Att kämpa mot orättvisa villkor på ett rättvist sätt - går det?
Jag fick lära mig att argumentera tidigt. Det var varken roligt eller nyttigt just då, men idag är jag ganska glad över att mina förmågor prövades och därmed utvecklades så tidigt. Jag kan inte sätta ett exakt datum för när jag började lära mig att lösa dessa konflikter med logik och taktik istället för (eller i alla fall parallellt med) tårar och självförnekelse, men jag vet att jag blev arg för första gången när jag var 12 år. Jag minns fortfarande känslan av hur orättvisan skapade en stor brännande klump i min mage som vällde ut i förbannade ord istället för uppgivna tårar, och den parallella förvåningen över vad som hände med mig. Det var nog någonstans i den vevan jag började förstå hur argumentation, objektivitet och makt hängde ihop och jag började formulera försiktiga motstrategier.
Share
Jag var betydligt äldre första gången jag faktiskt vann en argumentation med min pappa. Förvåningen och glädjen över att det gick att vinna med rätt tajming och benhårt logiska argument minns jag också fortfarande. Ju äldre jag blev ju tydligare blev orättvisorna för mig, mycket eftersom min värld växte och jag fick nya perspektiv på hur mellanmänskliga, och som här, förälder-barn-relationer bör och kan se ut. Ingen människa är såklart objektiv i en konflikt, men jag minns tydligt hur jag med åren inte bara ville vinna, utan ville göra det utan att hänfalla till de knep som jag själv upplevde som så orättvisa när de användes mot mig själv. Jag ville alltså både argumentera för min sak och upprätthålla vad jag ansåg vara schyssta spelregler, oavsett om den andra parten brydde sig om dessa eller inte, något som är svårt i vanliga fall, men otroligt svårt när maktfördelningen är så sned som den är (och i vissa aspekter ska vara) i en förälder-barn-relation. Men det gick. Det gjorde ont, det tog ibland för lång tid och det funkade förstås inte alltid, men det gick.
Jag har inte berättat ovanstående för att framställa mig själv som någon slags hjälte, vi har alla våra hinder att övervinna i barndomen och de formar oss alla delvis till vilka vi är - ett av mina var en otroligt talför förälder som av olika skäl fann många fel hos sin dotter. Vi hade det också väldigt roligt och bra tillsammans och tycker om varandra än idag. Nej, min poäng med ovanstående historia var att dra paralleller till dagens kamp för minoritetsgruppers rättigheter. Jag kom nämligen på när jag funderade över spelplanen (idag äger normen mer än sin proportionerliga del) och dess spelare (en jättestark med tolkningsföreträde - normen, och en svagare med endast logik och känsla som vapen - minoriteten), samt spelreglerna (allt från bibeln till logik och kulturarv spelar roll för vad vi kan säga och när) att det hela hade vissa likheter med mina gamla erfarenheter.
Det är alltid svårt att argumentera mot normen, mot någon som har tolkningsföreträde, men det går absolut. Jag tycker generellt att till exempel hbt-rörelsen är ganska bra på att bara använda sig av schyssta metoder, som är just bara logiska och rättvisa. Min favorit är nog: "Not special rights, equal rights" Alltså att två personer av samma kön får gifta sig är inte en orättvis särbehandling, det är en rättvis likabehandling. Men det finns också tillfällen då minoriteter gör precis samma sak som de kritiserar normen för att göra: generaliserar och nedvärderar. Jag vet att jag gör det. "Men hjälp, han är ju kristdemokrat" Visserligen är partitillhörighet ett val tillskillnad från läggning och hudfärg, men alla kristdemokrater är inte likadana och väldigt få av dem hatar nog homosexuella.
Det är såklart lockande i en kamp som verkar överväldigande att ta till vilka knep som helst. Det är kanske också nödvändigt innan basala framsteg gjorts, men i en demokrati där vi har chansen att gör våra röster hörda måste vi göra det på ett bra sätt. Det kommer inte gynna vare sig kampen eller vår självrespekt om vi inte tänker på att undvika taskiga genvägar. Den part med mest makt har mest ansvar, men det innebär inte att den svagare parten får göra vad som helst. Det blir inte samma sak att skämta om heterosexuella eftersom de inte har en historia av dödsstraff och sjukdomsstämpel och förnedring, men det betyder inte att det är okej att göra det jämt heller. Minoriteter måste visa på normens orättvisor och vi måste å det bestämdaste hävda sin egen rätt, men vi måste göra det med medel som inte kränker någon eller sätter oss på samma nivå som det vi kämpar mot. Då har vi inte vunnit något. Vi kanske har vunnit en bättre plats för oss själva, men inte en bättre plats för alla - och det är ju det som är poängen. Vi ska inte ersätta patriarkatet med matriarkatet eller heteronormen med homonormen, vi ska se till så att normen inte spelar någon roll.
Normkritiker vill inte att normisar ska försvinna eller må dåligt, utan att även de som står utanför ska ha precis samma möjligheter att utvecklas och må bra. Det är ett mål som bara kan uppnås med rättvisa metoder. Det kommer kanske att göra ont, ibland ta för lång tid och det kommer inte alltid att fungera, men jag är övertygad om att det går.
/Zäta
Kommentarer
Postat av: Dvärghundspossen
Vad bra skrivet. Lite kopplat till det du skriver så är det också ett problem att folk ofta verkar tro att om man har åsikt X, och påstående Y är ett argument för X, så "måste" man hålla med om Y. Det måste man inte alls det. Y kanske är ett jättedåligt argument. Så länge det finns ANDRA, BRA argument för X, så kan (och bör) man förkasta Y och fortfarande tycka X.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
Trackback
