Vad är värt att satsa på?
Idag grät jag floder för att allt kändes så fantastiskt hopplöst. Jag tror att jag äntligen kommit på vad jag vill göra här i livet. Som yrke alltså. Och så säger de att det är nästan omöjligt. Framförallt säger de att jag borde bli läkare.
Jag vet att det är barnsligt och naivt och trångsynt, och att det finns folk som inte ens kan drömma om den lyxen jag egentligen lever i, men jag kände mig lurad. Jag har vuxit upp i ett samhälle som berättar för mig att jag kan göra precis vad jag vill av mitt liv. Det är bara att våga ta klivet. Jag har också haft turen att klara skolan galant, och ha både föräldrar och vänner som trott på mig.
Men när det verkligen kommer till kritan, när du faktsikt står där och ska välja yrke så spelar det ungefär noll roll att det finns en miljon intressanta inriktningar på högskolan, för det är fortfarande bara läkare, jurist och lärare du ska bli. Idag önskade jag faktiskt för första gången på riktigt att jag inte hade läst genus. Jag önskade också på riktigt att jag inte hade så förbannat bra betyg och högskoleprovresultat, eller åtminstone inte var så jävla ambitiös. Jag önskade att jag hade blundat och inte känt efter och börjat på läkarlinjen direkt efter gymnasiet som så många andra duktiga NV-elever. Jag hade säkert vantrivts och undrat om det fanns en värld jag missade, men jag hade inte vetat så jag hade nog nöjt mig och fått bra resultat och blivit en hyfsad läkare.
Nittio sökande till en forskarplats. Ungefär så ser konkurrenssituationen inom genusvetenskapen ut. Jag kan lika bra satsa på att få en Oscar. Det känns ungefär lika sannolikt. Haha.
Och om du nu är en av nittio som doktorerar så får du antagligen inte fast jobb före 50 års ålder. Haha.
Kanske blir jag forskare för att jag brinner för mitt ämne och jobbar frenetiskt med all talang jag kan uppbåda. Kanske vågar jag inte försöka bli forskare. Kanske satsar jag på det trots oddsen. Kanske skiter jag i det och blir något med en fast lön. Jag vet inte. Ingenting vet jag just nu.
Idag gick jag och fånlog hela vägen till parken för att allt kändes så fantastiskt fint. Jag tänkte på Moa och vilken osannolik tur det är att vi fann varandra. Vilken galen lycka att vara älskad av en så vacker person. Vacker på alla tänkbara sätt. Hur avståndet ibland inte spelar någon roll för att jag känner hennes närvaro inom mig ändå.
Så jag kanske vet något ändå. Ja, det gör jag. Kärleken är värd att satsa på.
/Zäta
Jag vet att det är barnsligt och naivt och trångsynt, och att det finns folk som inte ens kan drömma om den lyxen jag egentligen lever i, men jag kände mig lurad. Jag har vuxit upp i ett samhälle som berättar för mig att jag kan göra precis vad jag vill av mitt liv. Det är bara att våga ta klivet. Jag har också haft turen att klara skolan galant, och ha både föräldrar och vänner som trott på mig.
Men när det verkligen kommer till kritan, när du faktsikt står där och ska välja yrke så spelar det ungefär noll roll att det finns en miljon intressanta inriktningar på högskolan, för det är fortfarande bara läkare, jurist och lärare du ska bli. Idag önskade jag faktiskt för första gången på riktigt att jag inte hade läst genus. Jag önskade också på riktigt att jag inte hade så förbannat bra betyg och högskoleprovresultat, eller åtminstone inte var så jävla ambitiös. Jag önskade att jag hade blundat och inte känt efter och börjat på läkarlinjen direkt efter gymnasiet som så många andra duktiga NV-elever. Jag hade säkert vantrivts och undrat om det fanns en värld jag missade, men jag hade inte vetat så jag hade nog nöjt mig och fått bra resultat och blivit en hyfsad läkare.
Nittio sökande till en forskarplats. Ungefär så ser konkurrenssituationen inom genusvetenskapen ut. Jag kan lika bra satsa på att få en Oscar. Det känns ungefär lika sannolikt. Haha.
Och om du nu är en av nittio som doktorerar så får du antagligen inte fast jobb före 50 års ålder. Haha.
Kanske blir jag forskare för att jag brinner för mitt ämne och jobbar frenetiskt med all talang jag kan uppbåda. Kanske vågar jag inte försöka bli forskare. Kanske satsar jag på det trots oddsen. Kanske skiter jag i det och blir något med en fast lön. Jag vet inte. Ingenting vet jag just nu.
Idag gick jag och fånlog hela vägen till parken för att allt kändes så fantastiskt fint. Jag tänkte på Moa och vilken osannolik tur det är att vi fann varandra. Vilken galen lycka att vara älskad av en så vacker person. Vacker på alla tänkbara sätt. Hur avståndet ibland inte spelar någon roll för att jag känner hennes närvaro inom mig ändå.
Så jag kanske vet något ändå. Ja, det gör jag. Kärleken är värd att satsa på.
/Zäta
Vad är ditt drömyrke?
Humanioradagarna i Uppsala har många intressanta aktiviteter. Ändå var det en rosa penna som kunde skriva på glas som var det bästa såhär 15 dagar och en miljon ångesttankar innan söka-till-hösten-deadline.
Det var som att den rosa pennan hade sin egen vilja, bortom borde och yrkesexamina och analyser.
/Zäta
Statistik med jämställdhetstema
Det är jätteviktigt att prata om strukturer och normer och processer och känslor och rörelser, men ibland finns det faktiskt inget bättre vapen än siffror för att avväpna sexisterna. Så här kommer lite siffror jag samlade på mig under Genusfokus härom veckan.
I Sverige består brandkåren av 1,6% kvinnor. Är det för att tjejer är för klena? I Spanien utgör kvinnorna 32% av kåren.
50% av alla tjejer som besökte en ungdomsmottagning (oavsett orsak till besöket) hade haft smärta vid omslutande samlag senaste månaden. 25% av alla tjejer fortsatte ha sex ändå. Hälften av dessa sa inte till utan låtsades njuta så att killen skulle få komma. De sa att de ville kunna ha sex som en riktig kvinna. Idealbilden av kvinnan som skänker sin man omslutning blev viktigare än deras egen njutning.
1758 togs rösträtten till borgmästarval bort för svenska kvinnor. Jämställdhetskampen är inte en linjär framåtrörelse, utan fluktuerar med tiden. 1865 fick ogifta änkor som skattade rösträtt. Ju mer du betalade i skatt desto fler röster fick du vid den här tiden. 1909 fick alla kvinnor rösta i kommunalval. 1918-21 infördes "allmän och lika rösträtt", undantag var dock exempelvis folk inom fattigvården, och även gifta kvinnor blev myndiga. Vem är egentligen en hederlig svensk skattebetalare? Är det en hon?
I Sverige kan du få ett oskuldsintyg av oseriösa gynekologer. Det kostar ungefär 6000 kr svart. En "hymenrekonstruktion" kostar ungefär 20 000 kr. Den går alltså ut på att det sätts stygn i slidväggarna som slits upp vid penetrering och skapar önskat(?) blodflöde.
På 1990-talet bestod Sveriges maktelit av 13% kvinnor, idag är de 26%. Rikspolitiken är mest jämställd, medan näringsliv och media släpar efter. Kvinnor i elitpositioner blir oftast valda till sin post, medan män oftast blir utsedda till poster som inte går att söka genom officiella vägar. Återigen visar det sig varför kvotering och genomskinliga rektryteringsvägar behövs: Annars kvoteras kvinnor bort innan de ens vet om att posten finns. Ännu värre ser det ut med representationen av personer med utlänsk bakgrund vid makten, de utgör 4-6% av den totala makteliten, och då är hälften av denna lilla procentsats från norden. Befolkningen i stort består som ni vet av fler än 26% kvinnor och 4% utlandsfödda/andra generationens svenskar.
30-35% av en grupp kallas för den kritiska massan i jämlikhetssammanhang. Om en grupp består av mindre än 30% kan de lätt falla de bort ur helhetens medvetande, alternativt bli utmålade som avvikelser.
Källor:
Fredrik Bondestam Fil. dr i sociologi, Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet: Den riskfyllda brandmannen? Om en profession i förändring
I Sverige består brandkåren av 1,6% kvinnor. Är det för att tjejer är för klena? I Spanien utgör kvinnorna 32% av kåren.
50% av alla tjejer som besökte en ungdomsmottagning (oavsett orsak till besöket) hade haft smärta vid omslutande samlag senaste månaden. 25% av alla tjejer fortsatte ha sex ändå. Hälften av dessa sa inte till utan låtsades njuta så att killen skulle få komma. De sa att de ville kunna ha sex som en riktig kvinna. Idealbilden av kvinnan som skänker sin man omslutning blev viktigare än deras egen njutning.
1758 togs rösträtten till borgmästarval bort för svenska kvinnor. Jämställdhetskampen är inte en linjär framåtrörelse, utan fluktuerar med tiden. 1865 fick ogifta änkor som skattade rösträtt. Ju mer du betalade i skatt desto fler röster fick du vid den här tiden. 1909 fick alla kvinnor rösta i kommunalval. 1918-21 infördes "allmän och lika rösträtt", undantag var dock exempelvis folk inom fattigvården, och även gifta kvinnor blev myndiga. Vem är egentligen en hederlig svensk skattebetalare? Är det en hon?
I Sverige kan du få ett oskuldsintyg av oseriösa gynekologer. Det kostar ungefär 6000 kr svart. En "hymenrekonstruktion" kostar ungefär 20 000 kr. Den går alltså ut på att det sätts stygn i slidväggarna som slits upp vid penetrering och skapar önskat(?) blodflöde.
På 1990-talet bestod Sveriges maktelit av 13% kvinnor, idag är de 26%. Rikspolitiken är mest jämställd, medan näringsliv och media släpar efter. Kvinnor i elitpositioner blir oftast valda till sin post, medan män oftast blir utsedda till poster som inte går att söka genom officiella vägar. Återigen visar det sig varför kvotering och genomskinliga rektryteringsvägar behövs: Annars kvoteras kvinnor bort innan de ens vet om att posten finns. Ännu värre ser det ut med representationen av personer med utlänsk bakgrund vid makten, de utgör 4-6% av den totala makteliten, och då är hälften av denna lilla procentsats från norden. Befolkningen i stort består som ni vet av fler än 26% kvinnor och 4% utlandsfödda/andra generationens svenskar.
30-35% av en grupp kallas för den kritiska massan i jämlikhetssammanhang. Om en grupp består av mindre än 30% kan de lätt falla de bort ur helhetens medvetande, alternativt bli utmålade som avvikelser.
Källor:
Fredrik Bondestam Fil. dr i sociologi, Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet: Den riskfyllda brandmannen? Om en profession i förändring
Professor i Genus och Medicin, Hälsouniversitetet, Gynekolog och överläkare, Legitimerad psykoterapeut, Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset, Linköping: Genus och smärta vid samlag
Åsa Karlsson Sjögren, Docent och universitetslektor i historia, Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet: Rösträtt och medborgarskap – en fråga om skatt?
Monica Christianson PhD och barnmorska Umeå centrum för genusstudier, Umeå universitet. Carola Eriksson PhD och barnmorska Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap Uppsala universitet och: Myter om mödomshinnan
Anita Göransson, professor em, Linköpings universitet och gästprofessor vid Uppsala universitet: Vem styr Sverige? Om kön, klass och etnicitet i maktens korridorer.
/Zäta
/Zäta
Genuscertifierade blommor
Såhär fina blommor står i mitt rum just nu.
Jag har just hållit ett litet föredrag för en studiecirkel i fred och säkerhet med kvinnoperspektiv som IKFF Uppsala anordnar. De ville inleda med ett genustänk och min före detta kursare Anna bad mig prata om kön, feminism och intersektionalitet. Det var inte alls storslaget, men väldigt kul - särskilt att göra interaktiva övningar.
Det kanske vore en idé att starta ett litet konsultföretag inom genusfrågor vid sidan av sådär. Fast frågan är hur jag skulle väcka intresse hos aktörer så pass stora att de faktiskt kunde betala för tjänsten. I dagsläget är det ju liksom gratisaktivism jag ägnar mig åt. Inte fy skam det heller förstås.
Imorgon tänkte jag skriva antingen om statistik, intersektionalitet eller förakt. Har inte bestämt mig än. Den som läser får se!
/Zäta
PS. Jag tyckte det var ganska kul att när Anna frågade försäljaren i blomsteraffären om vilken blomma som kunde passa som avtackningsblomma för någon som höll ett föredrag hade hon glatt svarat: Är det en tjej eller en kille? Jag önskar att jag hade varit där och hört Annas smärre utbrott om genuscertifiering...
De släckta lampornas makt
Idag 20.30 är det Earth hour. Släcka lampor. Ni vet.
Jag blir så förbannat trött på folk som ska gnälla över sådana här initiativ.
VARFÖR säga: "Earth hour är så löjligt, klart vi inte sparar någon energi då. Nu tror folk att de inte behöver göra nått mer i år, bättre att spara varje dag!"
När det går UTMÄRKT att säga: "Idag uppmärksammar vi slöseriet av naturresurser i världen. Vi har en symbolisk handling som kan agera som ögonöppnare och bas för diskussion om hållbara lösningar. Vilken grej! Hur kan vi få folk att spara energi varje dag? "
Konstruktiv kritik, utveckling av idén och andra perspektiv är jättebra. Men oreflekterat gnäll över att det är onödigt att släcka lampor en timme om året? Det ger ungefär noll bidrag till samhällsdebatten och miljökampen. Och vilka är dessa folk som tror att just den nedsläkta timmen ska minska energiåtgången nämnvärt? Jag har svårt att tro att majoriteten av den vuxna befolkningen inte hajar att det är en symbolisk gest.
Det är precis likadant med Internationella kvinnodagen varje år. Folk ska antingen gnälla över att det inte räcker med en symbolisk dag, eller att den symboliska dagen inte borde förekomma eftersom det finns män i världen. DET ÄR BRA MED POSITIVA INITIATIV. Det är inte svårare än så. Det räcker inte, vi måste göra en reell förändring också, men det är en awesome början!
Om vi skjuter ned initiativ innan de har fått slå rot med argumentet att de inte gör någon skillnad, hinner de ju inte göra skillnad. DUH.
Å andra sidan gör väl Earth Hour sitt eftersom det uppenbarligen väcker debatt.
Gogo släckta lampor!
/Zäta
Jag blir så förbannat trött på folk som ska gnälla över sådana här initiativ.
VARFÖR säga: "Earth hour är så löjligt, klart vi inte sparar någon energi då. Nu tror folk att de inte behöver göra nått mer i år, bättre att spara varje dag!"
När det går UTMÄRKT att säga: "Idag uppmärksammar vi slöseriet av naturresurser i världen. Vi har en symbolisk handling som kan agera som ögonöppnare och bas för diskussion om hållbara lösningar. Vilken grej! Hur kan vi få folk att spara energi varje dag? "
Konstruktiv kritik, utveckling av idén och andra perspektiv är jättebra. Men oreflekterat gnäll över att det är onödigt att släcka lampor en timme om året? Det ger ungefär noll bidrag till samhällsdebatten och miljökampen. Och vilka är dessa folk som tror att just den nedsläkta timmen ska minska energiåtgången nämnvärt? Jag har svårt att tro att majoriteten av den vuxna befolkningen inte hajar att det är en symbolisk gest.
