Som alla läsare av denna blogg vet anser jag att könet är socialt konstruerat. Med utgångspunkt i våra könsorgan kastas vi in i strukturer där vi förväntas bete oss på olika sätt, tycka om olika saker och se olika ut. Dessa strukturer gör att de flesta någon gång känner obehag. (Nu fokuserar jag på kön, men självklart spelar andra maktstrukturer såsom klass och ålder alltid in.) Jag tar för mycket plats, det ska inte tjejer göra. Jag avskyr att sminka mig, varför ska jag göra det? Vi passar inte perfekt in i de könsroller vi blivit tilldelade. Men de allra flesta känner ändå att det är okej att vara just den tjej eller kille de föddes till. Kanske hade jag passat bättre in om jag varit mer tystlåten som liten, men det betyder inte att jag ville vara kille. Jag ville bara att ramarna för hur tjejer fick vara skulle vidgas. Att vara transexuell innebär inte en önskan om att få vidga ramarna för det kön du blivit placerat i. Det handlar inte om att få vara en feminin pojke eller en maskulin flicka. Det handlar faktiskt väldigt lite om passande könsuttryck, och nästan bara om att det upplevda könet helt enkelt inte passar med den kropp personen har. "Jag vill ha en snopp, mamma, kan du köpa en till mig?"

I inlägget jag hänvisade till i förra inlägget skrev jag om att transsexualism gick att få ihop med en konstuktivistisk syn på kön, eftersom oavsett hur mycket vi teoretiskt dekonstruerar könsbegreppet måste vi ändå leva i en könad verklighet, där det ena könet kanske passar bättre än det andra med en själv, oavsett könsorgan. Nu vill jag vidareutveckla detta resonemang, som nu ter sig något endimensionellt. Om kön är något vi skapar genom våra könsyttryck (väldigt förenklat såhär: "Jag är inte en kvinna som har läppstift, jag blir en kvinna när jag använder läppstift"), hur kan vi då skilja på kön och könsyttryck? Om vi håller med Judith Butler om att det inte finns någon "kärna", ett Jag som har ett medfött självklart kön som producerar uttryck, utan att uttrycken sammantaget skapar en illusion av en kärna, hur kan någon då vara transsexuell? Hur respekterar vi transpersoner utan att falla i fällan där könen är naturligt givna, har oföränderliga roller och hierarkier?

Jag håller med Butler. Jag tror att könet skapas av omgivningens olika speglingar av mina uttryck. Detta innebär dock inte att känslan av en "kärna" är mindre påtaglig för mig. Jag upplever mig självklart som en person med egen identitet, ett Jag, där det ingår att jag är kvinna. Som vanligt kan vi mycket väl förstå och genomskåda en struktur eller ett identitetsbygge, utan att det försvinner eller blir mindre verkligt för oss. (Det skulle inte vara särskilt konstruktivt, om ens möjligt, att sluta betrakta oss själva som sammanhållna agerande individer, liksom.) Dock ger en sådan syn på tillvaron utrymme för potentiella förändringar. Butlers teorier visar att könsmaktsordningen inte är huggen i sten, utan en ständigt pågående process som vi alla är delaktiga i, och således kan förändra. Men om dessa uttryck och responsen på dem har gjort mig till kvinna, eftersom jag har belönats för att bete mig kvinnligt, borde inte alla då bli det kön deras kroppar positionerar dem som? Jag menar, individer med snoppar speglar väl alltid som pojkar och borde väl då växa upp till att bli män? Vilket utrymme finns det för att "hamna i fel kropp" egentligen?

Om världen enbart fungerade enligt raka logiska principer blir svaret på den sista frågan: inget utrymme. Men nu är det inte så enkelt. Alla människor skapas och skapar sig själva genom en rad olika processer, några är inte könade och vissa är påtagligt könade och hela spektrumet där emellan. Dessutom inverkar andra maktaxlar och levnadsvillkor hela tiden på oss. Identitetsskapande är en otroligt komplex process, där det definitivt finns utrymme för att ens självupplevda kön ska bli fel i relation till kroppen.

Transsexualism som teoretiskt fenomen ifrågasätter och dekonstruerar både superqueera ståndpunkter och superkonservativa ståndpunkter, vilket är ganska fantasiskt. Även om jag anser att teori bör vara förankrad i någon slags empiri, tycker jag ändå att det måste skiljas på här i vissa led. Folk som jag och forskare får gärna teoretisera och fundera kring transsexualism som begrepp, men det ska aldrig få hindra människor som behöver det från att få hjälp. Det spelar absolut ingen roll huruvida vissa personer får ihop det teoretiskt eller inte, sålänge det finns medel att minska lidande för människor ska de självklart användas.

Det känns kanske ologiskt och svårt att förstå, men om du någon gång träffat en person, som med ångest och sorgsenhet skriven över hela ansiktet, tittat på dig och viskat: ”Jag vill inte ha någon fitta. Det är fel. Felfelfel.” då blir det ganska svårt att ogiltigförklara denna persons känslor på teoretiska grunder. Men det spelar faktiskt ingen roll om cis-personer förstår hur det känns eller inte (även om jag personligen tycker det är ganska lätt att föreställa mig hur obehagligt och hemskt det vore om jag helt plötsligt hade en snopp), människors känslor är deras egna och ska alltid respekteras. Vad som gör mig riktigt upprörd i relation till artikeln om Brandon är att författaren inte överhuvudtaget reflekterar över att det är fel att samhället är så trångsynt. Det är som att normerna är naturkrafter och att det är Brandons mamma som borde tänka sig för innan hon utsätter sitt barn för dem. Mamman är nästan lite elak som inte gömmer undan Brandons flickleksaker och inte tvingar in henne i den mansroll som samhället tycker att hon bör anta. Att transbarn inte alltid växer upp till transsexuella vuxna må vara en sak, men det är det samhälle som inte ger utrymme för barn och vuxna att prova vilken identitet som passar dem bäst det är fel på, aldrig individerna som har en oklar könsidentitet.

Sammanfattningsvis kan jag säga att både komplexiteten i det mänskliga identitetsbygget och den reellt könade värld vi lever i gör att transsexualismens existens logisk, men framförallt att denna logik inte spelar någon som helst roll när det kommer till att lyssna på, respektera och forska om människors högst påtagliga känslor av att befinna sig i fel kropp. Det är för jävligt att samhället fortfarande är så trångsynt när det kommer till könsöverskridande, men eftersom vi alla är en del av detta samhälle finns potentialen till förändring närmare än vi tror. Det är kanske dags att vi börjar öva på att se människor som de är, utan att behöva lägga de där lagren av fördomar och förhållningssätt på en ny person, som det innebär att kategorisera personens kön.

Kön kommer inte försvinna från världen eller vår identitet för det, men det kommer bli o så mycket enklare för oss alla att vara oss själva om vissa strukturer luckrades upp. Och inte minst skulle det ge utrymme för dem som faktiskt inte riktigt vet vilket kön, om något, de vill tillhöra, att undersöka detta. För det är inte så jäkla kul att höra: "Ew, vad är det där, en tjej eller kille?!"

Tja, en människa kanske? Och uppenbarligen en med mer hyfs än dig.

/Zäta