Pepp! Biologi!

Jag älskar verkligen att läsa genusvetenskap, men en gång naturvetare alltid naturvetare. Varför måste läkarlinjen vara så skrattretande lång? Jag vill ju vara färdig gynekolog typ... nu! Jag får sådana fantastiska visioner av framtiden. En trygg mottagning med mosaik på toaletterna, färgglada kuddar i sofforna, gratis te (det finns ingen mer lungnande i jobbiga situationer) och fullt med gamla nummer av Bang på borden. En plats där osäkra och oroliga ungdomar kan bli lyssnade på utan att få girlingar om att p-piller nog inte är lämpligt för dig som beter dig så slampigt och slippa få frågor som på förhand antar könet och antalet på deras partners. Ett eget litet universum där jag och mina kollegor kan göra det vi tycker är rolig och samtidigt hjälpa några av alla de som behöver det.

Ja okej det är en rätt avlägsen dröm, men distanskursen i medicink genetik är litet steg på vägen i alla fall.

Kursinnehåll
* Introduktion;
-DNA replikation, transkription och translation
-DNA-skador och reparation
* Mitos, meios och kromosomrubbningar
* Genomstruktur och genetisk mappning
* Mitokondriell nedärvning/Human evolution
* Genetiska sjukdomar;
-Monogena sjukdomar
-Mendelsk nedärvning, populationsgenetik och polygena
sjukdomar
* Metoder att studera gener
* Molekylär diagnostik
* Carcinogenes
* -Det humana genomprojektet och det som kommer efter
* Nya terapeutiska tekniker
-Kloning, transgena djur, genterapi
* Tillämpning/Etik

Yay! Allt låter så roligt!

/Zäta

Ett vanligt argument mot feminism är: Men ni gör er själva en otjänst som pratar om kvinnor som förtryckta, det handlar bara om individer och vilka val de gör!

För ett ögonblick där funderade jag på om jag orkade med det här med en seriös blogg. Men just nu kunde jag inte vara mer sugen på att blogga. Tack alla fantastiska människor som har uppmuntrat mig de senaste dagarna!

"Today my boyfriend touched my face, and for the fisrt time i didn't flinch at how cold his hands were. He looked at me and said............"your pretending I'm Edward aren't you?" I blushed as we both knew it was true. I can offically say MLIT"http://publishme.se/707529/entries/article/66638975/

"Today I had twin boys and named one Edward and the other Jacob. MLIT"

"For Christmas I got a life sized Edward cut out. It is now facing my bed so that he can watch me sleep. :) MLIT"

"I saw New Moon for the 13th time on Friday. When I got home, I cried for 8 hours, stared out my window and didn't eat for a few days. Needless to say, I love Edward Cullen more than anything in the world."

MILT - My Life Is Twilight

Detta är stört på riktigt! Läs, förfäras och inse vilken otrolig påverkan denna bok har på unga tjejer. Och garva lite, för det är fantastiskt underhållande i sin stördhet. En inte alltför avlägsen dag ska jag skriva ett mycket mer seriöst inlägg om Twilight, men jag ska få låna tredje boken av en kompis lillasyster först, så att jag kan läsa det specifika parti som jag blev mörkrädd av att höra om själv, innan jag skriver om det.


"Was I the only one who ever wondered what it must have been like for Edward during Bella's 'time of the month'. Maybe I'm reading into this story a little too much... MLIT."

"I am a law student and spend so much time in the library that my skin has become pale white. I never sleep, or eat anything and I can read really really fast. MLIT"

Hjälp och hahaha. /Zäta

Jag läste en statusuppdatering på facebook om att kvinnohistoria var det mest ointressanta och ÖVERSKATTADE som fanns.

Jag tycker som ni vet att personer med vagina är intressanta. Även döda sådana. Jag tycker också att vår historia är otroligt underskattad, men alla har förstås rätt till sin åsikt. Låt oss dock undersöka varför så många personer känner så här.

Kvinnors frånvaro i historieböckrena, när den nu påpekas vilket den inte gjorde under i alla fall min gymnasietid,  motiveras ofta med att de faktiskt inte var med och skrev historien. De födde barn, de krigade inte. De lagade mat, de grundade inte fackföreningar. Sedan brukar ett par exempel på intressanta kvinnor lyftas fram som försvar. Kvinnorna som gjorde mans-grejer. Dog för galjotiner. Blev helgon.

Och jag ryser ända ned i magrötterna av denna ignoras. Denna totala omedvetenhet. Männen skulle inte kunna kriga om kvinnorna inte skötte markservicen åt dem. Männen  skulle inte kunna bilda mäktiga ättelinjer om inte kvinnorna födde och uppfostrade deras barn. Männens historia, det som brukar kallas för vår historia, skulle inte existera utan kvinnornas närvaro. Men ingen påpekar det.

Det finns flera dimensioner av detta problem.

1. Kvinnors frånvaro i historien uppmärksammas inte. Att männen är normen, utgör de riktiga människorna tas så för givet att de flesta inte reagerar på hur få kvinnor som finns i historien. De handlar ju om krig, inte om män. Det handlar ju om stor litteratur, inte om män. Det handlar ju om arbetarröelsen, inte om män. Jag kan säga det tusentals gånger och vissa kommer aldrig förstå, men några kommer det: Männen tar upp det neutrala utrymmet i historien, liksom i kulturen och världen i stort. Kvinnorna utgör avvikelsen, det subjektiva, de som har en egen historia. Vi ska minsann tycka att männens historia är viktig och riktig, men ingå, det får vi inte.

2. Kvinnors frånvaro i historien problematiseras inte. Ja okej, det står inte så mycket om kvinnor - men det var ju för att ni inte gjorde något intressant! Ni lagade bara mat och födde barn. Det är vad de flesta svarar på frågan varför? och missar därmed nästa, mycket intressanta lager. Jag tror att även den mest kritiska läsare skulle inse att historiska kvinnor också var, eller hade potential att vara, förnuftiga, roliga och geniala. Att kvinnors frånvaro i historien inte bygger på biologi. Den intressanta frågan blir därmed vilka strukturer som hindrade kvinnor från att ta plats, blir erkända som tänkande människor. Ett konkret exempel är ur en konstbok vi läste härom kursen, där kvinnliga konstnärer inte fick närvara vid teckningslektioner som innehöll nakenmodeller, vilket resulterade i att de var totalt uteslutna från den konst som under hundratals år räknades som Riktig och Stor konst. Ännu en dimension är förstås att detta berodde på hur kvinnors sexualitet uppfattades, som i sin tur härör från att kvinnorna mer eller mindre uttalat sågs(ses) som männens ägodelar. Dessutom borde den maktrelation som finns mellan kvinnor också kunna tas med - vilka kvinnor hade över huvud taget möjlighet att bli konstnärer (oavsett hur dåligt ansedda)? Hur kan allt detta vara ointressant? Hur kan dessa myriader av strukturer som byggt den värld vi idag lever i bara bortses ifrån?