Det är precis likadant med Internationella kvinnodagen varje år. Folk ska antingen gnälla över att det inte räcker med en symbolisk dag, eller att den symboliska dagen inte borde förekomma eftersom det finns män i världen. DET ÄR BRA MED POSITIVA INITIATIV. Det är inte svårare än så. Det räcker inte, vi måste göra en reell förändring också, men det är en awesome början!
Om vi skjuter ned initiativ innan de har fått slå rot med argumentet att de inte gör någon skillnad, hinner de ju inte göra skillnad. DUH.
Å andra sidan gör väl Earth Hour sitt eftersom det uppenbarligen väcker debatt.
Gogo släckta lampor!
/Zäta
Dagens feminist-tips
En hemsk sak.
Maktlöshet, andra sidor av kriget och konsekvenser av strukturell underordning. Det är inte enskilda rötägg som gör sånt här! Det är vanliga människor som blir sådana här under grymma förhållanden där de kan reducera andra människor till objekt.
En rolig sak.
In fact, one gamer started a forum thread on the Bioware site complaining about having to put up with men hitting on him. Gee, now he knows how pretty much every woman in the world has felt at some point having to put up with unwanted advances from straight men. Poor baby.
The gamer also accuses Bioware of neglecting their main demographic — The Straight Male Gamer. Because if there is any group that has been ignored in American culture — especially in video games — it's the straight male contingent.
What was Bioware's reaction? Basically, they told him to get over it and that they weren't going to cater to his need for heterosexual privilege.En bra sak.
Machofabriken är ett nytt svenskt utbildningsmaterial som ska väcka debatt kring könade stereotyper. Helt awesome! Be din lärare beställa, eller beställ det själv till din skola eller arbetsplats NU!
En av filmerna som ingår i materialet:
/Zäta
Att redigera bort normbrytare
I förrgår var jag hos en studievägledare. Jag blev inte särskilt mycket klokare på vad jag ska bli när jag blir stor, men jag fick mig en liten obehaglig lektion i CV-skrivande.
Av någon anledning började vi prata om vad jag skulle göra i sommar och jag sa att jag skulle till Kina. Hon frågade varför och jag berättade om att min flickvän pluggade där den här terminen. Då frågade hon om jag var engagerad i "den där föreningen för homosexuella studenter." Jag orkade inte ens börja invända att det inte bara är homosexuella tjejer som har flickvänner och att SFQ och RFSL vänder sig till bisexuella, transpersoner och queerisar också. Jag sa bara SFQ, RFSL? Ja, jag sitter i styrelsen för RFSL. Hon sa helt orelaterat till något annat att det alltid är knepigt huruvida ett sådant engagemang ska stå med på ens CV eller inte.
Jag tittade blankt på henne och sa att det är väl självklart, styrelsearbete är väldigt meriterande. Hon verkade inte förstå min ståndpunkt och försvarade sig med att det alltid blev en diskussion om det när de hade CV-skrivarverkstad.
Jag vet att det finns hbt-fobi i samhället. Jag vet att det kan vara enklare att hålla tyst ibland. Men jag tycker verkligen inte att folks engagemang i RFSL, och det normbrytande det indikerar, ska tas upp till öppen diskussion av studievägledare. Jag hade tyckt det var sjukt obehagligt om jag var på en kurs i CV-skrivande och folk började diskutera huruvida min läggning eller identitet var okej att ha, för det är ju vad som händer när ett dylikt engagemang får ifrågasättas.
Det spär på hbt-fobin, det är att låta den vinna och styra. Det är att osynliggöra en redan marginaliserad grupp. Det är precis såhär folk fortsätter att invaggas i att normbrytande är ovanligt, bara för att det inte får synas betyder det inte att det inte finns! Jag skulle inte se ned på personer som väljer att inte skriva upp sådana engagemang, men det är en skillnad att som privatperson ta det beslutet och att som kursledare säga att det är helt okej om folk skäms över eller tror att deras läggning eller identitet ska ge dem sämre jobbchanser.
Något som gladde mig i hela situationen var dock min egen reaktion. Jag fick verkligen tänka efter ett par sekunder innan jag förstod varför hon misstänkliggjorde mitt engagemang - vilket tyder på att det är självklart och positivt för mig själv. Och hon verkade få sig en tankeställare bara genom min tydliga reaktion.
/Zäta
Av någon anledning började vi prata om vad jag skulle göra i sommar och jag sa att jag skulle till Kina. Hon frågade varför och jag berättade om att min flickvän pluggade där den här terminen. Då frågade hon om jag var engagerad i "den där föreningen för homosexuella studenter." Jag orkade inte ens börja invända att det inte bara är homosexuella tjejer som har flickvänner och att SFQ och RFSL vänder sig till bisexuella, transpersoner och queerisar också. Jag sa bara SFQ, RFSL? Ja, jag sitter i styrelsen för RFSL. Hon sa helt orelaterat till något annat att det alltid är knepigt huruvida ett sådant engagemang ska stå med på ens CV eller inte.
Jag tittade blankt på henne och sa att det är väl självklart, styrelsearbete är väldigt meriterande. Hon verkade inte förstå min ståndpunkt och försvarade sig med att det alltid blev en diskussion om det när de hade CV-skrivarverkstad.
Jag vet att det finns hbt-fobi i samhället. Jag vet att det kan vara enklare att hålla tyst ibland. Men jag tycker verkligen inte att folks engagemang i RFSL, och det normbrytande det indikerar, ska tas upp till öppen diskussion av studievägledare. Jag hade tyckt det var sjukt obehagligt om jag var på en kurs i CV-skrivande och folk började diskutera huruvida min läggning eller identitet var okej att ha, för det är ju vad som händer när ett dylikt engagemang får ifrågasättas.
Det spär på hbt-fobin, det är att låta den vinna och styra. Det är att osynliggöra en redan marginaliserad grupp. Det är precis såhär folk fortsätter att invaggas i att normbrytande är ovanligt, bara för att det inte får synas betyder det inte att det inte finns! Jag skulle inte se ned på personer som väljer att inte skriva upp sådana engagemang, men det är en skillnad att som privatperson ta det beslutet och att som kursledare säga att det är helt okej om folk skäms över eller tror att deras läggning eller identitet ska ge dem sämre jobbchanser.
Något som gladde mig i hela situationen var dock min egen reaktion. Jag fick verkligen tänka efter ett par sekunder innan jag förstod varför hon misstänkliggjorde mitt engagemang - vilket tyder på att det är självklart och positivt för mig själv. Och hon verkade få sig en tankeställare bara genom min tydliga reaktion.
/Zäta
Kroppsglädje!
Jag har gjort en upptäckt. Jag kan inte längre ha den jeansmodell och -storlek som jag har haft sedan början av högstadiet. Det kanske låter absurt för andra människor som är vana att pendla i vikt (om så bara några kilon) eller i alla fall har förändrats lite sedan de var 14, men så är det.
Jag har alltid varit smal. När ämnet kommer på tal brukar jag säga att jag var underviktig när jag föddes, och att det har fortsatt på den vägen. Om folk är riktigt påstridiga brukar jag visa fram mina handleder (kolla min benstomme är smal, jag svälter mig inte) och om inte ens det hjälper kan jag ta tag i den lilla utbuktningen som finns längst ned på min mage (kolla jag har fettreserver, jag svälter mig inte!). Det är kanske inte konstigt att folk misstänker unga tjejer för att ha ätstörningar, med tanke på den massiva information om detta ämne som media tillhandahåller - om skolhälsovård och sjukvård tillhandahöll hälften så mycket hjälp skulle det vara fantastiskt. Jag tänker dock inte skriva på det ganska uttjatade temat "man-kan-vara-smal-utan-att-ha-ätstörningar-och-dissa-inte-smala-brudar-när-ni-pratar-ideal." Det finns både för- och nackdelar med att falla innan för kroppsformsnormen i vårt samhälle. Det är trist när folk pratar om att de skulle kunna bryta av en på mitten (Jag har alltid lust att svara "Hej jag skulle kunna skjuta av ditt huvud med en pistol också, men tänka sig det gör jag inte. Jag hotar inte ens med det, för det är lite osmakligt att utöva makt på det sättet tycker jag.") men på det stora hela överväger fördelarna med att vara inom normen.
Åter till jeansen. Som sagt kanske det låter konstigt att jag först vid 21 års ålder tvingas byta storlek, men sett i ljuset av att jag fick mens som 10-åring, var lika lång som idag som 12-åring och hade störst bröst i klassen i mellanstadiet (haha!) så känns det inte så skumt. Jag blev, rent biologiskt, fullvuxen fort. Att denna fullvuxenhet sedan inte blev särskilt grandios är en annan femma. Det fina med det här, och hela poängen med att skriva ett långt inlägg om något så trivialt som jeansstorlekar, är att jag älskar förändringen. Jag älskar att se en förändring i en kropp som annars haft samma vikt och form i ett halvt deccenium, även om den bara består i ett par kilo och ändrad jeansstorlek. Jag har på intet sätt blivit tjock. Jag har bara fått ett par höfter som inte vill klämmas in i tajta jeans som knäpps nedanför midjan. Mina höfter liksom säger åt mig: Gå i mjuka kjolar och strechiga byxor och var stolt och bekväm! I sånna här kroppsformstest där kvinnor delas in efter frukter och tidtagarmanicker "äpple, päron, timglas eller banan?" står det alltid att päron - som jag är, det ser ni väl att jag ser ut som ett päron, grön och grejer? - ska dölja sina höfter genom vida byxor och svajande kjolar. Well, mina höfter säger fuck you till päron-tipsen och sveper in sig i tajta kjolar och korta shorts. Ha!
Det känns som att allt för många berättelser om kroppar idag, särskilt kvinnokroppar, handlar om kamp. Kamp mot sjukdom. Kamp mot fetma. Kamp mot ätstörningar. Kamp mot idealbilder och komplex. Kamp för att acceptera. Kamp för att freda. Det är viktiga berättelser, som jag på intet sätt vill sudda ut, tvärt om vill lyfta fram ibland. Men jag vill också visa att det finns andra berättelser. Berättelser om kroppsglädje. Om kroppsglädje som kommer inifrån dig själv och inte genom andras godkännande. Om sprudlande, försiktig, godmodig, smygande glädje över sin egen kropp. För att vi ska kunna känna, också, att våra kroppar, enligt oss och inga andra, är fina i sin föränderlighet.
Jag skulle oerhört gärna höra era berättelser om kroppsglädje! Gillar du dina tånaglar eller kanske din starka rygg? Är dina bröstvårtor osannolikt vackra eller ler du alltid lite i smyg när du ser det där ärret? Var inte blyg nu! Jag ser ju att ni läser (att ungefär 400 av er läser varje dag till och med, galet!), så skriv något litet också.
Kroppspepp!
/Zäta
Jag har alltid varit smal. När ämnet kommer på tal brukar jag säga att jag var underviktig när jag föddes, och att det har fortsatt på den vägen. Om folk är riktigt påstridiga brukar jag visa fram mina handleder (kolla min benstomme är smal, jag svälter mig inte) och om inte ens det hjälper kan jag ta tag i den lilla utbuktningen som finns längst ned på min mage (kolla jag har fettreserver, jag svälter mig inte!). Det är kanske inte konstigt att folk misstänker unga tjejer för att ha ätstörningar, med tanke på den massiva information om detta ämne som media tillhandahåller - om skolhälsovård och sjukvård tillhandahöll hälften så mycket hjälp skulle det vara fantastiskt. Jag tänker dock inte skriva på det ganska uttjatade temat "man-kan-vara-smal-utan-att-ha-ätstörningar-och-dissa-inte-smala-brudar-när-ni-pratar-ideal." Det finns både för- och nackdelar med att falla innan för kroppsformsnormen i vårt samhälle. Det är trist när folk pratar om att de skulle kunna bryta av en på mitten (Jag har alltid lust att svara "Hej jag skulle kunna skjuta av ditt huvud med en pistol också, men tänka sig det gör jag inte. Jag hotar inte ens med det, för det är lite osmakligt att utöva makt på det sättet tycker jag.") men på det stora hela överväger fördelarna med att vara inom normen.
Åter till jeansen. Som sagt kanske det låter konstigt att jag först vid 21 års ålder tvingas byta storlek, men sett i ljuset av att jag fick mens som 10-åring, var lika lång som idag som 12-åring och hade störst bröst i klassen i mellanstadiet (haha!) så känns det inte så skumt. Jag blev, rent biologiskt, fullvuxen fort. Att denna fullvuxenhet sedan inte blev särskilt grandios är en annan femma. Det fina med det här, och hela poängen med att skriva ett långt inlägg om något så trivialt som jeansstorlekar, är att jag älskar förändringen. Jag älskar att se en förändring i en kropp som annars haft samma vikt och form i ett halvt deccenium, även om den bara består i ett par kilo och ändrad jeansstorlek. Jag har på intet sätt blivit tjock. Jag har bara fått ett par höfter som inte vill klämmas in i tajta jeans som knäpps nedanför midjan. Mina höfter liksom säger åt mig: Gå i mjuka kjolar och strechiga byxor och var stolt och bekväm! I sånna här kroppsformstest där kvinnor delas in efter frukter och tidtagarmanicker "äpple, päron, timglas eller banan?" står det alltid att päron - som jag är, det ser ni väl att jag ser ut som ett päron, grön och grejer? - ska dölja sina höfter genom vida byxor och svajande kjolar. Well, mina höfter säger fuck you till päron-tipsen och sveper in sig i tajta kjolar och korta shorts. Ha!
Det känns som att allt för många berättelser om kroppar idag, särskilt kvinnokroppar, handlar om kamp. Kamp mot sjukdom. Kamp mot fetma. Kamp mot ätstörningar. Kamp mot idealbilder och komplex. Kamp för att acceptera. Kamp för att freda. Det är viktiga berättelser, som jag på intet sätt vill sudda ut, tvärt om vill lyfta fram ibland. Men jag vill också visa att det finns andra berättelser. Berättelser om kroppsglädje. Om kroppsglädje som kommer inifrån dig själv och inte genom andras godkännande. Om sprudlande, försiktig, godmodig, smygande glädje över sin egen kropp. För att vi ska kunna känna, också, att våra kroppar, enligt oss och inga andra, är fina i sin föränderlighet.
Jag skulle oerhört gärna höra era berättelser om kroppsglädje! Gillar du dina tånaglar eller kanske din starka rygg? Är dina bröstvårtor osannolikt vackra eller ler du alltid lite i smyg när du ser det där ärret? Var inte blyg nu! Jag ser ju att ni läser (att ungefär 400 av er läser varje dag till och med, galet!), så skriv något litet också.
Kroppspepp!
/Zäta
Om Carl Bildt själv får välja
Jag har ju som ni vet en liten (mycket ensidig och oseriös) tävling med Carl Bildt på Bloglovin, och en sak slog mig nyss. För att bli sorterad under en viss kategori i denna tjänst, som exempelvis Politik, måste du själv gå in och fixa det. Du måste bli medlem, koppla din blogg till kontot genom att publicera en viss kod och sedan ställa in den kategori och beskrivning du vill ha.
Det gör mig på något sätt lite lycklig att tänka på hur vår utrikesminister sitter där i vid ett stort myndigt skrivbort, iklädd slips och begynnande flint, och pekfingervalsar in på Bloglovins förstasida. Hur han navigerar mellan cupcakes, feministiska krönikor och rosa sidvisningsräknare för att med ett bestämt ansiktuttryck klicka i att hans blogg till hör kategorin Politik.
