för att som andra unga män styla håret för att försöka locka till sig brudar, smet han iväg på kvällar och lov för att programmera mera. Och övning ger färdighet som vi alla vet - tack vare att Bill var så duktig och ihärdig blev han tillslut en av världens bästa programmerare!

Nicholas Tesla
En velig men effektiv man. Nicholas är inte bara en av världens mest kända okända vetenskapsmän, han är också en av de i särklass duktigaste pojkarna som levt här på jordklotet. Driven av vilja att alltid vara duktig, inte av nyfikenhet och exprimentlusta som vissa hävdar, upptäckte han grunderna i radiosändningar, radarteknik och elektricitet (AC). Han verkade inte kunna bestämma sig för ett vetenskapsområde, utan var inne och kladdade på så många områden som möjligt bara för att kunna få erkännande från någon. Men vi alla vet att duktighet inte leder till något gott, och istället för duktiga Tesla är det sluga Edison och co. som fått all credd för hans upptäckter. Ta det som en varning, gott folk!

Immanuel Kant
Banbrytande eller bara rädd och vilsen? Redan som 16-åring började Imme vid ett prestigefyllt universitet, något som vid en sådan känslig ålder kan vara ödesdigert för självkänslan. Det är känt att han alltid var extremt punktlig och behövde ha kontroll runt om kring sig, ett tecken på ett inre tumult och en i grunden skör självbild. Detta bekräftas av hans filosofiska verk, som ständigt tycks vilja bryta mot tidigare filosofiska normer, ett rop på hjälp och uppmärkssamhet från en osäker pojke som kanske egentligen bara ville vara till lags.

Justin Bieber
Sockersöt och skönsjungande - hur orkar han? Det är inte bara historiska män som lider av detta syndrom, vi undrar alla hur Justin kan vara både gullig och tuff samtidigt hela tiden. Men även söta sångare har sina dåliga dagar. Ibland vill han bara ligga i soffan och äta chips - OCH DET ÄR OKEJ, Justin! Du behöver inte vara så duktig och produktiv hela tiden!

Anton Hysén
Den nya duktiga svenska pojken. Även i Sverige har vi vår beskärda del av duktiga pojkar. Anton är ett praktexempel: Han är både fotbollsstjärna, Let's Dance-vinnare och homosexuell. (Jamen det ger ju extrapoäng att vara sån där hbt i PK-Sverige, alla vet det fast ingen säger det). Anton vill uppenbart att alla ska tycka om honom, macho som fjolla, men vi vet att anpassning av sig själv i duktighetens namn är en mansfälla utan like. Var bara dig själv, Anton!



Det är inte bra att vara för duktig - ha drivet, talangen, viljan och motivationen att åstakomma saker -pojkar! Gå hem och vårda era relationer och frisyrer istället, så kommer ni bli mycket mer harmoniska människor.

Nej, men ärligt talat så tycker jag att hela gänget Amadeus, Bill, Nicholas, Immanuel, Justin och Anton är jäkligt duktiga. Och jag tycker det är bra. Men de beskrivs inte som duktiga. De beskrivs som genier, banbrytare, coola nördar, popfenomen och En Som Vågar.

Jag har länge hävdat att vi ska kalla tjejers bedrifter vid deras rätta namn och inte förringa det till negativt klingande duktighet, men nu har jag en ny, parallell, plan: Låt oss kalla killar duktiga. För att visa på hur ordet missbrukas. För att visa på att ordet kan vara bra också. För killar ju också är duktiga, och borde få credd för det. Det kan inte vara så kul att bara bli avfärdad som begåvad, när du kämpat så duktigt för din position!

Det är dåligt att bränna ut sig själv. Det är dåligt att känna att jag aldrig duger. Men det är inget jävla fel på att vara duktig. Det är beundransvärt.

/Zäta

Varma känslor och svala motsvarigheter

...och den varma känslan som sprider sig i kroppen när jag efter en dag fylld av tentaskrivning, cykling, sol och bad, zappar runt på SVTplay, av en slump råkar trycka på "Vi flyttar ihop!" och första programmet handlar om Katja, 43, med två tonårsbarn, som hittat sin stora kärlek Saga, 31, och det behandlas som världens mest naturliga och fina sak.

Inget "ey, feministen!"

Inget "haha, han ser bögig ut."

Ingen sekunds tystnad efter "jag och min flickvän..."

Inget "sånna som ni"

Bara Katja och Saga.

Å fuck you heteronormen. Utan dig skulle lundalivet vara så mycket roligare.

/Zäta

Saker som inte är vaccin mot könssjukdomar

Men såhära: Att vara i ett långvarigt förhållande/vara gift är inte ett vaccin mot könssjukdomar.


