Zettermark med Z - En bekännelse

En bekännelse

Jag fick just besked från mitt försäkringbolag att får ersättning för mitt ärr på höger hand.

Förra året blåste ett stort, ca 20 m högt och 6 ton tungt, träd omkull över mig och min bästa vän. Hon träffades i huvudet, blödde ner över hela ansiktet och tappade korttidsminnet. Vi åkte ambulans. Det var första gången jag såg ett akutteam i arbete, och de var precis lika effektiva från andra sidan som de ter sig när du har vita kläder på dig.

En läkarstudent satte sig bredvid mig. "Kan du föra ihop tumme och lillfinger?" Jag skrattade. Glöm det.

Du behövde inte vara röntgenläkare för att se att benbitarna i det avbrutna benet som leder ut till lillfingret låg en dryg centimeter omlott.

Vi fick åka hem samma kväll. Min vän hade mirakulöst klarat sig undan skallfrakturer eller inre blödningar. Jag opererades en vecka senare, med plexabedövning. Glöm att jag skulle låta mig sövas utan absolut nödvändighet.

Hela julen och tentaperioden i januari var ett dis av smärta, värktabletter och susande livsglädje. När såren läkte och folk slutade fråga hur det var, kom reaktionen. Vi var bokstavligen talat en meter från döden.

Andra oförutsedda saker hände under våren, som de plägar göra. Personer i min närhet blev sjuka. Men jag levde fortfarande i villfarelsen att jag nog var immun mot stressreaktioner. Andra kunde väl gå in i väggen och sånt, men det applicerade inte på mig. Jag läste en kvällskurs i retorik. Gick på seminarier för sommarforskarskola. Sjöng i kör. Föreläste om feminism i olika delar av landet. Skrev artiklar och i antologier. Blev tillfrågad om att medverka i två olika TV-program. Gjorde yoga. Höll i en studiecirkel om kvinnokroppen. Bloggade. Läste visst på läkarprogrammet också. Tyckte att omtentor var någon slags sci-fi som inte gick att överväga trots att ens partner var inlagd långt bort i landet.

Jävla pucko.

Jag minns ärligt talat knappt april och maj. Jag vet inte om jag vill göra det.

I slutet av juni var jag glad för första gången igen. Det var ovant.

Hösten har ägnats åt att ta igen det som gick sönder mot slutet av våren. I slutet av november började jag känna igen mig själv. Hej koncentrationsförmåga. Hej skrivlust. Hej förmåga att ta hand om andras känslor. Hej nyfikenhet.

Jag minns att jag i ett par månader innan det tog stopp hade en stark, gnagande känsla av att jag bara ville ha ANDRUM. Bara någon vecka utan deadlines, pluggkrav och prestation. Jag tror inte det går att varna andra för sådant här, för i duktigheten ingår att vara duktig på att vara duktig - och aldrig låta det gå över styr. Men den känslan, när den är så påtaglig, tror jag är värd att lyssna på.

Nu var det förstås inte enbart trädets fel att det blev som det blev. Jag hade kunnat vara smartare i mina val, anpassa det som gick att anspassa till det som inte gick att bestämma över. Men jag var nyss fyllda 24 år och immun, remember? Jag förstår också att diffusa saker som ångest och stress och livskriser inte kan ersättas av ett försäkringsbolag. Jag är glad att vi lever, att min hand fungerar (och mitt psyke, igen). Jag är som student såklart också superglad för några extra tusenlappar. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite ironiskt, att för det som bekymrar mig absolut minst, ett ynka litet ärr som tydligen är "klart framträdande", får jag ersättning.

Det blir på något vis en ögonblicksbild av ett ytligt, och ganska kallt, samhälle.

Jag väljer att se det som en ersättning för ett jävla skitår. Som en start på ett nytt, och kanske lite lugnare 2015.

Gott nytt år. Ta hand om er!

/Zäta

ps. Du som läser det här och tror att det minsann aldrig kan hända DIG trots en livstid av prestationer, att just du ändå har kontroll och nog är immun - du har störst risk att falla dit.

2014-12-29 @ 17:22:00 Zätas egna upplevelser Permalink

Kommentarer

Postat av: Låtta

Så sant Sofia, att den som tror sig stå över eller vid sidan av denna typ av utmattningssyndrom har helt fel.
Glad att du är dig själv igen och snälla söta du, gör inte om det. I alla fall inte så ofta :-)
Backa i god tid.........
Kram

2014-12-29 @ 18:47:37

Postat av: The Worrying Kind - Mitt liv med social fobi och ångest

Du är helt fantastisk, Sofia! Jag har följt din blogg länge nu, men det är inte ofta som jag kommenterar eftersom dina inlägg är så otroligt kloka och genomtänkta att det inte finns så mycket mer att tillägga (plus att jag har social fobi och dessutom lider av det fördärvliga Duktig Flicka-syndromet vilket ger mig världens prestationsångest inför att lämna efter mig en kommentar). Även detta inlägg var ett sådant, men viljan vann över rädslan så det blev uppenbarligen en kommentar till slut.

Men oj, vad långt detta blev nu, jag ville ju bara uttrycka min beundran för dig. Den är stor i vanliga fall, men när du lämnar ut dig själv på det här viset och vågar visa dig svag - då märks det verkligen hur fantastisk du är, och min beundran för dig blir om möjligt ännu större.

Avslutningsvis måste jag bara spy galla över den sjuka värld vi lever i, när ett litet ärr på handen ses som någonting alldeles förfärligt och ger upphov till ersättning, medan det mycket större psykiska lidandet höljs i dunkel.

Och du...var rädd om dig!

2014-12-29 @ 21:33:29
URL: http://theworryingkind.se/

Postat av: Mia Hansson

Har alltid undrat varför försäkringsbolag vill ge pengar till synliga ärr. Något bättre bevis för att man är läkt kan väl inte finnas? Jävla pucko till ett försäkringssystem som inte kan tolka bevis skulle man vilja säga. Det finns andra saker som bevisar mänskligt lidande så som förlorat minne, skrivglädje och nyfikenhet.
Glad att du är tillbaka även om jag inte känner dig, så vet jag att du är viktig! Kram

2014-12-30 @ 04:39:04
URL: http://baralillaja.blogspot.com

Postat av: Venice

Spännande blogg! Här kan man ju läsa mycket!

2014-12-31 @ 13:40:50
URL: http://iamvenice.blogg.se

Postat av: Lina

Vilket otroligt starkt och viktigt inlägg! Befinner mig själv i ett skede där mitt psyke inte fungerar, har insett de ohållbara i situationen och bett om hjälp. Efter att ha läst, känner jag ett hopp att kanske snart få säga hej livslust, hej nyfikenhet, hej våga lita på andra människor.

2015-01-19 @ 20:05:18

Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.

Trackback

Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

En bekännelse