Kommer ni ihåg när jag skrev ett inlägg om min morfar? Om min morfar som är döende i hjärtsvikt, och har varit så de senaste tjugo åren. Om min morfar som vägrar ge upp.

För ett par veckor sedan ville morfar, som alltid på sommaren, åka till sin hembyggd i Värmland. Förra året slutade vistelsen med en vecka på sjukhus. Hela släkten avrådde honom starkt från att köra till Värmland och tillbaka i år igen- hur skulle hans kropp orka? Men då sa min, i vanliga fall väldigt snälla och godmodiga morfar, ifrån: "Antingen så lägger jag mig ner och dör här och nu - eller så åker vi till Värmland!"

Heja morfar! Varför ta hänsyn till döden, när livet har ännu lite till att erbjuda?

/Z

PS. Mormor och morfar kom både til Värmland och tillbaka utan större missöden. Och visst var morfar lite tröttare när han kom hem - men han var också lite lyckligare.