...vilket typ alla Sveriges ungdomsmottagningar, psykologiläroböcker och medicinska rådgivare verkar tro.

Att bara knulla med en person, som bevisligen inte har någon könssjukdom och som dessutom bara knullar med dig, det ger ett visst skydd mot könssjukdomar. Detta är alltså inte lika med vara i ett förhållande.

Tänkbara scenarier när "in a relashionship" inte skyddar mot könssjukdomar, om personerna i förhållandet har oskyddat sex med varandra:

- ena partnern har en oupptäckt könssjukdom, men tror att hen är frisk

- ena partnern är otrogen och skyddar sig inte vid sex med utomstående

- båda partnerna är otrogna och skyddar sig inte vid sex med utomstående

- personerna lever i ett polyamoröst förhållande (långvarigt och stabilt), alltså ett kärleksförhållande med fler än två personer, och en eller flera inte skyddar sig

- personerna har ett öppet förhållande (fortfarande långvarigt och stabilt), alltså får ha sex/relationer med andra personer och inte alltid skyddar sig

- ena partnern blir våldtagen, smittad och skäms för att berätta vad som hänt

- ena partnern ljuger om att vara frisk, men har i själva verket en könssjukdom

- ena partnern blir smittad via andra vägar än sexuella, så som blodtransfusion (ovanligt, som tur är, men fullt möjligt)

Vaccin mot könsjukdomar skulle vara ofarliga ämnen liknande de sjukdomsframkallande, som sprutas in i kroppen och aktiverar immunförsvaret så att det sedan "minns" det främmande ämnet om det invarderar och reagerar snabbt innan en sjukdom hunnit uppstå. Alltså ett... vaccin. Att vara i ett förhållande är en kulturell konstruktion byggandes på ömsesidiga känslor, som kan vara sjukt fint och bra, men som har ungefär noll med immunförsvar att göra.

En singel som knullar med nya personer varje vecka, men skyddar sig noggrant varje gång, alternativt har sex på sätt som inte sprider smitta särsklit väl (ex dildo som bara vidrör ena partens könsorgan, oralsex utan öppna sår/blåsor närvarande), har betyligt bättre förutsättningar att vara smittfri är en "upptagen" person som har oskyddat sex med sin partner som bär på en könssjukdom på ett sätt som kan sprida smitta (ex penis-i-vagina-sex).

Ungdomsmottagningar, psykologiböcker och medicinska rådgivare borde lära ut hur könssjukdomar sprids. Via slemhinne-kontakt, via öppna sår och blåsor, lättare via analen än slida och ollon, lättare från sperma och långt in i slidan osv. Och hur det går att skydda sig mot dem. Med kondom (även på fingrar och sexleksaker), med smarta praktiker osv, men att inget skydd är 100% och det är smart att testa sig emellanåt. De borde inte lära ut relationsnormer, eftersom de är irrelevanta i sammanhanget.

Framförallt borde kliniker ALLTID låta ALLA som vill testa sig för ALLT, göra det. Inte säga "men har du ett långvarigt förhållande, då behöver du inte testa dig!" eller "Hade han utlänskt ursprung, inte? Då behöver du inte testa dig!" eller "Är du man som bara har sex med kvinnor, då behöver du bara testa dig mot klamydia!"

Fram till att vi uppfinner verkliga vaccin mot könssjukdomar är skydd, ärlighet och frekvent testning det bästa vi kan göra mot spridningen. Normer kring relationer är faktiskt ett uruselt skydd.

/Zäta

Uppsala Pride-debatten - om utrymme, uteslutning och intellektualisering

Jag antar att många av er har sett shitstormen runt Uppsala Pride som startade när de bestämde sig för att Folkpartiet (och Polisen) inte fick vara med på Pride-paraden. Liberaler i hela Sverige skriker högljutt om exkludering och missbruk av namnet Pride -- queer- och vänsteraktivister och Uppsala-Pride-arrangörer skriker lika högt om deportering av hbtq-personer, billiga PR-trick och maktmissbruk.

Hur blev det såhär, egentligen?

Det hela började med att Uppsala Prides styrelse hade en diskussion om inkludering och festivalens mål. Uppsala Pride har alltid varit uttalat intersektionellt och anti-rasistiskt, och nu kände styrelsen att FP (och Polisen, som hamnat utanför skottgluggarna, men uteslöts på samma grunder) inte stod för värderingar som Uppsala Pride ville "godkänna" genom att tillåta deras närvaro. Styrelsen tyckte att FP, som regeringsparti, borde ta sitt ansvar och stoppa deporteringen av hbtq-flyktingar som ständigt pågår i Sverige. I ett större perspektiv tyckte också Pride-arrangörerna att FP:s liberala marknadspolitik, som trycker på produktivitet och gör medborgare till kunder, enbart gynnar redan resursstarka personer och missgynnar utsatta grupper så som hbtq-peroner, invandrare och funtionsnedsatta personer. Då Uppsala Pride vill företräda just utsatta grupper kände de att FP:s medverkan skulle gå tvärs emot deras mål.