3. Kvinnors närvaro i historien ogiltigförklaras. Det föds ungefär lika många män som kvinnor. Lite fler killar föds, men lite fler killar dör också tidigt, så lite drygt hälften av alla levande männikskor är kvinnor. Dessa kvinnor, och de som föregått oss, har i allra högsta grad medverkat i historien. De har levt i samhällen som nästan alltid används sig av ett språk där kvinnor nedvärderas och förknippas med allt negativt och avvikande, och därför i förlängningen inte haft samma möjligheter att skriva Deklarationer av Självständighet och Dö Tappert eller Förräda Sitt Land, men de har i allra högsta grad varit där. Vad som anses vara viktigt i historien har varierat, men de som bestämt vad som varit viktigt har varit män. Vita män. Vita rika män. Vita rika icke handikappade män. Vita rika icke handikappade segrande män. De utgör en ganska liten skara av alla personer som levt på här genom tiderna. Varför skulle deras historia vara mer intressant än någon annans? Vi måste se igenom att kvinnors historia är tråkig, och se varför den skapas som tråkig.

Jag inser att det idag finns ett behov att ha en separat kvinnohistoria, eftersom kvinnor inte ingår i den riktiga historien. Men i mitt tycke ska kvinnors historia inte vara en bisak, något annorlunda som berikar och bekräftar den riktiga, manliga historien genom sin tråkiga annorlundahet. Det ska inte handa om hur eller varför vi talar om kvinnors historia. Det ska handla om att utvidga själva begreppet, idén om historia till att innefatta kvinnor och kvinnors erfarenheter, och inte bara den tysta manliga norm som idag får representera en hel mänsklighet.

/Zäta

Jag är arg. Jag är arg för att jag aldrig hade några storasyskon. Jag är arg för att jordskorpan är så opålitlig runt Haiti. Jag är arg för att folk lägger sig i mitt val av underkläder. Jag är arg för att det är massor av månader kvar till sommaren.  Jag är arg för att jag inte kunde bli arg mina tolv första levnadsår.



Jag är arg för att killar slutar vara vänner med mina vänner när de får pojkvänner. Jag är arg för att mina fötter är kalla jämt. Jag är arg för att läkarutbildningen är så förbannat lång. Jag är arg för att min gymnasieskola sket i ojämställdheten jag bevisade i mitt projekarbete. Jag är arg för att min röst inte bär över bullrande mansröster. Jag är arg för att jag lyssnar på hårdrock.



Men tro mig, det har inget att göra med att jag är feminist. Jag är bara glad för att jag är feminist.

/Zäta

Vår värld kallas ofta så. Ytlig. Det är ju bara unga tjejer som skriver om sina inköp på H&M och vem de fikade med igår:

Den svenska bloggarenan består av en liten grupp tjejer som skriver om mode och annat, som är ointressant för den absoluta majoriteten av svenska folket

- Alex Schulman

Alla skribenter och tyckare och mediepersonligheter som konstant nedvärderar bloggosfären har helt missat vad den innebär. De verkar inte förstå vilken otroligt kreativitet, stolthet och skrivarglädje som ligger bakom våra bloggar. De har också missat spridningen på "de unga tjejernas ytliga bloggar." För som Skavlan så fint uttryckte det i veckan: Carl Bildts blogg (en övertydlig manlig maktsymbol) är ju en bra blogg.

Det finns otroligt kreativa fotobloggar där tjejer som annars inte skulle ha någon publik att tala om, eftersom de inte har möjlighet att ställa ut någonstans, kan visa upp sina egna bilder för en mängd läsare. Det finns vackra och sorgsna diktbloggar där tjejer får möjlighet att publicera ord som bara måste få komma ut. Det finns politiska bloggar så som min egen där unga tjejer skriver långa debatterande texter om saker som engagerar dem. Det finns charmiga nördbloggar som skrivs av tjejer med udda intressen. Det finns häftiga modebloggar där välklädda kvinnor stolt visar upp sina senaste inköp och tipsar sina läsare om kommande kollektioner. Och det finns förstås vardagsbloggar där unga tjejer berättar om sina liv i text och blid, ofta uppblandat med en och annan betraktelse över livets orättvisor, och alltså ger ett högst personligt samtidsportätt, som kanske inte intresserar en stor målgrupp, men som är mycket viktigt för författarinnan av bloggen.

Hur kan detta spektrum av kreativitet och skaparglädje anses vara ytligt och trist? Jag vet förstås svaret, och ni som följer min blogg kan kanske gissa er till det, men visst är det nedslående nu när vi vänder på perspektivet. Det är nästan löjligt tydligt vilka som ingår Schulmans "majoritet" - de normgivande medelklass- och medelålders männen. För tar vi in unga personer, och framförallt kvinnor, tror jag att en majoritet läser eller skriver bloggar av olika slag. Men det som gör mig allra mest ledsen är att så många av dessa fantastiska tjejer införlivar denna skamstrategi i sitt eget bloggande. "Jag vet ju att min blogg är ytlig, men..." "Jaaa, det är väl inte intressant för någon annan att höra, men..." Jag förstår hur de resonerar. Hellre nedvärdera sig själv än låta någon annan göra det. Men det är synd. Vi är ju så bra!

Kvinnliga intressen har alltid ansetts vara ytliga och ointressanta. Handarbete ställs inte ut på Louvren. Manliga sporter får med tid och pengar än kvinnliga. Kläder och mode är ytligt, medan teknikprylar är häftigt. Jag kan fortsätta i alla evighet, men jag tror att ni fattat poängen. Som alltid kan de enskilda fallen bortförklaras med "jamen teknik kan man ju använda" (som att det inte går att använda kläder?) men i längden bildas en struktur där det kvinnligt kodade blir mindre statusfyllt bara just för att det förknippas med kvinnor. Vi kan ta bloggosfären som exempel. Det finns en typ av bloggar som anses lite bättre än de andra. De politiska bloggarna. Varför? De tongivande storbloggarna i denna sfär är inte unga tjejer, utan medelålders män.

Det skulle kunna vara en strategi för mig att uppvärdera min blogg i andras ögon, att uttnyttja denna koppling till en manlig sfär. "Jo, men den är politisk och viktigt, inte en sån som handlar om frukostmackor och dagens outfit" Men det är inte en väg jag tänker välja. Självklart tycker jag att feminism och analyser är mer intressant än dagens outfit, varför jag skriver om det, men det beror på mina personliga intressen. Jag tycker inte att modebloggar är sämre än min blogg. Och bara för att jag blir så förbannad å deras sida måste jag säga att det är en hejdundrandes dubbelbestraffning som pågår kring modebloggar i synnerhet och tjejers utseende i allmänhet. "Ååå, vad snygg du är! Vilka fina byxor! ... Hur orkar du spendera så mycket tid framför spegeln? Meh, det är väl kul att vara fin, men intressera dig för något viktigt istället!" Vi får cred för att vara snygga, men vi får inte ägna oss åt att bli snygga för då är vi ytliga. Fy sjutton.

Modebloggare och vardagsbloggare är medvetna om att det är värre att barn svälter än att de missar rean eller bussen. De tittar till och med på nyheterna ibland. De väljer bara att skriva om andra saker än världsfreden. Det är inte värre än att de unga killarna väljer att spela hockey istället för att demonstrera.

Visst önskar jag ibland att folk kunde läsa min och andras bloggar med seriösa budskap i högre utsträckning än vad de läste om kändisar och såg på snygga bilder, men det är inte unga bloggande tjejers fel att vi lever i en utseendefixerad värld, även om vissa bloggar såklart hjälper till att upprätthålla denna struktur.

