Share

Om att ha en växande blogg och det fula i att vara privat

Min gamla blogg var på en och samma gång mycket mer distansierad och mycket mer privat än den här. Den handlade mer direkt om mitt eget liv, men innehöll ganska mycket lustiga episoder och var inte alls lika analyserande. Däremot skrev jag ibland inlägg som vibrerade av känslosamhet och verklighet. Det hände att jag grät när de författades, eftersom det var så viktigt för mig.

Jag hade som tumregel att om jag på fullaste allvar kunde tänka mig att läsa upp det jag skrivit inför hela min dåvarande klass, så fick det publiceras. Annars fick det korrigeras. Det låter kanske alldeles galet för alla med scenskräck där ute, men till saken hör att jag aldrig haft några problem med att tala inför folk, om jag verkligen tror att det jag har att säga är viktigt eller bra. Det brukade i alla fall fungera ganska bra som måttstock på den berömda "personlig-men-inte-privat-skalan."

Idag tycker jag att personlig-men-inte-privat är ungefär det tristaste som finns. Med det menar jag inte att det bästa jag vet är att höra om andra människors magproblem eller partnerbråk, utan att den distinktionen bygger på ett skuldbeläggande av att vilja dela med sig av vardagligheter, och interna processer så som känslor - saker ur den privata sfären, som känns ganska ruttet. Den officiella, publika sfären - politik, ny teknik och sport - är däremot fint att dela med sig av. Behöver jag nämna att sfärerna är könade?

Nu är jag kanske lite påverkad av att ha läst 98 tidningsartiklar som återupprepar denna skittrista dikotomi om och om igen, men jag förstår inte varför det är så provocerande att vara privat. Alla bajsar. Alla är olyckliga. Alla bråkar med sina kära. Det är kanske inte intressant för mig att läsa om vad en random 18-åring i Dalarna gör på helgerna, men det är kanske värdefullt för henne att skriva om det. Hennes blogg kanske är en ventil för bångstyriga känslor, ett sätt att få perspektiv på tillvaron, ett sätt att prova på olika identiteter eller få uppskatting och visa upp för avlägset bosatta vänner vad som händer i hennes liv. Så då kan hon ju få göra det ifred. Vad vinner folk på att klanka ned på vardagsbloggar? En känsla av att de i alla fall inte behöver få uppmärksamhet för sina vanliga, tråkiga liv? Jag skulle säga att det ligger ett ganska stort bekräftelsebehov bakom att behöva säga att andra är ointressanta och värdelösa.

Nu för tiden frågar jag mig inte om jag skulle kunna läsa upp mina inlägg i klassen. För det första läser jag liksom Genusvetenskap C med nio personer jag känt i ett år, och skriver om feminism. Klart att mina kursare skulle ha saker att invända ibland, men de skulle knappast skratta åt mig eller säga att det jag gör är värdelöst. För det andra har jag en liten annan syn på vad som får publiceras och inte idag. Men för det tredje, och kanske viktigaste, är det inte längre ungefär en skolklass som läser min blogg varje dag. Det är snarare en liten skola, med skillnaden att det inte är oskyldiga små barn som läser, utan en massa smarta ungdomar och vuxna. Även om jag mest får positiv feedback (yay! tack!), så finns det alltid kritiska blickar, och kanske framförallt kvalificerade blickar. Det är roligt att bli utmanad, nästan lika kul som att bli uppskattad, men det är också lite nervöst. Jag skulle helt enkelt inte få ett enda inlägg publicerat om jag alltid föreställde mig att det skulle hålla för en aula full med smarta, roliga, kritiska och snälla människor.

Så jag brukar tänka mig att vi sitter i skolcafeterian. Eller kanske på någons gräsmatta. Eller att vi är på en hemmafest eller kanske i ett litet klassrum med whiteboardpennan i högsta hugg. Ett gäng med lite olika bakgrund, oftast mest unga tjejer, som diskuterar och delar erfarenheter och viskar hemligheter. Där är det inte fult att vara privat och inte heller högmodigt att ha starka politiska åsikter. Där känner jag mig trygg och där skriver jag som bäst.

/Zäta
Share



Kommentarer
Postat av: Annica

fin blogg. ;)

2010-11-21 @ 11:51:48
URL: http://anniicanilsson.blogg.se/
Postat av: felicia

Hej! Ja vad roligt att hitta tillbaka hit! Jag tänkte faktiskt på dig för någon vecka sedan, att jag skule hitta dig. Jag har sanknat dina texter!



Och det här är en utmärkt reflektion tycker jag. Jag gjorde ju som en slump ett inlägg på temat tidigare idag, fast inte på en lika allmän om-bloggar-nivå. Min blogg startade jag inte för att jag har ett extremt uppmärksamhetsbehov eller något. Jag startade den faktiskt av just de anledningar som du nämner. Jag är egentligen en riktig jante-person. Blygsam och något tillbakadragen i vissa sociala situationer. Jag tvekade så himla länge innan jag började, men till sist bestämde jag mig för att göra det, som en del i att försöka komma ifrån de där känslorna av att "inte kan jag blogga, det skulle ju framstå som si och så". Men jag tänkte "nu skiter jag i om vissa tycker jag är utseendefixerad eller egocentrerad och i stort bekräftelsebehov, nu ska jag göra det här för att lära mig att våga ta plats". Och det har verkligen funkat. Det är naturligt vis inte enbart på grund av min blogg som jag blivit starkare i mig själv. Men det är så jäklar skönt att inte ta illa upp av elaka kommentarer, vara social på internet och kommunicera med andra, och känna att HA! jag kan ta plats!

2010-11-21 @ 21:43:07
URL: http://vykorttillminsyster.blogg.se/



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0