Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

"Men du har ju flickvän!" - Om den osynliga bisexualiteten

Blir både glad och ledsen över att läsa ditt inlägg. Upplever osynligheten och fördomarna i vilken än kontext jag befinner mig i som bisexuell. I straighta blir en sexualiserad och i QTBH blir en marginaliserad, förminskad blir en i båda.
Är jag med en *kvinna är jag flata och manshatare/förvirrad som fått för lite kuk, är jag med en *man så är jag hetero och bögskämten haglar/en förrädare för flatorna.
Att tillägga är att som bisexuell så måste du komma ut -för alla- -alltid- om en inte råkar befinna sig i sammanhang som du beskriver (vilket verkar sjukt skönt).

Tack för ditt inlägg!
*[personer som läses som]

Bra skrivet! Fast jag blir förvånad också. Jag har följt din blogg ett tag, men inte lusläst varje ord du skrivit, och för mig har det ändå framgått tydligt att du är bisexuell. Jag, som är så insyltad i hetro-tvåsamhetsnormen som man nästan kan vara.
Tack för att du gör mig lite mer medveten och informerad för varje inlägg du gör!

Himla intressant. Varför är bisexuella så osynliga? Som i alla tv-serier, alla är antingen eller. Typ som i Buffy när Willow blir ihop med en tjej efter att ha varit ihop med en kille innan, då är hon helt plötsligt lesbisk?! (De pratar om det rätt ofta i serien, hon säger saker som "Hallå, jag är gay nu, om du minns?") Det är som att man måste bestämma sig, och jag fattar verkligen inte varför? Är det för att folk behöver fack att placera andra i?

Jättebra skrivet!

har länge tänkt blogga om den osynliga bisexualiteten och folks misstro mot att det ens finns en sådan läggning, men har ännu inte vetat exakt hur jag ska tackla det. definierar mig själv som bisexuell (om jag måste definiera mig), men eftersom jag är i ett förhållande med en man ser folk mig automatiskt som hetero och jag exkluderas helt per automatik från hbtq-kretsar, OM jag inte undviker att prata om mitt förhållande och bara låter folk anta vad de vill om min sexualitet..

men åh vad jag behövde läsa exakt detta just nu. mycket bra skrivet!

Bra och intressant. Känner verkligen igen mig. Är gift och har två barn med en karl. När vi träffades såg jag mig själv som flata och kanske på visst sätt fortfarande. Men nu passerar jag som helhetero och det känns lite jobbigt i perioder. Inland brukar jag säga att, ja jag lever i en heterorelation men jag har en flatbakrund. Skulle väll på sätt och vis vilja säga bi men det känns som om min nuvarande partner skulle kunna ta illa upp, vi har ju nån slags ide om att det ska hålla hela livet.

Så bra skrivet! <3

Jag blir glad av att läsa det här, att inte känna mig ensam. Det finns dock en annan sak som stör mig i bemötandet av bisexuella, jag vet inte om alla stött på det, men jag har fått stå ut många gånger med kommentarer om att jag måste välja - både från de som är hetero och de som är homo. Även av mina närmsta vänner, det känns som att de bara inte kan förstå. Jag kan välja vem jag blir kär i lika lite som de kan välja vem de ska bli kära i. Sorry om jag svävar ut lite, men sån trångsynthet gör mig förbannad!

så himlahimla skönt att läsa det här inlägget. tack<3

Bra och viktig text. Bra jobb!

Jag är sexuellt attraherad av både kvinnor och män.
Känslomässigt dras jag enbart till kvinnor. Detta innebär att jag till 90% är med kvinnor. Jag föredrar kvinnor på alla plan, men ställer mig öppen inför människor av andra könstillhörigheter.

Jag har i hela mitt liv upplevt en stor osäkerhet kring min sexuella tillhörighet. Både hur jag själv definierar den och hur andra gör det.

Trots att jag rent tekniskt kan kallas för bisexuell, har jag svårt att identifiera mig med begreppet. Det känns fel i min mun, helt enkelt. Varför det är så, vet jag inte.

Jag tänker automatiskt på bisexualitet som ett 50/50 förhållande av attraktion gentemot män och kvinnor. Så behöver det självklart inte vara. Det är bara något som är inpräntat i mig, och säkert i många andra också.

Jag tror också att jag själv har en internaliserad bisexualitetsföraktande blick. Förakt som jag har uppfattat i både homo- och heterosexuella kretsar. Förakt som visar sig i att folks ovilja att erkänna bisexualitet som en "riktig" läggning. Förakt som visar sig i antagandet att personen i fråga är "sexuellt förvirrad" eller i en "experimentell fas"...

Min största rädsla, om jag skulle kalla mig för bisexuell, vore att folk hade följande fördom: att jag är hetero men vill verka lite ball och edgy och därför presenterar mig som bi och gärna hånglar gärna med andra tjejer men där går gränsen, den ena pojkvännen avlöper den andra osv.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här - hade nog bara behov av att formulera mig kring detta..

