Folk använder gärna "barnen" som argument när de vädrar sina fördomar.
"Men gud om alla blev homosexuella och transsexuella och slutade föda barn, då skulle ju världen gå under!"
"Tänk på de stackars barnen som kommer bli mobbade i skolan om deras föräldrar är sånna där queers."
Jag tänker att dylika uttalanden bygger på ett gäng missförstånd. Låt oss reda ut dem.
1. Missförståndet om hur icke-hetero och icke-cispersoner fungerar...
...psykologiskt:
Folk verkar generellt tro att queera pesoner inte vill ha barn. Att vi typ är för upptagna med att färga håret i konstiga färger, läsa feministiska seriealbum och gå i Prideparaden för att tänka på sånt där seriöst och normalt som avkomma. Detta är alltså *surprise*, inte sant. Människor som är homo- och bisexuella, som identifierar sig som intergender eller genderqueera, som är transsexuella eller faller någon annanstans på transspektrumet, som lever flersamt eller på annat sätt bryter sexualitets-, köns- och relationsnormer, har ofta en barnlängtan. Många har det inte, precis som att många heterocis-personer inte har det, men de allra flesta vill ha barn på ett eller annat sätt. Det är en ganska starkt drift för många människor, alldeles oavsett hur vi identifierar oss, ser ut och vem vi älskar eller ligger med, att vilja ha ett litet knyte i armarna och hjälpa denna lilla människa på vägen mot självständighet.
...biologiskt:
"Men två personer av samma kön kan faktiskt inte få barn ihop! Och transsexuella blir ju sterila!"
Nä, alltså, två personer med samma uppsättning könsceller (äggceller/spermier) kan inte få ett barn som består till 50% av bådas gener - det är ett biologiskt faktum. Men utöver det finns en miljard varianter på hur barn kan bli till, som inte kräver ett heteromonogamt äktenskap, villa och volvo. Det är inte storken vi snackar här, det är biologi.
Det enda som rent biologiskt krävs för att skapa avkomma är viabla spermier, en mogen äggcell och en livmoder för inkubation. Två ciskvinnor som lever ihop kan alltså skitaenkelt skaffa barn genom en spermiedonation. Två cismän som lever ihop har det lite tuffare eftersom de saknar inkubator-kapacitet, men det går ju att lösa genom att slå sig ihop med en/flera ciskvinna/or som vill och kan bära barnet. (Här tillkommer komplicerande faktorer som att vi i Sverige bara får ha två vårdnadshavare till ett barn, vilket suuuger för queera och flersamma och alltmänt stora familjer, men det är en annan fråga. Jag menar inte heller att surrogatmödraskap är enkelt eller bra, men utöver att det också är en annan fråga, radar jag här bara upp biologiska faktum, utan övrig analys.)
Transpersoner utan medfödda kromosomavvikelser eller andra tillstånd som gör dem sterila, och som inte väljer att korrigera sin kropp med hormoner eller kirurgi (vilket är en himla massa personer - transspektrumet är brett och inkluderar inte bara transexuella personer som genomgår könkorrigerande behandling!) kan förstås skaffa barn precis som vilka andra som helst. Att du identifierar dig som genderqueer, använder hen som pronomen och har mustash och BH samtidigt gör förstås inte att de äggceller/spermier du har inte fungerar.
Transpersoner som behöver och vill korrigera kroppen med hormoner och/eller kirurgi kan förstås hamna i en knepigare situation. Fram till i juli i år blev de ju tillexempel tvångssteriliserade av staten - vilket innebar att de varken fick ha kvar fortplantningsförmåga (testiklar bort alt. knyta äggledare) eller fick spara könsceller i frysen (då saknar du inte fortplantningsförmåga enl. staten. Och tvångssteriliseringslagen var som bekant inte till för att hjälpa transpersoner utan för att hindra dem från att sprida sin "defekta" gener vidare. Tack för den staten. Skoja. Tack som fan alla aktiviser som hjälpte till att ändra på denna vidrighet!!) Men om vi utgår från dagen situation - att transpersoner, precis som cispersoner som riskerar att bli sterila, får hjälp att spara könsceller på sjukhuset om de vill och får låta bli att operera könsorgan om de vill, så kan många transsexuella skaffa barn. För transsexuella som inte gjort något ingrepp i könsorganen gäller att de transkillar som går på testosteron är (i stort sett) sterila, men om de avslutar hormonbehandlingen kommer fortplantningsförmågan tillbaka. Transtjejer som använder testosteronblockerare och östrogentillskott är också (i stort sett) sterila, men även där kommer spermieproduktionen igång om de gör upphåll i behandlingen.
Jag lever som bekant i ett samkönat förhållande, men eftersom min tjej är transsexuell och har fryst ned könsceller någonstans i Danmark (detta var innan lagen ändrades så det var enda utvägen), kan vi använda dem för att i framtiden inseminiea mig och låta dem träffa mina äggceller och inkuberas ett slag i min livmoder - med andra ord kan detta samkönade, queera, delvis transsexuella par mycket väl få barn ihop.