Kan inte någon begåvad människa typ teckna det scenariot? Åå, världen är så fin ibland!
/Zäta
PS. Och alla som tänker party-poopa och säga att det är hans sekreterare eller mediaansvarige eller whatever som har gjort det kan bara typ... låta bli. Party är så mycket roligare än poop!
Det gör mig på något sätt lite lycklig att tänka på hur vår utrikesminister sitter där i vid ett stort myndigt skrivbort, iklädd slips och begynnande flint, och pekfingervalsar in på Bloglovins förstasida. Hur han navigerar mellan cupcakes, feministiska krönikor och rosa sidvisningsräknare för att med ett bestämt ansiktuttryck klicka i att hans blogg till hör kategorin Politik.
Kan inte någon begåvad människa typ teckna det scenariot? Åå, världen är så fin ibland!
/Zäta
PS. Och alla som tänker party-poopa och säga att det är hans sekreterare eller mediaansvarige eller whatever som har gjort det kan bara typ... låta bli. Party är så mycket roligare än poop!
Jag har inte tittat på 10000 underliv. Än.
Det uppstod endebatt under mitt inlägg om mödomshinnan. Alla är överens om att mödomshinnan i form av en tunn genomskinlig hinna i slidan som spricker vid snoppkontakt inte finns, men vad finns då?
Slemveck, slidkrans, mödomshinna i annan form, varierande slidöppningar? Sanningen är att jag inte vet. Att det beror på hur vi väljer att benämna verkligheten. Jag själv har inte forskat på området. Än. Nu har jag beställt hem låneböcker och ska söka i databaser och fråga experter, för jag vill kunna svara att jag vet. Även om mitt svar nästan garanterat kommer bli "det behövs mer forskning" så vill jag kunna säga det med ordentligt på fötterna.
Jag tycker inte att vi kan kräva att skribenter ska göra forskningsinsatser för allt de skriver om, även om folk förstås ska ha koll på vad de pratar om, för det tar en enorm tid. I just den här frågan är jag dock beredd att göra det. Återkommer om några veckor.
I nuläget kan vi i alla fall konstatera att mödomshinna är ett värdelöst uttryck som vi bör skrota genast, eftersom det varken refererar till någon verklig biologisk struktur eller till en syn på kvinnans sexualitet som vi vill ha. Dessutom skulle jag vilja bemöta Emils kommentar om att nån gynekolog hade sett en tjej med en sträng-likande struktur i slidan: Det är jag övertygad om att nån gynekolog har sett. Människor föds med all möjliga missbildningar, och de som får ta hand om dem är läkare. Läkare ser fler avviklser än normala kroppar - obviously, eftersom friska kroppar inte behöver läkarvård - så deras fallbeskrivingar ger knappast en bra bild av verkligheten.
Idag har jag ägnat mig åt en annan forskningsinsats: Ombearbetningen av min C-uppsats till en vetenskaplig artikel. Det är rätt svårt att få ned en text på 120 000 tecken till 45 000 tecken och fortfarande behålla all viktig empiri och analys. Ehm, så därför är den 55 000 tecken i dagsläget. Jag hatar att skära i texter! Jag jobbar inte så i vanliga fall. Jag börjar från toppen av sidan och skriver det jag har tänkt att skriva. Ändrar kanske någon mening. Flyttar på ett stycke. Lägger till ett citat. Jag skriver inte jättelångt och tar bort sedan, som så många andra verkar göra. Det värsta är ju att det inte finns någon garanti för att jag blir publicerad. Fail på de arbetstimmarna i så fall liksom. Eller, i och för sig, jag kommer ju ha en mer lätthanterlig version av uppsatsen som fler pallar läsa oavsett hur det går med publicering.
/Zäta
Slemveck, slidkrans, mödomshinna i annan form, varierande slidöppningar? Sanningen är att jag inte vet. Att det beror på hur vi väljer att benämna verkligheten. Jag själv har inte forskat på området. Än. Nu har jag beställt hem låneböcker och ska söka i databaser och fråga experter, för jag vill kunna svara att jag vet. Även om mitt svar nästan garanterat kommer bli "det behövs mer forskning" så vill jag kunna säga det med ordentligt på fötterna.
Jag tycker inte att vi kan kräva att skribenter ska göra forskningsinsatser för allt de skriver om, även om folk förstås ska ha koll på vad de pratar om, för det tar en enorm tid. I just den här frågan är jag dock beredd att göra det. Återkommer om några veckor.
I nuläget kan vi i alla fall konstatera att mödomshinna är ett värdelöst uttryck som vi bör skrota genast, eftersom det varken refererar till någon verklig biologisk struktur eller till en syn på kvinnans sexualitet som vi vill ha. Dessutom skulle jag vilja bemöta Emils kommentar om att nån gynekolog hade sett en tjej med en sträng-likande struktur i slidan: Det är jag övertygad om att nån gynekolog har sett. Människor föds med all möjliga missbildningar, och de som får ta hand om dem är läkare. Läkare ser fler avviklser än normala kroppar - obviously, eftersom friska kroppar inte behöver läkarvård - så deras fallbeskrivingar ger knappast en bra bild av verkligheten.
Idag har jag ägnat mig åt en annan forskningsinsats: Ombearbetningen av min C-uppsats till en vetenskaplig artikel. Det är rätt svårt att få ned en text på 120 000 tecken till 45 000 tecken och fortfarande behålla all viktig empiri och analys. Ehm, så därför är den 55 000 tecken i dagsläget. Jag hatar att skära i texter! Jag jobbar inte så i vanliga fall. Jag börjar från toppen av sidan och skriver det jag har tänkt att skriva. Ändrar kanske någon mening. Flyttar på ett stycke. Lägger till ett citat. Jag skriver inte jättelångt och tar bort sedan, som så många andra verkar göra. Det värsta är ju att det inte finns någon garanti för att jag blir publicerad. Fail på de arbetstimmarna i så fall liksom. Eller, i och för sig, jag kommer ju ha en mer lätthanterlig version av uppsatsen som fler pallar läsa oavsett hur det går med publicering.
/Zäta
En snart-vår dag
Idag gick jag på promenad och hittade en trevlig överraskning i vårsolen. Bättre än snödroppar any day.
Idag har mitt rum belamrats av projekt "göra-om-C-uppsats-till-vetenskaplig-artikel." Warren sa att jag alltid borde inreda såhär.
Idag har jag kortare hår än någonsin sedan jag började tala rent. Det är helt klart dags för en ny header snart.
/Zäta
Mödomshinna, slidkrans, slidöppning?
Denna mödomshinna. Detta hittepå-membran vars existens alltjämt lärs ut till medicinstudenter och unga tjejer.
Låt oss klargöra till att börja med att det inte finns någon hinna som täcker en flickas slidöppning. Det finns ingen hinna med hål i heller. Det finns helt enkelt ingen mödomshinna alls.
När jag var yngre trodde jag att jag var sjukt onormal. Jag trodde nämligen att vaginor skulle se ut såhär:
Eh.
När jag blev äldre insåg jag att snippan inte bestod enbart av en slida, utan att de där sakerna som är knappt märkbara på bilden ovan (urinrör och klitorishuva och klitorisollon och två uppsättningar blygdläppar) var högst framträdande hos majoriteten av alla kvinnor. Asså hallå, att sånna här bilder fortfarande cirkulerar! Det är helt galet. Det finns ingen hinna där nere och slidöppningen sitter inte mitt i snippan och är jättestor.
Att myten om mödomshinnan lever kvar har förstås med kontroll av kvinnors sexualitet att göra. Tänk vad praktiskt att kunna se om en tjej är oskuld eller inte, då kan vi skrämma upp henne så att hon bara vågar knulla med sin make. Jag skulle vilja dra det lite längre och påstå att alla dessa bilder där slidöppningen centreras och blir enorm också har med mäns makt över kvinnors sexualitet att göra: Dit penisen ska in måste vi visa upp, klittan skiter vi i.
På föredraget i onsdags pratade Monica Christianson och Carola Eriksson om sin forskning kring slidöppningar och myter om mödomshinnan. De visade upp exempel från läroböcker publicerade 2005 och 2009 där mödomshinnan beskrevs som en tunn hinna som täcker slidmynningen hos alla kvinnor som inte haft en snopp i sig. Helt sjukt. Det faller ju på sin egen orimlighet. Hur kommer fytningarna ut? Mensen? Hur får tamponger och fingrar plats? Hur kommer det sig att ingen någonsin känt en mödomshinna? Det finns en ovanlig missbildning: Hymen imperforatum, som en av 1000-10000 flickor föds med. De har en tunn hinna som täcker slidöppningen och som brukar upptäckas och åtgärdas vid födseln. Hm. Knappast den mödomshinna vi i vardagligt tal menar va?
Christianson och Eriksson hävdade att även RFSU:s term "slidkrans" också var missvisande, eftersom det egentligen inte finns någon särskild struktur vid slidöppningen som behöver benämnas - det finns bara en slidöppning med lite veck här och var som ser olika ut från person till person. En annan grej de tog upp som jag verkligen håller med om är bristen på bilder på verkliga snippor i läroböcker. De är alltid tecknade. Vi visar ju upp köttiga sår och bajsande barn och likstelhet - nog kan vi visa upp lite fittor också? Jag vet att jag hade sluppit några års oro ifall biologiboken hade speglat verkligheten bättre i alla fall.
De sa också att RFSU:s skrift "Slidkransen" innehåller en massa felaktigheter - så som att äldre kvinnor skulle behöva "öppna sig" hos en gynekolog innan de kan ha omslutande sex om de inte haft det på länge. Jag frågade varför inte de själva fått vara med och granska skriften - de har ju trots allt doktorerat på ämnet - och svaret blev att RFSU inte ville veta av dem för att de var genusforskare: "Vi vet redan var ni står." Jag måste säga att mitt förstroende för RFSU fick sig en liten törn.
Jag tycker det är lika skrämmande som fascinerande att ett sådant enormt misstag kring den mänskliga anatomin kan leva kvar både i medicinsk litteratur och i folkets medvetenade så länge. Det är ett fantastiskt exempel på att vetenskap och makt går hand i hand och att sanningar skapas utifrån normpositioner. Naturvetenskapen slår sig ofta för bröstet och säger sig vara objektiv, men att titta på några tusen kvinnors slidöppningar och konstatera att de saknar hinnor verkar vara svårare än att fortsätta ljuga och stänga in kvinnor i orolig okunskap.
/Zäta
Låt oss klargöra till att börja med att det inte finns någon hinna som täcker en flickas slidöppning. Det finns ingen hinna med hål i heller. Det finns helt enkelt ingen mödomshinna alls.
När jag var yngre trodde jag att jag var sjukt onormal. Jag trodde nämligen att vaginor skulle se ut såhär:
Eh.
När jag blev äldre insåg jag att snippan inte bestod enbart av en slida, utan att de där sakerna som är knappt märkbara på bilden ovan (urinrör och klitorishuva och klitorisollon och två uppsättningar blygdläppar) var högst framträdande hos majoriteten av alla kvinnor. Asså hallå, att sånna här bilder fortfarande cirkulerar! Det är helt galet. Det finns ingen hinna där nere och slidöppningen sitter inte mitt i snippan och är jättestor.
Att myten om mödomshinnan lever kvar har förstås med kontroll av kvinnors sexualitet att göra. Tänk vad praktiskt att kunna se om en tjej är oskuld eller inte, då kan vi skrämma upp henne så att hon bara vågar knulla med sin make. Jag skulle vilja dra det lite längre och påstå att alla dessa bilder där slidöppningen centreras och blir enorm också har med mäns makt över kvinnors sexualitet att göra: Dit penisen ska in måste vi visa upp, klittan skiter vi i.
På föredraget i onsdags pratade Monica Christianson och Carola Eriksson om sin forskning kring slidöppningar och myter om mödomshinnan. De visade upp exempel från läroböcker publicerade 2005 och 2009 där mödomshinnan beskrevs som en tunn hinna som täcker slidmynningen hos alla kvinnor som inte haft en snopp i sig. Helt sjukt. Det faller ju på sin egen orimlighet. Hur kommer fytningarna ut? Mensen? Hur får tamponger och fingrar plats? Hur kommer det sig att ingen någonsin känt en mödomshinna? Det finns en ovanlig missbildning: Hymen imperforatum, som en av 1000-10000 flickor föds med. De har en tunn hinna som täcker slidöppningen och som brukar upptäckas och åtgärdas vid födseln. Hm. Knappast den mödomshinna vi i vardagligt tal menar va?
Christianson och Eriksson hävdade att även RFSU:s term "slidkrans" också var missvisande, eftersom det egentligen inte finns någon särskild struktur vid slidöppningen som behöver benämnas - det finns bara en slidöppning med lite veck här och var som ser olika ut från person till person. En annan grej de tog upp som jag verkligen håller med om är bristen på bilder på verkliga snippor i läroböcker. De är alltid tecknade. Vi visar ju upp köttiga sår och bajsande barn och likstelhet - nog kan vi visa upp lite fittor också? Jag vet att jag hade sluppit några års oro ifall biologiboken hade speglat verkligheten bättre i alla fall.
De sa också att RFSU:s skrift "Slidkransen" innehåller en massa felaktigheter - så som att äldre kvinnor skulle behöva "öppna sig" hos en gynekolog innan de kan ha omslutande sex om de inte haft det på länge. Jag frågade varför inte de själva fått vara med och granska skriften - de har ju trots allt doktorerat på ämnet - och svaret blev att RFSU inte ville veta av dem för att de var genusforskare: "Vi vet redan var ni står." Jag måste säga att mitt förstroende för RFSU fick sig en liten törn.
Jag tycker det är lika skrämmande som fascinerande att ett sådant enormt misstag kring den mänskliga anatomin kan leva kvar både i medicinsk litteratur och i folkets medvetenade så länge. Det är ett fantastiskt exempel på att vetenskap och makt går hand i hand och att sanningar skapas utifrån normpositioner. Naturvetenskapen slår sig ofta för bröstet och säger sig vara objektiv, men att titta på några tusen kvinnors slidöppningar och konstatera att de saknar hinnor verkar vara svårare än att fortsätta ljuga och stänga in kvinnor i orolig okunskap.
/Zäta
Ett feministiskt sammanträffande
Snett mitt emot mig sitter en välklädd kille i övre 20-årsåldern och pratar intresserat med en medelålders kvinna. Jag konstaterar i förbigående att han är stilig, men lämnar snart de tankarna eftersom platsen vi sitter på råkar vara Akademiska sjukhusets cafeteria och jag har förbannat ont. (Örat. Bättre nu, tror jag.)
Medan jag äter lite mat och pratar med mamma får jag en känsla av att jag vagt känner igen den stilige killen, men den pockande känslan lyckas inte haka i något minne och jag förblir ovetande. Fast det irriterar mig, för jag anar att jag förknippade hans ansikte med något positivt. Idag är mina rödgråtna ögon och slarviga frisyr osynlig för honom, men känslan av att det där ansiktet har tittat på mig med fokuserat intresse tidigare går inte att skaka av sig. Vid bordet bredvid diskuterar de vårdnadsbidrag, och när jag hör killen bestämst säga "...fast ur jämställdhetsperspektiv är det ju en katastrof!" väcks mitt intresse igen. Snygg, välklädd, artig och feminist!? Livet känns plötsligt lite roligare att leva.