Nej, jag tänker inte avsäga mig bindningen till alla dessa miljontals bloggar om unga tjejers liv. Jag tänker förstärka den. Vi är alla olika och inte alla vill kännas vid det, men vi lever i ett patriarkat som med alla tänkbara medel kommer försöka trycka ned våra intressen och minimera vårt inflytande. Så eftersom ingen annan någonsin kommer göra det åt oss: Låt oss uppvärdera oss själva! Vi är inte ytliga - vi är kreativa, roliga, intressanta och fantastiska. Och jag är enbart stolt över att tillhöra den kvinnliga gemenskap som bloggosfären innebär.

/Zäta

Jag får känslan av att det är osäkra personer som inte riktigt fattat vad sex är som myntade detta uttryck och sprider det vidare.

Jag kan gå med på att vissa basala anatomikunskaper och ett visst mått av lyhördhet är nödvändigt för att sex ska bli bra, men det är knappast vad som menas med "bra i sängen." Om vi utesluter "sex med sig själv", som jag brukar kalla onani, så krävs det minst två personer för att ha sex. Kvaliten på sexet kommer då att spegla båda dessa personer, och kanske främst, samspelet mellan dem. Det finns inget universiellt mått på vad som är "bra i sängen." Alla är olika. Alla vill ha olika saker. Att någon är bra i sängen tillsammans med en person innebär inte att den är det med nästa.

Varför tar jag ens upp detta? Jo, för att det för med sig så mycket trist. Folk blir osäkra för att de har fått höra att de är "dåliga i sängen", till exempel. Jag vill bara ropa till de som uttrycker sig så: Med dig, jah. Och för att det behövs, för att det finns någon slags tro på att det finns en kod att knäcka som gör en bra i sängen.

Det finns förstås saker som många människor uppskattar, och någon som behärskar dessa tekniker skulle kanske kunna sägas vara "bra i sängen." Men det är nu vi kommer till verkligheten. Alla som någonsin haft sex och gillat det vet att det handlar om mycket mer än teknik. Det är tillfälle, nykterhetsgrad, förälskelse, stämning, kyssar, ögonkontakt, temperatur, underlag, känslan av den andras hud och händer på ens kropp och förstås kåthet. Och de allra flesta är också överens om att sex är som bäst med en fast partner/någon de har sex med ofta. Tänk att alla kärlekspar och kk:s där ute är så fantastiskt bra i sängen med just varandra! Vilken slump!

Självklart finns det bättre och sämre sex. Jag har heller inget emot att folk diskuterar sex, det är ju fantastiskt intressant tycker i alla fall jag! Det jag vill säga är att våra sexliv är en alldeles för subjektiv och komplicerad upplevelse för att det ska kunna sammanfattas i de generella och ofta nedvärderande termerna "bra eller dålig i sängen."

Jag önskar att folk kunde tagga ned lite och sluta oroa sig för att de ska vara dåliga i sängen. Bara för att du har haft dåligt sex med någon eller några är du inte ett hopplöst fall. Lika lite som att du är Gud Gåva Till Mänskligheten bara för att du har haft bra sex med några personer. Jag ska inte säga att det inte finns undantag, men jag skulle tro att alla personer kan hitta någon de är bra i sängen tillsammans med. Sex är så överdrivet mytomspunnet. Det handlar främst om att lära sig varandras kroppar, att våga tala om och fråga efter vad som är skönt. Det finns ingen kod att knäcka, inget som funkar på alla. Såklart. Jag önskar bara att sex kunde få vara vad det är, och inte hypas på alla möjliga och omöjliga sätt hela tiden. Porren gör förstås sitt till, men det förtjänar (kräver är kanske ett bättre ord) ett eget inlägg längre fram. 

Så nästa gång någon frågar: Var han bra i sängen då? kan du ju svara: Vi var jäkligt bra tillsammans!

/Zäta

Du skriver och tänker väldigt klokt!
Har du tips på bra sidor/länkar/texter om feminism som du gillar? Basfakta/intressanta frågeställningar mm. Du har säkert redan listat detta någonstanns, men jag kan ej finna detta.

Kära läsare som inte suckar i tid och otid, självklart ska ni få en liten feminism-lista av mig! Det finns tusentals bra bloggar och böcker kring feminisim där ute, så detta blir min högst personliga lista, inte något balanserat urval.

Jag har också funderat på att skriva en inlägg om hur jag applicerar feminismen i min vardag, hur jag hanterar ifrågasättanden och varför jag har rosetter i håret. Skulle det uppskattas? Det är svårt att veta vad som passar, för jag har ingen aning om vilken nivå många av mina läsare ligger på, eftersom det bara är en bråkdel av alla besökare som kommenterar eller pratar med mig där ute I Riktiga Livet. Jag varken vill eller kan anpassa mig efter alla läsare jämt, vissa inlägg får helt enkelt vara för simpla eller dödsteoretiska för vissa ibland, men det är alltid trevligt att höra vad som uppskattas.

Min tips-lista:

Böcker:

Feminism av Lena Gemzöe
En grundläggande och bra bok som vi använde oss av på den första delkursen på genusvetenskapen. Tar upp olika slags feminismer, historik kring kvinnorörelsen och teorier kring könskonstruktioner på en lättfattlig nivå. En bra startbok om du inte intresserat dig förut!

En riktig kvinna av Sara Arrhenius
Jag önskar verkligen att detta vore obligatorisk kurslitteratur på gymnasiet, åtminstone för naturvetare. Arrhenius resonerar kring biologismen, det vill säga den lära som säger sig förklara ojämställdeheten och kvinnors underordning med hjälp av den oemotsägliga biologin. Som biologinörd och feminism älskade jag den här lilla boken - det är nämligen inte så att biologin inte räknas, men vad vi forskar på, vilka resultat som publiceras och hur detta mottas av massmedia vrider ändå vår bild av "verkligheten." Läs om du vill kunna se igenom rön som: "Nu är det bevisat - pojkar är bättre på matte!" Dessutom kostar den bara 40 spänn som pocket.

Genus - det stabilas föränderliga former av Yvonne Hirdman
En väldigt teoretisk, men ytterligt intressant bok om hur kön skapas och skillanden (i värde) mellan de två könen upprätthålls. På en högre akademisk nivå än de tidigare två, men inte omöjlig att förstå alls.


Vi har förstås klassiker som Det andra könet av Simone de Beauvoir och Judith Butlers verk, men jag skulle rekomendera att du börjar med sekundärlitteratur innan du ger dig på avhandlingar och tegelstenar. Vi vill ju ha glada och upplysta feminister, inte några som uppgivet suckar över hur korkade de är!


Bloggar:

Vi som aldrig sa sexist
En välskriven blogg på queerfeministiskt tema. Kan vara lite svår om du inte alls är insatt i feminism och HBTQ-frågor, men å andra sidan lär du dig snabbt här!

Ett skålpund kött
Ett gäng tjejer som skriver om sina nördiga intressen och följer den pågående femnistiska debatten med långa bra inlägg. Rätt lik min blogg till sitt upplägg.

Sara Hansson
Serietecknare med feministisk utgångspunkt. Fångar feministiska dilemman och roliga vardagsbetraktelser i ett par humoristiska rutor. Bra antidot mot korkade anti-feminister!

Hanna Fridén
Jag läser den inte så ofta, men det är en väldigt stor blogg som främst handlar om Hannas liv och hennes brottningsmatcher med patriarkatet. Hon skriver fyndigt och tar hål på alla snygga-perfekta-frächa-tjejer-myter.


