När objektifieringen blir dödlig
Det är givetvis fruktansvärt tragiskt för Christina själv och hennes närmaste att detta kunde ske, men det är också en indikation på hur otroligt allvarliga konsekvenser objektifieringen av kvinnokroppen på en samhällsnivå kan få.
Att vara ett objekt, vad är det? I den feministiska diskursen är subjektet objektets motsats. Ett subjekt handlar själv, innehar aktörskap och driver handlingen eller sitt eget liv framåt. Ett objekt är däremot passivt, styrs och definieras av andra. Ett objekt är något du kan sägas veta allt om, medan ett subjekt alltid kan gå sina egna vägar och har ett eget perspektiv på välden som skiljer sig från ditt. I vardagen anser vi att andra människor är subjekt. Vi handlar med insikten om att de är egna individer som skiljer sig från oss och förtjänar respekt. Ett sätt att objektifiera människor är att enbart referera till deras kroppar. De snygga tuttarna innehar knappast något eget aktörskap.
Objektifiering behöver dock inte vara enbart av ondo. Vem har inte upplevt en rysning av välbehag när kvällens ragg spanar ens välsvarvade ben eller djupa urringning? Vi vill bli objektifierade ibland. I alla fall vill jag det. Jag vill höra att jag har fantastiska bröst eller en skitsnygg frisyr. Jag vill höra att min kropp är sexig eller att min klädstil lite konstig men fin. Däremot vill jag inte bli reducerad till ett objekt. Jag vill inte vara enbart ett objekt. Jag vill bli respekterad för den mångfacetterade, förvirrade, kaxiga, välformulerade och smyg-lata person jag är. Jag vill vara ett subjekt hela tiden, även om jag blir objektifierad ibland. Hänger ni med? Objektifiering på egna villkor kan vara bra ibland, att enbart vara ett objekt i någons ögon eller ett helt samhälles ögon, är inte bra.
Bröst. Jag tycker inte att ämnet behöver någon djupare analys: Kvinnobröst är en av de mest laddade, diskuterade, erotiserade och objektifierade fenomenen i vår samtid. Ibland brukar jag tänka "herregud det är fettklumpar med vårtor på - vad är dealen?", men det är såklart mycket mer än så. Det har blivit mycket mer än så. Visst kan vi prata om biologi och amning och sexuellt urval, men det är bara att höja blicken till några andra kulturer där kvinnobröst verkar helt irrelevanta för attraktivitet så kan den tesen lätt avfärdas som annat än en grundläggande delförklaring. I vårt samhälle är kvinnobröst de utlimata symbolen för sex och, snedvridet nog, manlig lust. Jag har aldrig hört en brud klaga över sina små bröst för att de ger henne för lite njutning när hon har sex. Däremot har jag hört, och själv bidragit till, timslånga utläggningar om hur ens små bröst gör att killarna inte bruyr sig, eller i alla fall hur trevligt det är att det finns killar som gillar små bröst. Med detta menar jag inte att det är de oroliga tjejernas fel. Klart vi vill vara attraktiva, bli lite objektifierade. Det är kul och bra i rätt utsträckning.
Jag vill peka på det absurda i att en kroppsdel som sitter på ett kön skulle vara till för ett annat köns lust. Är penisar till för kvinnor? Är det någon vi får lära oss genom porr, media och skolrast-prat? Nej, de är till för männens egen njutning. Vaginor verkar vara lite tvetydiga, men brösten, så som det idag talas om dem, är definitivt till för männen. Bröstvårtor på både kvinnor och män är känsliga och för många sexuella områden. I många fall tappar kvinnor som förstorat brösten känseln i sina bröstvårtor.
När plastbitar och gelé stoppas in i våra kroppar för att tillfredställa någon annas blick har objektifieringen fått fysika konsekvenser. Det har för länge sedan slutat handla om parallell objektifiering som vi mår bra av, och blivit till ett totalt uppgivande av aktörskap och bestämmande över den egna kroppen. Plastbitarna utan känsel blir det som är kvar av kvinnan i porren - ett tomt objekt, bara där för någon annas skull. Detta är vad som återspeglas när vanliga, friska tjejer vill skära i sina kroppar för att genom någon annans gillande blick få mer makt och självförtroende. Så stark är den manliga normen och så svag är många tjejers möjlighet till egen makt att de måste gå denna väg - genom ett kanoniserat, förgivettaget manligt begär. Det är inte ett dugg roligt. Folk dör av det.
