Zettermark med Z - Om den arga, högljudda, besvärliga protesten - om att ständigt anpassa sig till normen och om att vägra

Om den arga, högljudda, besvärliga protesten - om att ständigt anpassa sig till normen och om att vägra

Vi har utvärdering. Kvällen har varit bra, men ibland gled diskussionerna över i ett oreflekterat klassförakt "men sådär MYCKET smink som vissa har", eller ett osynliggörande av kroppar som inte var representerade i rummet - rasifierade, icke-akademiker, transpersoner. Min vän försöker formulera detta. Jag ser hur hon slåss med orden, inte för att hon inte vet vad hon vill ha sagt eller hur hon ska uttrycka det - utan för att hon måste formulera sig snällt. Vi är bland vänner. Vi strävar alla mot ungefär samma mål. Detta är för oss ett tryggt rum i vad som annars är en verklighet där kromosomer är allt och stereotyper passerar de flesta runt om oss obemärkt förbi. Kvällens diskussioner har varit så långt ifrån vardagens nivå av "men feminister hatar ju män!" och "jag sminkar mig ju bara för min skull!", så mycket bättre än det. Ändå fanns där problem, för att vi är inte perfekta varelser.

Hon ursäktar sig lite, ler på rätt ställen fast det tar emot, berömmer annat för att kritiken inte ska ta för hårt. Hon navigerar skickligt detta rum av människor med delvis andra erfarenheter för att kunna framföra åsikter som stör homogeniteten utan att placera sig själv för långt utanför - för att priset för skarp kritik är alltför högt, för att detta relativt sätt trygga rum ändå är oändligt mycket är bättre än inget alls. Jag känner igen det alltför väl. Jag kan inte räkna gångerna jag själv gjort detta på annat sätt än räkna dagarna jag varit kvinna bland män, feminist bland opolitiska, queer bland heteros, genusvetare bland medicinare.

Du vill inte vara till besvär. Du skämtar bort föreläsarens homofobi snarare än argumenterar emot. Du insuper medias version av kärleken, översätter felen tyst inombords. Du har skarpa oneliners och egentligen bisarra, men enkla och därför effektiva, liknelser redo för de oundvikliga tillfällen då din partners könsidentitet blir ifrågasatt. Du vet var du ska le och låta glad när du pratar politik för att rätt person ska lyssna, du vet hur du måste se ut för att räknas. Du nämner inte din förkrossande PMS på jobbet för att inte riskera att cementera stereotyper, du säger "ont i magen" istället för mensvärk för att inte genera män i din närhet. Du förklarar pedagogiskt att höger- och vänsterextremister är en förenklad världsbild av nazism, rasism, anarkism och motståndsröresler. Du uttrycker enorm förståelse för att män du står nära inte kan förstå dig, förklarar och berättar, tar hand om hans känslor, utan att ifrågasätta att utbytet inte går åt andra hållet. Du kompromissar med ditt språkbruk, med de ord du vet är respektfulla gentemot en minoritet, för att överhuvudtaget kunna tala med folk från en helt annan privilegierad värld och försöka förändra lite. Du flirtar milt tillbaka med den manliga bordsgrannen eller handledaren, för att du vet att livet blir enklare om hans ego inte ifrågasätts.

Du gör det för din egen skull. För att livet måste tas med en klackspark ibland, för att det är skönare att vara glad än arg, för att få vara med. Du gör det så ofta att du inte ens reflekterar över det majoriteten av gångerna - anpassar ditt språk, din framtoning, dig själv - till normen. Ibland gör det inget, skaver inte ens. Ibland är det en överlevnadsstrategi som ger styrka. Men ibland kostar det på otroligt mycket, en liten bit av det som var du försvann i anpassningen, för att en större del skulle få finnas kvar.

Och har du andra erfarenheter av normbrytande än vad jag har - som rasifierad, transperson, tjock, arbetarklass, funkisperson osv - navigerar du dessa områden på ditt sätt, men med samma grundtanke - inte störa normen för mycket. Du formulerar dig snällt. Stör inte för mycket. Lever ditt liv genom att aktivt påpeka att andra får leva sitt som de vill, så det borde även du få.

