Ska jag hindra tårarna från att trilla i sjukhuskorridoren? Ska jag tvinga mig själv att inse att jag inte kan göra något och koncentrera mig på att ha seminarium? Ska jag glömma nattens upplevelser, ignorera min sömnbrist och skriva hemtentor om identitetsskapande?

Om det är meningen att jag ska göra något annat än att hålla hennes hand, begrava huvudet i hennes hår och besvara det leende som idag inte är uppblandat med smärta, så tänker jag skita i den meningen. Nu tänker jag bara koncentrera mig på att inse att allt är bra.

/Zäta