Är du ett varumärke?
Å andra sidan visar vi alltid upp någon slags fasad, och det behöver inte heller vara negativt. Precis som att vi visar vissa sidor av oss själva för mormor och andra för krogragget, utan att någon av sidorna är helt igenom falsk eller helt igenom äkta, kan vi göra samma sak på nätet. Jag skriver exempelvis ganska konsekvent om politiska frågor, rättvisa och mina egna upplevelser ur ett feminstiskt perspektiv på den här bloggen, men det betyder ju inte att det är hela jag. Jag skulle också kunna ha en modeblogg, en anonym blogg om sexualitetsfrågor eller kanske en om heminredning, eftersom jag gillar att klä mig snyggt, hitta fina heminredningssaker och prata om sexualitet. Men nu faller det sig så att feminism och långa, ibland seriösa, texter känns roligast och viktigast för mig att skriva om. De som har mig på facebook får sig en hel del trivialiteter till livs, både snuttigullmysiga och äckelhemska, men det är såklart inte heller en heltäckande bild.
Allt detta ter sig nog ganska självklart för många i vår generation, men många äldre verkar rysa inför faktumet att vi delar med oss av oss själva till så många andra, kanske okända, personer. "När något en gång har publicerats ligger det kvar där för all framtid." Tagga ned. Om någon är så ambitiös så de letar upp min gamla högstadieblogg och hittar någon pinsamhet kan de väl förtjäna ett gott skratt. Världen går inte under för det.
Ännu tidigare än högstadiet, innan jag hade hört ordet "blogg" eller fyllt tio år, hade jag smeknamnet "Zätat." Jag antar att det hänger ihop dels med att jag har ett vanligt förnamn och dels med att jag har ett ovanligt efternamn (med en "spexig" första bokstav), men jag har alltid blivit kallad för olika varianter av mitt efternamn. När jag startade den här bloggen för ett och ett halv år sedan var det en medveten strategi att uppkalla den efter mitt efternamn och bara använda det i kommentarsfält. Jag ville att det skulle sticka ut lite. Jag ville att det skulle vara könsneutralt, samtidigt som det spelar på den manliga (militära) traditionen att kalla varandra vid efternamn, eftersom att jag som ung tjej är så långt ifrån den manliga maktpositionen som det bara går. Det är alltså till stor del självvalt, och jag måste erkänna att det är mycket roligare att vara "Zäta" med folk än ännu en "Sofia" (trots att jag gillar mitt förnamn). Ändå blev jag lite förvånad, men väldigt road, av att se de två kursare jag satt bredvids anteckningar under fredagens seminarium. De hade radat upp alla namn i seminariegruppen och skrivit lite kommentarer efteråt. Ungefär såhär såg det ut:
Josefin -
Aron -
Isabella -
Maria -
Zettermark -
Josefin -
Aron -
Isabella -
Maria -
Z -
Så jag skulle nog säga att jag är ett varumärke. Lite grann, på ett sätt jag trivs med.
/Zäta
Den absolut tråkigaste sortens blogg jag vet är den som <em>bara</em> skriver om- och länkar till det som de större borgarmedia skriver om (det här är något som trackback-infrastrukturen delvis uppmuntrar till tyvärr!). Alltså urvalet av nyheter är ju en jättestor del av förmedlandet, och om man köper det, speciellt om man köper det av sina politiska fiender som t.ex. Jinge (som jag f.ö. är en smula osams med).
Men å andra sidan så är det fina med nätet att det finns så vansinnigt mycket resurser (»utrymme«) att det faktiskt inte är något jag behöver bry mig om. Det finns ju <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Sturgeon%27s_Law">Sturgeons lag</a>, som säger att 90% av allting är skräp, något som är sant i synnerhet för internet. Men ju fler (till antalet) de här 90 procenten är, desto fler blir också de 10 intressanta! Sen är det bara ett teknologiskt problem att sålla; den metod jag använder just nu är någon sorts grafsökning, d.v.s. jag börjar med en punkt som jag vet är trovärdig/intressant o.s.v., sen går jag igenom alla personer som denna nod länkar till/gillar och så vidare tills jag är mätt. I praktiken har jag också tvingat två av mina vänner som jag vet har bra smak att skaffa RSS-flöden för text som de rekommenderar, så kan jag bara ösa hem dem till min läsare och få deras urval. Jag själv gör sedan samma sak med de kanske hundra blogginläggen som kommer in till mig varje dag -- av dem är absolut högst tio stycken läsvärda, så lagen verkar stämma. Och av dessa tio rekommenderar jag kanske en fyra-fem.
Ahahaha får man inte använda ens självklar markup? Jaja, vad man inte har i datorn får man ha i hjärnan!
Det låter vettigt. Jag hinner verkligen inte läsa allt jag skulle vilja, för som sagt är de 10% väldigt stora. (känner mig smickrad att detta inlägg var ett av tio, eller gör du undantag för folk du känner?)
Nej jag vet att blogg.se suger, även om jag fattar dina koder. Hjälp mig fixa över bloggen till en vettig portal eller lev med det ;)
Jag kan bli lite illa berörd över folk som verkar skriva i affekt... vräka ur sej alla sina innersta känslor i stundens hetta. Just där kanske det är på sin plats att påminna om "det där ligger kvar sen vet du". Jag blir också illa berörd när folk hänger ut sina barn (Anna Svensson har skrivit bra om detta). Det är ju riktigt hemskt, för det drabbar inte bara en själv.
Men annars håller jag med dej, spelar roll om en eller annan pinsam fyllebild dräller runt på nätet, eller att man ibland skrivit saker som inte är smartast i världen...
Angående det här med att visa upp en falsk fasad: Jag har rätt många kompisar och bekanta som jag först "träffat" via nätet, och först så småningom träffat irl. Jag har aldrig blivit speciellt förvånad eller upplevt att dom är väldigt annorlunda irl. Det är inte så lätt att förställa sej och fejka på nätet som många verkar tro... även om ens ansikte inte syns så märks det oftast ganska snabbt om nån spelar en roll och försöker utge sej för att vara nån dom inte är. (Att man däremot inte visar HELA sitt jag hela tiden är ju en annan femma - det gör man ju inte irl heller, precis som du påpekar.)
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
