Varför ska det vara finare att lida, än att var lycklig?
Tänk bara på äktenskap. Den part som tycker att det är jobbigast, men ändå stannar kvar, är den bästa personen. Det är fint att lida för någon annans skull. Jag menar nu inte att vi alla borde gå och bli totala egoister, jag tycker bara inte att statusen som lidandet medför, ska gå före en chans till lycka. Det borde vara okej att gå sin egen väg, även om den enda drivkraften är att den ger en något större chans till lycka.
Ett annat exempel är konstnärer och komiker. De som mår sämst blir mest hyllade. Allra mest status är det förstås att ta livet av sig. Helst före 30, det är riktigt coolt!
Jag vet att det finns personer som mår psykiskt dåligt på riktigt. Jag vet också att det finns människor som lider av anledningar de inte rår över. Det skulle inte falla mig att uppmana dessa personer att "rycka upp sig." Vi måste skilja på självvalt och icke självvalt lidande. Det förra är det jag kritiserar, och kanske framförallt samhället vi lever i, som gör det till något positivt.
Bara det att lyckliga människor anses ytligare än olyckliga personer. Huruvida någon är lycklig i grunden eller ej, påverkar väl ändå inte deras förmåga till allvarliga funderingar och samtal om viktiga känslor och saker? Jag kan visserligen förstå att en människa som aldrig känner sig ledsen kanske inte får samma insikt i hur andra kan känna sig, och således uppfattas som ytligare. Men seriöst, hur många personer passar in på den beskrivningen? Nej, just det. Dessutom borde detsamma gälla för en person som endast är olycklig.
Jag vet som sagt att deprissioner och andra omständigheter som gör människor olyckliga, inte går att styra över. Jag tror bara att det finns en stor lyckopotential där ute, som inte utnyttjas. Varför försöka bli lycklig, när du är intressantare som olycklig?
Jag menar inte att alla måste bli hedonister. Folk kan mycket väl få välja att ha andra mål här i livet än lycka. Men om jag får tala av egen erfarenhet, skulle jag ändå vilja påstå att den här lidande-kulten är ett himla slöseri. För även om insikten inte skulle finnas utan de där hemska stunderna, då man bara vill krypa ur skinnet och kräkas för att livet gör så ont, tycker jag ändå att det i slutändan är rätt trevligt att vara lycklig.
/Z
ännu en gång, du skriver så bra! jag gillar det jag läser och blir mycket imponerad av dig! =D
Åh tack vad glad jag blir!
Intressant inlägg! Ja jag antar att det på något vis anses mer "ärbärt" eller vad man ska kalla det att vara olycklig. Det kanske kan vara för att enligt de flesta så är det otroligt mycket jobbigare för kroppen och själen att genomgå olycka än lycka. Lycka GER bränsle till kroppen medan olycka TAR en himmla massa bränsle från kroppen. Exempelvis att en person som klarar av att leva på mindre syre anses vara starkare än den som lever på extra mycket syre.
Eller att leva livet bärandes på en ryggsäck fylld av sten iställetför att leva livet med skor som har fjädrar i dem (som vissa seriefigurer har, som gör att de bara studsar fram när skorna är på).
Vilket alternativ ska man egentligen hylla av de två? För de flesta är det not personen med stenar i ryggsäcken eftersom det är mycket tyngre att bära runt på och kräver mer STYRKA.
Även fast det kanske verkar som på vissa människor att de har ett val och väljer att vara olyckliga, så är det nog knappast någon som frivilligt väljer att att leva livet på mindre syre eller med en tyngre ryggsäck. De som till synes "väljer" har troligtvis en mer "fejk emo"- attityd, alltså är vanliga personer med ett lite extra behov av uppmärksamhe. Egentligen inget att se ner på eftersom vi alla har olika behov och brister. Men det viktiga att komma ihåg är att de faktiskt inte går runt och bär på den här tunga ryggsäcken.
Och de som ser på en person med "fejk-emo" attityd och ser på den som stark... Det är naturligtvis helt fel. Men det beror ju i sin tur på ett missförstånd från betraktaren om personen det handlar om.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
