Zettermark med Z - Vi är inte längre vattenfärg

Vi är inte längre vattenfärg

Jag tänkte häromdan - det äger att vara 23. Att vara ung och pigg och stark, men inte längre förskrämt trevande i en oförstående värld. Det äger att känna sin kropp, sina gränser och begär - känna sitt psyke, vad som stressar, utmanar och ger. Det äger att komma nära någon ny, som också kommit en bit på väg. Vi är inte längre vattenfärg på plastduk, som rinner överallt - utan akvarell på grova ark som kanske skiftar färg, men stannar på sin plats. Vi har en grund att stå på, ett stadigt fundament - men långt ifrån är hela bygget färdigställt.

Och samtidigt minns jag, små blixtar från en tid... en tid då inget stämde men vi var varandras allt. Hur du grät i timmar på min axel, för dina känslor första gången skrämde livet ur dig då. Hur jag ringde till Nya Zeeland för att efter nätter som gått fel, få höra dina ord. Hur vi talade i timmar, om livet efter nian, medan salta vågor slog mot sommarstugans strand. Hur vi stod vettskrämda på skoltoan och väntade på ett streck, med förmåga att förändra allt. Hur vi sprang genom gryningsljus i andra länder och kände livet börjar här, nu är det våran tur! Hur vi balanserade avundsjuka, kärlek och lojalitet genom år av barndom och pubertet - hur vi formade varandra med en ständig längtan fram. Hur vänskapen var livet och vi varandras allt. Jag vet att utan er, hade jag aldrig fortsatt denna text.

Det är en lycka svår att formulera - att vara den du är, ungefär där du vill vara. Att känna trygghet med den karta du skapar över världen, trygghet att finna nya vägar, likväl som minnas de som varit. För varje år som går kommer jag lite närmre, för varje år som går är det mer okej att vara jag.

Jag har sällan funderat så på tid och innebörd, som när kalendern sa 23. Vad hände denna vår som gjorde prestationer nästan njutbara, som gjorde känslostormar nästan uthärdliga, som gjorde målet klart och tydligt trots tegelmurarna på vägen? Vad är detta nya lugn som inte dämpar kampvilja och glöd, men ger det möjlighet till avstamp i något mer solitt? Vad är denna nya trygghet i relation till världen runt omkring? Vad är det som händer nu, som inte djupa kärleksrelationer, en flytt från mammas hus eller nya filosofiska höjder kunde förmå?

Jag är säker på att jag, om några år framöver, kommer se tillbaka: "vad lite jag visste då, vad mycket jag hade kvar att förstå". Men jag är också ganska säker på, att jag kommer veta att något hände denna vår, när kalendern sa 23. Utan att veta vad eller riktigt varför eller när, blev denna vår en vändpunkt, och vuxenlivet mitt.

Till er som blandade vattenfärger med mig, och som fortsätter färglägga mitt liv - ni är mina hjältar.

/Sofia

2013-06-16 @ 23:30:00 Zätas egna upplevelser Permalink

Kommentarer

Postat av: R

Nästan synd att du inte blev journalist, det här är ju helt makalöst. Du kan sätta ord. Och jag blir lite rädd för att jag känner att jag inte kommer vara där när jag är 23. Jag har för mycket som behöver läka och för mycket som behöver hända förrän jag kommer våga vara vuxen. Härligt att dina 23 äger :)

Svar: Men å vad fint, tack! Jag har inga planer på ett liv utan skrivande, oavsett karriär :) Så kan det vara. Jag tror nog att vissa känner såhär vid 18, vissa vid 32 och vissa aldrig. Och många funderar nog inte alls över det, utan bara är, bara blir. Vi har så olika förutsättningar, möjligheter och drivkrafter - och det är okej! Jag tycker redan du verkar ha en del av den självinsikt som i alla fall jag ser som ett steg mot vuxenlivet. :) Lycka till kära du!

Zettermark med Z

2013-06-16 @ 23:54:08

Postat av: lilla S | ett år efter studenten

"Vad är detta nya lugn som inte dämpar kampvilja och glöd, men ger det möjlighet till avstamp i något mer solitt?"

Det bästa jag läst denna dag. Skriva ut och sätta på kylskåpet?

Svar: Känner mig mycket hedrad av att vara en tanke värdig ditt kylskåp. :)

Zettermark med Z

2013-06-17 @ 17:13:43
URL: http://fruktklister.blogspot.com

Postat av: Frida

"Vi är inte längre vattenfärg på plastduk, som rinner överallt - utan akvarell på grova ark som kanske skiftar färg, men stannar på sin plats."
Men gud vad fint. Blir helt jätterörd och lycklig.
Lycka till!

2013-06-18 @ 17:18:33

Postat av: Visselpaj - Normer, genus, foto, jämlikhet & vardag

Älskar verkligen denna mening: "Hur vi sprang genom gryningsljus i andra länder och kände livet börjar här, nu är det våran tur!"

2013-06-19 @ 12:19:42
URL: http://visselpaj.se

Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.

Trackback

Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Vi är inte längre vattenfärg