De fortsätter diskutera och han driver argument som att det är barngruppernas storlek på dagis det är fel på, inte kvinnors snabba återgång till arbetet. Deras diskussion glider in på könsroller och han sågar grottmålningar och stenåldersfantasier om hur en "naturlig familj" ska se ut. Mitt feministhjärta bultar hårt och en tanke väcks. Jag ser mig omkring. Sjukhus, medicinstudent... fokuserad blick och artigt diskuterande... JA! Det är snubben från efterfesten vars bokhylla jag ifrågasatte för ett par veckor sedan!
Minns ni inlägget om jämställda bokhyllor och feministiska frön? Det är samma kille! Vilket galet sammanträffande! Nu har jag förstås ingen aning om han alltid varit övertygad feminist, men jag vet att det inte lät så på efterfesten. Och jag vet att det lät så idag. Tänk om de små fröna har slagit ut i full blom?
Den tanken gjorde i alla fall dagens sjukhusvistelse lite lättsammare.
/Zäta
Medan jag äter lite mat och pratar med mamma får jag en känsla av att jag vagt känner igen den stilige killen, men den pockande känslan lyckas inte haka i något minne och jag förblir ovetande. Fast det irriterar mig, för jag anar att jag förknippade hans ansikte med något positivt. Idag är mina rödgråtna ögon och slarviga frisyr osynlig för honom, men känslan av att det där ansiktet har tittat på mig med fokuserat intresse tidigare går inte att skaka av sig. Vid bordet bredvid diskuterar de vårdnadsbidrag, och när jag hör killen bestämst säga "...fast ur jämställdhetsperspektiv är det ju en katastrof!" väcks mitt intresse igen. Snygg, välklädd, artig och feminist!? Livet känns plötsligt lite roligare att leva.
De fortsätter diskutera och han driver argument som att det är barngruppernas storlek på dagis det är fel på, inte kvinnors snabba återgång till arbetet. Deras diskussion glider in på könsroller och han sågar grottmålningar och stenåldersfantasier om hur en "naturlig familj" ska se ut. Mitt feministhjärta bultar hårt och en tanke väcks. Jag ser mig omkring. Sjukhus, medicinstudent... fokuserad blick och artigt diskuterande... JA! Det är snubben från efterfesten vars bokhylla jag ifrågasatte för ett par veckor sedan!
Minns ni inlägget om jämställda bokhyllor och feministiska frön? Det är samma kille! Vilket galet sammanträffande! Nu har jag förstås ingen aning om han alltid varit övertygad feminist, men jag vet att det inte lät så på efterfesten. Och jag vet att det lät så idag. Tänk om de små fröna har slagit ut i full blom?
Den tanken gjorde i alla fall dagens sjukhusvistelse lite lättsammare.
/Zäta
Myter, trakasserier, Sverige, genus, apor och universitet
Jag fick en massa uppslag och inspiration igår på Genusfokus! Milt uttryckt kan jag säga att huvudet snurrade efter 30 miniföreläsningar om olika forskningsfält inom genusvetenskapen. De föredrag som jag tyckte var mest intressanta hette:
Myten om mödomshinnan?
Sexuella trakasserier i skolan – risk för normalisering?
Vem styr Sverige? Om kön, klass och etnicitet i maktens korridorer.
Genus och smärta vid samlag.
Apor som lär sig språk, lär de sig nya könsroller också?
Tar kvinnorna över universiteten?
...och jag kommer skriva mer om dem en dag som inte gått ut på att ha sjukt ont i örat, imorgon till exempel. (Hej inflammerat eksem i hörselgången.) Det blir lite svårt att tänka med en smärt-kniv i hjärnan.
Så länge tänkte jag tipsa om ett annat kul och gratis event i genus-anda som hålls i Stockholm: En föreläsning om hur det är att vara nörd och tjej. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska gå än, men det låter onekligen lockande.
Hoppas att er dag varit lite angenämare än min!
/Zäta
Myten om mödomshinnan?
Sexuella trakasserier i skolan – risk för normalisering?
Vem styr Sverige? Om kön, klass och etnicitet i maktens korridorer.
Genus och smärta vid samlag.
Apor som lär sig språk, lär de sig nya könsroller också?
Tar kvinnorna över universiteten?
...och jag kommer skriva mer om dem en dag som inte gått ut på att ha sjukt ont i örat, imorgon till exempel. (Hej inflammerat eksem i hörselgången.) Det blir lite svårt att tänka med en smärt-kniv i hjärnan.
Så länge tänkte jag tipsa om ett annat kul och gratis event i genus-anda som hålls i Stockholm: En föreläsning om hur det är att vara nörd och tjej. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska gå än, men det låter onekligen lockande.
Hoppas att er dag varit lite angenämare än min!
/Zäta
Genusfestival i Stockholm!
http://www.genusfokus.se/ här är jag just nu. Kolla du också via webben! /Zäta
Ett politiskt sexkontrakt
Jag hittade den här fabulösa sidan på nätet. Ett sexkontrakt, helt underbart!
Det personliga är politiskt! Så löd andra vågens radikalfeministers kampfras, och det handlade om att samhället inte kunde blunda för det förtryck som pågår i våra hem. Första vågens feminism handlade om att ge kvinnor tillträde till arbetsmarknad och politik - den offentliga sfären, medan andra vågen handlade just om det personliga: Sex och porr, preventivmedel, maktrelationer mellan äkta makar och par, det obetalda hemarbetet.
Idag är det här en integrerad del av samhällsdebatten. Det är inte särskilt tabubelagt att snacka sex eller p-piller, men det finns fortfarande områden där det patriarkala samhället inte gärna öppnar för feministiska blickar. Ett av dessa är kärleksrelationer. Många missförhållanden som finns i nära heterorelationer beror på strukturella problem, så som hela killen-måste-komma-men-inte-jag-grejen som jag talat om tidigare. Det bottnar inte i varje sig hormonhalter eller egoistiska individer, utan i att det finns strukturer som uppmuntrar killar att ta för sig sexuellt och tjejer att tänka på andras behov. Självklart finns det problem som beror på individer och som även förekommer i samkönade relationer, men just när det är ett heteroförhållande blir det speciellt eftersom parterna kommer att påverkas av det ojämlika samhälle vi lever i och delvis integrera det i sin relation. Vi har liksom så olika utgångsläge som tjejer och killar, och det känns ofta alltför obekvämt att rucka på strukturerna.
En kompis till mig, som också är feminist, berättade om hur otroligt jobbigt det var när hon flyttade in till sin pojkvän och hans killkompis: Hon var hela tiden på helspänn eftersom hon redan innan hade bestämt sig för att hon absolut inte skulle göra mer hemarbete än killarna. Hon vägrade tjata om det var odiskat och hon räknade antal städtimmar. Det här ledde förstås till att hon själv fick lida mest. Killarna brydde sig genuint inte om disken stod i några dagar, medan hon tyckte att det var skitäckligt. Hon kunde heller inte slappna av och bara vara, för att hon vägrade hamna i "kvinnofällan", medan killarna inte ägnade en tanke åt uppdelning av hemarbete.
Antingen kunde hon diskret ta på sig lite mer av hemarbetet än killarna, få jobba lite mer men få en lugnare tillvaro, eller så kunde hon hävda sin rätt att bara göra en tredjedel av arbetet, behöva oroa sig hela tiden men jobba mindre. Oavsett alternativ ligger dock ansvaret på henne. Och oavsett alternativ förlorar hon på det. Inte för att hon bor med elaka killar. Inte för att hon är extra dålig på att diska. Utan för att vi lever under strukturer som normaliserar ett kvinnligt ansvarstagande för hemmet och gör snedfördelningen av arbete till normalnivån. Det bara när vi granskar verkligheten med feministiska glasögon som dessa strukturella orättvisor framträder. Innan dess verkar det bara vara slumpvisa företeelser i enskilda förhållanden. Och poängen är ju att vi inte ska nöja oss med en snedvriden normalnivå, vi ska ha en rättvis normalnivå, och sen kan vi snacka humanism istället för feminism, som så många verkar hävda är lösningen.
Vad har då ett sexkontrakt att göra med feminism och ojämlika förhållanden? Jo, för att det alltid är bra att diskutera reglerna för ett förhållande. Förgivettagna sanningar bär ofta på ojämlikhet, medan när vi drar fram saker i ljuset och granskar dem så blir deras rimlighet mycket synligare. Varför skulle ett förhållande vara likställt med sexuell ensamrätt? Varför är det okej att hångla med tjejkompisar men inte med killkompisar? Vad är skillnaden på en kk och en flirt och en partner? Vem är mest beroende av den andra och varför? Har det med makt, strukturer, genuina känslor, vana, nyfikenhet, skuld, samhälle och kontext, eller någon slags blandning att göra? Det spelar ingen som helst roll om folk kommer fram till att de vill ha ett helt slutet monogamt förhållande utan kompispussar eller ett polyförhållande med en massa pojk-och flickvänner, så länge de faktiskt har tänkt igenom varför de har dessa regler (och är ärliga så att ingen blir sårad). Sexkontraktet är en bra start på både roliga diskussioner och ett lite mera jämställt samhälle. Det personliga är politiskt!
/Zäta
PS. Om du är mer nyfiken på hur det går till när unga jämställda par i Sverige skapar ojämställdhet kan du läsa Det kallas kärlek av Carin Holmberg.
Det personliga är politiskt! Så löd andra vågens radikalfeministers kampfras, och det handlade om att samhället inte kunde blunda för det förtryck som pågår i våra hem. Första vågens feminism handlade om att ge kvinnor tillträde till arbetsmarknad och politik - den offentliga sfären, medan andra vågen handlade just om det personliga: Sex och porr, preventivmedel, maktrelationer mellan äkta makar och par, det obetalda hemarbetet.
Idag är det här en integrerad del av samhällsdebatten. Det är inte särskilt tabubelagt att snacka sex eller p-piller, men det finns fortfarande områden där det patriarkala samhället inte gärna öppnar för feministiska blickar. Ett av dessa är kärleksrelationer. Många missförhållanden som finns i nära heterorelationer beror på strukturella problem, så som hela killen-måste-komma-men-inte-jag-grejen som jag talat om tidigare. Det bottnar inte i varje sig hormonhalter eller egoistiska individer, utan i att det finns strukturer som uppmuntrar killar att ta för sig sexuellt och tjejer att tänka på andras behov. Självklart finns det problem som beror på individer och som även förekommer i samkönade relationer, men just när det är ett heteroförhållande blir det speciellt eftersom parterna kommer att påverkas av det ojämlika samhälle vi lever i och delvis integrera det i sin relation. Vi har liksom så olika utgångsläge som tjejer och killar, och det känns ofta alltför obekvämt att rucka på strukturerna.
En kompis till mig, som också är feminist, berättade om hur otroligt jobbigt det var när hon flyttade in till sin pojkvän och hans killkompis: Hon var hela tiden på helspänn eftersom hon redan innan hade bestämt sig för att hon absolut inte skulle göra mer hemarbete än killarna. Hon vägrade tjata om det var odiskat och hon räknade antal städtimmar. Det här ledde förstås till att hon själv fick lida mest. Killarna brydde sig genuint inte om disken stod i några dagar, medan hon tyckte att det var skitäckligt. Hon kunde heller inte slappna av och bara vara, för att hon vägrade hamna i "kvinnofällan", medan killarna inte ägnade en tanke åt uppdelning av hemarbete.
Antingen kunde hon diskret ta på sig lite mer av hemarbetet än killarna, få jobba lite mer men få en lugnare tillvaro, eller så kunde hon hävda sin rätt att bara göra en tredjedel av arbetet, behöva oroa sig hela tiden men jobba mindre. Oavsett alternativ ligger dock ansvaret på henne. Och oavsett alternativ förlorar hon på det. Inte för att hon bor med elaka killar. Inte för att hon är extra dålig på att diska. Utan för att vi lever under strukturer som normaliserar ett kvinnligt ansvarstagande för hemmet och gör snedfördelningen av arbete till normalnivån. Det bara när vi granskar verkligheten med feministiska glasögon som dessa strukturella orättvisor framträder. Innan dess verkar det bara vara slumpvisa företeelser i enskilda förhållanden. Och poängen är ju att vi inte ska nöja oss med en snedvriden normalnivå, vi ska ha en rättvis normalnivå, och sen kan vi snacka humanism istället för feminism, som så många verkar hävda är lösningen.
Vad har då ett sexkontrakt att göra med feminism och ojämlika förhållanden? Jo, för att det alltid är bra att diskutera reglerna för ett förhållande. Förgivettagna sanningar bär ofta på ojämlikhet, medan när vi drar fram saker i ljuset och granskar dem så blir deras rimlighet mycket synligare. Varför skulle ett förhållande vara likställt med sexuell ensamrätt? Varför är det okej att hångla med tjejkompisar men inte med killkompisar? Vad är skillnaden på en kk och en flirt och en partner? Vem är mest beroende av den andra och varför? Har det med makt, strukturer, genuina känslor, vana, nyfikenhet, skuld, samhälle och kontext, eller någon slags blandning att göra? Det spelar ingen som helst roll om folk kommer fram till att de vill ha ett helt slutet monogamt förhållande utan kompispussar eller ett polyförhållande med en massa pojk-och flickvänner, så länge de faktiskt har tänkt igenom varför de har dessa regler (och är ärliga så att ingen blir sårad). Sexkontraktet är en bra start på både roliga diskussioner och ett lite mera jämställt samhälle. Det personliga är politiskt!
/Zäta
PS. Om du är mer nyfiken på hur det går till när unga jämställda par i Sverige skapar ojämställdhet kan du läsa Det kallas kärlek av Carin Holmberg.
En kort reflektion och kanske en liten bön
Jag känner mig helt tagen av katastrofen i Japan. Det står plötsligt så klart när något dylikt händer att det inte bara är våra liv som är bräckliga, utan hela vår infrastruktur, våra ekonomiska system och vår världsbild.
Det känns plötsligt absurt att oroa sig över vad jag ska välja för yrke när människors livsverk och besparingar sköljs bort på några sekunder på andra ställen på jorden.
Jag hoppas innerligt att det lugnar ned sig nu och att återuppbyggnaden av både materiella och imateriella värden kan börja. Det obönhörliga med världen är ju att oavsett hur stora delar av den som raseras så går den vidare. Små små steg i taget.
/Zäta
Det känns plötsligt absurt att oroa sig över vad jag ska välja för yrke när människors livsverk och besparingar sköljs bort på några sekunder på andra ställen på jorden.
Jag hoppas innerligt att det lugnar ned sig nu och att återuppbyggnaden av både materiella och imateriella värden kan börja. Det obönhörliga med världen är ju att oavsett hur stora delar av den som raseras så går den vidare. Små små steg i taget.
/Zäta
Vi skapar ojämställdhet hela tiden
Väldigt ofta när jämställdhet diskuteras används uttryck som "en förlegad kvinnosyn" eller "en kvarleva från förr", vilket tyder på en tidsbundenhet i jämställdhetsarbetet som jag vill problematisera.
Jag förnekar inte att det var värre förr. Det är ett faktum att vi hade lagar som hindrade kvinnor från att rösta, göra abort och skriva debattartiklar, men det historiska perspektivet överbetonas gärna. Det är som att folk vill intala sig själva att förr i tiden var vi inte så bra på det här, men nu, nu vill alla ha jämställdhet.