Länkar:

Feministiskt initiativ
Sveriges enda parti som har feminism som sin huvudfråga.

Bang
Feministisk tidskrift som jag fick en väldigt uppskattad prenumeration på i julklapp.

Queertopiafestivalen
Qeerfeministisk normbrytande festival som går av stapeln i sommar. Jag och alla mina galna/trevliga/bästa kursare kommer att vara där!

Hallongrottan
Världens mysigaste feministiska bokaffär. Varför bor jag inte i Stockholm?

Copacabana
Åker du till Hallongrottan ska du fika här om du vill bli en lite lyckligare feminist/quueris.


Det var nog vad jag kunde hosta fram såhär till frukost. Hoppas att det kan vara någon till nytta!

/Zäta

Och det finns verkligen ingen anledning till det som inte har att göra med vana och lathet. Det finns faktiskt inte några bra anledningar alls till att äta kött. Det skulle möjligen var om någon var allergisk mot en massa annat eller hade någon allvarlig bristsjukdom som gjorde att kött var speciellt bra för dem, men jag faller inte i någon av kategorierna.

Jag åt kött som liten. Jag tyckte att det verkade vara besvärligt att vara vegetarian som tonåring. Hemmifrån har det dessutom alltid låtit ungefär såhär: "Nej, du är redan så pytteliten, du behöver all näring du kan få i dig! Slutar du äta kött så slutar jag laga mat åt dig!" Och laga mat är ungefär det tråkigaste jag vet, så det var effektiv utpressning. Men som sagt, det handlar endast om lathet. Självklart skulle jag inte gå ned i vikt om jag tänkte på vad, hur och när jag åt, oavsett köttinblandning.

Jag äter rätt lite kött. Åt inte nötkött i ett halvår. Väljer gärna bort allt kött och umgås dessutom mycket med vegetarianer (och tillhör inte kategorin som tar med sig en stek till den vegetariska middagen för att hen "behöver riktig mat"). Bortsett från det har jag ändå inga giltiga skäl till att fortsätta äta kött. Det är enklare och Det är gott håller liksom inte. Miljöförstöring, vidrig djurhanering, kostnad och allmän etik väger odiskutablet tyngre.

Men faktum kvarstår att jag måste tänka på vad jag äter för att inte gå ned i vikt, och eftersom jag varit köttätare hela mitt liv vet jag inte hur min kropp fungerar som vegetarian. Som sagt, jag är övertygad om att det skulle gå bra, men jag vill inte göra något överilat och kämpa med vikten i flera månader efteråt. Så jag önskar mig vegetariska kokböcker och funderar över nya maträtter och, utan att referera till dåliga fantasyberättelser, bidar min tid...

Med allt det sagt. Fasiken vad jag kommer att sakna vissa maträtter.

Pasta carbonara
Lammkorv med hemmagjort potatismos
Mcdonalds QP (nej jag är inte stolt över detta, men den är en av mina tyngre laster)
Pizza Milanese från den lokala pizzerian
Ost- och skinktoast
Köttbullar med lingonsylt och brunsås

Ibland kan det kännas rätt ensamt på den här sidan rättvisan, men det är såklart en villfarelse. Det finns otaliga människor där ute som kämpar i motvind för att uppmärkssamma andra på orättvisor och försöka göra något åt dem. Det handlar också om vilka vi väljer att lyssna på. Just idag tänkte jag att ni skulle få lyssna på vad mina smått fantastiska kursare sagt de senaste dagarna:



/Zäta


PS. Jag insåg att jag redan skrivit ett inlägg om nedsättande kommentarer och fördomar kring feminister. För nya bloggläsare finns det här.

Jag tittar på Skavlan, där Carolina Gynning ikväll blir intervjuad. Jag har ett ganska ambivalent förhållande till Gynning, vars överdrivna kvinnlighet, verbala förmåga och vägran att be om ursäkt för sig själv gör henne till en  (möjligen ofrivillig) feministisk förebild i mina ögon.

Gynning: "Jo, men mitt mål nu är att bli lite mindre privat i media. Slippa löpsedlarna. (Skavlan nickar förstående.) Jag vill koncentrera mig på min konst, skaffa familj och så. Sluta blogga..."

Skavlan: Jamen blogga är det väl inget fel på? Carl Bildt, Sveriges utrikesminister har ju en blogg? (tittar på den andra mannen i studion för stöd. Han nickar.)

Blogga kan vara ett fint medium, se, det finns ju mäktiga män som sysslar med det! Gudrun Schyman har också en blogg. Det är så läskigt uppenbart hur Skavlan motiverar vad som är bra och dåligt utifrån könade värderingssystem.

Men Gynning har svar på tal. Fasiken vad jag gillar henne.

Gynning: Ja, det kanske är bra för honom. Han kanske gillar att blogga. Jag vill göra annat nu.


Och ifall det fortfarande finns någon där ute som tvivlar på vilken självgod sexist Skavlan är, ska jag citera ännu en episod ur samma program:

De pratar om brats och vad det är.Finns det kvinnliga brats? frågar Skavlan. Jens Laupedius, som också är gäst ikväll svarar att det finns det inte. De kallas i så fall golddiggers eller hang-arounds (kan det vara tydligare vem som är aktiva subjekt och vilka som är passiva objekt?) Och att det som utmärker dessa kvinnor är att de hänger runt borden där de riktiga bratsen ställt upp alla drinkar de köpt in.

Skavlan: Och du är en sån kvinna, Carolina?

Publiken viker sig av skratt.

Så förbannat omotiverat. Hon pratar seriöst om sina framtidsplaner, hon ser inte ens sur ut när Laupedius säger exakt samma sak som hon gjorde i meningen innan och får en skrattsalva till svar (det handlade om bratsens dragning till färgen rosa), hon bjuder på sig själv i anekdoter och finner sig i att bli avbryten gång på gång av de tre männen i studion. Och vad får hon för det? Hon blir kallad "en sån kvinna." Inte nog med att hon är kvinna, hon är en dålig kvinna. Låt oss skämta lite mer på hennes bekostnad.

Skavlan är nog inte medveten om hur han beter sig. Det är ju Sveriges största talkshow, så publiken kan inte heller uppfatta hur han behandlar sina kvinnliga gäster. Och att detta är hur underhållning görs i vår kultur och att vi är så vana vid dessa sneda maktförhållanden att de inte syns, eller upplevs som rättvisa, är förstås varken Skavlans eller hans publiks fel.

Men en sak är säker. Skavlan bidar då inte till att skapa en mer jämställd värld.

/Zäta

Det slog mig just. Jag har lämnat in min sista tenta på A-kursen! Jag har avslutat min första termin på univeritetet! Jag är bra.

Nu jäklar ska det firas!

/Zäta

Jag lovar att rapportera om hur gerillagruppen artar sig.

/Zäta

Idag ska jag avsluta min fruktade hemtenta på 13 sidor. Det kommer att bli tråkigt, ensamt och segdraget. Men tänk, tänk om min dag fick se ut såhär istället...