Folkpartiet mottog ett pressmeddelande från Pride att de inte var välkomna på paraden. Hur mycket detta meddelande förklarade av ovanstående skäl vet jag inte. Folkpartiet i Uppsala, som givetvis tycker att de förespråkar den bästa politiken, även för hbtq-personer (obviously, alla tycker väl att deras egna åsiker är bäst, och därför driver de dem), blev rosenrasande. De ringde inte upp Pride-arrangörerna för att fråga vad som hänt och hur det kunde lösas, utan gick direkt till pressen och sa: "Pride är kidnappat av vänster-folk och därför får vi liberaler inte vara med."

Då förklaringen Pride är vänstervridet och liberaler är således inte välkomna är betydligt lättare att förstå än...

Kapitalism bygger på valfrihet genom konsumtion, men denna valfrihet är bara möjlig om du har medlen att konsumera. Som medel räknas ekonomiskt kapital, men även socialt kapital (känna rätt person, prata på rätt sätt för du växte upp i Täby och inte Tensta och bli bemött därefter), möjlighet att producera och tjäna pengar (vara fullt funktionell, inte behöva assistans eller medicin), feminint och maskulin kapital (du passar in i gängse könsnormer och blir inte diskriminerad när du försöker röra dig i samhället) och så vidare. Hbtq-personer i allmänhet, och icke-vita, invandrade, funktionsnedsatta, fattiga hbtq-personer i synnerhet har färre medel än genomsnitts-befolkningen (normen). En politik som gynnar kapitalism missgynnar de som inte kan producera, utan behöver stöd istället. Missgynnar dem vars valfrihet bara är en illusion då de inte är välkomna överallt. Gynnar normen och missgynnar dem som hamnar utanför.

Normens upprätthållande leder också till en "vi"-känsla som gör att "vi" anser oss ha rätt att avhysa människor som inte är som "oss", typ födda på en annan breddgrad här på jorden, trots att de riskerar tortyr, lidande och död om de inte får joina "oss" här på denna jordplätt kallad Sverige. Vi måste se hur olika förtryck möter varandra och skapar unika situationer för de som drabbas. Även de vars röster sällan hörs på grund av det massiva utanförskap de drabbas av måste vara representerade och känna sig välkomna. Genom att inte tillåta myndigheter och organisationer som främjar utanförskap och exkluderinga av hbtq-personer (oavsett ursprung, hudfärg, funktionalitetsgrad) att vara med på festivalen gör vi ett statement för de allra svagaste i samhället.

...blir debatten lätt snedvriden. Många har lätt att förstå FP:s upprördhet. Färre förstår Pride:s motiv att utestänga dem.

Märk väl att jag inte tar ställning. Jag säger inte att de ena gjort rätt och de andra fel. Jag försöker förklara vad som hänt och hur vi kan se på det. Därmed inte sagt att jag tycker någon av parterna hanterat det bra, eller att det är en rättvis diskussion. För det är det inte.

Jag tycker, som ni säkert märkt, att Pride:s resonemang kring utanförskap är legitimt. Klockrent faktiskt. Vad jag inte är säker på är huruvida uteslutandet av FP faktiskt gör det de vill att det ska göra. Hur stort ansvar just FP har i skapandet av detta utanförskap. Är koppling tillräckligt stark för att göra uteslutandet legitimt? Och, framförallt, leder det till ökad trygghet för alla hbtq-personer på festivalen?

Vad vi alltid måste fråga oss när vi säger oss tala för någon annan (tillexempel papperslösa hbtq-personer) är huruvida vår dialog och våra handlingar faktiskt gynnar den gruppen, eller om det bara får oss att framstå i lite bättre dager.

Detta är vad FP anklagas för av Pride. Att bara vilja "pink-wash" sin organisation, alltså spegla sig i Pride-glansen utan att göra något reellt för hbtq-personers villkor i samhället. Typ "kolla här vad vi är för era rättigheter... men nu ska vi hem till riksdagen och deporterar era systrar". Att FP bara vill ha bra PR och alltid vilja synas i positiva sammanhang, oavsett vem som drabbas av det.