Du är f.ö. asbra. Skriv gärna mer om bisexuelitet!

Kram

Så himla bra skrivet. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: Är verkligen alla som identifierar sig som bi välkomna i bicommunityt? Jag upplever att cis- och sex- normen kan vara nästan lika stark som i bögvärlden, vilket knäckte min naiva bild av att bivärlden skulle vara mer öppensinnad. Jag identifierade mig som bi i 20 år innan dess, men slutade just för att jag fick tydliga signaler från en andra bisexuella om att jag var bi på "fel" sätt (bla fick jag höra att det var appropriering om jag kallade mig bi, eftersom jag så gott som aldrig attraheras av ciskvinnor. Jag menar självklart inte att det är typiskt för alla bisexuella att vara cisnormativa, men det problemet finns.

Jag har också tänkt mycket på det här, bland annat att bisexualitet som praktik faktiskt blir svårhanterlig i ett samhälle som förespråkar monogami. Det är ju liksom inte möjligt att "utöva bisexualitet" och samtidigt leva i en relation med en människa som förväntas vara den enda för dig för alltid. Jag tänker att det i det bisexuella finns något instabilt som är ett hot mot det monogama, oavsett om de som lever monogamt är hetero eller homo.

Ibland känns B i HBT är nästan som ett hån. Det är väldigt sällan B:et faktiskt handlar om bisexuella och våra specifika erfarenheter, utan vi är med när vi kan inordnas i en homosexuell berättelse.

Tystnaden efter undersökningen som att bitjejer mår sämst från min (internet)omgivning som annars är väldigt bra och uppmärksam när det gäller förtryck, är talande för synen på bisexuella. (Jag övervägde att posta undersökningen på min fb, men lät bli.) Vår verklighet räknas inte riktigt. (Inte ens av oss själva.) Det beror nog inte bara på ignorans utan, för att gå tillbaka till det jag skrev tidigare, det upplevt (eller kanske till och med verkligt?!) instabila med bisexualiteten. För i det instabila finns en subversiv potential...

Till sist vill jag säga att jag sedan ett par år har kommit fram till att det är viktigt för mig att markera min bisexualitet och faktiskt kalla mig det. Och att jag blev glad över att du skriver om något jag tänkt mycket på.

Bra skrivet! Jag har hört folk säga att bisexualitet inte finns utan att det bara är en "fas av osäkerhet" och sedan "bestämmer" sig personen för att vara hetero eller homo. Tycker det är sjukt nedvärderande.

Bra inlägg! Jag är glad att du skriver om bisexualitet. Jag är själv bi, men har mest varit involverad med män. Är trött på att folk läser mig som hetero, trött på att bli osynliggjord, trött på att behöva komma ut gång på gång på gång...

Angående bisexualitet och tvåkönsnormen skulle jag tycka det var jätteintressant om du skrev ett inlägg om det!

Bra skrivet! Bisexualiteten känns som den mest undanskuffade och nedtryckta sexuella preferensen inom hbtq. Från alla håll tycks det komma ett "men bestäm dig för fan". Det behövs fler öppet bisexuella.

Jag är trettio år och har de senaste åtta åren (ungefär) tyckt att det är lite... pinsamt... att berätta för någon att jag är bisexuell. Eftersom jag lever med en man sedan länge, vi är nu gifta och väntar barn. Under tonåren och åren som följde var jag väldigt engagerad i RFSL och hbtq-rörelsen, men vad har jag numera för "rätt" att påstå mig vara någonting annat än en vanlig heteronormativ kärnfamiljsivrare? Att jag varit kär i kvinnor, legat med kvinnor, levt med en kvinna, attraheras av kvinnor är ju ingenting som har någon reell inverkan på mitt liv idag. Jag kan uppriktigt skämmas över att det var såhär det blev. Som att de fick rätt, alla jävlar som påstod att det bara var en fas, att bisexualitet inte existerar. Jo, jag känner mig som en svikare ibland. Och som att jag förlorat en del av mig själv på vägen. Inte för att jag lever med en man, men för att jag antas vara heterosexuell.

Intressant aspekt som tas upp i kommentarerna! Eftersom tvåsamhetsnormen är så stark blir bisexuellas läggning i en varaktig tvåsam relation för omgivningen osynlig, relationen tolkas som antingen hetero eller homo.

Åh, tack! Hittat din blogg för ett tag sen och gillar mer och mer! Pratade med vänner häromdagen om detta och en uttryckte att hen uppfattades som "ett förvirrat hetero eller ett fegt homo". Igenkänning. Och det sorgligaste var att jag inte ens tänkt särskilt mycket på osynliggörandet. (Fast jag har ju uppfattat att många tänker,"ja,ja du kanske är bitjej men du kommer sluta i en heteromongam relation till sist" - typ.)