2. Missförståndet om hur barn fungerar
Barn behöver, för att växa och må bra psykologiskt, en nära anknytning till en stabil och kärleksfull vuxen person. I alla psykologiska teorier som dominerar idag är detta ett självklart dogma. Det är finfint om barnet har flera sådana nära anknytningar, men kravet är en. Dåligt för barn är med andra ord instabila, egocentriska, okapabla vuxna som inte kan tillgodose barnets behov av närhet och trygghet. Att barn växer upp i en otrygg miljö är extermt vanligt, och delvis beror det på ett samhälle som tvingar fattiga personer till omöjliga livssituationer, som inte hjälper psykiskt sjuka vuxna, som inte vågar ingripa i destruktiva familjer eller ingriper alltför kraftigt i andra på grund av fördomar. Men ingenstans i dessa teorier lyfts vikten av heterosexualitet eller ciskönad-het fram. Trygghet och kärlek kan komma från en vuxen oavsett läggning, könsidentitet och sätt att ordna sina kärleksrelationer till andra vuxna.
Det är tyvärr ett faktum att hbtq-personer mår psykiskt dåligt i större utsträckning i dagens samhälle, något som beror på den stigmatisering och det utanförskap som normbrytande innebär, men alla mår inte dåligt och alla mår inte så dåligt att de inte kan vara bra föräldrar, och även heterocis-personer mår dåligt och är dåliga föräldrar.
Fokus borde ligga på att hjälpa alla föräldrar (oavsett läggning) som inte kan hantera sin livssituation att få det att fungera, snarare än att peka finger på homofobisk bas.
Detta att barn skulle må dåligt av att ha hbtq-föräldrar är alltså inte ett giltigt argument, och det finns faktiskt bevis som pekar på motsatsen.
De studier som finns på ämnet har jämfört barn som vuxit upp med heterosexuella föräldrar och lesbiska föräldrar, och funnit att de barn som har två mammor generellt mår lite bättre och klarar sig lite bättre i livet än andra barn. Inte för att lesbiska generellt är bättre föräldrar - men för att de inte kan "råka" få barn när de egentligen inte var redo, utan måste planera. Alla barn i samkönade (cis)relationer är önskade.
3. Missförståndet om hur världen fungerar.
För det första är det inte människor, homo sapiens, som får jorden att snurra och syre att fylla atmosfären. Om vi slutade reproducera oss nu skulle världen visserligen bli otroligt annorlunda, inte minst med tanke på vilken enorm åverkan vi gör på den, men den skulle inte gå under.
För det andra är detta med antalet människor på jorden inte precis ett problem. Jag vet inte om alla dessa homo- och transfober missat senaste 50 årens befolkningsstatistik eller något, men vi har liksom en enorm befolkningstillväxt på G. En ständigt ökande tillväxt på en jord med ändliga resurser fungerar helt enkelt inte. Att ett gäng personer inte kan eller vill få barn, oavsett vilken läggning dessa har, är bara bra för jorden.
För det tredje är det inte ett överhängande hot att "alla" skulle gå och bli hbtq-personer om vi levde i ett öppnare samhälle. Jag kan inte låta bli att tänka att de som resonerar så måste vara ganska skakiga i sin egen identitet. Jag känner mig inte hotad i min kvinnoidentitet eller bisexualitet beroende på vad någon annan säger, det är ju jag liksom. Så borde väl även heteros känna? Antropologiska och historiska studier har dessutom visat att andelen hbtq-personer i mänskliga samhällen är ganska konstant över tid och kulturer, även om den är svårare att spåra i mer förtryckande samhällen. Det har uppenbarligen någon evolutionär fördel att låte en viss andel av befolkningen vara queera, men lika uppenbart att den inte skulle utgöra majoriteteten.
4. Missförståndet om det egna ansvaret
Okej, så om den främsta anledningen till att vara skeptisk till hbtq-personers barnuppfostrande är att "barnen kommer bli mobbade" - är väl den självklara åtgärden att se till så att ingen blir mobbad? Vare sig för sin egen läggning eller identitet, eller för sina föräldrars. Att aktivt skapa ett öppet samhälle, ett inkluderande språkbruk och lagstiftning, en miljö där vi motverkar skadliga sterotyper och låter människor vara dem de är - ett samhälle där kärlek, oavsett avsändare och mottagare, är något positivt - det borde vara målet. Om du nu bryr dig så mycket om barn borde du väl vilja jobba för att så många barn som möjligt ska må bra? För att skapa en bättre värld måste vi alla, oavsett egen läggning, identitet och position, samarbeta och jobba aktivt. Även du.
Så, för att sammanfatta:
-hbtq-personer vill ofta ha barn
-hbtq-pesoner kan ofta få barn
-hbtq-personer har ofta barn
-barn mår bra av stabila kärleksfulla vuxna, något hbtq-personer ofta är
-ett minskat barnafödande är inte det mest överhängande hotet mänskligheten står inför idag
-du har också ett ansvar i att göra världen till en bättre plats för alla, alla barn och alla vuxna
-jag önskar att texter som denna inte skulle behöva finnas, men eftersom vi ännu inte lever i utopin får du gärna sprida den till alla som behöver.
Skål för kärleken och människoartens fortlevnad!
/eder alldeles egna queera och barnälskande Zäta
