Jag minns så tydligt känslan av att jag var ful utan smink. Den var så stark att jag inte ens i fantasier om små kärleksmöten kunde tänka bort den komponenten. Mascaran var nedsmugglad i väskan och det fixades till innan jag tillät mig kyssa den imgaginära personen.

Det är rätt många år sedan jag kände sådär senast, men fortfarande är det ju lite roligare att träffa folk när man känner sig snygg och attraktiv. Idag kommer dock ingen analys av vad för samhälls- och strukturkomponenter som får oss kvinnor att känna så, även om det skulle passat bra här. Nej, idag har jag för mycket feber, för ont i huvudet och halsen och är alldeles för tankspridd för dylika analyser.

Idag blir det bara ett konstaterande. Visst är det kul att vara nykär och träffa nya vänner, men en dag som denna är jag bara glad att jag älskat samma person i två år. Att han inte bryr sig om att jag kommer att vara tråkig, ful och knäpptyst (halsen, aj!). Att han bara säger: Jag vill bara pyssla om dig när du mår dåligt. Jag kommer så fort jag kan.

Och att jag har blivit tillräckligt gammal för att inse att det är sant. Han kommer inte tycka mindre om mig för att jag är ful idag. Han älskar mig ändå.

/Zäta