Vi tar ett steg tillbaka och tittar på vårt samhälles uppbyggnad. Det förutsätter på många sätt ojämställdhet: Någon måste vara hemma och städa och ta hand om barn, någon måste underhålla relationer känslomässigt, någon måste utmålas som offer om någon annan ska kunna vara aktör. Om vi då antar att det är sant, att alla faktiskt på riktigt vill ha verklig jämställdhet i samhället, vad kan vi göra för att ändra på det? Jo, männen kan vara hemma mer med barn och hushåll och kvinnor kan jobba mer. Pressen kan sluta förstora upp överfallsvåldtäkter och tänka på hur de porträtterar kvinnor och män. Pojkar kan få möjlighet att öva på nära relationer och känslohantering genom att deras kontaktsökande beteende som inte går ut på våld uppmuntras. Och så vidare på en massa andra plan i samhället och våra privatliv. Om alla verkligen ville ha jämställdhet, då skulle vi kunna genomföra dessa förändringar. Det skulle kanske ta några år att organisera om föräldraledighet och mediabevakning, men det skulle gå att fixa på en sisådär två mandatperioder skulle jag tro.
Sveriges regering, och folket som valt dem, har varit övertygade om att jämställdhet är bra i fler än två mantadperioder. Typ tio stycken, ungefär. Ändå kan vi lugnt konstatera att vi inte är ett dugg jämställda. Varför?
Jo, för att ojämställdhet inte bara är en kvarleva från ett sämre samhälle - det är något vi skapar pågående i nutid. Låter det skumt? Vi liknar det vid jultomten. Om alla upphörde att tala om jultomten och berätta för sina barn om honom, om TV-serier om tomten slutade sändas, då skulle han så småningom försvinna ur folks medvetende. Han skulle finnas kvar i gamla sagor och kanske föras på tal någon gång av extra intresserade personer, men han skulle inte vara en del av vår kultur längre. Han skulle vara en historisk rest. Nu är ju inte fallet så, för att folk pratar om jultomten. De bygger upp en förväntan inför jul. Det säljs tomtekläder och görs tomteshower. Vi växer upp med tomten som en naturlig del av vintern. Tomten är en myt vi pågående skapar i nutid.
På samma sätt är ojämställdhet en del av vår kultur, och det är en del vi forstätter göda. Vi talar om flickor och pojkar som olika konstant. Det säljs tjejkläder och killkläder. Det görs shower om hur olika vi är, och vi har dam- och herr-middagar. Det byggs upp en förväntan på en dragning till det "motsatta" könet. Vi växer upp med ojämställdheten som en naturlig del av vår värld. Att han inte bryr sig när du vill prata är inte okänsligt - det är romantiskt! Att han måste få ha sex hela tiden för att inte bli olycklig är ett biologiskt faktum som vi får ställa upp på (båda könen, inte så jäkla kul för killar heller)! Att du har glittriga svepande kläder och han har mörk kostym beror inte på att det ena könet bedöms mer efter utseende och det andra efter inre kvalitéer, det är bara så det är, tjejer är snygga i klänning! Och så vidare i all oändlighet.
Om vi slutade att betona olikheter, slutade att tala i termer av motsatspar: stark-svag, logisk-känslomässig, och istället såg folk som individer som lever i en delvis könad värld, skulle ojämlikheten tonas ned i folks medvetanden. Självklart är jämställdhet en mer komplex fråga är jultomten, eftersom det som sagt går igen i så många av våra tankemönster och invanda föreställningar, men ändå: om vi drog ned på köns-faktorn (typ inte gjorde humorprogram som går ut på att kvinnor egentlig styr relationer trots att mannen har pengarna och vetorätt genom hemliga maktvapen som gråt och tjat. Hosthost... Solsidan) så skulle vi snart leva i en mer jämställd värld. Men nu gör vi inte så. Iställer reproducerar* vi könsstereotyper i det oändliga. Ibland pratar vi om könsstereotyper för att vi vill omstörta dem, visa på det absura i dem, men allra oftast är det bara en oreflekterad upprepning av en världbild som syftar till att upprätthålla en skillnad och en hierarki mellan könen.
*reproducera betyder ungefär upprepa. Producera är ju att göra något nytt: reproducera är att upprepa denna produkt, fast här i en abstrakt bemärkelse.
Till exempel: När någon säger "haha, typiskt brudar att bry sig så mycket om vad andra känner" speglar hen inte bara en verklighet, utan skapar och en verklighet. Personen skapar aktivt lite ojämställdhet, och även om det inte just det uttalandet har någon enorm inverkan på samhället så är det ett faktum att det är upprätthållande av maktstrukturer som separerar könen och nedvärderar kvinnor. Det går att säga "typiskt brudar, att..." eftersom vi brukade ha lagar som gjorde kvinnor beroende av män medan män var fria individer, men den föreställningen att tjejer är efterhängsna borde inte behöva leva kvar. Kvinnor fick rösträtt 1921. Känner du någon som levde då? Är det denna persons fel att vi är ojämställda? Är det de historiska skildringarnas fel, eller är det de modrena dokusåporna? Jag kan fortsätta hur länge som helst, men jag tror att konceptet står klart: Vi kan inte skylla på vår historia, även om vi inte heller kan ignorera den.
Nu är det såklart inte så lätt som att om några personer börjar ifrågasätta maktordningar så är det bra imorgon, men det är faktiskt så att det är i detta skapande som potentialen till förändring ligger. För lika sant som att vi hela tiden skapar ojämställdhet när vi säger eller producerar vissa saker, lika sant är det att vi skapar jämställdhet när vi säger eller producerar andra saker. Om vi är tillräckligt många som gör jämställdhet istället för ojämställdhet kan vi tillslut göra det till en historisk rest. Det kanske känns som ett stort ansvar, och alla måste få göra fel eller slippa tänka ibland, men jag tycker också att det är otroligt hoppfullt. Gandhis ord klingar lika bra i vår kamp:
Var den förändring du vill se i världen.
/Zäta
Jag förnekar inte att det var värre förr. Det är ett faktum att vi hade lagar som hindrade kvinnor från att rösta, göra abort och skriva debattartiklar, men det historiska perspektivet överbetonas gärna. Det är som att folk vill intala sig själva att förr i tiden var vi inte så bra på det här, men nu, nu vill alla ha jämställdhet.
Vi tar ett steg tillbaka och tittar på vårt samhälles uppbyggnad. Det förutsätter på många sätt ojämställdhet: Någon måste vara hemma och städa och ta hand om barn, någon måste underhålla relationer känslomässigt, någon måste utmålas som offer om någon annan ska kunna vara aktör. Om vi då antar att det är sant, att alla faktiskt på riktigt vill ha verklig jämställdhet i samhället, vad kan vi göra för att ändra på det? Jo, männen kan vara hemma mer med barn och hushåll och kvinnor kan jobba mer. Pressen kan sluta förstora upp överfallsvåldtäkter och tänka på hur de porträtterar kvinnor och män. Pojkar kan få möjlighet att öva på nära relationer och känslohantering genom att deras kontaktsökande beteende som inte går ut på våld uppmuntras. Och så vidare på en massa andra plan i samhället och våra privatliv. Om alla verkligen ville ha jämställdhet, då skulle vi kunna genomföra dessa förändringar. Det skulle kanske ta några år att organisera om föräldraledighet och mediabevakning, men det skulle gå att fixa på en sisådär två mandatperioder skulle jag tro.
Sveriges regering, och folket som valt dem, har varit övertygade om att jämställdhet är bra i fler än två mantadperioder. Typ tio stycken, ungefär. Ändå kan vi lugnt konstatera att vi inte är ett dugg jämställda. Varför?
Jo, för att ojämställdhet inte bara är en kvarleva från ett sämre samhälle - det är något vi skapar pågående i nutid. Låter det skumt? Vi liknar det vid jultomten. Om alla upphörde att tala om jultomten och berätta för sina barn om honom, om TV-serier om tomten slutade sändas, då skulle han så småningom försvinna ur folks medvetende. Han skulle finnas kvar i gamla sagor och kanske föras på tal någon gång av extra intresserade personer, men han skulle inte vara en del av vår kultur längre. Han skulle vara en historisk rest. Nu är ju inte fallet så, för att folk pratar om jultomten. De bygger upp en förväntan inför jul. Det säljs tomtekläder och görs tomteshower. Vi växer upp med tomten som en naturlig del av vintern. Tomten är en myt vi pågående skapar i nutid.
På samma sätt är ojämställdhet en del av vår kultur, och det är en del vi forstätter göda. Vi talar om flickor och pojkar som olika konstant. Det säljs tjejkläder och killkläder. Det görs shower om hur olika vi är, och vi har dam- och herr-middagar. Det byggs upp en förväntan på en dragning till det "motsatta" könet. Vi växer upp med ojämställdheten som en naturlig del av vår värld. Att han inte bryr sig när du vill prata är inte okänsligt - det är romantiskt! Att han måste få ha sex hela tiden för att inte bli olycklig är ett biologiskt faktum som vi får ställa upp på (båda könen, inte så jäkla kul för killar heller)! Att du har glittriga svepande kläder och han har mörk kostym beror inte på att det ena könet bedöms mer efter utseende och det andra efter inre kvalitéer, det är bara så det är, tjejer är snygga i klänning! Och så vidare i all oändlighet.
Om vi slutade att betona olikheter, slutade att tala i termer av motsatspar: stark-svag, logisk-känslomässig, och istället såg folk som individer som lever i en delvis könad värld, skulle ojämlikheten tonas ned i folks medvetanden. Självklart är jämställdhet en mer komplex fråga är jultomten, eftersom det som sagt går igen i så många av våra tankemönster och invanda föreställningar, men ändå: om vi drog ned på köns-faktorn (typ inte gjorde humorprogram som går ut på att kvinnor egentlig styr relationer trots att mannen har pengarna och vetorätt genom hemliga maktvapen som gråt och tjat. Hosthost... Solsidan) så skulle vi snart leva i en mer jämställd värld. Men nu gör vi inte så. Iställer reproducerar* vi könsstereotyper i det oändliga. Ibland pratar vi om könsstereotyper för att vi vill omstörta dem, visa på det absura i dem, men allra oftast är det bara en oreflekterad upprepning av en världbild som syftar till att upprätthålla en skillnad och en hierarki mellan könen.
*reproducera betyder ungefär upprepa. Producera är ju att göra något nytt: reproducera är att upprepa denna produkt, fast här i en abstrakt bemärkelse.
Till exempel: När någon säger "haha, typiskt brudar att bry sig så mycket om vad andra känner" speglar hen inte bara en verklighet, utan skapar och en verklighet. Personen skapar aktivt lite ojämställdhet, och även om det inte just det uttalandet har någon enorm inverkan på samhället så är det ett faktum att det är upprätthållande av maktstrukturer som separerar könen och nedvärderar kvinnor. Det går att säga "typiskt brudar, att..." eftersom vi brukade ha lagar som gjorde kvinnor beroende av män medan män var fria individer, men den föreställningen att tjejer är efterhängsna borde inte behöva leva kvar. Kvinnor fick rösträtt 1921. Känner du någon som levde då? Är det denna persons fel att vi är ojämställda? Är det de historiska skildringarnas fel, eller är det de modrena dokusåporna? Jag kan fortsätta hur länge som helst, men jag tror att konceptet står klart: Vi kan inte skylla på vår historia, även om vi inte heller kan ignorera den.
Nu är det såklart inte så lätt som att om några personer börjar ifrågasätta maktordningar så är det bra imorgon, men det är faktiskt så att det är i detta skapande som potentialen till förändring ligger. För lika sant som att vi hela tiden skapar ojämställdhet när vi säger eller producerar vissa saker, lika sant är det att vi skapar jämställdhet när vi säger eller producerar andra saker. Om vi är tillräckligt många som gör jämställdhet istället för ojämställdhet kan vi tillslut göra det till en historisk rest. Det kanske känns som ett stort ansvar, och alla måste få göra fel eller slippa tänka ibland, men jag tycker också att det är otroligt hoppfullt. Gandhis ord klingar lika bra i vår kamp:
Var den förändring du vill se i världen.
/Zäta
Ska vi riva hela haket?
Igår var det gasque på Uplands: Jericho Kapitel, som precis som namnet antyder går ut på att försöka riva vår grann-nation och konkurrent Västmanlands-Dala nation eftersom det fula huset är en styggelse i Uppsalas landskap, genom att gå sju varv runt den. Tyvärr rasade inte huset i år heller - bättre lycka nästa gång.
Det bästa med hela gasquen var i alla fall att jag hade Moa som bordsdam! Är inte hon i Kina, kanske ni tänker...
Det stoppar inte oss! Moa och Anna, som också är en Uplänning på vift i Kina, var med oss via videochatt. Awesome.
Mitt emot mig satt Annas pojkvän Marcus som kallas för Dryg, fast han är typ världens gulligaste. Jag brukar ha extremt svårt för folk som använder frasen "tjeeena snygging" på nån slags hittepådialekt när de ser en (vem har inte det?), men han kommer undan med det. En bedrift, må jag säga.
Imorgon när jag varken jobbar, festar eller är bakis ska jag skriva ett ordentligt inlägg om hur ojämlikhet skapas i nutid, men den dagen är ännu inte här. Nu blir det chips och serier i sängen! Mm!
Hoppas ni hade en superhelg ni med!
/Zäta
Det bästa med hela gasquen var i alla fall att jag hade Moa som bordsdam! Är inte hon i Kina, kanske ni tänker...
Det stoppar inte oss! Moa och Anna, som också är en Uplänning på vift i Kina, var med oss via videochatt. Awesome.
Mitt emot mig satt Annas pojkvän Marcus som kallas för Dryg, fast han är typ världens gulligaste. Jag brukar ha extremt svårt för folk som använder frasen "tjeeena snygging" på nån slags hittepådialekt när de ser en (vem har inte det?), men han kommer undan med det. En bedrift, må jag säga.
Imorgon när jag varken jobbar, festar eller är bakis ska jag skriva ett ordentligt inlägg om hur ojämlikhet skapas i nutid, men den dagen är ännu inte här. Nu blir det chips och serier i sängen! Mm!
Hoppas ni hade en superhelg ni med!
/Zäta
Sång till Moa
Du är det vackraste jag vet
Du är det finaste i världen
Du är som cyklarna
på vintern under snödrivor
som hallonkräm
som nytvättade lakan
Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är som morgonte
som småkakor på lyxkafé
som raggsockor
på väldigt frusna fötter
Ja du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som kvällssolen
på bryggan i augusti
ja, som lyckorus och
regnsmatter och sandkorn
Du är det finaste jag vet.
Orginalet.
/Zäta
Du är det finaste i världen
Du är som cyklarna
på vintern under snödrivor
som hallonkräm
som nytvättade lakan
Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är som morgonte
som småkakor på lyxkafé
som raggsockor
på väldigt frusna fötter
Ja du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som kvällssolen
på bryggan i augusti
ja, som lyckorus och
regnsmatter och sandkorn
Du är det finaste jag vet.
Orginalet.
/Zäta
Feminism på andra sätt
Jag tänker mig att mitt inlägg om den feministiska slampan skulle se ut lite om en blandning av de här tre filmerna om den hade varit visuell och audiell istället för i skrift. (Å, och varning för obecena ord och halvnaket om du inte är själv hemma, typ).
Lilla Lovis.
Amanda Palmer.
Daniel Craig och Judi Dench.
