Jag och O diskuterade separatism i morse, apropå den skönlitterära boken vi just läst på kursen: Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Om ni orkar med våldtäkter, avföring och maktlöshet i stora doser är det en väldigt intressant och viktig bok om den intelligenta, prostituerade, feministiska och galna sextiotalsikonen Valerie Solanas.

Separatism går i sin mest extrema form ut på att män och kvinnor bör leva helt åtskilda. Eftersom männen i ett blandat samhälle oundvikligen utsätter kvinnor för strukturellt förtyck och våld är detta den enda lösningen enligt separatisterna. I mina mer negativa stunder undrar jag ibland om separatisterna inte har rätt, men nej, jag tror definitivt att det finns andra lösningar. Hur som helt ska detta inlägg inte handla om detm, utan om vad som hände efter att vi pratat en stund och jag bestämde mig för att, som så ofta när det kommer till frågor rörande kön, vända på situationen:

"Finns det några manliga separatister..?" Innan O hann reagera svarade jag sarkastiskt: "Ja, ALLA män!"

Jag sa det utan att tänka på konsekvenserna, och jag tänkte förstås på hur män i årtusenden hållt kvinnor utanför den offentliga sfären och i stort sätt alla områden som tillmätts mänskligt värde. Vad jag ville få fram genom att använda mig av en feministisk term var att det är precis lika konstigt att vara "separatist" på dettta sätt som att vara det på det ursprungliga sättet. Men det kom ut helt fel och O blev med rätta upprörd.

För det första är det både onödigt och fel att dra alla män över en kam. För det andra finns det en massa människor som inte identifierar sig som varken kvinnor eller män, eller som både och. Det är lika svårt som viktigt för mig att försöka förena olika femininistiska läror, som att förena min egen flickighet med feminismen i stort. Det är rätt svårt att leva sitt liv som jag gör och inte bli åtminstone lite queerfeministisk. Men jag kan samtidigt inte upplösa alla könsgränser eller se nyttan i att alltid göra detta. Jag identifierar mig därför lika mycket med den "klassiska" feminismen, där Kvinnan är väldefinierad, även om detta också är problematiskt.

Jag känner att jag måste ta till det bästa vapnet mot förvirring och uppgivenhet här - struktur och logik. Det är överdrivet och kanske dumt att likna männens uteslutande av kvinnor från maktpositioner vid separatism. Men det är slagkraftigt och saknar inte relevans. Liknelsen kan liknas vid "alla gifta kvinnor är horor" (eftersom de enligt feministerna som hävdar detta ger sex och omtanke mot ekonominsk trygghet). Obehagligt, alldeles för extremt och konstigt - men inte utan historisk och politisk relevans.

Jag tycker varken att alla människor behöver tillhöra ett av två kön eller att alla som tillhör könet Män är elaka. Dock kan det vara relevant att använda vissa termer i nya sammanhang - för att tydliggöra vissa strukturer. Det är nog få personer i Sverige som öppet skulle erkänna sig vara "separatister" av det icke-feministiska slag jag ovan pratat om, men jag kan inte låta bli att tycka att alla som anser att män definitivt och oemotsägligt passar för vissa saker och kvinnor för andra, är ett gäng icke-feministiska smygseparatister.

/Zäta