Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Kort om män och feminism

haha va bra då

Först och främst:tack för dina kommentarer på bloggen. De är alltid genomtänkta och fina.



Ja, det är väl konstigt att gräset alltid är grönare på andra sidan? Jag har läst om Hallongrottan, det låter så fint, med gäster på soffan, bokcirklar och bio! En fantastiskt upplyftande tanke. Ja, nu är det jul, och det är ju glädjens högtid. Så vi får glädjas åt en hel massa saker, som fantastiska män och underbar familj!

oh, snyggt sammanfattat. instämmer!

Varning! Klockan är mycket när jag skriver det här, och jag har varit ute och festat med klassen (ja, jag behöver skaffa mig bättre prioriteringar, typ sova > skriva långa kommentarer, men imorron kommer jag vara för pigg för att skriva det här över huvud taget). Läs på egen risk!



Jag tycker att det finns anledning att vara skeptisk till män som är »feminister«, det finns ju en stark tendens till begreppsglidning; både Göran Persson och Anders Borg har ju kallat sig feminister, åtminstone vad jag har förstått, men om någon av dem hade ägnat sig åt faktisk feministisk praktik hade nog Sverige sett annorlunda ut idag. Därför har jag själv en tumregel att män inte får kalla sig feminister, utan att de behöver omnämnas som det av någon annan, helst en (känd) feminist.



Jag har hört talas om män som väljer att inte definiera sig som män för att ta sig runt det våld/makt-språk (tänk här språk i mycket vid bemärkelse, typ som diskurs, men mer som den mängd diskurser som finns att använda/förhålla sig till) som de måste använda för att förstå och beskriva sig själva. Det tycker jag är en rätt tramsig lek med ord och har precis samma problem med eventuell begreppsinflation som att kalla sig feminist; att bara byta etikett gör ju ingen faktisk skillnad.



Vad gäller makt så tycker jag inte att det är så obehagligt med tanken på att missbruka den (men ok, det är jag också skiträdd för, det är en av alla anledningar till att jag skyr intima förhållanden), som det faktum att den alltid är närvarande i ens egen och andras sätt att tala om en. Men detta språk finns förstås även när man talar om kvinnor, även om jag inbillar mig att det är lättare att vända det än vad det är att göra om det som beskriver män, eftersom positivt/gott/bra helt enkelt är definierat efter den hegemoniska maskuliniteten. Vad skulle man göra, beskriva sig med negativa termer och säga att man är stolt över det?



Detta är något jag behöver fundera en hel del på, i och med att jag brukar hävda att jag ogillar män. Vad är det jag ogillar? Min kropp, d.v.s. min faktiska anatomi som Butler kallar det? Den hegemoniska maskuliniteten? Det språk som jag använder för att beskriva mig själv? Alla maskuliniteter (det lutar åt detta eftersom jag även ogillar kvinnliga maskuliniteter, men inte lika mycket)?