/Zäta
Lilla Lovis.
Amanda Palmer.
Daniel Craig och Judi Dench.
/Zäta
Ett annat liv
Jag skriver inte särskilt ofta om den internationella kvinnokampen, främst eftersom jag inte är ordentligt insatt, men också för att det så lätt blir fel. Jag är helsvensk på alla tänkbara sätt och har ingen erfarenhet av de förtryck och unika situationer som finns i andra länder eller som är kopplade till ras och etnicitet. Inte för att jag är av den övertygelsen att enbart personer från en viss grupp får tala för den gruppen, men det kan bli alldeles för mycket "stackars dom och se hur långt vi kommit" och inte något fruktbart alls. Jag skulle kunna skriva om det svåra begreppet intersektionalitet någon dag - hur olika maktordningar går in i och påverkar varandra, men då behöver jag lite mer tid och eftertanke först.
Hur som helst, att det inte är mitt huvudsakliga fokus betyder inte att jag inte vet att kvinnokamp och feminism existerar i andra länder. Igår såg jag en jättebra dokumentär om kvinnors situation i Afghanistan. Det som var intressant, annorlunda och skitbra ur ett feministiskt perpektiv med just den här dokumentären var att det inte var en medelålders västerlänsk snubbe som åkte ner och studerade kvinnorna "där borta" (det luktar lite illa av kolonialism) utan en 21-årig brittisk tjej som flydde från Afghanistan med sin familj som 6-åring och nu var på återbesök. Hon måste ha fått en sjuk sponsring som kunde åka runt kvinnofängelser, sjukhus och olika delar av landet för att se hur kvinnors situationer såg ut. Jag tycker att dokumentären verkligen visade ett spektrum av olika livsöden och inte gjorde det allt för vanliga misstaget att spela på schablonbilder om förtryckta kvinnor i slöja.
Även om de var förtryckta, många av dem. Sjukt. En 15-årig tjej hade blivit bortgift som 12-åring, misshandlad och ignorerad så till den milda grad att hon försökte ta sitt liv genom att sätta eld på sig själv. En annan satt i fängelse för att ha flytt hemifrån när hennes pappa ville gifta bort henne med en 60-åring. Se dokumentären här!
/Zäta
Hur som helst, att det inte är mitt huvudsakliga fokus betyder inte att jag inte vet att kvinnokamp och feminism existerar i andra länder. Igår såg jag en jättebra dokumentär om kvinnors situation i Afghanistan. Det som var intressant, annorlunda och skitbra ur ett feministiskt perpektiv med just den här dokumentären var att det inte var en medelålders västerlänsk snubbe som åkte ner och studerade kvinnorna "där borta" (det luktar lite illa av kolonialism) utan en 21-årig brittisk tjej som flydde från Afghanistan med sin familj som 6-åring och nu var på återbesök. Hon måste ha fått en sjuk sponsring som kunde åka runt kvinnofängelser, sjukhus och olika delar av landet för att se hur kvinnors situationer såg ut. Jag tycker att dokumentären verkligen visade ett spektrum av olika livsöden och inte gjorde det allt för vanliga misstaget att spela på schablonbilder om förtryckta kvinnor i slöja.
Även om de var förtryckta, många av dem. Sjukt. En 15-årig tjej hade blivit bortgift som 12-åring, misshandlad och ignorerad så till den milda grad att hon försökte ta sitt liv genom att sätta eld på sig själv. En annan satt i fängelse för att ha flytt hemifrån när hennes pappa ville gifta bort henne med en 60-åring. Se dokumentären här!
/Zäta
Orgasmmyter och klitorissanningar
Kvinnans könsorgan! Varför ska det vara så svårt?!* Av de quiz jag rättade på nationen hade bara tre stycken svarat rätt på 5:an. Nu inser jag att den kanske var lite otydligt formulerad, men det enda som är falskt är alltså att det finns två typer av orgasmer. Det är sant att vår biologi inte gör att kvinnor får orgasm svårare - det handlar om förväntningar, vems sexualitet som räknas och vems könsorgan som får utgöra samlagsnormen.
Åter till orgasmtyperna. Det går att få orgasm både genom klitorisstimulering och penetration, men själva sammandragningarna och hjärnaktiviteten är densamma (typ, det varierer förstås från gång till gång och kvinna till kvinna). Hela vaginal-klitoral-orgasm-grejen härstämmar från Freud och hans teorier om mogen sexualitet och barnslig sexualitet. Enligt honom kunde riktiga, sexuellt mogna kvinnor få orgasm genom enbart penetration, medan sexuellt outvecklade kvinnor behövde stimulera klitoris. Han ignorerar den största källan till njutning för de allra flesta kvinnor och säger att klitoris är "onödig." Men hallå vilket snedvridet perspektiv. Han ville uppenbarligen göra mannen och penisen oumbärlig för kvinnan - tänk om hon kunde njuta utan en man! Hemska tanke... Snopp-orienteringen i den här världen kan göra en galen ibland.
Det värsta är ju att dessa myter lever kvar. Att många tjejer känner sig skyldiga om de behöver ta på sin klitta för att få en orgasm när de har omslutande** sex. Helt i onödan! Sex handlar om att njuta, inte om att leva upp till någon slags duglighets-myt som en 1800-talsgubbe startade. Gör det som känns skönt och strunta i resten. Blir din partner förvånad (högst osannolikt, men möjligt) kan du ju alltid säga att du protesterar mot gubbväldet och berätta lite kort om töntiga myter. En annan bra taktik om du ligger med snopp-personer som inte förstår det här med klitoris trots att du gillar det, kan vara att smeka/slicka på penisens skaft ett bra tag, utan att röra ollonet, och sedan förklara att det är ungefär så det känns när klittan inte får vara med och leka. Det är inte för inte F! hade en kamanj där det stod att feminister hade bättre sex. Kvinnor som har koll på sexualmyter och skuldbeläggande och underordningar har lättare att slå sig fri från dem och ha fett sex.
En annan grej Freud inte hade koll på var hur stor klitoris egentligen är. Det är typ omöjligt att bara stimulera slidan eftersom förgreningar av känselnerver från klitoris går ned längs blygdläpparna och når enda fram till slidmynningen. Om du känner mellan dina yttre och inre blygdläppar i höjd med klitoris ollon, eller någon centimeter ner, kan du känna dessa förgreningar, som kallas skänklar. Det känns på ett liknande sätt som när ollonet vidrörs. Det vi i vardagligt tal kallar för klitoris, den lilla knappen högst uppe mellan blygdläpparna är alltså egentligen bara toppen av isberget. En genomsnittlig klitta är 7 centimeter, och den växer när vi blir kåta!
Hur klitoris framställs i biologiböckerna. Som en liten oviktig sak brevid urinrör och slida.
Hur klitoris egentligen ser ut***. Inte alls oviktig.
Det här med stånd för tjejer talas det inte hälften så mycket om som lubrikation i slidan. Varför? Jo, för att lubrikationen är ganska nödvändig för att en penis ska passa där, medan ståndet inte spelar någon roll för snoppen. Återigen denna snoppfixering alltså. Men ståndet och svullnaden är nödvändig för att det ska kännas skönt för de flesta tjejer. Det är så våra könsorgan talar om att vi är kåta och redo, och det borde vi få lära oss om! Det är fint att göra barn, men ärligt talat, hur ofta knullar du för att få barn? Hur ofta knullar medelsvensson för att göra barn? Nej, just det.
Sex är så mycket mer och det vore himla trevligt, eller faktiskt jävligt nödvändigt, om vi kunde röra oss bort från denna enorma snopp-och-sperma-fixering snarast. Typ nu.
/Zäta
*Jag vet i och för sig varför, för att kvinnlig sexualitet är underprioriterad och skuldbelagd för att de med makt, männen, har vunnit på att ha det så. Patriarkat brukar det också kallas. Men det gör mig lika förbannad oavsett!
**Omslutande är samma sak som penetrerande - fast utifrån kvinnans perspektiv. Det är fint att vända på steken ibland.
***Ja, asså den är ju inte lila, men jag tror ni fattar. Här finns mer bra fakta för vetgiriga!
Facit
1. På grundutbildningarna vid Sveriges universitet är 65 % av alla studenter kvinnor. Hur många procent av Sveriges professorer är kvinnor?
1. 10 %
X. 14%
2. 18 %
2. Av alla världens analfabeter, hur stor andel är kvinnor?
1. 1/2
X. 2/3
2. 3/4
3. Vad kallas den nedbrytningsprocess som professor Eva Lundgren utarbetade för att beskriva ett karaktäristiskt misshandelsförhållande?
1. Normaliseringsprocessen
X. Våldstrappan
2. Avgränsningsmetoden
4. Under vilken tidsperiod förändrades normen i Sverige från arrangerade äktenskap där pengar och familjeband stod i centrum, till fria äktenskap där sexuell exklusivitet och sprakande känslor skulle utgöra grunden för giftermål?
1. Början av 1700-talet
X. Början av 1800-talet
2. Runt sekelskiftet år 1900
5. Förr i tiden hävdade vetenskapsmännen att kvinnans könsorgan var en inverterad penis, idag vet vi bättre. Men fortfarande är kunskapen om snippan begränsad. Vilket av nedanstående påstående är falskt?
1. Kvinnor får stånd genom att klitoris reser på sig och styvnar när de blir kåta.
X. Det finns inget i kvinnans anatomi som gör att hon skulle ha svårare att få orgasm.
2. Det finns två typer av kvinnliga orgasmer: klitorala och vaginala.
6. Enligt FN utför kvinnor 66 % av allt arbete i världen och tjänar 10 % av världens samlade inkomster. Hur stor andel av världens samlade kapital ägs av kvinnor?
1. 1%
X. 3%
2. 8%
7. Vi säger ju ofta att Sverige är världens mest jämställda land. Stämmer det? Enligt World Economic Forum’s Global Gender Gap Report 2010, vilken plats hamnar Sverige på?
1. 1:a
X. 4:e
2. 10:e
FYRA! Så nu kan vi kanske skippa snacket om "världens mest jämställda land så vi ska inte klaga"?Gick det bra? Jag har skrivit om en fråga det inte gick så bra på för de jag rättade igår på nationen. Kommer strax.
/Zäta
En kvinnodag
Idag har det hänt mycket bra runt om i landet. Föreläsningar, filmvisningar, demonstrationer, festligheter, publikationer och en och annan semla. Tänk att så många pratar och tänker på jämställdhet idag, det är helt otroligt!
Samtidigt har vi så väldigt långt kvar. Så mycket som fortfarande är orättvist. Fortfarande, förresten? Ojämställdhet är så mycket mer komplext än "en gammal kvarleva från ett sämre samhälle", men det ska jag skriva om en annan dag.
Just nu tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om männens ansvar i jämställdhetskampen, för det är ett perspektiv som lyfts allt för sällan. Det vore också fint med lite nätaktivism i form av en underskrift på tjejjourens protestlista. Och om ni vill kan ni också kolla in de här feministernas tips och åsikter, där jag fick komma med på ett hörn. Jag känner mig hedrad!
Hoppas ni har haft en fin, aktivistisk och upplysande kvinnodag!
/Zäta
Kvinnodagsquiz!
Idag är det Internationella kvinnodagen! Istället för att ge en lång utläggning om varför denna dag behövs (jag tänker lite att hela bloggen är ett becis för detta) så tänkte jag dela med mig av quizet som jag gjort för firandet på min nation. Det är ännu ett bevis för att denna dag är viktig.
Testa dig själv! Svaren kommer imorgon.
1. På grundutbildningarna vid Sveriges universitet är 65 % av alla studenter kvinnor. Hur många procent av Sveriges professorer är kvinnor?
1. 10 %
X. 14%
2. 18 %
2. Av alla världens analfabeter, hur stor andel är kvinnor?
1. 1/2
X. 2/3
2. 3/4
3. Vad kallas den nedbrytningsprocess som professor Eva Lundgren utarbetade för att beskriva ett karaktäristiskt misshandelsförhållande?
1. Normaliseringsprocessen
X. Våldstrappan
2. Avgränsningsmetoden
4. Under vilken tidsperiod förändrades normen i Sverige från arrangerade äktenskap där pengar och familjeband stod i centrum, till fria äktenskap där sexuell exklusivitet och sprakande känslor skulle utgöra grunden för giftermål?
1. Början av 1700-talet
X. Början av 1800-talet
2. Runt sekelskiftet år 1900
5. Förr i tiden hävdade vetenskapsmännen att kvinnans könsorgan var en inverterad penis, idag vet vi bättre. Men fortfarande är kunskapen om snippan begränsad. Vilket av nedanstående påstående är falskt?
1. Kvinnor får stånd genom att klitoris reser på sig och styvnar när de blir kåta.
X. Det finns inget i kvinnans anatomi som gör att hon skulle ha svårare att få orgasm.
2. Det finns två typer av kvinnliga orgasmer: klitorala och vaginala.
6. Enligt FN utför kvinnor 66 % av allt arbete i världen och tjänar 10 % av världens samlade inkomster. Hur stor andel av världens samlade kapital ägs av kvinnor?
1. 1%
X. 3%
2. 8%
7. Vi säger ju ofta att Sverige är världens mest jämställda land. Stämmer det? Enligt World Economic Forum’s Global Gender Gap Report 2010, vilken plats hamnar Sverige på?
1. 1:a
X. 4:e
2. 10:e
Jag tycker att 8:e mars är en dag att ta på allvar, men också en dag för att fira framsteg i den feministiska kampen och våra egna liv. Så, grattis till alla kvinnor idag! Hoppas ni har en fantastisk dag och tänker lite extra på dessa framsteg och det som finns kvar att göra!
Om bröst, 15-åringar och motstånd
Micah är en 15-årig tjej som blev stor i bloggosfären eftersom hon blev gravid som 14-åring och valde att skriva ärligt om detta. Nu stormar det kring hennes bröst efter ett par halvnakna bilder och silikon-planer. Folk blir sjukt provocerade och skriver galet elaka saker.
Det här inlägget och dess kommentarer gjorde mig verkligen illamående.
Vi kan ju ta det en gång till. Hon är alltså 15 år, han blivit superkändis över en natt och har en liten bebis att ta hand om. När jag var 15 hade jag gråtit i en vecka om en person hade hintat åt att jag hade för små bröst. När jag var 15 år hade jag också velat bli superkändis över en natt om det hade gått. När jag var 15 år hade jag också trott att det var en bra idé att lägga upp solariebilder på mig själv eftersom jag ärligt trodde att folk skulle vara på min sida om de bara förstod. Om jag bara berättade tillräckligt ärligt.
Kommentarerna i Micahs blogg är ett övertydligt exempel på hur vi konstruerar en god feminitet i dagens Sverige. Hon kan inte vara en bra mamma om hon solar solarium, hon borde ta hand om sitt barn istället. Hon vill bara ha uppmärksamhet, hon har inget viktigt att säga. Ergo: Kvinnor ska fokusera på avkomma och hålla käften.
Självklart tycker jag att människor ska ta hand om sina barn, men det är inte likställt med att umgås med dem varje sekund. Micah är tonåring, och det är inte idealt, men hon måste få vara det också. Det går inte att begära att en 15-åring ska bete sig som en mogen 30-åring bara för att hon blev gravid. (För er som inte känner till bakgrundshistorien så fick hon reda på att hon var gravid i v. 20 eftersom skolsköterskan viftat bort hennes frågor om mensen och ville inte göra abort då.)
