Imorgon ger vi EU en rosa injektion, va?
Jag är lite pirrig. Imorgon är det valdag. Och vi har chansen att skriva feministisk historia. 5,4% för F! i senaste mätningen. Låt oss bekräfta att den siffran stämmer och göra en röst-insats imorgon!
Jag tycker på intet sätt att Feministiskt initiativ representerar hela den brokiga skara kämpande feminister vi har i landet, men jag tycker att parlamentarism är en metod som också behövs. Vi behöver verklig makt att påverka den politiska agendan och detta är ett sätt.
Hur EU styrs och organiseras är på många vis problematiskt, men nog är det bättre med en rosa kraft som står emot de bajsbruna. Ett högt valresultat för F! i detta val kommer också båda gott inför i höst - och i den svenska riksdagen kan vi verkligen göra skillnad.
Om du är för ung för att rösta eller vill göra mer eller annat finns den feministiska antologin Det händer nu! som jag skrivit i, nu ute till försäljning i F!-shoppen. En massa smarta och roliga och viktiga texter och bilder där i. Kom och köp!
Imorgon är jag rosa. Jag hoppas och tror att även Europa får en liten färgklick i form av Soraya Post imorgon!
Den snygga konstnärliga tolkningen av mig här ovan är skapad av min begåvade vän Josefin Bergström. Ni hittar henne på Instagram @juiceberg_art
/Zäta
Problemet med diskussioner om smalhet och skönhetsideal - 3 dolda anledningar till kritik
Jan-Eric Bladh, 66, protesterar mot sjuka skönhetsideal, eller nåja, i alla fall mot magra kvinnor.
Jan-Eric menar säkert väl, men faller i den klassiska "män säger åt kvinnor hur de ska se ut"-fällan och resultatet blir väl inte särskilt revolutionerande. Det är fult att vara tjock, fult att vara smal, omöjligt att vara rätt, som kvinna.
Jag tänkte ta Jan-Eric som utgångspunkt för att diskutera just skönhetsideal och problemet med dem. För här finns det nämligen olika skolor, som har olika grundinställning utan att alltid redovisa det.
Dagens skönhetsideal och kvinnobilder som syns i det offentliga rummet kritiseras som jag ser det idag av tre anledningar:
1. De är fula (ofta enligt en man)
2. De är för ouppnåeliga, "sjuka", smala, sexiga, retuscherade och ohälsosamma
3. De är för snäva och inkluderar en för liten del av populationen
Nummer ett kan vi ju som feminister avfärda som patriarkatets ständiga bakgrundsbrus med ett trött leende, men det är mellan nummer två och tre det blir intressant. För även om det inte är vattentäta skott däremellan, så finns det en skillnad.
Till viss del är det rimligt att kritisera just hur väldigt smala modellerna som får synas är, och hur hårt retuscherade de flesta bilder vi möter är, eftersom vi ju påverkas av de bilder vi möter och de kommer bidra till att bygga vår bild av "normalitet". Och att detta blir ännu ett sätt att kontrollera kvinnokroppen - genom bantning och svält. Men på ett principiellt plan blir fokuset på att just smalheten är fel ganska problematisk. Inte bara när nedsättande fraser som "benig", "tanig" och "anorexiaoffer" används, utan just i sig.
Till viss del är det rimligt att kritisera just hur väldigt smala modellerna som får synas är, och hur hårt retuscherade de flesta bilder vi möter är, eftersom vi ju påverkas av de bilder vi möter och de kommer bidra till att bygga vår bild av "normalitet". Och att detta blir ännu ett sätt att kontrollera kvinnokroppen - genom bantning och svält. Men på ett principiellt plan blir fokuset på att just smalheten är fel ganska problematisk. Inte bara när nedsättande fraser som "benig", "tanig" och "anorexiaoffer" används, utan just i sig.