Pride anklagas för samma sak av FP. De menar att Pride genom att utesluta en liberal organisation utesluter alla med liberala värderingar från att känna sig välkomna, och därmed missgynnar hbtq-samhället i stort.

Personligen förstår jag Pride:s ställningstagande, jag förstår att de vill vara radikala och visa att vissa saker är för fan inte okej (typ deportera hbtq-personer), och jag förstår hur de kopplar detta till Folkpartiet. Men jag har 90 hp i genusvetenskap, jag är van att ta mig igenom hög-intellektuella texter om intersektionalitet och snedfördelning av makt, samt ligger till vänster ideologiskr. Jag har både det "akademiska kapital" som krävs för att se kopplingen och den politiska viljan att göra detsamma. Det behövs givetvis inte hp i genus för att förstå, men det krävs vana, tålamod och förståelse för maktanalyser. De allra flesta har inte detta kapital och kommer tycka att Pride är lite knäppa i huvudet som talar om inkludering när de uppenbarligen exkluderar. Och alla de som mycket väl förstår, men inte håller med? Som tycker kapitalism är superbra för hbtq-personer rättigheter och inte tycker att FP har ett jota med deporteringarna att göra, men som ändå vill fira Pride och träffa andra hbtq-personer? För väldigt många kommer kopplingen till FP vara väldigt oklar eller väldigt olegitim, och bara gör att de ser ned på festivalen.

Det gör mig ledsen att Pride-arrangörerna inte kunde förutse detta. Att de mitt i allt makt-analyserande, inkluderingstänk och kritiserande av normer, missar att de själva utgår från en intellektuell norm som utesluter människor. Att det talas över huvudet på stora delar av målgruppen. En intellektualiserad feminism och queer-kamp berör inte alla, och detta är ett problem idag i Sverige. (Ett problem jag både hjälper till att upprätthålla, och försöker att överbrygga här i bloggen.) Hur ska 15-åriga högstadie-ungdomar som precis kommit ut tolka allt rabalder, känner de att detta är deras festival? Hur ska liberaler med sårade känslor, som inte alls tycker att de bidrar tillutanförskap genom sitt partiengagemang, reagera? Hur ska nyanlända svenskar, som inte ännu hunnit lära sig svenska och än mindre akademisk sådan, uppskatta att de hamnar mitt i detta skyttegravskrig, utan att själva kunna uttala sig? Och vad ska asylsökande med liberala grundvärderingar tycka? Vem är denna festival till för, egentligen? Vem kommer känna sig inkluderad, på riktigt?

Jag håller som sagt med Pride-arrangörerna i deras samhälls-analys, men jag håller inte med om att alla måste skriva under på det för att få fira Pride. Faktum är att Uppsala Pride anordnas av en ganska tight grupp ganska likatänkande personer, och detta gynnar inte festivalen i längden.


Det gör inte FP:s beteende okej. Jag tycker inte att FP hanterade saken bra, som gick till media innan de talade med Pride och som faktisk har ett ansvar som regerande parti för hbtq-flyktingars livsvillkor, samt för att minska utanförskap för hbtq-personer i allmänhet, men inte gjort något märkbart på sex år. Och det är barnsligt av dem att starta sin "egen" paradad och kalla den för "Prideparad för alla". FP borde fråga sig själva varför Pride ville utesluta dem från första början, och inte anta att det handlar om politisk färg. Kanske har de en klandervärd politik på vissa områden? Hur kan vi bli bättre?

Men jag tycker också att Uppsala Pride bör granska sin egen organisation och fundera över vad de menar med maktperspektiv och inkludering. Hade de kunnat förklara sig bättre? Vad är målet med festivalen, vem ska vara välkommen, egentligen? Vem vill vi gynna, och hur ska vi göra det på bästa sätt?

Hbtq-kampen är för viktig för att splittras på detta sätt.
/Zäta

Skillnaden på att kritisera ett skönhetsideal och en hudfärg

H&M har lanserat sin badklädes-kampanj. Den föreställer en smal, brun kvinna med svart hår och bikini. Hon heter Isabeli Fontana, och är från Brazilien. Detta gillar inte Cancerfonden.

Cancerfonden tycker att detta "solbrända ideal" kommer pressa unga svenska kvinnor att sola sig till hudcancer. För att alla unga svenska kvinnor har ju benvit hud från början. För att det är inte möjligt att Fontana har mörk hy i sig själv.

Hur fasiken tänker de?! Jag skulle vilja ställa mig bredvid Cancerfondens representanter och skrika ungefär såhär:

DET FINNS MÄNNISKOR MED BRUN HUDFÄRG I VÅR VÄRLD. DE FÅR SYNAS I REKLAMKAMPANJER.

