1. Politiker. Jag får höra: Du borde bli politiker! minst en gång i veckan.

Motivering: Du kan ju prata och vill bestämma och har bra åsikter.

Invändning: Men jag skulle känna mig så låst. Du måste ta hänsyn till vad partiet tycker, och vad kommunfullmäktige eller whatever tycker och bli granskad hela tiden. Jag tror att den andra sidan skulle vara enklare, kunna kritisera politikerna. Dessutom skulle jag behöva engagera mig inom ett riksdagsparti för att kunna göra verklig karriär, och usch det har jag verkligen ingen lust med.

2. Läkare. Det är lite roligt, för från mina normis-vänner får jag höra att jag ska satsa på genusvetenskapen, och från queerisarna att jag ska satsa på naturvetenskapen.

Motivering: Vi behöver bra, medvetna läkare som har fattar genus och queer-frågor! Bli transutredare!

Invändning: Jag vet inte om jag skulle palla utbildningen och jobbet - stressen, ansvaret och oron. Jag är övertygad om att jag skulle klara det intellektuellt, att det skulle vara roligt och att det verkligen behövs bra läkare, men tio år till innan jag får jobba med det jag vill? Och spä på min underliggande tendens till hypokondri? Jag tror inte det.

3. Debattör/skribent/författare. Det händer rätt ofta att folk relaterar till den här bloggen eller andra engagemang och tycker att jag borde ta det steget längre.

Motivering: Du skriver bra och om viktiga saker! Sprid det till massorna! Jag tror att du skulle kunna göra typ en bok av din blogg och så debattera lite och föreläsa och sånt.

Invändning: Det finns inga jobb för journalister och genusnördar. Jag vet inte om jag kanske skulle tröttna efter ett tag och vilja ha ett vanligt, säkert jobb. Å, och det är ju bättre lön som läkare.



Jag då, vad vill jag? Jag vet inte. När jag var sju år ville jag bli Forskare, med stort F, för jag trodde att det var ett yrke. Lite senare vill jag bli spion. När jag gick i högstadiet ville jag bli evolutionsbiolog. I gymnasiet pendlade det mellan läkare och vetenskapsjournalist. Idag börjar jag fundera på om min passion trots allt kanske ligger i skrivande, på riktigt liksom. Om jag fick bestämma precis hur det skulle bli så tar jag en dubbel kanditat i genus och biologi, får en massa skrivjobb som drygar ut kassan och intellektet, läser en master i genus och forskar om kroppslighet och sexualitet på något coolt universitet långt bort ett tag innan jag slår mig ned i Sverige och blir jämställdhetsutredare på skolverket eller så.

Kan en göra så? Kan jag? Vågar jag?

Jag är 20 år. Både löjligt ungt och läskigt gammalt. Vad som än händer vet jag att jag aldrig kommer att ångra mina tre genusterminer och att det just nu känns lite kittlande på det bra sättet att inte veta vad framtiden håller i sin hand. Det kan i och för sig bero på att jag sjungit med i Chess och Abba-klassiker hela kvällen. I min dröm-framtid ska jag sjunga i kör också. Det gör mig nästan lika lycklig som när intellektet svindlar inför Beauvoirs teorier eller kroppen svindlar inför någon annans beröring.

Ni märker ju. Jag blir alldeles tosslig av sjungade och framtidsdrömmar.

/En hoppfull Zäta (hon kanske kan och vågar. Vi får se)