Kanske för att jag fick höra dem i sammanhang som "men du kommer ju aldrig ihåg att ringa från tåget" så ofta då för tiden. Kanske för att när något blir alltid, så blir det en själv. Jag gör alltid fel, alltså är jag fel. Om jag bara gör fel ibland, vid ett specifikt tillfälle eller kanske nio gånger av tio, så finns det ändå hopp. Men alltid, då är det mig det är fel på.

Usch vad jobbigt det här var att skriva om. De skarpa orden ekar och trängs här inne. "Men du tackar ju aldrig för presenterna av dig själv. Det har du aldrig kunnat! Du glömmer alltid din plånbok hemma. Hur kan man vara så klantig? Viktiga saker kommer man ihåg!" Jag hatade min glömska. Jag hade ont i magen varje gång jag visste att jag missat något. Bad en stilla bön för att det inte skulle upptäckas.

De är sällan sanna, aldrig och alltid. Naturligtvis glömde jag inte plånboken varje helg jag var där. Jag glömde den bara tillräckligt ofta för att de skulle irritera sig på det. Och denna irritation blev till ett alltid. Till ett du är dålig.

Jag hatade att oärlig artighet gick före äkta känslor. "Varför säger du aldrig att maten är god spontant?" Jag hatade att minsta felsägning och sekund av ouppmärkssamhet kunde leda till halvtimmar av vrålade ord och gråthickande försvarstal. Att efter ett avstannat utbrott råka starta ett nytt, fast jag ansträngde mig till det yttresta för att göra rätt. "- Köttbullarna var i alla fall goda. - I alla fall, I ALLA FALL, vad menar du med det?! Du är ju helt otrolig! Att du aldrig kan..."

Och framförallt hatade jag orättvisan. Orättvisan och maktlösheten. Vilka medel har en elvaåring till sitt förfogande för att göra sin röst hört? För att övertyga så mycket äldre och mäktigare personer om att hennes upplevelser av orättvisa var berättigade? "Det är vanligt hyfs! Det är väl inte höga krav?!"

Så jag blev bra på att argumentera. På att lägga upp försvaret logiskt och bit för bit, för det var det ända som bet. Och jag blev bra på att prata genom trillande tårar.


Det var inte alltid svårt. Långt ifrån alltid. Det var väldigt bra också, och jag skulle inte varit samma person idag utan de där helgerna. Dessutom hade jag resursen av att ha ett hem på en annan plats, där det inte var på det här sättet. Men de hårda orden sitter ju någonstans kvar, även om dess effekt nu för tiden mest består i att jag avsäger mig ifrån allt vad hyckleri och generaliseringar heter. Jag försöker verkligen att tänka på att inte beskylla folk för att alltid och att aldrig, även om jag såklart misslyckas ibland. Men alltid och aldrig är som sagt sällan sanna, och det är dumt att slänga ur sig ord som kan såra så djupt utan eftertanke.

Och jag ska tänka ännu mer på det om jag någon gång får egna barn. De ska inte någonsin tvivla på att jag tycker om dem, även om jag ibland kommer att tycka illa om deras handlingar.

Det finns hopp för alla. Ingen är bara aldrig eller alltid.

/Zäta