För problemet är inte att smala människor syns i det offentliga rummet. Problemet är inte ens att jättejättesmala personer syns i det offentliga rummet, även om det kan bli problematiskt när de framhålls som hälsoförebilder eftersom de flesta inte mår bra av att se ut så. Men problemet är ändå att bara smala personer får synas och anses vackra. Om vi översköljdes av bilder på vackra fettvalkar under klänningar som säljs, tjocka personer i bikini på härlig solsemester, må-bra-yoghurten som landar i putmagen hos den leende personen och emellanåt fick se en smal person som sålde mascara, vore det inte något problem.
Många verkar tycka att om vi bara förskjuter idealen så att de stämmer bättre in på en större procent av befolkningen, så att modellerna har typ strl 40 istället för 34, så är allt frid och fröjd. Och jag måste väl hålla med att det ur ett utilitaristiskt perspektiv vore bättre eftersom fler skulle bli representerade och kanske må bättre över sina kroppar, men vi har fortfarande inte löst grundproblemet. Nämligen att bara en typ av kropp får anses vacker. Idag i västvärlden är det den vita, smala. Under renässansen var det den vita, knubbiga. I andra delar av världen har det varit den kurviga, muskulösa, långa, korta, you name it.
Jag tycker att argumentet "ohälsosam" förjänar en egen utläggning. Detta är något som många smarta fett-aktivister och tjocka feminister skrivit mycket om, hur hälsoargumentet används för att begränsa, diskriminera och anklaga tjocka personer, men det är intressant även ur en smal-perspektiv. För smal-diskussionerna har sin egen hälsokäpphäst: ätstörningarna. Jag vill på intet sätt förminska ätstörda människors erfarenheter, och jag vet att den förkrossande likriktningen i media där smal=vacker spelar roll i hur unga tjejer ser på sina kroppar och kan bidra till en ätstörning. Men att säga att bilder på smala människor uppmuntrar ätstörningar, eller i sig alltid är ohälsosamma, är ändå problematiskt. Jag skulle vilja hävda att det är just snävheten, att det bara finns ett godkänt sätt att se ut på, som är problemet. Inte att väldigt smalt alltid är ohälsosamt.
Jag tycker att argumentet "ohälsosam" förjänar en egen utläggning. Detta är något som många smarta fett-aktivister och tjocka feminister skrivit mycket om, hur hälsoargumentet används för att begränsa, diskriminera och anklaga tjocka personer, men det är intressant även ur en smal-perspektiv. För smal-diskussionerna har sin egen hälsokäpphäst: ätstörningarna. Jag vill på intet sätt förminska ätstörda människors erfarenheter, och jag vet att den förkrossande likriktningen i media där smal=vacker spelar roll i hur unga tjejer ser på sina kroppar och kan bidra till en ätstörning. Men att säga att bilder på smala människor uppmuntrar ätstörningar, eller i sig alltid är ohälsosamma, är ändå problematiskt. Jag skulle vilja hävda att det är just snävheten, att det bara finns ett godkänt sätt att se ut på, som är problemet. Inte att väldigt smalt alltid är ohälsosamt.
För det är lika lite sant som att tjocka personer alltid är ohälsosamma. En del är det ja, men inte alla. Det finns väldigt smala personer som är friska, hälsosamma och mår bra. De är inte så himla vanliga, för att ju längre ut på normalfödelningskurvan vi kommer desto färre personer hittar vi där, men de finns. Precis som att det finns väldigt långa personer som är friska och mår bra, men de är färre än de medellånga. Och dessa personer ska få synas också (precis som att sjuka personer förstås ska få representation). Men det är just där vid också det skaver, för idag har vi en bara-situation. Bara de här ytterligheterna av mänsklig variation får synas: det mycket smala, vita, symmetriska.
