Share

Vikten av att ta vara på sitt eget sällskap

I veckan har det hänt mycket och jag har gjort roliga saker varje kväll tror jag. I fredags hade jag och Moa något så ovanligt som en hel kväll ensamma i kollektivet när vi lagade mat, kollade på film och mysade. Inte för att det är ovanligt att vi hänger, det gör vi mest hela tiden, men en hel myskväll helt ensamma. Det är faktiskt rätt ovanligt och fantastiskt.

Igår, efter några timmar på Uppsala Pride, var jag barnvakt. Jag var såklart inte ensam, utan hade fullt upp med två små barn, men jag hade ändå bara mig själv att lita till så som det är när du har ensamt ansvar för små barn. På kvällen var jag alldeles ensam hemma hos min bortresta mamma, eftersom barnen bor i närheten där och jag inte orkade åka hem. Dessutom hade mobilen dött och hennes Internet fungerar inte.

Idag kom jag hem till ett tomt kollektiv, satte mig framför datorn och började skriva. Blogga. Fundera. Skriva lite till. Skriva mer. Jag började på en handfull inlägg och skrev färdigt lika många. De kommer i veckan. Jag har säkert skrivit tiotalet A4 idag. Jag förundrades över att det äntligen kändes roligt, och inte bara roligt - nödvändigt att få ur mig alla ord - igen. Det kanske inte har märkts så mycket, men det har känts segt att blogga den senaste månaden. Det kommer ord, men bara för att jag tvingar fram dem, inte för att de redan formats i mitt huvud och behöver forsa ut, så som det brukar vara. Så som det är just nu.

När jag låg i badet för en stund sedan och log åt hur fint livet är (ja det är lika klyschigt som sant) insåg jag vad som fattats den senaste månaden. Jag tror att mitt i vardagen och kärleken och umgänget och plugget och att äntligen kunna göra saker för att jag har blivit friskare från körtelfebern i somras så har jag missat något. Något ganska centralt. Mig själv.


Inte för att jag har ignorerat mina behov eller mått dåligt eller något sådant, utan bara för att jag inte har varit så mycket med mig själv. Varit ensam. Hängt med bara mig. Fått klara mig själv. Bry mig bara om mig själv. I helgen har jag varit helt ensam i alla fall i ett dygn, och det var kanske bara det som behövdes.

När jag gick i ettan på gymnasiet tyckte jag att något av det bästa med dagarna var att komma hem frusen och eländig från bussen till ett tomt hus, sparka av sig skorna, göra lite färdignudlar och krypa ned i soffan framför Felicity innan mamma kom hem och det blev mat och plugg. I tvåan fick jag pojkvän och ensamtiden krympte plötsligt dramatiskt, för vänner och plugg skulle ju också hinnas med. Och jag gillade det. Till saken hör nämligen att jag verkligen inte är någon ensam-människa. Jag älskar att vara social, längtar ständigt efter dem jag är kär i och pratar gärna i telefon en massa timmar på kvällarna. Dessutom var jag alltid ensam som liten efter skolan eftersom jag inte har några syskon och mamma alltid jobbat heltid, så jag var trött på att vara ensam i många år. Jag känner sällan något behov av att vara själv, mer än kanske några timmar här och där för att kunna bada, röja i rummet och blogga - saker jag gör bäst själv.

Det betyder dock inte att jag inte behöver vara ensam eller inte tycker om det. Jag tänker bara inte på det som något värdefullt. Men det är värdefullt. Det är fantastiskt viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap och känna att du alltid har dig själv vad som än händer. Och det är ganska skönt och roligt också.

Det kan förstås bli för mycket av det roliga, men i mitt fall tror jag inte att det är någon risk. Nästa gång saker och ting känns sega och olustiga utan att jag riktigt vet varför ska jag prova att spendera någon dag helt själv. Det är inte som att jag har funderat hårt eller gjort någon djuplodande analys av mina känslor, jag har nog mest bara varit. Och det var så jäkla bra.

Nu ska jag göra lite te och kvällsmat till mig själv, kanske dammsuga och bara trivas med livet. Imorgon kommer jag att börja längta som en liten galning efter Moa, men det där med att vara orimligt kär är en annan historia. Just nu är jag bara orimligt nöjd med livet precis som det är.

Ta vara på er själva, för ni är så viktiga!

/Zäta




Share



Kommentarer
Postat av: Dvärghundspossen

Själv är jag en sjukt osocial person och skulle nog aldrig orka bo i kollektiv faktiskt. Och ja, jag förstår att det inte är som filmen "Tillsammans", men själva grejen att ständigt ha kompisar hemma? Jag skulle tycka det blev lite jobbigt i långa loppet.

2010-11-08 @ 09:58:25
URL: http://dpossen.blogspot.com
Postat av: elin

ja, det är lätt att glömma bort!! man borde nästan skriva upp det i kalendern, "träffa mig".

2010-11-08 @ 17:34:28
Postat av: Zettermark

Elin: Eller hur!



DP: Haha, jag älskar att bo med folk, men nån gång ibland är det skönt att va själv

2010-11-09 @ 11:29:29



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0