Du plingar på och jag öppnar, fortfarande nyvaket rosig om kinderna och tilltrasslad i håret. Jag frågar försiktigt om du inte vill krypa ned i den varma sängen en liten stund till med mig, för jag måste fånga några drömpuffar till. Efter sjutton minuter och lika många pussar springer vi till köket och får ett infall som resulterar i världens godaste scones med ost och marmelad. Vi pratar om rimfrost och bloggar och dricker minst tre koppar te eftersom det blir så gott när du brygger te. Tillslut får en sista kopp följa med tillbaka till mitt rum. Där sätter jag mig ned vid skrivbordet och knappar ihärdigt på datorn, för orden bara flyter fram när du är i närheten, och du sitter i min säng med din svalnande kopp te och läser, sådär långsamt och eftertänksamt som bara du gör, i Berättelsen om Pi. Emellanåt tassar jag fram och kysser dig på kinden. Du drar ned mig i knät och vi tumlar runt i sängen, för en stund alldeles ovetandes om tentafrågor och flyttkartonger.

Vi promenerar hand i hand till ICA och köper alla de godaste pajingredienserna för mammas pengar. Du knådar och hackar och jag skriver och nynnar. Det blir världens godaste paj. Efter maten sätter du dig bredvid mig och kommer med några förslag på vad jag borde ta upp i tentan. Jag knappar på datorn en stund till och kan förstås inte låta bli att blogga också. Du bläddrar intresserat i mina böcker och skrattar snällt åt mina högljudda suckar. Tillsist blir jag färdig och vi firar med att äta upp allt tentagodis på rekordtid.

Klockan är bara åtta och vi har nästan osannolikt många timmar kvar av den här kalla Januaridagen bara för oss och sådant vi vill göra. Så vi knölar ihop oss i soffan och luktar försiktigt på varandras hår. Vi läser högt ur manifest och böcker som påverkat oss. Vi skrattar åt pruttar på magen och galna anti-feminister. Vi planerar en sommar som ännu är för avlägsen för att störas av verkliga krav. Vi pussas minst sjutton pussar till och somnar tillsist alldeles intrasslade i varandras lemmar och tankar.



Det vore något det.

/Zäta

Två kommentarer från igår när efterlyste jag bra, icke kvinnoförnedrande musik:

"haha vad rolig du är! snart kommer du inte kunna lyssna på någon musik över huvud taget ;)"

Är det inte fruktansvärt tragiskt att så mycket musik domineras av kvinnoförnedring att min ambition att välja bort all sådan musik bara blir komisk?

 

"Suck...
Skämtar du eller?
Jag kan välja vilken låt som helst åt dig och du skulle tycka att den var kvinnoförnedrande..."

Som sagt, det är tragiskt att det finns så mycket misogyn musik. Jag får gratulera till den insikten. Men det är om möjligt ännu mer tragiskt att folk anser att det är mig det är fel på som upprörs över detta. Sitt lungt, håll tyst och se inte orättvisorna, för då är du bara jobbig, det inser du väl?

Ja, herregud vad jag är jobbig. Jag är en riktig pain in the ass som tycker att det är fel att ett kön konsekvent nedvärderas inom musiken och har så få starka förebilder. Jag är en riktig skitunge som inte kan hålla käften när jag ser orättvisor här i världen. Jag erkänner.

Och vet ni vad, alla ni som tycker att det är mig det är fel på och inte världen som struktureras kring det ena könets underordning? Jag tänker fortsätta att vara en jobbig skitunge som gör ont i era arslen enda tills det har skett en rejäl förändring inte bara i er inställning till kvinnor, utan i hela samhällets inställning till kvinnor.

Jag lovar.

/Zäta

Nu finns det självklart en massa bra musik som inte innehåller objektifiering av kvinnor. Och jag fick många bra tips både här och på facebook igår, som jag såklart vill dela med mig av, även om jag lyssnat en del på några av artisterna tidigare. Här är artisterna som nämndes:

Le tigre
X Ray Spex
Tori Amos
The Knife
Anthony and the Johnsons
Miss universum
Fever ray 
Peaches
Sopor Aeternus And The Ensemble of Shadows
Ane Brun
Karin Park
Lilly Allen
Bikini kill

Och några specifika låtar:

The knife: One hit (feministanthem no. 1!!!), Girl's night out, handyman, Neverland, Pass this on.
Peaches: Hela hennes senaste skiva "I feel cream" är en störd partyhit! Man kan omöjligt sitta still. Albumet "Impeach my bush" är grymt bra och låten "Fuck the pain away" är ju en klassiker... Och "Slippery dicks". Typ allt hon gjort är hysteriskt bra....
Lilly Allen: 'Not Fair'

Dessutom länkade en kursare spellistan vi jobbat på där kvinnliga artister sjunger om sex. Tips på och åsiketer kring fler artister och låtar är förstås fortfarande mycket välkomna!

Yay!

/Zäta


*Detta är ett statement som syftar tillbaka på det gamla gubb-uttrycket att Riktig Musik minsann skrevs av vita män på 60- och 70-talen, även om det är fint att tjejer också försöker nuförtiden.

Jag kollade igenom min låtlista på Spotify vid namn PEPP. Under ett halvår nu har jag samlat på mig lite låter som inte nödvändigtvis är det bästa jag hört eller artister jag i vanliga fall lyssnar på, men som helt enkelt gör mig väldigt pepp. Jag lyssnade på 500 miles med the Proclamers och tänkte på hur härligt det är med positiva kärlekssånger som inte handlar om besvarad kärlek. Jag tänkte att den liknade Man of Devotion med Fool's Garden, som också går ut på att han minsann ska få henne i slutändan, för han är en bestämd man! Och så tänkte jag en sväng till.

Vad trist att båda dessa låtar sjungs av män, tänkte jag, det skulle vara kul att ha en liknande låt sjungen av en kvinna att identifiera sig med. Och där slutade mina funderingar vara vaga musikspekulationer. Jag fick en insikt. Vad fasiken är det jag sitter och lyssnar på?! Män som jagar kvinnor. Stereotypa könsroller och kvinnlig passitivitet. Det är ingen slump att jag inte har några liknande låtar sjungna av kvinnor.

Jag skrollade ned lite och hittade fler trallvänliga låtar. Fler trallvänliga låtar som utmålade kvinnor som passiva sexobjekt. Jag blev lite äcklad. Och chockad. Hur kan jag ha gillat de här låtarna i flera år?

Jag gjorde en minispel-lista med de värsta låtarna. Kolla gärna upp hela texten.

I'm gonna be (500 miles) - the Proclamers

When I'm working, yes I know I'm gonna be
I'm gonna be the man who's working hard for you
And when the money, comes in for the work I do
I'll pass almost every penny on to you
When I come home (when I come home), oh I know I'm gonna be
I'm gonna be the man who comes back home to you

Det klassika "mannen arbetar och kvinnan hör hemma i hemmet", klassiskt förklätt till romantisk kärlek.


Man of Devotion - Fool's Garden

I want to make you understand
Dadabndabnduah
Oh, oh yeah
Dadabndabnduah
That I will get you in the end – Yes I will
...
I´ve told you once before you´ll give in
Yes I´m a man of devotion


Han är en beslutsam man. Utan musik blitr texten nästan hotfull.
 Jag ska få dig att förstå att jag kommer att få dig i slutändan. 
Du har inget att säga till om.

Big Girl (You are beautiful) - MIKA

Cause a real woman needs a real man here's why 
You take your girl and multiply her by four 
Now a whole lotta woman needs a whole lot more 


Här kan det visserligen argumenteras att det är bra att en icke 
ideal kroppstyp hyllas. Men En Riktig Man och En Riktig Kvinna 
- vad är det?


