Förtjänar vi inte att må bra?
Vi har alla hört tugget om den eländiga psykvården utan resurser, folk som bara drogas och inte behandlas och bla bla bla i oändlighet tills vi stängt av öron. Vi människor är lustiga. Vi kan gråta över ett förlorat busskort, men knappt blinka åt svältkatastrofer eller massvåldtäkter. Det är i hög utsträckning en sund försvarsmekanism, även om likgiltigheten förstås kan gå till överdrift och bli kallhet. Vi kan helt enkelt inte ta åt oss av allt elände, det är till och med ett tecken på depression att alla katastrofer känns personliga. Vi måste stänga av öronen ibland för att klara av att hantera verkligheten. Det är inte något jag vänder mig emot. Däremot var det lättare för mig att stänga av öronen förut. Jag har levt i en ganska skyddad värld. Jag har förstås inte varit förskonad från orättvisor och har min beskärda del av bagage som måste hanteras, men ändå, första gången ordet "alkoholism" blev verkligt för mig var i gymnasiet. Nu menar jag inte att en skilsmässa per definition innebär ett trauma för ett barn eller är dåligt, men det säger ändå något om min uppväxt att jag var det enda barnet av 28 i min lågstadieklass som hade skilda föräldrar. I mellanstadiet var vi tre.
De senaste året har min värld blivit större. Jag har mött människor som kommer från olika bakgrunder, som varit med om andra saker än jag och ser på världen annorlunda. Jag har lärt mig nya saker, nya sätt att vara kritisk och att förstå. I sig är det förstås ganska härligt, men det har också inneburit att jag fått en mer konkret upplevelse av den svenska psykvården. Det som förut var ett distansierat mummel från kvällnyheterna är nu en tårögd vän eller en upprörd berättelse från min bordsgranne. Vilket inte alls är en härlig upplevelse.
Det här med att vården bara medicinerar och inte behandlar är sant. Deppig? Anti-depressiva. Stressad? Lugnande. Det finns människor som verkligen blir hjälpta av tabletter. Människor som mår bra med dem, men inte klarar av livet utan dem. Då är det förstås bra att de får den medicin de ska ha. Däremot lever vi i en sjuk värld som tvingar så många att äta tabletter för att klara av vardagen.
Det som gör mig mest upprörd är dock den explicita vägran att hjälpa folk som vill må bra. Jag förstår att gravt psykiskt sjuka måste få hjälp innan hypokondrikerna och de som skär sig lite i armarna. Jag förstår att en djup depression är värre än lite ångest på kvällskanten. Men jag förstår INTE att målet ska vara att alla ska "fungera." Det är fint att ha det som mål, om du verkligen har mått piss och det är det enda rimliga, men det finns så otroligt många människor där ute som kan så mycket mer än fungera. De har potential att må bra. Att njuta av livet den, klychigt nog, korta stund vi finns här. Det får inte prioriteras bort.
Idag blev detta statement från sjukvården bara allt för tydligt när någon fick svaret: "Men du fungerar ju. Du är inte deprimerad. Du kan förstå och hantera verkligheten" på sin uttalade fråga om hon inte kunde få hjälp med att hantera vissa mycket svåra saker och lära sig må bra nästan jämt. Det är förjävligt att vi ska behöva slåss för något som borde vara en självklarhet.
Sjukvården kanske inte tror på det, men det gör jag. Vi förtjänar så otroligt mycket mer än att "förstå och hantera verkligheten." Vi förtjänar att kunna uppskatta vår verklighet. Få hjälp med att bearbeta det som ligger i vägen för vår självkänsla och sinnesfrid, så att vi kan göra just detta: Må bra.
/Zäta
Nu vet jag ju ingenting om just det här fallet du skriver om, men... Är det SJUKVÅRDENS sak att se till att folk "mår bra nästan jämt"? Är inte SJUKVÅRDENS sak att bota och förebygga SJUKDOMAR?
Om vi gör en jämförelse med fysiska sjukdomar. Anta att jag ofta är lite stel i axlarna, och har ont i huvudet vid slutet av arbetsdagen. Varken axel-stelheten eller huvudvärken är symptom på nånting annat än att jag är stressad och sitter mycket vid datorn, finns inga andra bakomliggande orsaker än så.
Är jag då ett fall för sjukvården? Bör jag få läkarhjälp för att kunna må bra fysiskt nästan jämt? Vad SKULLE ens en läkare kunna göra i det här läget?
Man kan tycka att jag förtjänar bättre osv än att vara stel i axlarna och ha ont i huvudet i slutet på arbetsdagarna, utan att för den sakens skull tycka att det är ett fall för läkarvetenskapen. Och samma sak kan det ju vara med folk som är deppiga, oroliga osv utan att ha nån psykisk sjukdom.
Nja jag tycker inte riktigt att det är samma sak. Det är klart att någon som är lite deppig en dag i månaden inte behöver sjukvård. Jag kansle skulle vara tydligare på den punkten. Jag menar mer att de som söker sig till psykvården för att de upplever att de mår så dåligt att de behöver hjälp ska få det också, och inte avfärdas med att "du mår för bra för att få vård." Det finns kanske ett fåtal människor som överutnyttjar vården, men för de allra flesta tror jag att det är ett ganska stort steg att be om professionell hjälp. Jag tycker inte bara att självmordsbenägna personer är berättigade till vård.
När jag har pratat med läkare om mina stela axlar (jag är inte "lite stel", jag har ganska stora problem) har jag blivit tagen på allvar och skickad till en kiropraktor. Han sa att om jag hade kommit tio år senare hade jag haft diskbråck och gav mig övningar. När jag en gång pratade med en kurator sa hon bara att "ångest är svårt att göra något åt" (inte för att jag har ångestattacker eller mår piss, men i perioder har saker varit ganska jobbiga). I min värld är det bättre att jobba med psykiska saker även INNAN de blir katastrofer, precis som med det fysiska. Varför ska jag vänta tills jag får ett psykiskt diskbråck, när jag kan lära mig hantera och ta bort de "stela axlarna" (typ småskalig ångest elr nått) redan nu och så mycket enklare? Du skriver själv att det är vårdens sak att förebygga sjukdomar - och det är precis vad det handlar om. Även om det i det psykiska fallet kallas att "må bra".
Det är lite knepig fråga tycker jag... Självklart så går inte folk till psykvården bara för att dom deppar litegrann en dag i månaden. Men man kan ju faktiskt vara riktigt nere, må för jävligt rent ut sagt, utan att det för den sakens skull handlar om psykisk sjukdom.
Då är vi inne på det där med att förebygga... Riskerar man att bli psykiskt sjuk om man inte får psykvård när man mår förjävligt av nån anledning? Och nästa fråga, vad KAN man göra i såna fall? Finns det terapi-former som botar icke-sjukligt jävel-mående?
(Jag inser att jag låter raljerande, men jag är allvarlig... tycker det här är väldigt intressanta frågeställningar.)
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