Min ideal-värld är inte en där smala personer aldrig får anses vackra, utan en där både smala och tjocka, vita och rasifierade kroppar, får vara vackra i det offentliga rummet. Men eftersom vi idag har en situation där de tjocka, rasifierade kropparna är gravt underrepresenterade är det där vi ska lägga krutet. På att uppvärdera, lyfta fram, ge mer utrymme åt denna representation. Lite som att feminism innebär jämställhet för alla kön, men måste fokuseras på kvinnor eftersom de är underordnade idag. Yay för fettaktivism och uppvärderandet av tjocka kroppar, men inte genom att klanka ned på smala. Vilket jag heller inte anklagar folk i allmänhet för att göra. Jag tycker de flesta fett-aktivister är bra på att uppvärdera utan att nedvärdera annat! Men tendenserna finns, och det är trist och onödigt. För smala får finnas och vara vackra, också.
/Zäta
6 tankar om Conchitas Eurovision-vinst och reaktionerna på den
Å gud mina sociala medier EXPLODERAR av tankar runt Eurovision idag.
- Så tråkigt att politik ska styra en musiktävling!
Vill du leva i en värld utan politik har du två val: Bara titta på Bolibompa* eller bli tokliberal och envist hävda att det inte finns några som helst maktstrukturer som kan påverka någon alls utanför den fria viljan.
Klart att musik är politik. Musik är konst. Konst berör sin samtid. Musik som dessutom kommer i form av en tävling mellan alla Europas länder kommer. vara. politik. Och underhållning. Samtidigt. Jag har sagt det förr: Världen är inte svartvit. Det är en kul musiktävling och en politisk arena.
- Jaaaaaa hurraaaaaa rätt låt vann, så fantastiskt för alla hbtq-personer där ute!
Jaaa! Jag tycker också rätt låt vann! Och jag håller med om att det var ett trevligt statement gentemot anti-hbtq-krafter som vi ser i Ryssland och ett generellt hårdnande klimat i Europa, men det är ju inte precis löst nu och alla kommer leva lyckliga i alla sina dagar. Men värt att fira? Absolut!
- Hon vann bara för att hon hade skägg och var uppseendeväckande!
Asså förlåt men tror du på riktigt att Conchita hade vunnit om hon stod och nynnade falskt på någon skit-melodi i klänning och skägg? Det tror inte jag. Det var en fantastisk låt, precis så pampig som Eurovision-ballader ska vara, och hon sjunger otroligt bra. Men det är klart att det uppseendeväckande i hennes uppenbarelse påverkade resultatet! Eurovision har aldrig varit en renodlad musiktävling - det är en show. Tror ni Lordi hade vunnit om de stått bakom en skärm och spelat?
Sedan är ju frågan varför just skägg på en kvinna, eller en man i klänning och smink är uppseendeväckande, men det är en annan fråga (med det korta svaret hetero-cis-normen).
- Detta är inte ett steg framåt för transkampen, hon är bara en dragqueen som ställer till det för verkliga transpersoner!
Jag håller med om att det är magstarkt att påstå att detta är en självklar seger för alla transpersoner, det är förstås svinjobbigt när "skäggiga-damen"-skämten haglar i media. Men jag tycker nog också att det finns en problematik i att separera "autentiska" transpersoner från dragshow-artiser. Livserfarenheterna kommer såklart skilja sig radikalt för personer som lever sina liv som trans och de som ibland är queera på scenen, men för det första har dragshow-artister också existensberättigande, och för det andra är inte skiljelinjen alltid så självklar. Du kan ju mycket väl vara queer i vardagen och ibland mötas av transfobi, och draga på scenen. Eller så är du en cisperson med cisprivilegier som dragar ibland för att få utforska andra sidor av dig själv och utmana heteronormen. Jag förstår och håller med i kritiken av när cispersoner gör sig roliga eller tjänar pengar på transpersoners bekostnad genom drag, men samtidigt måste dragshowande få finnas och inkluderas i en hbtq-kamp.
Att avfärda Conchita som "inte tillräckligt queer" och någon "som bara klär ut sig" känns jävligt sunkigt. Vad vet vi om hennes drivkrafter? Hon utsätts garanterat för mycket mer hbtq-fobi än många andra i communityt. Flera länder försökte få henne portad från tävlingen bara på grund av hennes könsöverskirdande uppenbarelse. Att kritisera de som okritiskt hyllar denna seger som en seger för alla transpersoner är jag däremot helt med på.