You're so damn hot - OK Go

You're a Bad-hearted boy trap baby doll, but you're 
You're so damn hot 
Yeah, you're so damn hot 
Well you're so damn hot 
Yeah you're so damn hot 
Oh 

So now you're headed to your car 
You say it's dinner with your sister, sweetie 
But, darlin, look at how you're dressed 
Your best, suggests, another kind of guest 


Ännu en klassik kvinnoroll. Förförerskan. Hennes sexualitet är i 
sanning hotande och måste avdramatiseras genom att det nog 
ändå är på hans villkor, eftersom hon ju är så himla het.

You Sexy Thing - Hot Chocolate

Behöver jag kommentera? Du sexiga sak.

Fasiken alltså. Idag påbörjas projekt samla-glada-låtar-utan-misogyna-
budskap-och-gärna-med-kvinnliga-sångare. 
Har du några förslag får du gärna dela med dig!

/Zäta

Jag fick ett infall igår. Jag ska skriva min B-uppsats om kroppslig litenhet och genus! Om hur kvinnor skapas som små i kultuern (har ni sett ett Harlequin-omslag någon gång? Hon är alltid hälften så lång som han är!), hur de skapar sig själva som små genom hållning och poser (framdragna axlar och vägande på ena höften) och vad denna litenhet har för konnotationer och innebär i genusrelaterade symboler. Dessutom skulle det vara roligt att undersöka vad det innebär att leva i en liten kropp - hur bemötande och associationer förändras.

"Oooo, vad små händer du har!"

"Hej." (Lyfter upp mig och bär ut mig på dansgolvet.)

"Titta, din sko får plats i min sko!"

"Små tjejer som du är liksom söta, medan långa tjejer är mer snygga."


Och så min favorit, som jag har hört otaliga varianter på genom åren:

"Hur kan så stora och smarta tankar rymmas i den lilla kroppen?"


Det skulle vara fantastiskt roligt att få undersöka detta litenhets-fenomen närmare. Lååångt fram i vår, that is.

/Zäta

Idag kände jag mig rätt misslyckad. Dels för att jag borde ha börjat med min hemtenta tidigare (det ordnar sig förstås, och jag har redan mitt betyg på det torra, men det är så onödigt att ha stress-ont-i-magen i en vecka),  dels för att jag såg vad blogg.se hade sålt reklamplats tilll på min blogg.




Sluta. Det är ju precis de här idealen jag försöker problematisera och kritisera, och så kidnappar blogg.se mitt utrymme och sätter in en döds-sexistisk reklam där.

Folk får gärna raka benen för mig. Jag lägger mig inte i. (Jag kanske skriver ett debaterande inlägg om det i sommar, antagligen till det fria valets försvar, men det är en annan femma.) Men nakna, komersialiserade och sexualiserade kvinnokroppar mitt på min fina och seriösa feministiska blogg?

Den automatiska servern som letar efter lämpliga reklamanonser måste dessutom ha "trott" (den har förstås inga åsikter) att mina referenser till kön, kroppsbehåring och kvinnor hade helt andra konnotationer. Som att mina smarta läsare skulle tilltalas av sånt här! Usch, vad upprörd jag blir.

Nåja, det är i alla fall bättre än den gången blogg.se sålde reklamplats till Thailandsbrudar och Bibellinjen, samtidigt, på min gamla blogg...

/Zäta

Jag och O diskuterade separatism i morse, apropå den skönlitterära boken vi just läst på kursen: Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Om ni orkar med våldtäkter, avföring och maktlöshet i stora doser är det en väldigt intressant och viktig bok om den intelligenta, prostituerade, feministiska och galna sextiotalsikonen Valerie Solanas.

Separatism går i sin mest extrema form ut på att män och kvinnor bör leva helt åtskilda. Eftersom männen i ett blandat samhälle oundvikligen utsätter kvinnor för strukturellt förtyck och våld är detta den enda lösningen enligt separatisterna. I mina mer negativa stunder undrar jag ibland om separatisterna inte har rätt, men nej, jag tror definitivt att det finns andra lösningar. Hur som helt ska detta inlägg inte handla om detm, utan om vad som hände efter att vi pratat en stund och jag bestämde mig för att, som så ofta när det kommer till frågor rörande kön, vända på situationen:

"Finns det några manliga separatister..?" Innan O hann reagera svarade jag sarkastiskt: "Ja, ALLA män!"

Jag sa det utan att tänka på konsekvenserna, och jag tänkte förstås på hur män i årtusenden hållt kvinnor utanför den offentliga sfären och i stort sätt alla områden som tillmätts mänskligt värde. Vad jag ville få fram genom att använda mig av en feministisk term var att det är precis lika konstigt att vara "separatist" på dettta sätt som att vara det på det ursprungliga sättet. Men det kom ut helt fel och O blev med rätta upprörd.

För det första är det både onödigt och fel att dra alla män över en kam. För det andra finns det en massa människor som inte identifierar sig som varken kvinnor eller män, eller som både och. Det är lika svårt som viktigt för mig att försöka förena olika femininistiska läror, som att förena min egen flickighet med feminismen i stort. Det är rätt svårt att leva sitt liv som jag gör och inte bli åtminstone lite queerfeministisk. Men jag kan samtidigt inte upplösa alla könsgränser eller se nyttan i att alltid göra detta. Jag identifierar mig därför lika mycket med den "klassiska" feminismen, där Kvinnan är väldefinierad, även om detta också är problematiskt.

Jag känner att jag måste ta till det bästa vapnet mot förvirring och uppgivenhet här - struktur och logik. Det är överdrivet och kanske dumt att likna männens uteslutande av kvinnor från maktpositioner vid separatism. Men det är slagkraftigt och saknar inte relevans. Liknelsen kan liknas vid "alla gifta kvinnor är horor" (eftersom de enligt feministerna som hävdar detta ger sex och omtanke mot ekonominsk trygghet). Obehagligt, alldeles för extremt och konstigt - men inte utan historisk och politisk relevans.

Jag tycker varken att alla människor behöver tillhöra ett av två kön eller att alla som tillhör könet Män är elaka. Dock kan det vara relevant att använda vissa termer i nya sammanhang - för att tydliggöra vissa strukturer. Det är nog få personer i Sverige som öppet skulle erkänna sig vara "separatister" av det icke-feministiska slag jag ovan pratat om, men jag kan inte låta bli att tycka att alla som anser att män definitivt och oemotsägligt passar för vissa saker och kvinnor för andra, är ett gäng icke-feministiska smygseparatister.

/Zäta

Människan är konstig. Man längtar efter det man inte har, men om man får det blir man rädd. Rädd att mista det.
Rädd för att vara lycklig.
Som om allt hemskt skulle hända en om man bara vågade vara lycklig.

Lycka är för mig att älska och bli älskad tillbaka på sina egna vilkor.
Men framförallt, att kunna säga vad man tycker och tänker, att kunna vara med människor och på platser man tycker om.

Att vara fri.

 

 

Jag planerade radbrytningarna noggrant och gillade centrerad text. Bakgrunden var svart och all text gick i olika gröna nyanser. Största delen av sidan bestod av Sagan-om-Ringen-citat.

