Jag fick en fråga för några veckor sedan om projektarbete i gymnasiet med jämställdhetsvinkel. För det första: Ja! Det går att göra inom alla program och utforma lite hur du vill. För det andra kan jag berätta lite om mitt eget projektarbete som - surprise - handlade om jämställdhet och hette, underligt nog kan jag tycka nu: Kön och tjafs

Jag undersökte hur länge tjejer respektiva killar i en NV- och en IB-klass talade under lektionerna, samt gjorde en enkätundersökning och intervjuade både lärare och elever. (Sjukt överambitiöst. Gör inte så. Hälften räcker för att bra betyg på gymnasienivå.) Jag satt med under åtta lektioner och klockade taltiden för alla elever som pratade i helklass, samt antecknade om de pratade rakt ut eller räckte upp handen. Dessutom fick alla elever svara på en enkät där jag frågade hur de själva upplevde att klassrumsmiljön. Jag intervjuade också åtta elever och fyra lärare lite mer ingående.

När jag hade lagt ihop resultaten och kompenserat för antaler tjejer och killar (det var fler tjejer i båda klasserna) så såg det ut såhär:



Det kan ju tyckas lite nedslående i sig, men det blir värre. Det visade sig nämligen att nästan alla elver upplevde klassrummet som jämställt, förutom några som ansåg att tjejerna tog för mycket plats. Även lärarna upplevde sina klasser som jämställda, möjligen att tjejerna tog ovanligt mycket plats i IB-klassen, samt att killarna ofta frågade "roligare" frågor, som var friare och inte så bundna till ämnet. I IB-klassen sa alla intervjuade elever att det fanns tjejer som var väldigt högljudda och tog mer plats än killarna som grupp. Där tog tjejerna 45% av tiden i genomsnitt, nära hälften, men knappast "för mycket".

Jag noterade också att lärarna var ganska rättvisa i sin fördelning av ordet, men att killarna pratade mycket mer rakt ut. Nästan alla tjejer tyckte att det var lättare att prata i smågrupper, medan killarna inte brydde sig huruvida det var helklass. Behöver jag säga att den absoluta majoriteten av undervisningen sker i helklass?

Jag kom alltså fram till ungefär vad alla tidigare studier i ämnet gjort: När tiden fördelas 30-70 till killarnas favör upplevs det som jämställt och varje avvikelse från detta gör alla inblandade obekväma. Så snedvriden är alltså vår bild av rättvisa och jämställdhet. Killarna ska ha mer än dubbelt så mycket. Mer än dubbelt så mycket (2,5 ggr) är förresten också vad kvinnliga forskare måste publicera sig för att få samma summa pengar på Uppsala Universitet.

Det är nästan ofattbart hur någon kan vara mot kvotering och andra åtgärder för att främja kvinnors position mot denna bakgrund. Feministiska strategier diskriminerar inte män, de försöker att vrida spelplanen lite, lite mot en jämn utgångsposition.

Jag hade en tio minuters presentation på en frivillig lärarkonferens om vad jag kommit fram till, samt visade lite diagram och siffror för klasserna jag varit i. En lärare berättade senare hur en av killarna i klassen hade hindrat sig själv innan han sa något rakt ut och sagt "nej, juste!" Lärarna nickade och sa att det var ett bra arbete och ett stort problem. Lektionerna fortsatte som vanligt och skolan fortsatte att skryta om sin höga kvalité på undervisningen. Verklig förändring är alldeles för svår, så vi blundar istället tänkte rektorn. Ibland får jag lust att stämma min gamla skola för deras medvetna ignorans, ibland gläds jag åt den påverkan projektarbetet ändå hade.

Oavsett vad skolan gjorde och inte gjorde har jag haft stor glädje av mitt projektarbete i argumenationer och erfarenheten av ett sådant jobb nu på universitetet. Så en en gång: Ja! Gör det.

/Zäta