- Varför allt detta ståhej? Vad var så speciellt med att just denna artist vann?
Jag tror att "det speciella" handlar om att vi idag lever i ett Europa som har ett hårdare klimat än på länge: Främlingsfientliga och nynazistiska rörelser växer, Ryssland invaderar Ukraina, lugnet och öppenheten hotas. I mångt och mycket har Rysslands anti-hbtq-lagar fått symbolisera denna obehagliga konservatism, och när Europa igår röstade fram en uppenbart queer person till vinnare av Eurovision ses detta som ett statement mot Ryssland och bakåtsträvande - för öppenhet, individualitet och medmänsklighet. Låten handlar ju också om pånyttfödande och Conchita själv har varit tydlig med att hon står för hbtq-personers rätt att vara sig själva.
- Han, hon, hen... Vilket pronomen är egetligen rätt?!
Som jag förstått det utifrån intervjuer identifierar sig artisten Tom som homosexuell man till vardags, men på scenen eller utanför som Conchita använder hon uttryckligen kvinnliga pronomen. Hon har dock också sagt att hon identifierar sig som icke-binär, så därav tanken att "hen" skulle vara ett lämpligt pronomen. Hon verkar identifiera sig som dragshow-artist (alltså en man som spexar till det som kvinna), men samtidigt känna att hon är som mest sig själv som kvinna. Jag tänker som såhär att det inte är så jävla viktigt att identifiera exakt vad Conchita "är" - hon får väl vara sig själv: flytande, utforskande i sin könsidentitet, mest ciskönad dragshow-artist men kanske lite trans också, ibland det ena ibland det andra - men helt klart en queer person som utsätts för queer-fobi (och ibland homofobi, ibland transfobi). Jag använder pronomenet "hon" eftersom jag talar om den offentliga personen som just vunnit Eurovision - Conchita Wurst - och inte artisten bakom.
Klart står väl i alla fall att Conchita rört upp känslor och utmanat den binära tvåkönsnormen ordentligt på scenen. Som en del i den queera världen gör det mig glad att hon vann, men det betyder inte att hon representerar hela den brokiga samling av identiteter och uttryck som queer-communityt innehåller! Låt oss fira och vara glada, utan att för den skull göra Conchita till talesperson för alla transpersoner eller tro att kampen är över!
/Zäta
*Bolibompa är förstås också politik. Vilka program sänds? Vem får synas? Vilka ideal förmedlas? osvosv. Du får helt enkelt bli tok-liberal.
Ett försvarstal för Sansa Stark alt. Styrka och femininitet är inte varandras motsatser
Ni vet hur Starka Kvinnor™ alltid hyllas i litteratur och populärkultur? "The Strong Female Character" är en god förebild för unga tjejer: hon är viljestark, obändbar, självständig. Hon behöver ingen man som beskyddar henne. Hon är inte beroende av andra, kan slåss för sig själv. Jag tycker att denna enkelspåriga bild av "starka kvinnor" är problematisk, och tänkte visa varför med exempel ur serien Game of Thrones.
---spoiler-varning Game of Thrones---
Jag har försökt att inte ge några detaljer, och har du sett tom säsong 2 borde det vara lugnt. Jag tror att det går att hänga med även om du inte sett/läst GoT, men vill du ha serien helt intakt och inte sett något hittills, sluta läsa här!
Arya Stark är en av de mest älskade karaktärerna i Game of Thrones. Arya är trots uppväxten i en adelsfamilj en klassisk pojkflicka. Hon tycker att gamla sagor om riddare och prinsessor är skittråkiga och hon vill lära sig hantera ett svärd. Hon är ful i munnen, arg som ett bi, vägrar ge upp och klär till och med ut sig till kille när nöden kräver. Och alla tycker att hon är fantastisk. Hon är nästan allas favorit-karaktär ur böckerna. I internet-tester skryter folk om de får Arya. Min vän funderade till och med på att döpa sin dotter till det.