 

Jag är inte längre den osäkra flickan med dålig hållning, som alltid var klädd i mörkgrönt och var lika övertygad om att ingen kille någonsin skulle titta åt hennes håll, som att matematik var löjligt enkelt och det var coolt att skriva hobnamn på sina jeans och pretentiösa texter på KramKalas. Men jag blev ändå förvånad när jag hittade det här citat i ett gammalt dokument på datorn.

 

Jag är mig rätt lik ändå, inte sant?

/Zäta

Det vanligaste argumentet för giftermål är Romantiken och Kärleken. Så som Sofia påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg: folk tar inte kärleken på allvar om den inte bekräftas med ringar. Men vill du inte gifta dig med den person du älskar?! (underförstått:) Men då kan du ju inte älska honom på riktigt! Låt oss vara tydliga: Jag avsäger mig inte kärlek för att jag avsäger mig giftermål. Ur mitt perspektiv gör jag snarare precis tvärt om. Jag låter kärleken vara precis det den är, utan stämplar och dokument och hundraåriga traditioner att tynga den med.

Ett annat skäl som förs fram brukar vara att när man väl hittar The One, någon man vill leva hela sitt liv med, då kommer man vilja gifta sig. För det första tror jag inte på The One. Det är ju skitlöjligt. Jag tror definitivt på kärleken och intima relationer med människor, men menar folk seriöst att deras Enda, deras Meant To Be, skulle finnas i samma land, samma stad, ja oftast samma skola eller samma arbete, eftersom det är så folk träffas? Tänka sig, att denna Enda dessutom råkar ha samma utbildningsnivå, samma hudfärg och ett annat kön, i nästan alla fall. Vilket sammanträffande!

Och även om jag trodde på The One, eller Rätt Kille, så skulle jag inte vilja gifta mig med henom när vi väl träffades. Att inte gifta sig är ett politiskt ställningstagande. Att gifta sig för mig skulle vara att stödja en institution som sedan sin uppkommst  förtryckt kvinnor, homo- och bisexuella, som polariserat Hustruns roll och Makens roll, till kvinnans nackdel förstås, och därmed hjälpt till att hålla den väv av fördomar mot kvinnor och andra avvikande individer uppe. Det skulle och vara att stödja en samlevnadsform som har en oberättigad särställning, där alla som lever själva, endast med barn, med fler än en partner, med vänner eller till och med som en man och en kvinna utan att vara gifta, diskrimineras på en mängd sätt. Ensamhushåll har en mycket tuffare ekonomi. Vid separationer har den svagare parten inte alls samma rättigheter i ett samboförhållande som vid ett giftermål. Fram till förra året fick bara heterosexuella par gifta sig, och så ser det fortfarande ut i största delen av världen. Barn som föds inom äktenskapet blir automatiskt makens barn (jag vet inte hur det är med gifta homosexuella par eftersom den lagen är så ny), barn som föds i ett förhållande där mamman inte är gift blir bara mammans barn. Den andra personen (för barn kan bara ha två vårdnadshavare i Sverige, något jag också tycker är fel, men inte tänker ta upp här) måste sedan ansöka om faderskap eller vårdnad. Och som sagt, en person kan bara gifta sig med en annan, utom i vissa länder där vissa män kan gifta sig med flera kvinnor. Var är den fria kärleken och rättvisan i det systemet?

Jag skulle dessutom ha väldigt svårt att stå där inför en massa människor och lova att älska någon för evigt. Hur kan man veta det? Löften är i min värld till för att hållas. Detta ska inte tolkas som att jag aldrig älskat någon så det gör ont och det känns som att min själ och mitt hjärta och min sentimentala mage håller på att sprängas om jag inte får krypa tätt intill denna person alldeles på en gång - det har jag. Jag har också alldeles definitivt kännt: den här personen vill jag vara med för alltid. Mitt liv skulle inte vara detsamma, knappt värt att stiga upp för, utan henneellerhonom. Det är dock, vad Yours Truly beskrev så bra förut som: för-alltid-precis-just-nu. Just nu känns det som att jag vill vara med dig för alltid. Men jag kan inte lova vad jag kommer känna imorgon, om en vecka, eller ett år. Och det är vad du måste göra när du ingår äktenskap. Lova att du kommer känna något i en framtid du inte alls känner till ännu.

Jag tänker inte dömma människor som gifter sig. Folk får gärna se det som en kärleksgest eller kanske ett juridiskt skydd de behöver, men jag önskar att fler skulle börja ifrågasätta äktenskapets särställning. Varför ska två personer med ringar på fingrarna vara lite mer värda än alla andra? Både rent juridiskt och statusmässigt.

 

Jag vill skriva reglerna för mina relationer själv, inte läsa dem i en antik regelbok som inte passar oss alls. Jag vill helt enkelt kunna älska på mitt sätt, och allra helst vill jag få göra det utan nedsättande kommentarer.

/Zäta

- Aldrig?

- Aldrig.

Det är väldigt chockerande att göra ett sådant uttalande. Nästan som att komma ut. Folk blir helt ställda.

Det spelar ingen roll hur aktivt feministisk man är, hur queera relationer man har eller hur mycket man kritiserar samhällsinstitutioner som underordnar kvinnor - gifta sig ska man ändå. Jag kan förstå att en människa som inte känner mig blir förvånad om ämnet kommer på tal, jag ser ju trots att ut som en fin liten flicka som borde drömma om drömprins och sagobröllop, men denna reaktion får jag även från folk som känner mig väldigt väl.

Min teori är att det har att göra med åldersnormer. Det är okej, inte bra, men okej, att bryta lite relationsnormer och vara väldigt engagerad i vissa frågor som ung, men när man kommer upp i den ålder då man vanligtvis ska gifta sig - då ska man för tusan ha lugnat ned sig och stagat sig! Det har folk till och med sagt rakt ut. Jaa, nu måste man ju leka av sig lite, det förstår jag, men sedan blir det man och barn och villa såklart!

Jag tycker att dylika uttalanden är otroligt nedvärdrande. Som att mina välgrundade åsikter som jag funderat över och diskuterat i timmar, skulle vara en löjlig tonårsfas. Som att mitt liv, mina känslor och relationer för tillfället skulle vara en lek. Mina åsikter och livsval gills inte riktigt, eftersom jag bara är knappa 20 år. Det gör mig galen.

Jag skulle kanske ha större förståelse för personer som ogiltigförklarade mina åsikter på grund av min ålder, om jag faktiskt betedde mig som en opålitlig och korkad tonåring. Men det gör jag inte. Jag är också fullt medveten om att "för evigt" inte går att uttala sig om, liksom att jag är fullt medveten om att de allra flesta faller in i monogam heterosexuell tvåsamhet och giftermål när de bli äldre. Som sagt, mina åsikter är inte barnsliga illusioner - jag inser mycket väl hur svårt det är att leva utanför mainstreamfåran av gifta par - och jag väljer det ändå. Borde inte det, om något, övertyga alla de (främst vuxna) personer där ute om att jag har full kapacitet att göra övervägda livsval? Kanske lite, men åldersfällan är precis som kvinnofällan - oavsett hur intelligent eller trovärdig du visar dig, är du borträknad redan innan du öppnat munnen, enbart på grund av att du saknar en viss karaktärista.

Lilla gumman.


Imorgon tänkte jag fortsätta på Tema Äktenskap, och motivera varför jag inte vill ingå detta avtal om evig kärlek som jag idag har beskrivit hur svårt det är att avsäga sig. En följetång, det var väl spännande!

