Hej och förlåt för frånvaron. Som ni kanske gissat har det hänt en grej. Världens mest osannolika grej, kan tyckas.

Jag fick ett ca 6 ton tungt träd på mig.

En del av trädet, förstås. Jag och min bästa vän Elin var på väg till kören förra torsdagen. Vi visste att det blåste ute, men inte att SMHI utfärdat klass 3-varning. Vi småsprang på en gata utanför botaniska trädgården i Lund, vinden susade i träden och vi fnissade åt att det ändå var lite läskigt, när vi hörde ett brak. Jag minns en ögonblicksbild av fallande grenar, hann tänka "trädet faller!" och "nej det här händer inte!" och så låg vi på marken. Mitt nästa minne är att jag står upp och för bort brutna grenar från Elin, som är i total chock och hysteriskt gråter, ber om hjälp och frågar vad som hänt. Jag hjälper henne upp och ser en främmande tjej på gatan, som plingar på i ett närliggande hus. Elin blöder från huvudet och jag ber tjejen ringa en ambulans. Vi får komma in i huset. 

Konsekvenser finns inte i min värld. Jag är inte rädd, jag vet att vi snart ska få hjälp. Jag tänker att eftersom hon aldrig förlorade medvetandet borde det inte vara så allvarligt. (Idag tänker jag att det nog var en rationalisering i stunden - jag kunde ändå inte göra något mer än att lugna så jag sket i konsekvenser. Jag tänker också att jag borde gjort mer för att fixera nacken, men hade ju också just fått ett träd på mig så chocken tog väl bort en del av logiken.) När jag ser Elin i ögonen och talar lugnt blir hon lugn för ett ögonblick, men så snart jag måste ägna mig åt något annat blir hon livrädd. Såklart. Det rinner blod ned i hennes ansikte och hennes korttidsminne sviktar. Det är inte förrän ambulansen hörs som jag inser att det gör förbannat ont i min högerhand. Jag tar en snabb titt och konstaterar snabbt att metacarpal 5 (benet i handen som går till lillfingret) ser ut att vara brutet. Det hade ännu inte hunnit svullna, så jag kunde se det snedställda benet. 

Ambulanspersonalen kommer och sätter nackkrage på Elin. Vi får hjälp av främlingarna i huset att bära ut henne på en bår. I ambulansen berättar jag för Elin om när jag åkte stora berg-och-dalbanan på Liseberg första gången som 4-åring och pappa lugnt sa "bara läskigt, inte farligt" medan tåget tuffade upp mot toppen. "Det är precis så nu."

I traumarummet slits jag mellan oro för min bästa vän, intresse för hur sjukvårdsteamet arbetar och en smygande insikt om vad som skulle kunnat hända om vi stått en meter längre till höger när trädet föll. En sjuksköterska ser min skärrade uppsyn och lägger en filt om mig. "Jag förstår, på grund av chocken, då ska man hållas varm. Men jag är faktiskt jättevarm, kan du hjälpa mig av med jackan istället?" Inget verkar vara akut fel med Elin och jag torkar bort lite blod från hennes ansikte för att det inte ska skrämma henne senare, innan hon rullas iväg till en huvudröntgen. De kollar igenom mig också när de förstår att vi var under samma träd, men hittar inget utom handskadan och ett visst mått av blåslagenhet. Puls på 130. Något uppjagad.

Ensam i hissen på väg upp till röntgen kliver en sjuksköterska någonstans ifrån in. Tar en titt på mina smutsiga kläder och krampaktigt hållna arm och säger med värme: "stormen?" "Jaa-aa-aa", säger jag medan tårarna som verkat långt borta plötsligt ohämmat väller fram, "ett jättestort träd! Vi hade bara tur." 

 

Sedan gråter jag konstant i en halvtimme. Ont som fan gör det också, trots att jag nyss lyft grenar med samma hand. Adrenalin är spejsade grejer.

De första dagarna var bara ett virrvarr av smärta, chock och glädje över att ha klarat oss. Nu ska någon slags vardag börja igen, men utan att jag kan använda min dominanta hand, är svintrött av smärtstillande och med en upplevelse i bagaget som i alla fall jag inte bara kan ignorera och gå vidare från. Det var redan ganska tufft. Den här hösten var ganska jobbig, och nu fick jag liksom 20 kilo till på axlarna men samma krav från livet. Såklart är jag fortfarande otroligt glad över att vara vid liv, och lika glad att min älskade vän mår okej, men jag önskar att jag kunde få ett par veckors paus - tid att läka, förstå och hamna rätt igen. Inte att det var tentaperiod och min fakultet är ungefär lika medmänskliga som en klippvägg när det kommer till att hjälpa studenter när det är svårt att prestera på topp.



Jag kommer tillbaka, men det är krångligare att bara skriva med vänster hand och jag har annat som måste uppta min tid just nu, så det kommer bli lite sparsamt bloggande en tid framöver.

 

/Feminist-gips-Zäta