Sansa Stark är Aryas storasyster. Hon älskar vackra klänningar och romantiska sagor. Hon tar hand om sitt långa hår och drömmer om att gifta sig med en ädel riddare. Den råa verkligheten i denna grymma medeltidsvärld blir snart uppenbar även för henne, och hon lider stora personliga förluster och befinner sig snart ensam bland fiender i huvudstadens pråliga övre skikt. Sansa är naiv emellanåt. Hon tror på det goda i människor, trots att de snart motbevisar henne. Hon kan inte ensam försvara sig själv, utan blir livrädd vid det våldtäktsförsök hon utsätts för. Sansa visar svaghet. Hon gråter. Hon äcklas av smuts. Hon bönar och ber för att försöka beveka de som är mäktigare än henne att inte spilla onödiga liv. Men Sansa är också en av de få moraliska människorna vi ser i serien. Hon är medkännande, godhjärtad och har en moralisk kompass som aldrig svajar. Och alla hatar Sansa. De blir provocerade av hennes naivitet, tycker att hennes fåfänga är oförlåtlig och kan inte tänka sig en tråkigare karaktär. Sansa föraktas för sin svaghet.
Du behöver inte ha sett mer än ett par avsnitt för att inse att Sansa knappast är den vidrigaste människan serien porträtterar...
Både Arya och Sansa tvingas navigera samma brutalt patriarkala och klass-segregerade värld. Det enda som räknas är råstyrka, list och rätt kontakter. Det är två radikalt olika personligheter vi får följa, och de gör radikalt olika val. Det är såklart inget fel med att ha sin personliga favoritkaraktär, men varför denna starka polarisering av känslor gentemot just Arya och Sansa?
Jag läste GoT-böckerna ganska tidigt, och Sansa var en av mina favoriter från början. Inte av något feministiskt genomtänkt val, utan helt enkelt för att jag kunde identifiera mig med henne. Jag tycker också om vackra ting, hatar att frysa, vill leva med någon som älskar mig. Jag är inte fysiskt stark och kan inte med lätthet stänga av mina känslor. Hade jag vuxit upp på medeltiden och slungats ut i en ogästvänlig värld hade jag också försökt följa spelets regler för att försöka överleva, men utan att tappa bort den inre moraliska kompass som är så viktig. Sansas typ av styrka är en jag kan förstå.
Jag tror att många känner att Arya går sin egen väg, medan Sansa bara blir en pjäs i ett större maktspel, och att det förstnämnda är mer beundransvärt. Och det kanske är fallet, om det vore sant. Men det är inte så enkelt.
För det första har systrarna olika förutsättningar. Som äldsta dotter har Sansa alltid fått axla en tyngre börda av föräldrarnas förväntningar på en ung kvinna, medan Arya kunnat löpa fritt. De har också helt enkelt olika personligheter och fysiska förutsättningar. Alla har inte samma förmåga att bli svärdfäktnings-proffs, men inte heller ha förmågan att uttrycka sig smidigt och på rätt sätt inför rätt personer, något Sansa onekligen är bättre på. För det andra går ingen av dem sin egen väg. Det kan kanske tyckas att Aryas upproriska flykt är mer självständig än Sansas passiva liv i huvudstaden, men de tvingas båda in i olika roller, tvingas fatta beslut de inte är bekväma med och vara med människor de egentligen avskyr. De är båda pjäser i ett större maktspel, men inte bara. För den tredje, och viktigaste invändningen, är att de båda också gör motstånd. Men på olika sätt. Arya är utåtagerande, medan Sansa lär sig att dölja sina känslor för att klara sig. I den mån de har handlingutrymme gör de båda vad de anser vara moraliskt rätt - bara att det för Arya handlar om att hämnas och straffa, medan Sansa snarare räddar oskyldiga. De har båda egna mål och agendor, bara mer eller mindre uttalde.