/Zäta

/Zäta

Jag tycker att man stöter på det väldigt ofta. Främst i filmer, och främst i obehagliga scener. Senast jag såg fenomenet var när vi såg på Last Exit to Brooklyn (väldigt bra och lika hemsk) häromkvällen, då ett gäng killar halvt på skoj atackerade en transa med kniv, pekade på hans skrev och sa: Kom hit så ska jag göra en riktig kvinna av dig!

Det är förstås fruktansvärt i sig, att människor ska hota med att skära av varandras könsorgan, men det var inte det jag tänkte analysera idag. Ett annat exempel på detta fenomen är vad en kille skrev i loggen på en av alla de facebookgrupper som alltid dyker upp i December där vill att olika killar ska bli lucia: Då måste du nog ta bort en grej mellan benen först...

En gång för alla: Det kvinnliga könsorganet är inte en frånvarande snopp. Det är ett eget könsorgan, med egen anatomi. Om man skär bort snoppen blir det inte ett kvinnligt könsorgan!* Jaha, det vet väl alla? Tydligen inte. Och det spelar faktiskt mindre roll att de som hotar med att göra kvinnor av män genom att avlägsna snoppen vet att det inte blir en vagina, clitoris och blygdläppar för det. Det handlar om makt. Det handlar om vilket organ som räknas, och vilket som görs som en betydligt sämre variant av det.

Ska vi vända på situationen för att göra det tydligt? Nu jäklar ska jag göra dig till en man och sätta en snopp på dig! Har ni hört det någon gång?

Problematiken har två dimensioner:

1. Det är extremt nedvärderande gentemot det kvinnliga könsorganet. En snippa är så mycket mer än frånvaron av en snopp. Det är ett könsorgan i sig, inte i och med att det inte är en snopp. Sluta göra det till bara en anti-snopp!

2. Det är extremt nedvärderande gentemot kvinnor som grupp. Eftersom hoten bara går åt ett håll (göra en kvinna av en man) blir det väldigt tydligt vilket som är det bra könet och vilket som är det dåliga. Och som vanligt återkommer det gamla likhetstecknet snopp=makt. Kvinnor är inte en sämre variant av män. Kvinnor är människor.

Att dylika liknelser ens förekommer beror såklart på den struktur som gör kvinnor mindre värda, men anti-snopp-hot hjälper också till att upprätthålla samma struktur. Det här inlägget har alltså inte handlat om att misshandel är fel - för det är det förstås alltid - utan om de speciella maktbaserade problem som könad misshandel eller hot om misshandel pekar på.

/Zäta

* Självklart är könskorrigerande operationer undantagna i dessa sammanhang, de är av en helt annan karaktär och görs av ett helt annat syfte. Dessutom, som alla vet, går de heller inte till så att snoppen "skärs av."

Inom loppet av en vecka har jag blivit beskylld för att vara både romantiker och sexliberal. Lustigt? Ja. Låt oss höra sammanhangen.

Vi satt uppe ett gäng i måndags natt och pratade musik, filosofi och teknik. Vi kom in på förenade nervsystem. Alltså att en människa ska kunna känna vad en annan person upplever genom teknik som förenar deras nervsystem. Den ultimata formen av detta (enligt detta sällskap) skulle förstås vara att uppleva någon annans orgasm. Jag argumenterade bestämt mot rimligheten i att detta skulle bli möjligt för vanliga personer inom vår livstid, oavsett vad som skett på ett laboratorium i USA år 2009. Dessutom, om det nu skulle gå, skulle det bara bli ett svagt eko av den andras orgasm, hävdade jag. Liksom artificiell hörsel låter annorlunda än biologisk. Detta tolkade killarna som att jag var romantiker. Huh? Jag skulle säga realist, jag. Mina argument hade inget med det romantiska i orgasmer att göra, utan var strikt kostnads- och biologibaserade. Jag skulle gärna känna någon annans orgasm. Mer än gärna. Jag tror bara inte att det kommer ske inom min livstid.

Jag kan inte låta bli att undra om romantiker-slutsatsen drogs på grundval av mitt kön. "Tjejer kan ju inte tycka att teknik och kärlek hör ihop." Kan ni hitta någon annan förklaring som är mindre långsökt?

Under nyårsfirandet pratade jag och en ung man om bakgrunder och livssyn. Han hävdade först att jag var väldigt annorlunda som var så liberal och feministisk, varpå smålog lite eftersom det politiskt i Sverige idag är rätt svårt att förena dessa två läror. Då ångrade han sig och sa: "nej men sexliberal, då." Vi hade tidigare under kvällen lekt en yttrest trevlig (tycker jag, som aldrig skäms men är dödsnyfiken av mig) dryckeslek som gick ut på att alla skulle skriva ned en pinsam/snuskig/konstig/annorlunda sak om sig själva på en lapp och sedan skulle alla andra gissa vem det gällde. Jag trodde därför att han baserade sitt uttalande på vad som stått på min lapp, vilket jag fann rätt otrevligt eftersom det stått att jag haft sex med någon av samma kön där. Den som tycker att det är sexliberalt är inte på samma våglängd som jag. Dock visade det sig att han snarare syftade på att jag ville och vågade prata om "sådana saker", ett mycket bättre skäl enligt mig.

Hur som helst kan det tyckas väldigt paradoxalt att vara både romantisk och sexliberal. Men jag har, av förståeliga skäl, funderat lite på det där på senaste tiden och kommit fram till att det beror helt på hur man definierar ordet romantik. (Rent filosofiskt även hur man definierar sexliberal, förstås, men det tar vi en annan måndagsnatt.) Den klassiska bilden av romantik innehåller som ni vet röda rosor, kärlekssånger, att vilja ha någon för sig själv, ömt sex och överraskningar. Jag har inte kollat upp vad ordet sexliberalism egentligen står för, men om det betyder att man tycker att folk får ha sex när, hur och med vem de vill så länge alla är med på det och tycker om det skulle jag säga att jag är sexliberal, ja. Detta behöver förstås inte utesluta röda rosor. Inte heller ensamrätten på någons annas kropp, eftersom att man kan tycka att andra får ha sex med vilka de vill medan man själv är monogam. Därmed inte sagt att det är min bild av romantik. För mig har romantik väldigt lite med spenderade pengar, smicker och avundsjuka att göra. Romantik för mig är uppriktiga känslor, och kanske en och annan välgjord kopp te för att uttrycka dessa. Stora gerster, dyra stenar och ensamrätt på någon annan hör inte till, tycker jag.

(Nästa filosofiska fråga blir nu: Om jag omdefinierar ordet romantik så här mycket, är det då fortfarande romantik, eller något helt annat? Men återigen, en annan måndagsnatt.)

Efter att nu ha totalsågat allas argument gällande mina personlighetsdrag och den vedertagna synen på kärleksuttryck, tänkte jag sy ihop det hela med att säga att ni, helt ovetandes förstås, hade rätt. Jag kan faktiskt inte komma på något bättre sätt att beskriva mig själv än med orden sexliberal romantiker. Jag gillar att prata om sex och jag tycker att folk får ha det hur de vill, samtidigt som jag blir dödligt förälskad och sitter uppe halva nätterna medan de vackraste och sorgligaste kärleksångerna går på repeat.

Ett uppriktigt tack för den bakvända insikten, till alla filosoferande pojkar.

/Zäta