Hudcancer är givetvis en viktig grej att uppmärksamma. Men kopplingen mellan att visa brun hy i en kampanj och hudcancer är minst sagt långsökt, och framförallt, vithets-centrerad så det stinker om det. Alla modeller är inte caucasiskt vita, och därmed solbrända om de är bruna. Det spelar heller ingen roll vilken hudfärg Fontana har på vintern. Det är principen att reagera så negativt på en hudfärg, och antagandet om den vita grundfärgen, som är fel. Genom att reagera såhär visar Cancerfonden med all önskvärd tydligthet på den vithetsnorm som finns i vårt samhälle, där tanken att vit hy alltid är utgångsläget, samt att medicinska råd alltid ska riktas till de som ser ut så, är grundläggande.

Det är precis samma sak som med den spinkiga skyltdockan. Istället för att kritisera ett ohälsosamt ideal (sola jättemycket om du har ljus hy), kritiseras en kroppstyp (brun hy).
Blä.

Blä blä blä.

Och blä för att H&M ber om ursäkt. "Förlåt att vi inte valde en ljushyad modell, vi ska givetvis bara använta oss av vita blondiner i framtiden!"

/Zäta

Flytta på dig, hora! Där hänger min jacka.

Är du tjej? Har du aldrig blivit kallad hora? Jag tror att du är i minoritet.

Min vän blev nyligen kallad för hora på sin blogg. Eftersom hon skrivit för Djurgården Hockey, och Djurgården hade haft en dålig säsong. Nej, jag ser inte heller kopplingen, men tydligt var det hennes fel att det gått dåligt eftersom hon distraherat spelarna med sin enorma, magiska, kvinnliga skönhet. Eller typ. Eller inte alls. För det är bullshit.

Även om min vän nu gjort ett dåligt jobb som reporter (vilket jag starkt betvivlar), är hon ju inte en hora för det. Hon har ju inte sålt sex för pengar. Alls. Det verkar vara svårt för många snubbar att fatta, men det finns alltså inget likhetstecken mellan "kvinnor jag är arg på" och "hora".

Hora betyder prostituerad, fast anses generellt vara en mycket mer nedsättande term. Prostitution handlar om att sälja sin kropp för pengar, framförallt i sexuella sammanhang. Att skriva för en nättidning har alltså absolut ingenting med prostitution att göra. "Hora" kan också användas som ett reclaimat uttryck, alltså ett ord som återtas av det grupp som förolämpas med det så som exempelvis "bög" och "queer" ha gjorts, men det är kanske vanligare att "slampa" används i det syftet eftersom det inte har samma koppling till betalning. Men jag tror ändå vi kan enas om att de allra flesta människor i vårt samhälle ser "hora" som ett extremt negativt laddat ord och en grav förolämpning som reducerar ens människovärde. (Det kan kanske tyckas överflödigt att ha en paragraf om att "hora" är ett dåligt ord, men sådan är den, postmodernismen, ingenting är självklart.)

Tycker du att Djurgården-hade-en-dålig-säsong är en långsökt grej att kalla någon hora för? Vänta bara. Listan på konstiga anledningar och tillfällen då jag och mina tjejkompisar blivit kallade för hora är lång. Bland annat är vi horor när vi: Gillar att dricka alkohol på helgerna, går förbi en skolgård, ligger med mer än en person/deccenium, vägrar ta danska mynt i kassan på en svensk butik, är attraherade av tjejer, står framför någon annans jacka i korridoren, är lärare på lågstadiet, tackar nej till att gå hem med en kille på krogen, skriver politiska bloggar eller har en ljus hårfärg. Den ena situationen mer bisarr än den första, och ingen relaterar till säljande av kroppar eller sex.

Första gången jag blev kallad hora var jag 11 år. Jag och en kille på scouterna skoj-flirt-retades och hade jättekul. Han höll bort sin godispåse så att jag skulle försöka ta den, och tillslut sa han att jag fick en godis om han fick en kram. Han fick en kram, och jag blev kallad hora. Strikt talat var det här faktiskt enda gången jag blivit kallad hora som det hade någon slags förankring i ordets definition. Jag hade ju tagit emot betalning för kroppskontakt. Men ska vi utsträcka begreppet till att inkludera alla handlingar där någon får något av en annan människa och sedan vidrör denna, ingår ju typ hälften av all mänsklig interaktion i begreppet. Och för vida begrepp blir meningslösa. Visst tog jag emot en godisbit och "betalade" med en kram, men jag var inte en 11-årig prostituerad.

