Jag hade inte bloggat på över ett år och vikten av alla obloggade inlägg inom mig började bli kännbar. Jag bloggar nästan jämt. När jag åker tåg, när jag tittar ut på vårbjörkarna genom fönstret, när jag står i duschen. Fast i mitt eget huvud. Och ibland bara måste det publiceras.

Jag pluggar cellbiologi och PR, tittar på klänningar, myser med min flickvän, oroar mig över framtiden, skriver feministiska brandtal, sminkar mina ögon, gör aptråkig lunchmat, läser populärvetenskapliga böcker, chattar med bekanta, pratar med vänner, dansar till balkanpop och uttjatade radiohits, njuter av vår fina lägenhet, får ont i ryggen, är morgontrött och nynnar för mig själv.

Jag pluggar läkarprogrammet, termin 1.

Alltid. Sedan brukar jag få prestationsångest över att folk tycker att jag inte borde ha prestationsångset.

Åh, äsch. "Jag och min flickvän var på Smålands i helgen..."

Oj nej verkligen inte. Tvärt om! Jag gillar alla mina kroppsdelar precis där de är. Var sak på sin plats.

Yes box 100%. Nä men, jag tror att jag är väldigt cis jämfört med många. Långt ut på skalan.

Kärleksfull, intelligent, huslig och praktisk, har egna gränser, attraktiv i mina ögon och tålmodig. Alltså någon som kompletterar, utmanar och kan ta hand om mig, när det behövs. Hon heter Moa.

Det som känns som sex, från alla involverade håll men ingen annanstans ifrån, är sex. Ömsesidigt, frivilligt, skönt (eller i alla fall en strävan efter det sistnämnda).

Ja, absolut. För att jag har gjort en massa saker som jag definierar som sex. Fast när jag sexdebuterade för ett antal år sedan räkande jag "penis-i-vagina" som första sexet. Förlora oskulden, liksom, papapapapaaaa. Eftersom det kändes som första sexet var det ju också det, för mig, då, men idag kan jag väl se att jag sexdebuterade innan det, även om det inte var vad majoriteten räknar som sex.

Jag får ångest av den här frågan. Den och "Vad lysssnar du på?". Borde vara förbjudna. Känns som att jag ska vara så himla creddig fast jag inte har några bra svar.

Svaret är nämligen såhär ungefär:

En massa olika människor beroende på område. Vissa vetenskapare för deras forskning, vissa feminister för deras klockrena analyser, vissa vänner för deras sociala egenskaper eller livsstil, vissa lärare för deras entusiasm, vissa random folks för random egenskaper.

Rädda den, såklart. Fast det vill ju alla. Det ville säkert Hitler också. Jättedåligt svar faktiskt. Vi börjar om.

Jag skulle vilja sprida en vettig och tillgänglig syn på feminism, berätta för fler vad feminism kan göra för dem och hur det kan hjälpa oss förstå och förändra vår omgivning. Jag skulle vilja kombinera det med en naturvetenskaplig världssyn och tyngd. Jag skulle vilja utföra tvärvetenskaplig forskning och väcka opinion. Jag skulle vilja förbättra livsvillkoren i alla fall lite, för i alla fall några, för framförallt unga tjejer.

Jag skulle vilja ge världen lite mer än jag fått av den. Göra ett litet avtryck. Jag behöver inte hamna i någon rekordbok eller vara gäst hos Operah. Men kanske vara med i nyhetsmorgon, publicera en populärvetenskaplig bok och hålla ett par föredrag där människor verkligen lyssnar. Det skulle jag vilja.

/Zäta