Det krävs inte direkt en feministisk djupanalys för att inse att Arya besitter klassiskt manliga drag, medan Sansa är extremt feminin - inte bara utseendemässsigt, utan också till sättet. Att kvinnliga huvudkaraktärer faktiskt kan få vara svaga också är viktigt att påtala, men det är en helt annan diskussion. För Sansa är inte svag. Hon är stark och feminin.
Så djupt sitter kvinnoföraktet i vår kultur att vi omöjligt kan läsa en feminin karaktär, som hanterar konflikter och maktspel med klassiskt feminina strategier, som stark. Sansa går igenom enorma påfrestningar, och fortsätter att vara en bra människa som vill andra väl. Hon är verkligen beundransvärd. Men att hon är fåfäng och till en början naiv, väger tydligen tyngre.
Det är en dubbelbestraffning som bara har allt för tydliga paralleller till vår värld. Unga tjejer uppmanas att vara snygga, ta hand om sig själva, leta efter kärleken. Till viss del tvingas vi alla mer eller mindre in i denna roll för att överleva i en patriarkal värld - du blir bättre bemött med långt hår och och mascara på än med ett utseende som innebär ett aktivt normbrott. Men sedan staffas samma tjejer för att vara ytliga, fåfänga och töntiga.
Det har inte hänt mycket sedan medeltiden. Att vara feminin och stark, smart eller modig är fortfarande radikalt.
/Zäta
PS. OBS spoiler-varning på kommentarerna!!!
Rätten att vara far till sitt barn
En av mina bästa vänner har gått igenom en rättsprocess för att bli erkänd som far till sitt biologiska barn. Warren är transsexuell* och födde sin dotter själv, vilket gjorde att han blev registerad som "mor" hos skatteverket, trots att han var färdig med sin utredning och varit juridisk man i Sverige i flera år.
I ett domstolsutslag finner förvaltningsrätten i Stockholm att Skatteverket gjorde fel, när de registrerade Warren Kunce, en transsexuell man som fött barn, som barnets mor. Rätten går på Kunces linje och konstaterar bland annat att ”registreringen av Warren Kunce som /barnets/ mor inte kan anses vara förenlig med rätten till privatliv enligt artikel 8 EKMR” (Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna).
- Det här är ett mycket välkommet rättsligt ställningstagande som kommer att få stor betydelse för många personer, säger juristen Kerstin Burman på RFSL som varit ombud i målet.
DETTA ÄR GULD. Eftersom vi sedan i somras inte längre tvångssteriliserar transsexuella** i Sverige kommer allt fler transsexuella få biologiska barn - och att de då slipper outas vid varje vårdbesök tack vare detta prejudicerande fall är grymt!
För mig och Moa innebär det exempelvis att våra framtida barn kommer att få två mammor - inte bara i praktiken, utan även juridiskt. (Moa är min tjej sedan snart 5 år, och eftersom hon är trans och har haft manliga könsceller kan vi använda dessa nedfrusna spermier för att inseminiera mig och få barn i framtiden.)
Warren med sin dotter.(Jag har fått tillstånd att använda bilden)
*Warren är transkille. Han är man, men föddes med livmoder och snippa och kan således bära ett barn. Att vara transsexuell innebär att din inre könsidentitet inte stämmer med kroppens utformning, och du mår bättre av att korrigera kroppen med hormoner och ibland operationer. Många transsexuella känner inget behov av korrigerande operationer i könorganen, som förstås är förenade med vissa risker, och så länge desa är intakta kan hormonbehandling tillfälligt stoppas och fertiliteten kommer då tillbaka. Så att vara trans är i sig inget hinder för att få barn, hindren har istället satts upp av samhället.
**Fram till för ett knappt år sedan stod det i svensk lag att transsexuella personer för att få sitt nya juridiska kön "helt måste sakna fortplantningsförmåga"
Yay för framsteg och modiga personer som Warren som orkar driva dessa frågor!
/Zäta