Vi kommer inte kunda vända detta maktförhållande till jämvikt under vår livstid, men vi kan vrida det åt rätt håll. Nästa gång någon säger att de förstorar brösten för sin egen skull, snälla håll detta i bakhuvudet. Den makt som enbart kommer genom någon annans blick är förgänglig. Genom att stå upp för oss själva och vägra definieras helt av någon annas begär kommer vi så mycket längre.
Som en vän till mig brukar säga: Ja det är såhär jag ser ut. Take it or leave it, liksom.
/Zäta
"Vem har inte upplevt en rysning av välbehag när kvällens ragg spanar ens välsvarvade ben eller djupa urringning?"
Hm, ganska många, inbillar jag mig.
För väldigt länge sedan, innan jag gjorde min egen bröstförstoring (som en del av min könskorrigering), skrev jag det här inlägget:
http://bladsdotter.blogspot.com/2007/07/det-politiska-i-brost.html
Vet inte längre vad jag tycker om nånting, men jag ångrar aldrig att jag gjorde det. Det förkvinnligade min kropp med 100%, min känsla av autenticitet har ökat enormt. Och jag menar, hur många av de bröstoperationer som utförs slutar som i fallet med Christina? Det känns inte nyanserat att framställa bröstoperationer som något som generellt sett dödar.
Däremot tycker jag man ska hålla sig skeptiskt inställd till själva normen, som får kvinnor att göra de här operationerna. Jag tror många många många gör dem utan att de skulle behöva det, men i mitt fall känner jag att det var rätt. Det känner väl alla i för sig. Men gick jag från subjekt till objekt när jag valde att göra det? I ett samhälle där alla är både subjekt och objekt i nån sorts väldigt avancerad social process är det problematiskt att reducera individer till antingen subjekt eller objekt pga deras livsval. Man är aldrig varken det ena eller det andra till 100%.
Johannes: Okej. Förstås inte alla, många gillar det nog inte eller har aldrig varit med om det. Det var ett exempel.
Blomma: Jag tycker inte att jag framställde det som 100% dödligt, utan mer att det KAN döda, precis som annan sexism (typ kvinnlig omskärelse och så). Däremot håller jag med om att du inte reduceras helt till objekt när du opererar dig (jag tog mainstream-porren som exempel, där kan jag tycka att det är nära).
Sedan måste jag också erkänna att jag inte hade en tanke på ett transperspektiv när jag skrev inlägget. Det kanske var dumt, å andra sidan är detta inget TS-blogg i första hand även om de frågorna är viktiga för mig. Jag tycker att jag kan få skriva inlägg som vänder sig enbart till cis-personer ibland, just eftersom jag är så tydlig med att ta upp transfrågor om du ser till bloggen som helhet. Men jag förstår fortfarande din kritik och ska läsa ditt inlägg när jag kommer hem från skolan :)
du äger! puss
Hej igen!
Jag tycker inte du måste ha just ett transperspektiv med dig när du skriver, men jag reagerade ju som cisperson. Jag ser mig som cissexuell trots att jag har ts-bakgrund just eftersom kropp och själ matchar. Jag är ju också kvinna, så det du skriver om kvinnor gäller ju även mig, och blir något jag tar åt mig av. :)
Elin: Det äger att ha dig på min sida!
(vad jag antar vara Blomma): Hej igen själv :) klart du ska ta åt dig av allt det du känner riktar sig till dig!
Ditt inlägg var bra, men det var också ganska filosofiskt. Jag ville peka på de konkreta, ibland väldigt allvarliga följderna av objektifiering. Jag tycker ändå att det är en skillnad mellan att förstora brösten för att passera och känna igen sig i sin egen kropp (stoppa dysforin) och att göra det för att ett manligt begär premierar det (även om det är "för din egen skull"). Du får såklart tycka annorlunda, men jag ser en skillnad där det ena är ett tecken på en sjuk värld och det andra helt enkelt ett tecken på transsexualism. Jag talar förstås inte för alla kvinnor, även om mina åsikter ibland inkluderar alla (typ. är något någonsin HELT inkluderande?).