Och någon gång ibland blir du arg. Det rinner över över. Du ryter ifrån. Vägrar säga "ont i magen", vägrar tala om hälsoaspekter av övervikt, vägrar flirta tillbaka, vägrar smeka deras ego innan kritiken kommer, vägrar vara tacksam för en obefintlig tröskel - vägrar anpassa dig till normen i ditt språk, din framtoning, ditt sätt att vara dig själv. Och herrejävlar vad du får höra det. Du är aggressiv, oresonlig, splittrar rörelsen, ska tas avstånd ifrån. Du är för radikal, för högljudd, för extrem, för jobbig, för elak. För att du en gång vägrade anpassa dig. För att du en gång ville vara bara dig själv.

Jag ser inte poängen med att aldrig anpassa sig till normen, även om det är ett statement och viktigt att låta bli emellanåt. Men det är ibland smidigt, nödvändigt, viktigt att få med sig många. Vi ska inte anklaga de normbrytare som anpassar sig mer än oss själva för att vara svikare, för alla har olika resurser och möjlighet att kämpa emot. Inte heller är jag för en retorik där misstag begångna av välmenande normpersoner blir till offentliga avrättningar (symboliskt talat då). Det finns ett självändamål med att vara snäll, för världen är tillräckligt hård och kritisk som det är, och inte skapa onödiga konflikter hos grupper som vill ungefär samma sak när våra verkliga fiender inte är långt borta.

Men vi måste få säga ifrån utan att bli hånade. Vi måste få vara kompromisslösa där det behövs. Vi måste få vara oss själva.

Vi är alla ibland i normposition. Maktpositioner är inte låsta, utan i specifika interaktioner kan den som annars är förtryckt plötsligt vara privilegierad, så som en vit transperson bland rasifierade, eller en kvinnlig akademiker i arbetarklassen. Och när du är i normposition, ha detta i åtanke: Den som framför kritik, som reagerar på ett sätt som enligt dig känns överdrivet, har dessa erfarenheter av ständig anpassning i bagaget. Det är toppen av isberget du ser, en av de gångerna när hon inte svalde förtrycket, så som hon nästan alltid gör. Det finns förstås ett personligt ansvar och alla beteenden ursäktas inte av maktstrukturer, men ha i åtanke att det som regel inte är denna "högljudda" person som förstör stämningen, utan den norm som tvingande in personen i utanförskap till att börja med.

Så alla ni som klagar på arga, oresonliga feminister, anti-rasister och hbtq-aktivister - vet detta: Vi är så jävla snälla, typ jämt. Vi väljer anpassning så mycket oftare än konfrontation. Så när du väl får höra något, förtjänade du det nog.

/Zäta

ps. Om du är över 14 år och inte riskerar represalier kopplat till din transidentitet, säg "mensvärk" för sjutton.

2014-03-22 @ 12:18:46 Zätas egna upplevelser Permalink

Kommentarer

Postat av: MarySaintMary

Sist jag hade mensvärk ihop med män använde jag uttrycket "men åhhhh kan min livmoder sluta blöda snart eller!?". Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt att säga såna saker. Och sen kände jag mig jobbig...:/

2014-03-22 @ 13:43:39
URL: http://marysaintmary.wordpress.com

Postat av: Alexandra

Jättebra och sjukt sant!

2014-03-22 @ 18:04:26

Postat av: Rebecca

Alldeles sant och fantastiskt bra skrivet. Alla tusentals ggr en bitit ihop och lett när någons fördomsfulla ord känns som ett slag i magen... För att inte bli avfärdad, för att inte vara jobbig, för att få vara med.

2014-03-22 @ 20:26:18

Postat av: CECILIA

LÄS http://chantelberglund.blogspot.se HON SKRIVER ATT SVERIGE DEMOKRATERNA INTE ÄR RASISTER :OOOO

2014-03-23 @ 16:48:30

Postat av: Malin

Wow, kände igen mig jättemycket i att anpassa sig ofta. Men jag har på senaste tiden slutat göra det..

