Jag tänkte häromdan - det äger att vara 23. Att vara ung och pigg och stark, men inte längre förskrämt trevande i en oförstående värld. Det äger att känna sin kropp, sina gränser och begär - känna sitt psyke, vad som stressar, utmanar och ger. Det äger att komma nära någon ny, som också kommit en bit på väg. Vi är inte längre vattenfärg på plastduk, som rinner överallt - utan akvarell på grova ark som kanske skiftar färg, men stannar på sin plats. Vi har en grund att stå på, ett stadigt fundament - men långt ifrån är hela bygget färdigställt.
Och samtidigt minns jag, små blixtar från en tid... en tid då inget stämde men vi var varandras allt. Hur du grät i timmar på min axel, för dina känslor första gången skrämde livet ur dig då. Hur jag ringde till Nya Zeeland för att efter nätter som gått fel, få höra dina ord. Hur vi talade i timmar, om livet efter nian, medan salta vågor slog mot sommarstugans strand. Hur vi stod vettskrämda på skoltoan och väntade på ett streck, med förmåga att förändra allt. Hur vi sprang genom gryningsljus i andra länder och kände livet börjar här, nu är det våran tur! Hur vi balanserade avundsjuka, kärlek och lojalitet genom år av barndom och pubertet - hur vi formade varandra med en ständig längtan fram. Hur vänskapen var livet och vi varandras allt. Jag vet att utan er, hade jag aldrig fortsatt denna text.
Det är en lycka svår att formulera - att vara den du är, ungefär där du vill vara. Att känna trygghet med den karta du skapar över världen, trygghet att finna nya vägar, likväl som minnas de som varit. För varje år som går kommer jag lite närmre, för varje år som går är det mer okej att vara jag.
Jag har sällan funderat så på tid och innebörd, som när kalendern sa 23. Vad hände denna vår som gjorde prestationer nästan njutbara, som gjorde känslostormar nästan uthärdliga, som gjorde målet klart och tydligt trots tegelmurarna på vägen? Vad är detta nya lugn som inte dämpar kampvilja och glöd, men ger det möjlighet till avstamp i något mer solitt? Vad är denna nya trygghet i relation till världen runt omkring? Vad är det som händer nu, som inte djupa kärleksrelationer, en flytt från mammas hus eller nya filosofiska höjder kunde förmå?
Jag är säker på att jag, om några år framöver, kommer se tillbaka: "vad lite jag visste då, vad mycket jag hade kvar att förstå". Men jag är också ganska säker på, att jag kommer veta att något hände denna vår, när kalendern sa 23. Utan att veta vad eller riktigt varför eller när, blev denna vår en vändpunkt, och vuxenlivet mitt.
Till er som blandade vattenfärger med mig, och som fortsätter färglägga mitt liv - ni är mina hjältar.
/Sofia
