Manliga datanördar och kvinnliga modeslavar
Jag tycker att det är fint. Fint att engagerade, passionerade människor som ägnar mer tid åt något de gillar än att passa in får den cred de förtjänar. Men vilka människor är egentligen nördar? Jag tror att många tänker på teknik och datorer i första hand. Och på unga, fula, smarta killar. Är det alltså avancerade formler och förmåga till visuell orientering i rummet som gör en nörd? Varför är då inte stickning, med de avancerade diagrammen över maskor och krav på att kunna visualisera ett helt plagg när det bara består av tre trådar, ansedd som en riktigt cool nördsyssla?
Idag är nörd något många stolt kallar sig. "Jag är en riktig surdegsnörd - kan ägna månader åt att hitta den perfekta konsistensen." "Min CD-samling med tidiga 70-talsjazzmusiker är snart komplett, jag är väl lite av en musiknörd." "Shit vad avis jag är på din Cambridge Biology-bok! Jag är verkligen en biologinörd..."
Det sista citatet kommer från mig själv (ja, jag är grymt avis på O:s tegelstenslexikon som innehåller allt från RNA-syntes till våtmarkers syrahalt). Jag har länge vetat att jag är en biologinörd. Jag gillar att grotta ned mig i tjocka böcker om evolutionsbiologi, jag lutar mig fram i soffan när dokumentärer om fotosyntes sänds och jag gick, tillskillnad från majoriteten av gymnasieklassen, alla biotek-kurser. Sedan början av gymnasiet har jag också varit väldigt modeintresserad. Efter den otrevliga upplevelsen att bli stämplad som plugghäst i mellanstadiet och den lika otrevliga upplevelsen av att lyckas bli populär, söt och accepterad som någon som gick att tända på i högstadiet (otrevlig eftersom den tog så förbannat mycket tid, tankemöda och blonderingssprey), lyckades jag tillslut hitta en väg där jag både agerade och klädde mig fräst för min egen skull. Agerandet i form av biologiintresse ansåg jag alltså tidigt vara både nördigt och positivt, men knästrumporna, letandet efter de perfekta jeansen och bläddrandet i veckotidningar förstod jag aldrig som något annat än normal tjejighet, som något som kunde göra mig attraktiv trots mina bra betyg och nördiga intressen, vilka i sin tur rättfärdigade mina andra, "ytliga" intressen.
Hur kommer det sig att kvinnor som ställer klockan på 6.00 för att stå först i kön till H&M:s nya kollektionssläpp, anses överdrivet ytliga och konstiga av nördkulten, medan männen som ställer klockan på 6.00 för att stå först i kön till Appels nya uppdatering, applåderas? Visserligen kan det hävdas att varken mode- eller tekniknördar hyllas av den breda massan, men datanördar är i alla fall inte ytliga och visst lär ungdomarna sig engelska av spelen? Jag vill inte på något sätt försvara modeindustrin, som utan tvekan skapar osunda ideal och sätter press på unga tjejer, men jag vill visa på hur olika det talas om olika intressen beroende vem som utför dem. Varför skulle tjejer vara just modeslavar, offer som passivt tar till sig information och mår dåligt över att de inte ser ut precis som de på bilden, medan killar får vara kunskapstörstande nördar som påverkar sfärerna de rör sig inom?
Modevärlden är mycket aktiv. Kläder kommenteras, sågas, hyllas, kritiseras för sin orimlighet. Precis som dataspel görs. Det finns personer som påverkas negativt av utseendefixeringen, men alla som utsätts för den (det vill säga alla vi som lever i detta samhälle) är inte passiva offer för den. Vi har vissa ramar att förhålla oss till, vissa beteenden som ger mer social belöning, men vi har alla ett utrymme inom dessa ramar att själva bestämma över våra liv och intressen. Det är relevant att kritisera dessa ramar, tillexempel varför bara smala personer får anses vackra i reklamfilmer, men det är lika viktigt att inte fastna i determinism och offerroller. Vi är inga slavar för modet, eller vad det nu kan vara för kvinnligt intresse du har, vi är aktiva, nyfikna, kritiska och besserwissriga nördar som själva formar de intressen vi har.
Jag är en stolt rosettnörd och biologinörd, som själv betsämmer vad som är snyggt och inte, vad som är värt att lägga ned tid på och inte. Självklart måste jag förhålla mig till hur andra kommer att läsa mig utifrån mina modeval (liten, söt, harmlös flicka) och jag inser att detta gör att jag ibland behöver kämpa hårdare för att bevisa min kompetens än om jag skulle valt ett annat utseende, men jag tänker inte låta detta förstöra världens bästa rosettfnattskänsla. En känsla som består i hur jäkla bra det känns att vara nördig, politisk och sockersöt - och framförallt i att själv aktivt ha valt det.
Jag tror att om vi använde ett annat språk för att beskriva våra intressen, som inte var så laddat med könade ord och associationer, skulle fler passionerade, och idag generade, tjejer inse vilka awesome nördar, med all den cred, inflytande och stolthet som det innebär, de egentligen är.