Och alla dessa kommentarer om att hon får skylla sig själv. Ja, det var oansvarigt att ha oskyddat sex, men handen på hjärtat - hur många tonåringar har haft det någon gång? Hon tar konsekvenserna av sitt handlande genom att ta studieuppehåll och ta hand om sitt barn. Varför är det ingen som begär att farsan ska ta studieuppehåll och umgås med barnet konstant? Och solariebilderna, ärligheten, trotset - hon försöker hitta ett sätt att duga inför sig själv, precis som alla ungdomar. Bara att hon gör det med tusentals fördömmande ögon på sig.
Borde hon sluta blogga då? Är det här beviset för att bloggande är dåligt för ungdomar? Det är inte upp till mig att avgöra. Vore hon min vän eller lillasyster skulle jag kanske säga att det inte var värt det just nu, att det finns andra vägar för att få ur sig känslor och bli sedd som inte triggar så mycket hat. Men jag skulle göra det med undertryckt ilska - för att ärliga, förvirrade, imperfekta 15-åringar som har ovanliga livsöden borde också få höras utan att det blir ramaskri och hatstormar. Och det enda som bevisas är att det finns förbannat mycket onödigt fördömmande där ute. Att klimatet är stenhårt för den som vågar öppna munnen.
Men vi kan ju inte sluta blogga för att folk skriver dumma kommentarer. Det vore som att sluta kämpa för hbtq-rättigheter för att det stöter på motstånd. Som att sluta skriva böcker om kontroversiella ämnen för att recensionerna kanske blir dåliga. Som att sluta vara glad för resten av året för att det händer en tråkig sak.
Jag vill inte prata om Micahs beslut att förstora brösten - det känner jag inte att jag har med att göra, även om ni som följer den här bloggen vet var jag står generellt i denna fråga, och särskilt när det gäller så väldigt unga människor.
Däremot vill jag säga några ord till folk som tror att det är okej att kommentera 15-åriga tjejer kroppar på ett negativt sätt, någonsin:
LÄGG AV FÖR FAN.
/Zäta
Det här inlägget och dess kommentarer gjorde mig verkligen illamående.
Vi kan ju ta det en gång till. Hon är alltså 15 år, han blivit superkändis över en natt och har en liten bebis att ta hand om. När jag var 15 hade jag gråtit i en vecka om en person hade hintat åt att jag hade för små bröst. När jag var 15 år hade jag också velat bli superkändis över en natt om det hade gått. När jag var 15 år hade jag också trott att det var en bra idé att lägga upp solariebilder på mig själv eftersom jag ärligt trodde att folk skulle vara på min sida om de bara förstod. Om jag bara berättade tillräckligt ärligt.
Kommentarerna i Micahs blogg är ett övertydligt exempel på hur vi konstruerar en god feminitet i dagens Sverige. Hon kan inte vara en bra mamma om hon solar solarium, hon borde ta hand om sitt barn istället. Hon vill bara ha uppmärksamhet, hon har inget viktigt att säga. Ergo: Kvinnor ska fokusera på avkomma och hålla käften.
Självklart tycker jag att människor ska ta hand om sina barn, men det är inte likställt med att umgås med dem varje sekund. Micah är tonåring, och det är inte idealt, men hon måste få vara det också. Det går inte att begära att en 15-åring ska bete sig som en mogen 30-åring bara för att hon blev gravid. (För er som inte känner till bakgrundshistorien så fick hon reda på att hon var gravid i v. 20 eftersom skolsköterskan viftat bort hennes frågor om mensen och ville inte göra abort då.)
Och alla dessa kommentarer om att hon får skylla sig själv. Ja, det var oansvarigt att ha oskyddat sex, men handen på hjärtat - hur många tonåringar har haft det någon gång? Hon tar konsekvenserna av sitt handlande genom att ta studieuppehåll och ta hand om sitt barn. Varför är det ingen som begär att farsan ska ta studieuppehåll och umgås med barnet konstant? Och solariebilderna, ärligheten, trotset - hon försöker hitta ett sätt att duga inför sig själv, precis som alla ungdomar. Bara att hon gör det med tusentals fördömmande ögon på sig.
Borde hon sluta blogga då? Är det här beviset för att bloggande är dåligt för ungdomar? Det är inte upp till mig att avgöra. Vore hon min vän eller lillasyster skulle jag kanske säga att det inte var värt det just nu, att det finns andra vägar för att få ur sig känslor och bli sedd som inte triggar så mycket hat. Men jag skulle göra det med undertryckt ilska - för att ärliga, förvirrade, imperfekta 15-åringar som har ovanliga livsöden borde också få höras utan att det blir ramaskri och hatstormar. Och det enda som bevisas är att det finns förbannat mycket onödigt fördömmande där ute. Att klimatet är stenhårt för den som vågar öppna munnen.
Men vi kan ju inte sluta blogga för att folk skriver dumma kommentarer. Det vore som att sluta kämpa för hbtq-rättigheter för att det stöter på motstånd. Som att sluta skriva böcker om kontroversiella ämnen för att recensionerna kanske blir dåliga. Som att sluta vara glad för resten av året för att det händer en tråkig sak.
Jag vill inte prata om Micahs beslut att förstora brösten - det känner jag inte att jag har med att göra, även om ni som följer den här bloggen vet var jag står generellt i denna fråga, och särskilt när det gäller så väldigt unga människor.
Däremot vill jag säga några ord till folk som tror att det är okej att kommentera 15-åriga tjejer kroppar på ett negativt sätt, någonsin:
LÄGG AV FÖR FAN.
/Zäta
Grejen
Debatten om tjejers bloggande fortsätter. Det var uppenbarligen ett ämne som behövde luftas. Det känns lite coolt att anledningen till att SVT debatt tog upp ämnet i första tagen var att det blev en debatt på deras hemsida, som jag startade, även om det växt otroligt sedan dess.
Det där med feministiska frön är verkligen grejen.
/Zäta
Det där med feministiska frön är verkligen grejen.
/Zäta
Jämställda bokhyllor och feministiska frön
Feministiska diskussioner på efterfester är sällan en bra idé eftersom folk är antingen för fulla, trötta eller liggsugna för att diskutera något vettigt. Men igår hände något fantastiskt.
Jag stod i en främmande killes rum och sneglade förstrött på hans bokhylla medan jag väntade på någon. Den var full av Rickard, John, Adam, Angelos, Per, Nils och en och annan Sean. Jag såg totalt två kvinnliga författare i hela bokhyllan, och kollade jag inte ens på kurslitteraturen (medicin). Full och glad som jag var sa jag helt spontant till killen som bodde där att han verkade gilla manliga författare. Först försvarade han sig med att han faktiskt fått de flesta böckerna av andra människor, vilket jag bara ser som ytterligare ett bevis på att vi lever i ett snecvridet samhälle, men sedan hände det fantastiska: Han klev ur försvarsrollen, bort från "feminister-är-läskiga"-attityden och ifrågasatte sig själv och sin egen position. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att det bara är manliga författare i min bokhylla. Vad sjukt egentligen. Varför är det så? Varför har vi så ojämställda bokhyllor?
Jag, härdad som jag är av för många omöjliga feministdiskussioner med trångsynta människor, bestämda mig för att ligga lågt. Jag tänkte att jag kunde vara nöjd med att ha sått ett litet feminisiskt frö som folket verkade nappa på och gick ut till dansgolvet. En halvtimme senare kommer jag tillbaka och killen ropar förtjust till mig: Vi diskuterar fortfarande bokhyllor och kön!
Om det finns hopp för feminismen hemma hos fulla vita heterokillar som pluggar medicin*, klockan tre efter en utekväll, finns fan det hopp överallt.
/Zäta
*Inget ont om dessa personer, anledningen till att jag radar upp sakerna sådär är att det utmålar en magnifik normposition. Du kan typ inte vara mer priviligerad än som vit heterosexuell högutbildad man inom ett statusyrke. Och som vi vet brukar det vara svårare att förstå förtryck om du själv gynnas av det.
Jag stod i en främmande killes rum och sneglade förstrött på hans bokhylla medan jag väntade på någon. Den var full av Rickard, John, Adam, Angelos, Per, Nils och en och annan Sean. Jag såg totalt två kvinnliga författare i hela bokhyllan, och kollade jag inte ens på kurslitteraturen (medicin). Full och glad som jag var sa jag helt spontant till killen som bodde där att han verkade gilla manliga författare. Först försvarade han sig med att han faktiskt fått de flesta böckerna av andra människor, vilket jag bara ser som ytterligare ett bevis på att vi lever i ett snecvridet samhälle, men sedan hände det fantastiska: Han klev ur försvarsrollen, bort från "feminister-är-läskiga"-attityden och ifrågasatte sig själv och sin egen position. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att det bara är manliga författare i min bokhylla. Vad sjukt egentligen. Varför är det så? Varför har vi så ojämställda bokhyllor?
Jag, härdad som jag är av för många omöjliga feministdiskussioner med trångsynta människor, bestämda mig för att ligga lågt. Jag tänkte att jag kunde vara nöjd med att ha sått ett litet feminisiskt frö som folket verkade nappa på och gick ut till dansgolvet. En halvtimme senare kommer jag tillbaka och killen ropar förtjust till mig: Vi diskuterar fortfarande bokhyllor och kön!
Om det finns hopp för feminismen hemma hos fulla vita heterokillar som pluggar medicin*, klockan tre efter en utekväll, finns fan det hopp överallt.
/Zäta
*Inget ont om dessa personer, anledningen till att jag radar upp sakerna sådär är att det utmålar en magnifik normposition. Du kan typ inte vara mer priviligerad än som vit heterosexuell högutbildad man inom ett statusyrke. Och som vi vet brukar det vara svårare att förstå förtryck om du själv gynnas av det.
Strålande
Jag ska blogga om viktiga saker i eftermiddag, men just nu ska jag springa ut och njuta av det strålande vädret, även om det inte är lika strålande som i Kina. (Moa skickade son bakgrundsbild och jag tyckte att den var väldigt fin en solig dag som denna.)
Å, tänk när det blir plus tio här och vår och tid för fina kappor!
/Zäta
Å, tänk när det blir plus tio här och vår och tid för fina kappor!
/Zäta
En dansk flicka
Inspired by the true story of Danish painter Einar Wegener and his California-born wife, this tender portrait of a marriage asks: What do you do when someone you love wants to change? It starts with a question, a simple favor asked of a husband by his wife on an afternoon chilled by the Baltic wind while both are painting in their studio. Her portrait model has canceled, and would he mind slipping into a pair of women's shoes and stockings for a few moments so she can finish the painting on time. "Of course," he answers. "Anything at all." With that, one of the most passionate and unusual love stories of the twentieth century begins.
The Danish Girl
Nicole Kidman gör huvudrollen.
Åh jag vill se den här när den kommer! Danska Lili Elbe (född Einar Wegener) var den första kända transkvinnan som gjorde en könskorrigering. Året var 1930 och tyvärr dog hon i sviterna bara ett år senare. Filmen kommer säkert vara fruktansvärt sorglig, men också intressant och finstämd sådär som bara kärlek som omger verkligt stora utmaningar kan vara.
Det är verkligen en intressant utveckling förresten. Riksdagspartierna lovar bättring, RFSL har transläger för ungdomar, det släpps Hollywoodfilmer om det... transsexualism har i sanning blivit lite folkligt.
Lilis fru Gerda var en känd illustratör. Sjukt snyggt. Bilder.
/Zäta
The Danish Girl
Nicole Kidman gör huvudrollen. Åh jag vill se den här när den kommer! Danska Lili Elbe (född Einar Wegener) var den första kända transkvinnan som gjorde en könskorrigering. Året var 1930 och tyvärr dog hon i sviterna bara ett år senare. Filmen kommer säkert vara fruktansvärt sorglig, men också intressant och finstämd sådär som bara kärlek som omger verkligt stora utmaningar kan vara.
Det är verkligen en intressant utveckling förresten. Riksdagspartierna lovar bättring, RFSL har transläger för ungdomar, det släpps Hollywoodfilmer om det... transsexualism har i sanning blivit lite folkligt.
Lilis fru Gerda var en känd illustratör. Sjukt snyggt. Bilder./Zäta
UNGA BLOGGARE
Så stod det i stora bokstäver bakom programledaren Janne Josefsson, som presenterar äment och säger: "Kissie, du är ju här ikväll..."
Sedan handlar i stort sett hela debatten om Kissie och sjuka skönhetsideal. Och jag säger inte att det är en oviktig debatt. Den är otroligt viktig. Kissies framgång, om än med fokus på samhället som hejar på henne, är också otroligt viktig. Jag tyckte att det var intressant hur Kissie ifrågasatte varför hon måste vara en förebild bara för att hon är stor, och jag gillade hur en person lyfte fram medias roll i skapandet av kändisar.
Men kalla inte en debatt om Kissie för en debatt om UNGA BLOGGARE. Hon är varken representativ eller intressant ur alla aspekter. Och framförallt kommer det bara cementera den bild hos alla de medel-Gösta där ute som aldrig har bemödat sig med att gå in på en blogg, utan bara sett medias rubriker och debatter: Suck, tänker han. Tjejer kan då inte tänka på annat är sitt utseende. Och vad tillför bloggarna till samhället... ja, vad tillför tjejerna till samhället?
Just nu är det här de populäraste inläggen på bloglovin, något som i alla fall ger en fingervisning om vad unga bloggläsande tjejer gillar:
...uppenbarligen inte bara skönhetsoperationer och ytligheter. En del ytligheter, ja: Avkoppling, estetik, intressen. En del matlagning och annat stereotypt, men samtidigt knappast enbart dåligt eller provocerande. En del feminism och seriösa texter. Mitt eget inlägg "Den feministiska slampan" hade till exempel tidigare idag blivit gillad av 13 personer.
Det här är UNGA BLOGGARE för mig - inte heller det helt och hållet, eller på något ultimat sätt, men i alla fall betydligt närmare verkligheten än vad SVT vill få oss att tro.
/Zäta
Sedan handlar i stort sett hela debatten om Kissie och sjuka skönhetsideal. Och jag säger inte att det är en oviktig debatt. Den är otroligt viktig. Kissies framgång, om än med fokus på samhället som hejar på henne, är också otroligt viktig. Jag tyckte att det var intressant hur Kissie ifrågasatte varför hon måste vara en förebild bara för att hon är stor, och jag gillade hur en person lyfte fram medias roll i skapandet av kändisar.
Men kalla inte en debatt om Kissie för en debatt om UNGA BLOGGARE. Hon är varken representativ eller intressant ur alla aspekter. Och framförallt kommer det bara cementera den bild hos alla de medel-Gösta där ute som aldrig har bemödat sig med att gå in på en blogg, utan bara sett medias rubriker och debatter: Suck, tänker han. Tjejer kan då inte tänka på annat är sitt utseende. Och vad tillför bloggarna till samhället... ja, vad tillför tjejerna till samhället?
Just nu är det här de populäraste inläggen på bloglovin, något som i alla fall ger en fingervisning om vad unga bloggläsande tjejer gillar:
...uppenbarligen inte bara skönhetsoperationer och ytligheter. En del ytligheter, ja: Avkoppling, estetik, intressen. En del matlagning och annat stereotypt, men samtidigt knappast enbart dåligt eller provocerande. En del feminism och seriösa texter. Mitt eget inlägg "Den feministiska slampan" hade till exempel tidigare idag blivit gillad av 13 personer.