Andra gången var jag 16 och hade skrivit om blyertspennor i min blogg. Jag hade beskrivit en anekdot om hur en kille i klassen hade brutit av en annan snubbes blyertspenna för att han dunkade med den i bänken och jag blev galen på det. En kommentar på bloggen handlade om vilken löjlig hora jag var som skrev om mina löjliga problem.

Sedan dess har det hänt titta som tätt att personer har kallat mig hora på den här bloggen. Mest för att jag skriver saker de inte gillar. Att detta inte är en blogg där jag säljer sex verkar inte ha registrerats.

Men varför är det såhär då? Vi kan alla enas om att oftast när vi blir kallade horor har det inget med vare sig sex eller betalning att göra. Jag tycker i och för sig inte att vi någonsin ska kalla någon för hora om de inte själv har valt att använda det begreppet. Inte om kvinnor som säljer sex, inte om kvinnor som har mycket sex, aldrig. Det är inte respektfullt för fem öre, det kan vi också enas om. Men varför blir vi ändå kallade för det, så fort någon inte är nöjd med våra beteenden eller utseenden?

För att det är så himla effektivt. Det spelar på alla jobbiga stereotyper, allt hemskt förtryck och alla galna begränsningar som patriarkatet sätter på oss. Det reducerar oss till våra kroppar, och deras eventuella värde för mäns lustar. "Du är bara ett knullhål!" är vad de vill säga. Och eftersom det varit sant i vår kultur på många sätt, att kvinnors enda handelsvara har varit sin sexualitet och kropp, eftersom det fortfarande är sant i bemärkelsen att det förmedlas genom pornografi, reklam, tv-serier och "härliga, politiskt inkorrekta skämt" att kvinnor finns till för att män ska vilja ligga med dem, så slår det hårt. Det känns för att det hakar i en kulturell börda som ingen kan ignorera. Vi kämpar hela dagarna med våra utbildningar, konstprojekt, intellektuella utmaningar, snygga klädstilar och sköna personligheter - och ändå, eftersom det där bakgrundsbruset av patriarkalt-knullhåls-samhälle finns där, kan vilken man som helst, när som helst, reducera oss till just knullhål - för att han råkade vara på den vinnande sidan. Den som knullhålen var till för. Den vars individers mänsklighet aldrig kan ifrågasättas.*

Det är så jävla äckligt. Det är så jävla orättvist. Och vad vi än gör kommer det aldrig, aldrig gå att finnas till på precis lika villkor. Du kan säga "hora" till en man, men det kommer inte finnas något bakgrunsbrus att haka i, så förolämpningen kommer falla platt. Det är därför "härliga, politiskt inkorrekta skämt" aldrig kan vara bara enkla girlingar som vi "får ta". För att vi lever i en mer komplicerad värld än så, där saker får sin innebörd genom associationer, kopplingar och interaktioner med större sammanhang. Större sammanhang som bär på maktförskjutningar, stereotyper och objektifiering.

Men vad sjutton gör du då, om du blir kallad hora? Jag tror att ett iskallt "det där har ju inte ett dugg att göra med prostitution" kan få de flesta ur balans. Visst kan du börja snacka om orättvisa strukturer och bakgrundsbrus, men har du orkat läsa hela det här blogginlägget vet du att det inte är en diskussion som tas på en kvart. Säg ifrån. Säg upp kontakten. Säg till dig själv att det inte har något som helst med dig att göra.

Annars kan du ju göra som min vän, som blev kallad hora i mellanstadiet för att hon stod framför en killes jacka i skolkorridoren. Kliv upp på närmsta föremål, titta stint på förövaren, ta sats och sparka honom hårt i bröstet. Fast det är inget jag rekommenderar.

/Zäta

*Tror du mig inte? Så illa kan det väl ändå inte vara, kanske du tänker. Den där synen på kvinnor som sexobjekt finns ju kanske inom pornografin, men inte överallt. Då skulle jag vilja föreslå att du slår på 6:an en eftermiddag och tillexempel tittar på den populära humorserien 2 And a Half Men. Vad gör kvinnorna i den serien? Hur omtalas de? Om du liksom ser bortom det uppenbara "han-klantar-sig-när-han-ska-vinna-henne=roligt", varför ska han vinna henne, och vad har hon att tjäna på det hela? Hur ser hon ut (gånger tusen, eftersom det finns ungefär 1000 avsnitt med samma upplägg) och varför? Varför är det roligt, egentligen? Kokar det inte ändå ned till (jamen hur säger en det på svenska då?) att kvinnorna är med i serien för att de ska liggas med? Eller föredrar du något mer klassiskt? Varför inte applicera samma analys på kvinnorna i den ständigt re-makade Stolthet och Fördom? Eller gillar du reklampauser - ta en titt på läskreklamerna vettja.

