För ett par månader sedan fick jag en lysande idé. Idén sprang ur att jag för första gången hörde talas om Hallongrottan. Det visade sig vara en alldeles fantastisk bokaffär, men nu går jag händelserna i förväg.

Hallongrottan är en feministisk/HBTQ-inriktad bokaffär i Stockholm. Och jag har som ni vet ständiga problem med att hitta bra och ickenormerande presenter och julklappar till min lillasyster och mina småkusiner. Därav denna, om jag får säga det själv, oslagbara idé: "Mamma, kan jag få köpa alla småkusiners julklappar i år? Allt jag behöver är lite slantar, så fixar jag det och du behöver inte bekymmra dig över julklapps-abret. Bra va?"

Och eftersom jag är suverän på att övertala, eller okej då, mamma ville slippa en bit av julstressen, fick jag igenom min idé: Att köpa att syskons och kusiners klappar på Hallongrottan i år.

Bild.

Utrustad med mammas pengar och en storslagen vision åkte alltså jag och O till Stockholm i förmiddags. Efter en rusch till tåget där jag kved och O var kolugn satt vi snart lugnt i våra säten och pratade om transibiriska järnvägen och huruvida vi ville bo i Stockholm eller inte. Jag var tveksam.

Det första som hände när vi gått av tunnelbanan Hornstull var att O exalterat pekade på en stick och garn-affär längre ned på gatan. Vi kan väl titta lite bara? Jag, som är minst händig på denna jord, nickade tveksamt. Skyltfönstet, då? Väl framme drog dock O efter andan: "Wow... vad vacker hon var!" O syftade förstås på den söta, kortklippta och bohemklädda expiditen i affären. Jag skrattade till och frågade om vi inte skulle gå in i affären ändå.

Nu var vi hungriga. Vi gick förbi ett mysigt, men till synes fullsatt, café nere vid stranden. Nästa café var dock om möjligt ännu mer fullsatt, så vi gick tillbaka. Det visade sig vara en bra idé. En sprallig O pekade på dörren redan innan vi klivit in. Där under handtaget satt en liten regnbågsfärgad flagga. Väl innanför dörren blev det ännu bättre. Tidningsurklipp, platsblommor och konst trängdes på väggarna, medan femtiotalsbarnvagnar, storfamiljer och vänner i stickade tröjor trängdes bland borden. O drog än en gång efter andan och nickade med återhållen
glädje mot en person längre in i caféet. Jag ville förstås se vem som fick min reskamrat att bete sig så underligt, men det var stört omöjligt då mina glasögon immat igen i värmen. Snart betedde jag mig dock också underligt. Eftersom bloggvärlden är så, om inte liten, så snabbspridd, ska jag inte göra bort mig totalt genom att säga vem det var vi såg. Men jag kan säga som såhär: Det är en av våra bloggidoler. Helt ovetandes hade vi ramlat här på världens bästa café. Bara toaletten gav en liten feminist- och queerdos med sina urklipp och flygblad.

Vi fortsätter på slumptemat. Ett av flygbladen som jag tagit bara för att det var så snyggt fick O att stanna upp under bläddrandet. Vänta... Det där är ju min storebror. Det här är reklam för hans cirkusgrupps världsturné, som har premiär i Sverige! Till saken hör att O:s storebror bor och jobbar i Kanada.



Motvilligt lämnade cafét där vi helst velat bosätta oss (Jag var så avis på bäbisen som sov mot en trygg axel precis bredvid mig. Tänk att få växa upp på ett sådant här ställe, liksom...) och vandrade de hundra metrarna till Hallongrottan.

Det var böcker från golv till tak. Jag gick tvekande fram till barnbokshyllan. Plötsligt kändes min uppgift något oöverstiglig. Vad läser en trettonårig kille som bara gillar dataspel? - Ursäkta om jag tjuvlyssar, men det här är en suverän bok till en trettonåring! Expiditen, som var nog världens trevligaste, skrattade förvånat och vänligt åt min plan. Hon hade koll. Vi sprang fram och tillbaka genom affären och bokhögen på min arm växte. Den här handlar om killen som ger alla som påpekar hans flickiga drag en propp. Han (som förstås egentligen är en hon) blir liksom killgängets ledare, fast en sjysst ledare. Den är dock skriven på femtiotalsslang, men helt fantastisk!

Och så fortsattade det med alla fyra kusiner och lillasystern. Tillslut kvarstod bara en klapp: Till den snart femtonåriga killkusinen. Expiditen frågade då en gänglig man i affären: Vad tror du? Han berättde om en spännade bok som handlade om en kille som följde i sin döde brors fotspår, som killar i den åldern brukade gilla - trots de bögelement som tillkom i slutet, för då var det redan så spännande. Det visade sig vara författaren till boken som pratade. En signerad bok, två koppar gratis te, en rundtur på den mer vuxenorienterade undervåningen, en och en halv timme och totalt åtta böcker, två magneter och en affisch senare lämnade vi lyckliga äffären.



Jag har väl inte helt ändrat uppfattning, men om jag fick bo i just det här kvarteret vid Hornstulls strand, då kanske jag skulle kunna överväga en flytt till huvudstaden.

/Zäta