Det här är UNGA BLOGGARE för mig - inte heller det helt och hållet, eller på något ultimat sätt, men i alla fall betydligt närmare verkligheten än vad SVT vill få oss att tro.
/Zäta
Liten lektion i tolkningsföreträde
Tolkningsföreträde kom upp frekvent i kommentarerna på mitt debattinlägg på SVT:s hemsida, och de som utövade det verkade inte alls fatta vad det handlade om. Well, jag hittade just det ultimata exemplet bland kommentarerna på min egen blogg:
Niklas: "Kvinnors bloggande är meningslöst. Att ni inte kan acceptera det ändrar ingenting."
Varför är detta att ta sig tolkningsföreträde kanske någon undrar, det är ju bara en åsikt? Nej, det är inte bara en åsikt. (Eller, poängen är att det bara är en åsikt, men det kommer vi till senare.) Problemet är att det presenteras som ett allmängiltigt faktum:
"Gräs är grönt. Att du har solglasögon på dig ändrar ingenting."
För det första förändrar solglasögonen visst gräsets färg, just då, för just den som har dem på sig. Ska vi översätta det till verkliga strukturer så är det så att faktumet att vara kvinna förändrar verkligheten ibland. Ta exemplet att komma ut genom en dörr där det sitter två fulla killar i vägen när du
1. är en snubbe med jeans eller
2. är en brud med kort kjol
Killarna i dörren är fortfarande killar i en dörröppning, men hur situationen kan utveckla sig när du kliver över dem är fundamentalt olika eftersom den ena kroppen måste exponera sitt underliv och alla tankemönster som är kbnutna till detta, medan den andra kroppen är skyddad från detta. Eftersom den ena kroppen anses vara sexuellt tillgänglig mest hela tiden och den andra kroppen tillhör en individ som själv anses bestämma när han vill vara sexuell blir verkligheten annorlunda för dem båda. Gräset är fortfarande gräs, men nog förändras färgen ibland, beroende på vem du är.
Niklas påstående visar på tolkningsföreträde för att han tar sin egen åsikt (att tjejers bloggande är meningslöst) och gör den till något allmängiltigt genom att vare sig säga att det är hans egen åsikt, eller ge utrymme för alternativa tolkningar av verkligheten. Han stänger alla dörrar till det sistnämnda genom att tilltala ett "ni" som underförstått står i kontrast till det allmängiltiga, och skapar därmed en "vi-och-dom"-position som kan stå till grund för att ogilitigförklara "dom" (alltså de bloggande tjejerna och deras anhängare).
Det är allt för lätt att hänfalla till tolningsföreträde om du kommer från en normposition. Just nu är det normen att tycka att unga tjejers bloggande är värdelöst, att påstå motsatsen skulle inte funka lika bra:
"Kvinnors bloggande är värdefullt. Att ni inte kan acceptera det ändrar ingenting."
När du kommer från en underordnad position måste du alltid underbygga dina argument. Det är värdefullt för att det skapar vänskapsband. Det är värdefullt för att människor har roligt när de bloggar. Och så vidare. Normen verkar därmot stå för sig själv. Men här är ordet verkar själva poängen, för det stämmer ju inte när vi börjar granska saker. Jaså, är heterosexualitet bra för att folk kan skaffa barn om de är hetero? Men folk som är sterila då, är deras heteroförhållanden dåliga? Jaha, män har högre lön för att de jobbar mer och är mer karriärinriktade? Men kvinnor som jobbar lika mycket och samtidigt måste ta hand om ett hushåll då, har de möjlighet att vara lika "karriärinriktade"?
Ett av de främsta kännetecknen för tolkningsföreträde är alltså att påståendet inte verkar behehöva underbyggas. Men alla påståenden som inte är rena fakta, och till fakta hör aldrig saker med värdeomdömen som "meningslöst", behöver underbyggas för att de ska vara trovärdiga. Annars får du helt enkelt erkänna att det är din personliga åsikt. Personliga åsikter är inte alls värdelösa, de är bara mycket mer rättvisande eftersom de ger en nyanserad bild av verkligheten.
Tänk vad annorlunda, och mycket mer sanningsenligt det här hade låtit:
"Jag tycker att kvinnors bloggande är meningslöst. Att ni har andra argument och perspektiv förändrar inte min ståndpunkt."
Fast det är klart, det är mycket läskigare att stå för sina åsikter än att låtsas som om världssjälen själv har sanktionerat ens ståndpunkt.
/Zäta
PS. Haha, jag kan redan se Niklas respons framför mig: Gräs ÄR grönt! Herregud. Det här bara förstärker bilden av feminister ytterligare. Bara för att du inte gör annat än tycker och är subjektiv, precis som alla feminister!
Niklas: "Kvinnors bloggande är meningslöst. Att ni inte kan acceptera det ändrar ingenting."
Varför är detta att ta sig tolkningsföreträde kanske någon undrar, det är ju bara en åsikt? Nej, det är inte bara en åsikt. (Eller, poängen är att det bara är en åsikt, men det kommer vi till senare.) Problemet är att det presenteras som ett allmängiltigt faktum:
"Gräs är grönt. Att du har solglasögon på dig ändrar ingenting."
För det första förändrar solglasögonen visst gräsets färg, just då, för just den som har dem på sig. Ska vi översätta det till verkliga strukturer så är det så att faktumet att vara kvinna förändrar verkligheten ibland. Ta exemplet att komma ut genom en dörr där det sitter två fulla killar i vägen när du
1. är en snubbe med jeans eller
2. är en brud med kort kjol
Killarna i dörren är fortfarande killar i en dörröppning, men hur situationen kan utveckla sig när du kliver över dem är fundamentalt olika eftersom den ena kroppen måste exponera sitt underliv och alla tankemönster som är kbnutna till detta, medan den andra kroppen är skyddad från detta. Eftersom den ena kroppen anses vara sexuellt tillgänglig mest hela tiden och den andra kroppen tillhör en individ som själv anses bestämma när han vill vara sexuell blir verkligheten annorlunda för dem båda. Gräset är fortfarande gräs, men nog förändras färgen ibland, beroende på vem du är.
Niklas påstående visar på tolkningsföreträde för att han tar sin egen åsikt (att tjejers bloggande är meningslöst) och gör den till något allmängiltigt genom att vare sig säga att det är hans egen åsikt, eller ge utrymme för alternativa tolkningar av verkligheten. Han stänger alla dörrar till det sistnämnda genom att tilltala ett "ni" som underförstått står i kontrast till det allmängiltiga, och skapar därmed en "vi-och-dom"-position som kan stå till grund för att ogilitigförklara "dom" (alltså de bloggande tjejerna och deras anhängare).
Det är allt för lätt att hänfalla till tolningsföreträde om du kommer från en normposition. Just nu är det normen att tycka att unga tjejers bloggande är värdelöst, att påstå motsatsen skulle inte funka lika bra:
"Kvinnors bloggande är värdefullt. Att ni inte kan acceptera det ändrar ingenting."
När du kommer från en underordnad position måste du alltid underbygga dina argument. Det är värdefullt för att det skapar vänskapsband. Det är värdefullt för att människor har roligt när de bloggar. Och så vidare. Normen verkar därmot stå för sig själv. Men här är ordet verkar själva poängen, för det stämmer ju inte när vi börjar granska saker. Jaså, är heterosexualitet bra för att folk kan skaffa barn om de är hetero? Men folk som är sterila då, är deras heteroförhållanden dåliga? Jaha, män har högre lön för att de jobbar mer och är mer karriärinriktade? Men kvinnor som jobbar lika mycket och samtidigt måste ta hand om ett hushåll då, har de möjlighet att vara lika "karriärinriktade"?
Ett av de främsta kännetecknen för tolkningsföreträde är alltså att påståendet inte verkar behehöva underbyggas. Men alla påståenden som inte är rena fakta, och till fakta hör aldrig saker med värdeomdömen som "meningslöst", behöver underbyggas för att de ska vara trovärdiga. Annars får du helt enkelt erkänna att det är din personliga åsikt. Personliga åsikter är inte alls värdelösa, de är bara mycket mer rättvisande eftersom de ger en nyanserad bild av verkligheten.
Tänk vad annorlunda, och mycket mer sanningsenligt det här hade låtit:
"Jag tycker att kvinnors bloggande är meningslöst. Att ni har andra argument och perspektiv förändrar inte min ståndpunkt."
Fast det är klart, det är mycket läskigare att stå för sina åsikter än att låtsas som om världssjälen själv har sanktionerat ens ståndpunkt.
/Zäta
PS. Haha, jag kan redan se Niklas respons framför mig: Gräs ÄR grönt! Herregud. Det här bara förstärker bilden av feminister ytterligare. Bara för att du inte gör annat än tycker och är subjektiv, precis som alla feminister!
En obehaglig insyn i maktens korridorer
SVT ringde. (Och den här gången lyckades jag svara, haha.) De ville ha med mig i morgondagens Debatt... fast det visade sig att de inte alls ville ha med mig. De villa ha med någon som försvarade Kissie och de ideal hon står för.
Vi pratade nämligen ett tag och när de visade sig att jag ville försvara bloggandet som fenomen, lyfta fram den mångfald som finns och peka på hur bloggande tolkas negativt just för att det är tjejer som tar plats tvekade personen i luren. Det var mer en röst som ville försvara Kissie de sökte. Kissie är ju störst.
Ja, Kissie är störst, men hon är inte allt. Det är ju just det jag vill kritisera - att medias bild är så förbannat schablonartad och enkelriktad. Prata gärna om Kissie, men säg inte att ni pratar om unga tjejers bloggande när ni gör det.
Visst hade det varit kul att vara med i Debatt, men inte på de premisserna. Kissie skulle säkert säga att jag gör ett dumt val som vägrar att säga det media vill höra för att ge mig plats i rampljuset, men jag kan inte sälja mina ideal så lätt. Vad skulle de då vara värda?
Jag tycker bara att detta än en gång bevisar det jag försöker säga - media skapar ett klimat där bara vissa får synas och höras - och anklagar sedan tjejer som ser denna framgång för att vara ytliga.
Jag trodde nästan för ett ögonblick där att det fanns plats för fler perspektiv i den offentliga mediadebatten. Det var förstås naivt av mig.
/Zäta
Uppdatering.
SVT ringde igen. De hade bestämt sig för att dra ned bloggdebatten och diskutera Big Brother istället, plus att de hade hittat en tjej som gillade Kissie, så det fanns inte plats för mitt perspektiv ändå. Det som var roligt var dock att personen i luren as att de hade diskuterat igenom saken och insett att det kanske inte var så bra att bara diskutera vad en 19-årig tjej skriver på nätet utan att lyfta debatten till en högre nivå. Något litet nådde fram alltså fram, även om det inte nådde ända till TV-rutan. Mitt hopp om världen och SVT är lite återställt. Lite.
Sedan sa de också att de skulle spara mitt nummer för framtida bruk, och även om de säkert säger så till alla de har kontakt med kan jag inte låta bli att tänka tredje gången gillt.
/Zäta
Vi pratade nämligen ett tag och när de visade sig att jag ville försvara bloggandet som fenomen, lyfta fram den mångfald som finns och peka på hur bloggande tolkas negativt just för att det är tjejer som tar plats tvekade personen i luren. Det var mer en röst som ville försvara Kissie de sökte. Kissie är ju störst.
Ja, Kissie är störst, men hon är inte allt. Det är ju just det jag vill kritisera - att medias bild är så förbannat schablonartad och enkelriktad. Prata gärna om Kissie, men säg inte att ni pratar om unga tjejers bloggande när ni gör det.
Visst hade det varit kul att vara med i Debatt, men inte på de premisserna. Kissie skulle säkert säga att jag gör ett dumt val som vägrar att säga det media vill höra för att ge mig plats i rampljuset, men jag kan inte sälja mina ideal så lätt. Vad skulle de då vara värda?
Jag tycker bara att detta än en gång bevisar det jag försöker säga - media skapar ett klimat där bara vissa får synas och höras - och anklagar sedan tjejer som ser denna framgång för att vara ytliga.
Jag trodde nästan för ett ögonblick där att det fanns plats för fler perspektiv i den offentliga mediadebatten. Det var förstås naivt av mig.
/Zäta
Uppdatering.
SVT ringde igen. De hade bestämt sig för att dra ned bloggdebatten och diskutera Big Brother istället, plus att de hade hittat en tjej som gillade Kissie, så det fanns inte plats för mitt perspektiv ändå. Det som var roligt var dock att personen i luren as att de hade diskuterat igenom saken och insett att det kanske inte var så bra att bara diskutera vad en 19-årig tjej skriver på nätet utan att lyfta debatten till en högre nivå. Något litet nådde fram alltså fram, även om det inte nådde ända till TV-rutan. Mitt hopp om världen och SVT är lite återställt. Lite.
Sedan sa de också att de skulle spara mitt nummer för framtida bruk, och även om de säkert säger så till alla de har kontakt med kan jag inte låta bli att tänka tredje gången gillt.
/Zäta
Debattartikel på SVT Debatt
Igår såg jag ett inslag på nyheterna om unga tjejers bloggande, där Alex Schulman gjorde en del expertutlåtanden. Jag blev lagom förbannad på hans nedlåtande ton och bestämde mig för att skriva en debattartikel som svar. OCH DE PUBLICERADE DEN!!!
Det är en stor jäkla bild på mig och Schulman på förstasidan på SVT Debatt, helt galet.
Nu kommer det förstås att hatas något enormt i kommentarsfältet, som varje gång en feminist säger något i mediedebatten, men det kan jag ta. (Lite kul nästan när artikeln handlar om kvinnohat.) Jag får nog vara förberedd på en liten hatstorm på bloggen också eftersom de länkade hit, men när den lägger sig kommer det bara bli ännu tydligare varför vi måste diskutera dessa frågor.
BLOGGBRÅK Alex Schulman hävdade igår i Aktuellt att den svenska bloggosfären är ointressant och värdelös, eftersom den domineras av unga tjejer och han personligen är ointresserad av deras ”banala” intressen. Vem gav Schulman ensamrätt på att bestämma vad som är värdefullt, och vems intressen ska egentligen styra bloggosfären? Är det i själva verket ett outtalat förakt för unga tjejer och deras erfarenheter som ligger bakom det stora blogghatet? Det skriver bloggaren Sofia Zettermark.
Läs hela artikeln här.
/Zäta
Det är en stor jäkla bild på mig och Schulman på förstasidan på SVT Debatt, helt galet.
Nu kommer det förstås att hatas något enormt i kommentarsfältet, som varje gång en feminist säger något i mediedebatten, men det kan jag ta. (Lite kul nästan när artikeln handlar om kvinnohat.) Jag får nog vara förberedd på en liten hatstorm på bloggen också eftersom de länkade hit, men när den lägger sig kommer det bara bli ännu tydligare varför vi måste diskutera dessa frågor.
BLOGGBRÅK Alex Schulman hävdade igår i Aktuellt att den svenska bloggosfären är ointressant och värdelös, eftersom den domineras av unga tjejer och han personligen är ointresserad av deras ”banala” intressen. Vem gav Schulman ensamrätt på att bestämma vad som är värdefullt, och vems intressen ska egentligen styra bloggosfären? Är det i själva verket ett outtalat förakt för unga tjejer och deras erfarenheter som ligger bakom det stora blogghatet? Det skriver bloggaren Sofia Zettermark.
Läs hela artikeln här.
/Zäta