Det var jag! :)
Vad jag upplevt som kvinna som gjort bröstförstoring är att jag bär på en skam för att jag har implantat. Det är stigmatiserat, speciellt då i feministiska kretsar, vänsterkretsar, bohemkretsar, bland just såna människor som jag umgås med och som har ideal jag tycker är bra. Och jag tycker såklart inte om stureplansidealet, där bröstförstoringar verkar vara en självklarhet. Snarare är jag som du absolut för att man ska vara så positivit inställd man kan till sin egen naturliga kropp, som den är.
MEN, hursomhelst har jag ju gjort en bröstförstoring pga att jag haft transsexualism - men eftersom jag inte alltid är öppen med min bakgrund, men det ibland kan märkas att jag har implantat så blir denna stigmatisering problematisk. Hur ska vi komma runt det?
Jag tänker att man kanske ska vara försiktig med att låta individen bära ansvaret för samhällsnormen. Att ställa sig kritisk till själva normen, men alltid undvika att stigmatisera den som väljer att följa normen. För vi alla följer vissa normer och bryter mot andra. Och man har ju de känslor man har, man internaliserar ju normer. Om nu två kvinnor av samma dysforiska känslor kring sin kropp har valt att göra implantat så blir det ju problematiskt om vi ska stigmatisera den ena som inte har ts-bakgrund, medan vi "godkänner" den andra som har det. Där byggs ju dessutom indirekt ett öppenhets-krav in för kvinnan med ts-bakgrund.
Och samma, om vi har två ts-kvinnor och den ena har gjort implantat och den andra inte, att vi liksom på nåt sätt kanske upphöjer hon som avstod som lite bättre. Det blir normerande.
Det är ett snårigt ämne det här, och som sagt - ämnet "bröst" av alla slag är minerad mark...
Jag håller med om att det är strukturerna som ska kritiseras och inte enskilda personer. Det var kanske inte tydligt i inlägget när jag skriver "i våra kroppar", men jag ville också att texten skulle kännas. Allvaret i det. Bröstförstoringar är ingen lek, oavsett varför de utförs.
I väldigt många sammanhang är, som du säger, bröstförstoringar normen. Kanske inte i antal, men i vad som är eftersträvansvärt. Om väldigt många kvinnor förstorar brösten blir det det nya "vanliga", som inom porren. Och hur ska en tjej med A-kupa kunna vara nöjd med sig själv i den världen, när nu bröst är som vi redan konstaterat, så otroligt laddat. Får jag gilla mina små bröst, eller måste jag känna att de är ett sämre substitut? Något jag borde förändra om jag bara hade råd?
Nu vet jag att alla är olika och vissa gillar sina små bröst och andra inte, men jag tycker att så länge vi lever i ett samhälle där detta beror av en (internaliserad) manlig blick så är det generellt fel. Därmed inte sagt att det inte finns undantag, personer som verkligen gör detta för sin egen skull och sedan bara mår bättre, men när en hel generation överväger det? Jag känner lite att det är som med prostitution, om vi levde i en helt jämställd värld där alla fick finnas till på egna villkor och ha en egen sexualitet och makt över sina liv - då skulle det funka. Men idag förstärker det en hemsk struktur. Jag tycker att kvinnor ska kunna känna sig kvinnliga utan D-kupor.
Sedan inser jag att vi lever i den verklighet vi gör, och oavsett struktur eller skäl så kommer vissa att vilja förstora brösten. Jag tycker inte att de är hemska människor för det, men de kommer oundvikligen att bidra till normaliseringen av att bara stora bröst är attraktiva. Men det kanske är värt det för individens lyckas skull. Det kan jag förstå, men jag kommer aldrig att se bröstförstoringar som något generellt positivt eller propagera för alla kvinnors rätt att ha implantat. Det tycker jag inte är att stigmatisera folk som förstorat brösten, utan att ta ställning politiskt. Du behöver inte ta det som personlig kritik. Precis som att jag inte brukar ta mina vego-kompisars hata-kött-snack personligt. Det handlar ju om en struktur.
fin header!
fin blogg!
fin blogg :)
allt bra idag? :)
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
