Jag undrar, vad innebär det egentligen att vara utanför en norm? Är jag utanför tillexempel heteronormen just nu? Är du? Var går gränsen, egentligen?

Var jag utanför heteronormen häromdagen när jag låg i sängen och knåpade ihop det här talet? Jag kände mig inte särskilt utanför. Jag kände mig mest solbränd (med betoning på bränd).

Men den där kvällen i vintras, då, när satt jag hemma hos bekanta och såg på film? De berättade om en rolig grej de hade varit med om. Under ett spex hade två personer, en tjej och en kille, blivit satt på varsin stol och fått en lapdans/sexig dans av några av ”motsatt” kön. Sedan hade någon bundit för tjejens och killens ögon, de på stolen alltså, och… nu kommer det roliga!... så hade de bytt. Alltså så att killarna dansade för killen och tjejerna för tjejen.

Då. Då kände jag mig utanför. För att det berättades som en rolig historia, utan tanke på vad det implicerar (vare sig med hänseende på kroppslig integritet, tvåkönsnorm eller olika sexualiteter). Folk hade säkert lyssnat om jag protesterat. Lyssnat, och inte förstått problemet. ”Det var ju bara en rolig grej, ni får ju till och med gifta er nu!”

När jag cyklade dit var jag bara jag. (Inte solbränd, kanske, för det var vinter, men... ) När jag cyklade hem var jag något annat. Vad hände?

Att vara inom normen innebär att aldrig behöva bli medveten om någon annans värld. Att alltid tryggt kunna definiera händelser och personer utifrån sig själv. ”Det var ju bara en rolig grej” Att min definition är en annan spelar ingen roll. Normen har patent på självrättfärdigande.

Jag, däremot måste förstå den heteronorma världen. Den är runt mig hela tiden. När vi pratar helgplaner i skolan (den och den klubben har snyggast brudar, säger de självdefinierade männen högljutt) när tidningsrubrikerna blir ett hot om våld mot mig och mina vänner, eller när vi bara handlar på ICA (familjeparkeringens skylt, ni vet). Och skulle jag någon gång glömma normen tillrättavisas jag snabbt. Av en rynkad panna när jag pussar min flickvän på stan, av ett avståndstagande när vissa frågor diskuteras,

av reklaminslag på reklaminslag med slanka vita brudar som gör sig snygga för skäggstubbiga vita män.

På samma sätt fungerar andra normer, som funktionalitets- och vithetsnormer, där vissa, som jag, kan gå genom världen blinda för sina privilegier i att inte behöva se andras verkligheter, medan andra ständigt blir påminda om vart de inte anses höra hemma.

Men vi är inte annorlunda. Det är i andras ögon, i specifika situationer, normer skapas och får verkan. Det är just där, just då, när din sexualitet blir en rolig historia, din hudfärg ett antagande om intressen, ditt kön eller brist på detsamma ett skäl för avståndstagande… som gränsdragningen sker. Gränsdragningen som säger ”jag är normen, och du är utanför den… bara för att jag säger det.” Gränsdragningen som sedan får reella effekter på våra liv och valmöjligheter.

Vi som lever utanför normer är inte bättre eller finare människor. Och vi missar dessutom gärna förtryck och normer vi själva inte är offer för. Men vi är bredare. Helt enkelt för att vi måste. Vi måste se olika världar, olika perspektiv. Och genom att förstå vad som händer när normen drar gränser kan vi också titta tillbaka. Inte bara bli betraktade, bedömda, stereotypiserade. Att sätta namn på normen är ett sätt att titta tillbaka. Du är också ”något visst”’. Du inte bara ”är”, medan jag är avvikelsen. Vi blir båda till inom gränser, bara att de råkade innefatta dig och inte mig, just här.

Genom att sätta fokus på normer, precis som vi gör här på Norrköping Pride idag, och stärka oss som hamnar utanför dem, kan vi också krossa dem. Så ingen hamnar utanför, ingen blir en avvikelse, ingen förminskad till en stereotyp. När vi uppmärksammar och ifrågasätter, när inget perspektiv längre är det självklara - måste alla se sig omkring, försöka förstå, se människors olika världar. I ett samhälle utan begränsande normer, får vi alla vara världsresenärer.