Alexandra var i sitt älskade stall när hon började må dåligt. Det visade sig vara akut blodförgiftning och hon var nersövd och svävade mellan liv och död i flera månader. Händer och fötter fick ingen blodtillförsel och tillslut var de tvungna att amputera - båda händerna och båda fötterna. Hon vägde bara 36 kilo och kunde inte ens sätta sig upp i sängen själv.

Något som fastnade hos mig var när hon pratade om tiden direkt efter sjukhusvistelsen: Det första som jag ville och sen kunde var att sminka mig, och sen så blev det äta, borsta tänderna... Jag har skrivit en del här på bloggen om smink, utseendefixering och feminism. Många tror att feminismen vill utrota skönhetsideal och femininiteten för att den nedvärderar kvinnor, men det är verkligen inte så enkelt. De flesta feminister är mot passifiserande skönhetsideal som bara bygger på en manlig blick och gör tjejers liv krångliga, passiva och olyckliga, men smink i sig ser väldigt få som något ont. Jag använder det dels för att jag gillar det, dels som en motstrategi för att visa att flickiga, mainstream-tjejer också kan vara super-feminister och ha starka åsikter. Andra människor provar olika identiteter med smink, utvecklar ett estetiskt sinne eller kanske lägger på en mask för omvärlden. Ytterligare andra blir pressade av att ögonfransar ska spela roll och hatar smink, eller som Alexandra, använder det som en drivkraft och en bekräftelse på självständighet. Alla sätt är okej. Vad feminister vill är bara att det ska vara valfritt och inte ett krav för att få vara en attraktiv kvinna.

Eller det är i alla fall vad den här feministen vill.

/Zäta