Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Några tankar kring härskartekniker

Det sociala spelet har aldrig varit något för mig, jag fattar helt enkelt inte hur det fungerar. Ibland dåligt, men för det mesta otroligt skönt, för då slipper man tänka efter innan man undrar vad fan nån menar med "lilla gumman".

Det kan vara jobbigt att inse vad fjäskig man själv är mot det motsatta könet... När jag hade gift mej så fick jag liksom känslan att nu är jag borta från köttmarknaden och hela det sociala spelet kring flirt och romantik för gott. Och vips så blev jag mycket tuffare, hela den där rädslan för att vara "jobbig feminist" och framstå som om man "inte har nån humor" osv började rinna av, och nu är den nog i princip helt borta.



Självklart är det inte såhär för alla som gifter sej, finns ju massvis med fjäskande fruar, så jag menar inte att lyfta fram giftermål som nåt sorts botemedel mot härskartekniker S (haha, hur absurt vore inte det som allmänt feministisk strategi). Det är nog lite speciellt för mej att reagera såhär tror jag. Men jag tycker iaf det är intressant att se hos mej själv vad otroligt stor roll den där önskan att vara omtyckt spelade tidigare... jag såg det liksom inte förrän jag förändrades och därmed fick nåt att jämföra med. Om nån hade frågat mej när jag var tjugo "brukar du hålla på och anpassa dej för att bli omtyckt av ffa det motsatta könet?" så hade jag ju sagt NEJ med emfas, vadå, jag var ju tuff och subkulturell och frispråkig... och det var jag kanske jämfört med många tjejer, men ändå så anpasslig jämfört med hur jag är idag.