2014-03-23 @ 19:51:41

Postat av: Ellen

"Men ibland kostar det på otroligt mycket, en liten bit av det som var du försvann i anpassningen, för att en större del skulle få finnas kvar. "

Den här texten var så jävla stark, jag kände mig nästan tårögd av igenkänning ibland. Vi anpassar oss alla mer eller mindre, och vissa dagar går jag hem med en klump i magen och en känsla av att jag borde ha gjort annorlunda - jag skulle inte ha skrattat bort det där, jag skulle ha sagt att det där inte var okej, jag skulle inte ha brytt mig om vad de skulle tycka - och det känns precis så som du beskriver det, som om en liten bit av det som var jag har försvunnit till förmån för den del av mig som inte alltid orkar bli anklagad för att vara för högljudd, för jobbig, för kränkt, för gnällig.

Och jag vet inte om det är värt det, vet att jag egentligen inte behöver bli godkänd av människor vars värderingar jag skräms av, av människor som föraktar delar av det som är jag, men vet också att de där människorna är många, vet att jag om jag alltid sade ifrån om allting jag borde säga ifrån om aldrig skulle hinna göra någonting annat. Vet också att värderingar som skrämmer mig plötsligt kan finnas även hos människor jag tycker om och respekterar. Att vi inte är perfekta, vare sig de eller jag.

2014-03-23 @ 21:21:03

Postat av: Tess

Så sant! Jag har många gånger anpassat mitt språk och hur jag formulerat saker för att vara "snäll". När jag inte gjort det har jag fått höra att jag inte håller "god ton" och att jag är för "extrem". Jag tillhör flera normgrupper likaväl som flera normbrytande grupper så när jag tillhör en normgrupp brukar jag mest lyssna till den som pratar om utanförskap och inte lägga tankarna på hur hen uttrycker sig. Det är något jag lärt mig de senaste åren.

2014-03-23 @ 21:51:13
URL: http://highlandertess.blogg.se

Postat av: Liz

hög igenkänning! blir så glad över att läsa dina texter sofia! påminner att jag inte är ensam. <3

2014-03-25 @ 16:04:00

Postat av: Matilda

Det här är nog ett av de bästa blogginlägg jag någonsin har läst, det är så väldigt relevant. Jag känner verkligen igen mig, hur man gång på gång anpassar sig och hur jobbigt det är men att det likaväl kan bli precis lika jobbigt när man säger ifrån.
Din blogg är verkligen en av de bästa feministbloggar som jag läser, och jag älskade din Instagrambildserie om Friends #unselfie-tag.
Kram.

2014-03-26 @ 10:11:44
URL: http://taftologi.blogspot.com

Postat av: ka

så jävla bra
ville bara säga det

2014-03-31 @ 18:18:22

Postat av: Intersexorwhat

Väldigt bra skrivet! Känner så väl igen mig i din text, både att själv orka bryta mot normer, att skita i att bryta mot dem för att jag inte orkar eller när jag inser att jag är mest privilegierad i en grupp.

2014-04-03 @ 13:34:09
URL: http://intersexorwhat.blogg.se

Postat av: Hanna

SÅ. BRA. TEXT!

2014-04-07 @ 15:33:56

Postat av: honungsbi

Balansgången mellan att vara sig själv och överleva i patriarkatet är så krävande! Jag har ofta ångest över att jag inte protesterar oftare, både verbalt och i mitt sätt att leva. Men jag orkar helt enkelt inte, det tar för mycket kraft och jag skäms över det. Så tack för din text! Vi måste bli mer förstående, både gentemot medsystrar och oss själva <3

2014-04-08 @ 12:30:17
URL: http://honungsbi.wordpress.com

Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.

Trackback

Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Om den arga, högljudda, besvärliga protesten - om att ständigt anpassa sig till normen och om att vägra