Vägen till sundare skönhetsideal går inte via att dissa smala personer

Få har väl missat debatten om pinnsmala skyltdockor som blossat upp igen då det visat sig att Gina Tricot inte alls tagit bort dockorna. Nu går det runt en bild på facebook som Kalle från Arlandagymnasiet tagit, med medföljande kommentar om hur vidrigt detta är.
"Se hur revbenen sticker ut, den lilla kulan på magen är alltså magens inälvor som visst inte gick att banta bort, kanske ska operera bort lite onödiga organ när vi ändå håller på.
(...)
Och dessutom, vem i helvete är menad att se ut så där med flit, det ska ju endast vara följden av en mycket tragisk sjukdom, anorexia och bullemi. För jag kan helt seriöst garantera att det inte finns några män, killar eller för den delen pojkar som tycker att det där är fint, sexigt eller på något sätt attraktivt."
Och alla kommenterar och håller med. Detta är vidrigt. Inte idealet, utan kroppsformen. Men. Hallå.

Här behövs lite feministisk argumentation i ideal-sammanhang 101.

DÅLIGA GREJER ATT SÄGA (det vill säga saker som cementerar trista strukturer, sätter ännu mer press på tjejer och skuldbelägger fel personer):
Fy faaan vad oattraktivt! alt. Jag skulle inte vilja knulla nån som ser ut sådär.
Kalle från Arlandagymnasiet talar säkert i största välmening när han säger att ingen kille tycker att yttepyttesmal är attraktivt, men han gör två kardianalfel under tiden.
1. Han uttalar sig för en hel grupp som han inte kan representera. En hel del män, killar, eller för den delen pojkar tycker garanterat att pinnsmal med bula på magen och små bröst är skitsexigt.

2. Han antar att tjejer mäter sitt värde i knullbarhet för män. Det är hår-debatten all over igen. "Ni ska/ska inte göra/se ut blah för då kommer jag finna dig oattraktiv!" Well, we don't give a fuck. Det är jättebra att du vågar stå upp för att du gillar något annat än normen, Kalle, men du behöver inte dissa alla som inte attraherar dig och dessutom anta att halva mänskligheten står bakom dig för det.

Jag ser inte ut sådär, och ingen jag känner heller!!
Nä. Väldigt få personer ser nog ut så, men vissa gör, i alla fall nästan. Om vi börjar snacka om att INGA skyltdockor representerar din kroppsform, då blir det relevant. Då är det ett problem. Men det är inte fel på den här dockan för att hon inte har dina mått. Fel angreppsväg. Jag tycker inte att det är fel på plus-size-dockor för att de inte har mina mått, jag tycker det är fel att de inte syns mer och att alla är vita eftersom variation och representation är viktigt!


Majoriteten av kvinnor är betydligt större än sådär, så företaget borde anpassa sig om de vill sälja!
Det är sant att majoriteten av kvinnor är större än en 32:a eller vad dockan nu kan vara, och det kan vara viktigt att påpeka när en annan bild förmedlas av media, men det betyder inte att alla butiker måste anpassa sig efter majoriteten. Om vi hårddrar det ska vi i så fall inte sälja några kläder i strl 32, eller några damskor i 35 och 43, för att majoriteten inte ser ut så. Majoriteten borde definitivt representeras, men inte bara majoriteten, då är vi ju tillbaka där vi startade - i mainstreamingen av kvinnokroppar!


BRA GREJER ATT SÄGA (det vill säga saker som kan leda till förändring, stärka tjejers självbild och nyansera debatten):

Det suger att vi bara får se en variant av kvinnlig skönhet, den vita smala. Kvinnor kommer i alla former och färger och är awesome allihopa!
Det här påståendet sätter fingret på problemet utan att skuldbelägga någon. Jag är vit och smal. Jag vill se mindre av mig i skyltfönstrena och mer av andra, för det är rättvist och för att det skulle bredda trista normer, men jag vill inte höra att jag är äcklig, ful och fel bara för det.


När vi redan har ett smal-ideal bidrar denna skyltdocka bara ännu mer till ett pressande ideal. Mer variation i skyltfönstrena!
Den här varianten sätter kanske fingret ännu bättre på problemet. Problemet är ju inte denna docka, utan att den ingår i och bidrar till en struktur av smalhets som får tjejer att må piss och känna sig fel, över något så irrelevant som centimetrar runt vissa ställen på kroppen.

