Tack. Tack och hejdå.
Jag ska lägga ned den här bloggen. Jag har tvekat i oändlighet.
Den här bloggen har betytt mer för mig än jag hade kunnat drömma om. Den har varit med mig genom, hjälpt till att skapa, hela den resa som det unga vuxenlivet är. Jag var 19 år och hade inte ens tagit studenten när jag skrev de första inläggen. Nu är jag 25, har flyttat 60 mil hemifrån, tagit en kandidat i genusvetenskap, gått mer än halva läkarprogrammet, föreläst i fler städer än jag minns, publicerat i fyra antologier, begravt båda min morföräldrar, varit sambo i fyra år, träffat så många vackra människor och älskat så att jag nästan gått sönder.
Det går inte att skriva det här inlägget på något rimligt sätt. Det här är inte min blogg. Det här är jag. Jag säger hejdå till en stor och ofattbart viktig del av mig själv. Holy fuck. Jag måste ändå försöka.
Jag vill säga tack. Till läsare och livsutrymme - ni går inte att separera. Detta har varit mitt sätt att andas i en värld som stundtals verkat så hård, så snål, så ogenomtränglig. Jag skriver emellanåt dagbok, men jag skriver mycket ledigare, mycket ärligare, mycket viktigare när jag har en (imaginär) publik.
Tack för att ni lyssnat. För att ni kommit med tänkvärda kommentarer. Jag har alltid varit stolt över den höga nivå som kommentarerna i just mitt lilla hörn av internet hållit. Tack till er som lyft fram mig genom året. Jag vet att jag aldrig har varit den mest lättillgängliga eller produktiva av svenska feministbloggare. Tack till alla er som hört av sig till mig på andra sätt och berättat vad ni känner, undrar, tycker. Jag har svarat på det mesta, men alltid läst allt. Det går inte att få någon finare komplimang än den att jag lyckats sätta ord på en tanke som var svår att formulera. Att jag hjälp någon acceptera sig själv, någon annan att också kunna andas lite lättare.
Jag skrev min kandidatuppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande, vilket ni som varit med länge länge kanske minns. Där skrev jag om bloggande som gemenskap, som meningsskapande i sig själv. Och jag kommer alltid vara blogg-mediet evigt tacksam för den möjlighet det här har inneburit för mig att finna min plats i världen. Alla de som någonsin hade föresvävat sig att debattera bloggandets värdelöshet med mig kommer åka på verbalt storstryck, ingen tvekan.
I sex år har det nästan alltid känts roligt, viktigt, givande att skriva här. Det är en okej statistik ändå, att ha hållit den levande så länge. Om ni har twitter finns jag kvar där på @zettermark, men är det långa tänkvärda inlägg du uppskattat med bloggen är det förstås fel forum, även om jag inte slutat vara vare sig feminist eller drömmare.
Jag kan inte säga att jag vuxit ifrån bloggen, för jag har vuxit med den. Men det är dags att växa på andra sätt. Ni får ursäkta om jag låter som en kass kopia av en Karin Boye-dikt nu, men det tär och spränger. Jag tvekar inte längre. Jag vill vidare.
Jag ska inte sluta skriva. Jag kan inte sluta skriva. Orden bubblar nästan alltid inom mig, stutsar ivrigt mot pannbenet och ut längs mina armar.
Kanske skaffar jag en ny blogg imorgon. Kanske skriver jag en bok. Kanske använder jag papper och penna ett tag. Jag vet inte än. Jag vet bara att jag, vars största styrka i livet inte precis är förmågan att känna tacksamhet, är oändligt tacksam för vad detta utrymme givit mig. Och jag hoppas att jag givit världen, och då menar jag min värld, den feministiska, queera, föränderliga, vackra världen, något i gengäld.
Tack. Tack och hejdå.
/Zäta
Att göra upp
Varför säger vi “jag dör!”, när vi lever som allra mest? Okontrollerat skratt, svindlande förälskelse, isande sorg och sårbarhet.
Jag har alltid avskytt det uttrycket. Jag tycker att det ringaktar det stora fantastiska som är livet. För oss som ser den faktiska, mänskliga döden på nära håll ganska ofta, verkar det så löjligt att uttrycka det inför en rolig bild på internet.
Men egentligen avskyr jag det nog bara för att jag är livrädd för döden. Inte för att vara död, det verkar väl hyfsat odramatiskt, utan för att missa livet. Jag älskar livet med en glöd som hade skrämt den mest passionerade älskaren. Jag älskar hur regnet låter mot mitt sovrumsfönster. Jag älskar känslan av när ny kunskap landar och knyts ihop med tidigare förståelse inombords, när världen plötsligt ter sig lite annorlunda, lite mer greppbar. Jag älskar att utforska någons kropp, att själv känna hungriga händer på min.
Men jag älskar också allt det jävliga. Inte just där och då när tårarna rinner ohämmat, du skäms så att det blossar i hela bröstet och du längtar så att du tror att alla celler i din kropp ska begå spontan apoptos. Men att ha förmågan att känna livets alla skiftningar så förbannat tydligt, det älskar jag.
Vi säger kanske ”jag dör!” när det blir outhärdligt påtagligt att leva. Det verkar enklare att sammanfatta all denna komplexitet i ett simpelt ord. Det skulle förstås låta ofattbart högtravande att gå runt och säga ”Livet är så fantastiskt påtagligt just nu. Jag känner det strömma genom hela min kropp. Å, att det ens får plats inom mig!” Och högtravande, högtidlig, sårbar, är det allra värsta en cynisk samtidsmänniska kan vara.
Men jag genomskådar er nog. Jag vet vad ni egentligen säger när ni banalt slänger ur er att ni dör en smula. Ni säger att livet är stort och fantastiskt, och alldeles alldeles omöjligt att hantera på egen hand.
/Zäta
