Han är i sextioårsåldern, välklädd i skräddad ljusgrön kavaj. Han är säkert viktig och har ett antal hundra tusen på banken. Och han utstrålar en aura av självtillräcklighet. På vägen ut från tåget fastnar han med den fina resväskan i dörren.

Jag lirkar loss väskan och håller upp dörren för honom. Han höjer på ögonbrynen.

Jag är kanske inte gammal och respektingivande. Jag har kanske inte sräddarsydda kläder, utan korta jeansshorts på mig. Jag erkänner att jag inte klarar mig själv här i livet ännu, om någonsin.

Men jag är lika mycket människa som honom. Och jag förtjänar ett tack.

Gubbjävel.

/Z