Jag har aldrig varit socialdemokrat. Jag växte upp i en väldigt blå kontext, och även om jag idag definitivt är mer radikal-röd än ego-blå, så har varken V eller S någonsin känts som aktuella val för mig. Det betyder dock inte att jag inte blir ganska äcklad av de senaste dagarna Sosse-spektakel. Inte av sossarna själva alltså, utan av hur media speglar det.

Alla förment "neutrala" tidningar som ägs av Bonnier och alla är smygblå har rubrik efter rubrik som förminskar och förstorar upp precis rätt saker för att de röda ska framstå som puckade och de blå som stablila och arbetarvänliga. Denna kommentar i DN fick dock bägaren att rinna över:

Och Mona Sahlin då? Låg det henne i fatet att hon är kvinna? Ja, Sverige var kanske inte moget för en kvinnlig statsminister, funderar de båda männen

– Vi kanske inte backade upp henne tillräckligt, det är ju inte bara hennes fel.

Vänta, va? Genom att ställa en fråga som utgår från att "kvinna" är ett negativt drag, öppnas dörrarna för att se ned på och utvärdera icke-normen (kvinnor). Hade frågan istället lydit "Spelade Sahlins kön någon roll tror ni?" eller ännu hellre: "Varför verkar kön vara en så viktig del av ledarskap än idag?" eller "Varför spelar det roll vilket kön en partiledare har?" hade den inte öppnat för nedvärdering av kvinnor på samma sätt, utan istället för en viktig debatt kring normer och kön i maktpositioner. Att utgå ifrån normen är ett effektivt sätt att förstärka den, just genom att maktförhållandena tas för givet och blir osynliga.

Jag är övertygad om att Sverige är "moget" för en kvinnlig stadsminister (vad ska hända liksom, mansskatt?), men om nu vissa anser att så inte är fallet har jag bara en sak att säga.

Väx upp.

/Zäta