Det är oroväckande att ideal-kroppen har förskjutits till att bli smalare och smalare utan att företag, media och modevärlden reagerar. Det är inget fel med att vara smal, men vi måste inse att det finns en gräns för människokroppens byggnad och att hälsan är det viktigaste. Faktum kvarstår att de allra flesta personer inte kan vara mycket smala utan att banta eller på annat vis göra ohälsosamma saker.
Bra för att den åberopar andra värden än skönhet, samt manar till eftertanke och handling snarare än fördömmande.

Denna skyltdocka har orimliga proportioner för en levande homo sapiens. Eftersom företaget säljer saker som ska sitta på just homo sapiens är hänvisningen till "det är ju konst!" ganska lam.
Det är en sak att kritiskera dockan för att den är smal, den kan göras bra och det kan göras dåligt, men att kritisera den för att den faktiskt inte är mänsklig, alltså att en homo sapiens rent fysiologiskt inte kan ha dylika proportioner och fortfarande andas, är en annan sak. Det är klart vi får göra omänsklig konst, men ska vi sälja kläder som ska passa människor blir det en annan sak. Vi kan ju klä på kaktusar och sälja jeans, men jag har en känsla av att det inte skulle funka så bra. Nä, det där med konst är bara en lam ursäkt. Smalt säljer, Gina Tricot är giriga. Ni kan i alla fall vara ärliga med det.


Men, vägen till sundare skönhetsideal går inte via att dissa smala personer. Den går via att dissa smala (i dubbel bemärkelse) ideal och lyfta fram andra typer av skönhet. Den går via att betona att skönhet och behagande av manliga blickar inte är en kvinnas främsta uppgift i livet.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna igen mig i skyltdockan ovan. En del av de som gör det har säkert ätstörningar, andra har det inte utan är bara smala i sig själva. Jag kan dock meddela Kalle mfl. att mig bula på magen inte innehåller några organ, utan underhudsfett. Jag är helt enkelt skapt så att mina rev- och höftben sticker ut, medan jag samtidigt har en liten charmig bula på magen. Mina äldre släktingar som inte alls är pinnsmala har dylika proportioner. Och jag blir lite upprörd över att Kalle mfl. har mage (hah) att komma här och säga att ingen någonsin kommer tycka att jag är sexig. För det första vet jag av empiriska undersökningar att det är bullshit, för det andra är det bara otrevligt, onödigt och arrogant. Jag vill inte ha inte ditt eller mfl.:s godkännande/underkännande av min kropp.

Så fortsätt kämpa för en bredare, verkligare, peppigare syn på kvinnlig skönhet, men säg inte att jag och mina spinkiga medsystrar är äckliga på vägen. Vi smalisar har en skyldighet att vara medvetna om våra smal-privilegier och kämpa för större mångfald, men det är inte oss det är fel på. Det är idealen. Vi är lika mycket era systrar som ni är våra.

Poängen är frigörelse för alla, inte tätare fångstnät att navigera.

/Zäta

Harriet Potter och andra hjältar

Kommer ni ihåg Hannas projekt med en genusläsning på Harry Potter-böckerna som det snackades om för några månader sedan? Här är en tjej som gjort sin egen tolkning på karaktärerna: Alla har bytt kön.


Harriet, och hennes två bästa vänner Ronalda och Hermes.



Harriet har en crush på Ronaldas lillebror, som växte upp från en fnissig rodnande pojke till en stilig ung karl.




.

Tvillingarna Frida och Georiga hittar alltid på hyss.


Jag blir typ helt exalterad och vill läsa böckerna på det här viset istället. Shit vad najs med kvinnliga skurkar och hjältar, och manliga plugghästar med stora hjärtan!

Folk som hävdar att könet på folk i skönlitteratur inte spelar någon roll, kanske får sig en tankeställare. Det vore inte samma bok såhär. Och det vore nog inte en bästsäljare heller. Det är inte en slump att 80% av alla barn- och ungdomsböckr har manliga huvudpersoner. Kvinnor lär sig relatera till män i litteratur, film och konst. "Jag tänker inte ens på att det är en kille, jag identifierar mig med honom ändå". Men hur ofta hör vi det motsatta? Hur ofta läser småkillar äventyrsböcker med barnhemsflickor och prinsessor som huvudpersoner? Det är inte lika säljbart.

Det är en tillgång att kunna identifiera sig med andra människor. Att kunna relatera till dem, oavsett vem du själv är. Jag tycker att killar också borde få möjligheten att lära sig det.

Det är faktiskt en av de enklaste och bästa vardagsfeministiska handlingarna du kan göra. Köp en bok med kvinnlig huvudperson nästa gång lillebror, grannarnas son eller du själv fyller år.


/Zäta

Tidigare inlägg Nyare inlägg




bloglovin RSS 2.0