Jag väcks av hostattacker. Djupa, rosslande, ihållande. De pågår säket en halvtimme. Jag ligger i min säng och morfar sover i mammas rum här bredvid. För varje rosslande andetag sticks små knivar i mitt hjärta. Doktorn har berättat att när morfar fick sin första hjärtattack var hans prognos tre år. Nu har det gått tjugotvå.

Det är oundvikligt, jag vet det. Han kommer att dö. Och det snart. Mamma kommer att bli förkrossad. Min mormor är en speciell människa, väldigt egoistisk utan att mena illa, och mamma var därför pappas flicka helt och hållet. Jag brukar lungt konstatera att morfar inte har så långt kvar när någon frågar. Jag brukar glädjas över det faktum att jag hade alla mor- och farföräldrar närvarande på min student.

Men egentligen har jag inte insett vad det handlar om.

Kommer morfar verkligen att försvinna? Morfar som lagar världens tunnaste pannkakor och vänder dem i luften? Morfar som berättar konstiga historier från Värmland? Morfar som glatt sjunger snapsvisor utan att pricka en enda ton? Morfar som alltid är blysam, men lyser av stolthet vid särskilda tillfällen? Morfar som var så tjock att jag inte nådde runt hans midja när jag var yngre? Morfar som delar födelsedag med mamma, och är precis 25 år äldre? Morfar som blir tårögd när jag sjunger "En kväll i juni"? Morfar som alltid var tomte på julen på grund av det vita skägget? Morfar med den skrovliga rösten, finurliga leendet och stillsamma humorn? Min morfar?

Säg att det inte är sant. Säg att han kommer leva för evigt.

Min morfar.

/Z