Bra skrivet! Jag känner igen mig. Jag är bisexuell och tillsammans med en man. Många tror att bisexualitet handlar om att man vill ha trekant... Vilket är ganska långt ifrån sanningen. Jag känner mig som straight och flata på samma gång. Lätt att känna sig splittrad ;)

Wow. Har läst några inlägg av dig nu och...vill bara säga tack. Det var så fint skrivet.

Åh, jag blir så glad av det här inlägget. Inte för att det är kul att du upplever bisexualitet som osynliggjort, såklart, men eftersom jag också gör det och blir glad när det inte bara är min upplevelse.

Jag saknade jättelänge ord och ett sammanhang för att förstå vad jag redan upplevde som bisexuell kvinna, vilket i korta drag är att bisexualitet ifrågasätts, svartmålas och osynliggörs rätt så rejält.

Sedan kom jag i kontakt med internetcommunitys, läste Notes for a Bisexual Revolution av Shiri Eisner och kände att min upplevelse av att vara bisexuell faktiskt var legitim och började därför prata om den och komma ut som bisexuell i queera sammanhang oftare, med resultatet att en massa andra personer berättade för mig att de haft samma upplevelse och samma känsla.

Jag tror att det finns supermånga bisexuella personer som skulle behöva ett bisexuellt community och hoppas verkligen att det kommer hända.

Jag är kvinna, gift med en man och bisexuell, och har flera vänner som lever i lesbiska förhållanden. Jag tror att många viktiga samtalsämnen aldrig tas upp med dem som inte vet om min läggning, och jag känner inte att det borde vara viktigt att tala om det. Det är nästan som ett tabu. Vi träffas, våra ungar leker och vi snackar förskola och middagstips. Osynliggör vi när vi försöker normalisera?

Åh vad glad jag blir att du tar upp bisexualitet. Känner igen mig väldigt mycket då jag själv är bisexuell. Blir ofta tillsagd att det är en fas och att jag egentligen är heterosexuell, för att jag råkar ha pojkvän nu...

Själv har jag fram tills alldeles nyligen identifierat mig helt som hetero men några av mina bästa vänner är bisexuella och det har liksom aldrig varit nån stor grej sådär. Vi snackade lite om det som tonåringar och så, när alla höll på att reda ut vad de var liksom. Som sagt har jag alltid varit väldigt säker i min heterosexualitet, den stora skillnaden, kom vi fram till, var att medan jag kan tycka att kvinnor är väldigt vackra så är jag inte sexuellt attraherad av kvinnor. Jag har aldrig tittat på en kvinna på "det sättet". Tills för nån månad sen och nu, fast jag är i ett monogamt heteroförhållande har jag en crush på en kvinna. Vet inte om jag är bi, eller om det bara är en övergående grej eller vad det är. Vet bara att jag har blivit mer uppmärksammad på allt som inte är norm det senaste året eller så. Hen har kommit, det pratas mer om genderfluid, bisexualitet och trans etc. Och det har fått mig att ifrågasätta väldigt mycket, även mig själv.
Har varit så säker på normen, jag är en heterosexuell kvinna. Nu känner jag... Är det här sant? Är det viktiga etiketter? Jag ser det inte längre som självklara etiketter, varken för mig eller någon annan. Innan visste jag inte att det fanns några alternativ, eller mellanting. Antingen är man flata eller hetero, antingen är man cis eller trans. Nu finns hen, eller, nu finns ett ord för det, och för mig känns det så mycket mer logiskt på nåt sätt... Något jag inte kunnat uttrycka förut. Och om en blir kär i hen... Kan man då säga att man är det ena eller det andra? Om jag är hen, och inte hon...
Jag måste omvärdera mig själv när omvärlden förändras.

Känner igen mig väldigt väl! Själv definierar jag mig som pansexuell och det är fruktansvärt störande när folk bah "Hur vet du att du inte bryr dig om kön? Du är ju ihop med en ... !". Jaha, så bara för att jag är i mitt första ordentliga förhållande och mono så betyder det att jag inte kan bli kär i personer som har annat kön än vad min nuvarande partner har? Eh? Jag fattar inte hur folk resonerar. Bara för att jag har en svart tröja på mig betyder inte det att jag inte kan gilla röda tröjor liksom.

Jag känner igen mig i många av kommentarerna. Jag lever med en man och många ser nog på mig som heterosexuell, men jag attraheras av kvinnor också och har haft sex med kvinnor. Ändå har jag haft svårt att identifiera mig som bi (men också som hetero eller homo)och det är så jobbigt när folk skämtar om homosexuella/hbtq, det känns ju som att det handlar om mig. Din text får mig ändå att känna att jag vill ta till mig ordet bisexuell och faktiskt identifiera mig som det, för det är ju vad jag är.