/Zäta
Jag är medveten om att jag polariserat och överdrivit de könade aspekterna i detta inlägg, men det skulle bli otroligt otympligt att skriva "det finns förstås killar som gillar mode också" hela tiden, plus att poängen är att få fram hur det talas om intressen och hur detta påverkar oss, inte att säga att intressen inte borde vara så könade. JAg har inte heller tagit med aspekten hur det ser ut inom olika nördområden, för självklart finns datanörtar med fitta, ellerhur svårt det rär att bli ansedd som en riktig nörd (inte bara "tjejen som rollspelar"). Är du intresserad av det, eller kvinnligt nörderi i allmänhet, rekomenderar jag varmt senaste nummret av Bang.
Jag tycker att nördbegreppet har blivit så övertaget att jag pratar om hackers istället; hackers är det nördar var och fortfarande borde vara; personer som på ett lustfyllt sätt utvecklas och hittar nya vägar att omforma världen runt sig, på ett sätt som verkligen inte är sant för t.ex. gamers eller prylnördar (gud, jag hatar dem båda!). N.B. detta begrepp var inte från början knutet direkt till teknik och borde inte vara det heller! Man kan hacka kläder (t.ex. som min syster, som gör korsetter av ihopsydda sopsäckar!) eller sociala normer (drag kan t.ex vara hacking) eller nästan vad som helst.
Alltså jag blir så arg!!! Nuförtiden finns det såna som kallar sig/kallas nördar, men som bara har pengar som enda egenskap och köper en massa dynga!!! Hur kan man vara stolt över sin iPhone™!?!?!? De har ju inte ens skrivit programmen i den!!!
Haha, chilla Albin. Jag tycker att nörderi är specialintressen som uppslukar mycket av ens tid, men att det har blivit elitistiskt kan jag hålla med om. Det ska ju inte handla om pengar. Typ surdegsmännen, de har jag svårt för.
Men jag håller inte med om att en inte kan kalla sig nörd om en själv inte skapat det en nördar sig i. Typ musiknördar, ska de bara få nörda sig med sin egen musik?
Hursom var det väl inte riktigt poängen med inlägget, utan att påpeka att nu när nördarna blivit coola gäller det bara vissa människor.
Själv respekterar jag alla som besitter stor kunskap inom ett specialområde, må det vara mode, bilar, fotosyntesen eller libanesisk meze.
Du jämför kvinnor som förtryckta modeslavar och män som hyllade tekniknördar.
Givetvis är verkligheten inte så svartvitt som Zettermark önskar måla. Betänk följande:
Finns det inte modenördar som besitter kunskap och inspiration för att designa egna kläder. Dessa är väl inte slavar under någon?
Det finns datanördar som följer allt Apple släpper slaviskt. Dessa placerar jag i precis samma fack som modenördarna som köar utanför H&M. Dock finns det nördar som besitter stora kunskaper t ex, designar egen hårdvara, skriver drivrutiner så att datorn kan styra dessa eller utvecklar fri mjukvara som förbättrar världen.
Plötsligt är det inte könet som är relevant utan vad du egentligen kan.
Det har blivit fint att besitta kunskap, mer än pengar - något som jag starkt välkomnar.
Förhoppningsvis kommer meritokratin att växa i framtiden!
Eh, ja Erik, det är ju precis det jag skriver. Har du läst inlägget och fotnoten, eller stannade du vid rubriken?
Ja, alltså allt möjligt är ju nördande, man kan nörda t.ex. fläckar i taket eller tapetmönster eller porr eller gud eller jesus eller något annat, det är det jag tycker blir så problematiskt! Jag har svårt att se vad nyttan skulle vara med denna enorma kategori, och det var typ min poäng. N.B. jag har inte så mycket emot elitism egentligen, det känns tautologiskt att det är bättre att vara bättre. Det gäller bara att skalan är rätt! Fast jag ser inte (i motsats till Andén?) varför det skulle göra en till en bättre styrare/medborgare, eller kopplas till makt/inflytande.
Alltså kunskap och pengar är tätt knutna till varandra och till hierarkisk position, plus att det inte alls är säkert att kunskaper har någon korrelation med t.ex. trevlighet eller empatisk förmåga, så jag har svårt för det här med meritokrati; det känns som en som bäst lite bättre variant än livet i ett socialliberalt samhälle, och det känns inte sådär jättevisionärt! Fast ok, om man kopplar ihop det med extrem hi-tech och ett överflöd så fungerar det (se t.ex. Doctorows »Down and Out in The Magic Kingdom«).
Enda anledningen till att jag är för elitism i vissa former är specifikt för urvalet. När jag ska välja personer att diskutera med till exempel vill jag helst sålla bort alla utan någon som helst klass- eller könsanalys t.ex., och det är ju ganska elitistiskt. Det är ju inte för att dessa är sämre människor, utan för att de är sämre diskussionspartners.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
