När jag var yngre och såg romantiska filmer som slutade sorligt, det vill säga med att någon av de fötutbestämda tu dog, tänkte jag alltid att de trots allt skulle få återförenas i himlen och grät lite mindre. Detta antyds också i en mängd filmer och böcker. De första jag kommer på är Titanic där Rose och Jack i sista scenen möts i trappen inne på fartyget igen, och Gladiator där huvudpersonen ser sin fru gå i det vajande gräset innanför himlens portar när han dött.

Jag tyckte som sagt att det hela var väldigt fint när jag var yngre, men ju mer jag funderade på det desto mindre gick ekvationen ihop. Även om man gör som man ska och gifter sig med en person och lever monogamt med henne eller honom ett tag tar det ofta slut, eller någon dör. Och då brukar folk gifta om sig, eller börja älska någon annan. Hela monogami-tanken, i alla fall i kärleksfilmer, är ju att mannen och kvinnan i filmen är menade för varandra, och är varandras "the one." Då är det klart att de ska få varandra efter döden också, liksom. Men vad händer med Roses amerikanska man i himlen? Får han bara leva ensam, för att hon ska ju vara med Jack? Han kanske älskade henne mer än någon annan. Kan man vara olyckligt kär i himlen? Nej, där ska ju alla vara lyckliga! Ungefär så tänkte en tioårig Zäta.

Men nu när jag blivit gammal och vis ser jag att lösningen är löjligt enkel: I himlen är alla polyamorösa.

/Zäta