Jag fick en kommentar som berörde mig, och eftersom jag tror att svaret kan beröra andra än just kommentatorn tänkte jag publicera det här. Philippa skrev:

Jag tycker att du skriver så himmla bra. Jag är 16 år och går i högstadiet och du är nog min främsta förebild! De flesta killar på min skola är jättetrevliga och roliga men ibland så kommer de med så dumma kommentarer att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, typ som "kvinnor hör hemma i köket" eller att en kille som lyssnar på justin bieber förlorar 800 "manlighetspoäng". Oftast är de skämtsamma men det är så oerhört korkade saker och jag tror ändå att det är lite av deras riktiga åsikter som står bakom. Jag är ganska duktig på att debattera och säger oftast ifrån när de säger något som jag tycker är fel eller rent ut sagt elakt. Då får jag väldigt ofta svaret "asså måste du alltid vara så jobbig!" eller "det är bara för att du är tjej" när deras argument inte fungerar. Jag vet inte hur många gånger jag har hamnat i en situation där jag har kännt att de förlöjligar mig.

Hej Philippa! Jag kände precis, exakt, på pricken som du gör när jag gick i högstadiet.

Jag älskade för det mesta att gå i högstadiet. Jag älskade att känna hur framtiden låg framför mina fötter, hur enkelt det var ta till sig kunskapen och hur kul det var att bli retat och uppskattad av killarna. Jag var ett ganska missanpassat barn. Senast i veckan fick jag höra av en kompis att "du är den äldsta 21-åringen jag känner" och det har alltid varit så. Jag ser yngre ut och verkar äldre. Det är helt okej som 21-åring, men som 12-åring är det inte alls okej om du vill vara med i gemenskapen. Därför har jag alltid gillat att bli äldre. Ju äldre jag blir desto mindre blir avståndet till mina jämnåriga, just för att åldern spelar mindre roll. Högstadiet var alltså en betydligt trevligare upplevelse än mellanstadiet, men jag minns fortfarande den ambivalens du beskriver med brännande klarhet.

Det svåra med skolmiljöer och ungdomar är att skapandet av kön går hand i hand med statushierarkier och sociala koder. Det är otroligt svårt att bli populär, eller ens accepterad, om du inte spelar med i heteronormativitets-spelet.

När killarna retsamt säger "det är bara för att du är tjej" säger de flera saker samtidigt:
- Du är intressant att prata med, fast det vill jag inte erkänna
- Jag gillar att du inte är som jag och därför måste jag påpeka det
- Att du inte är som jag gör dig lite sämre: Det är lite sämre att vara tjej.

Det finns alltså ett myller av maktstrukurer i den vardagliga interaktionen som är både svåra och intressanta att bena upp. Våra liv består av så många dimensioner. Jag tyckte som sagt att det var hur kul som helst att få uppmärksamhet i form av retsamhet från killarna i högstadiet: Jag kände mig bekräftad och attraktiv, och det var väldigt viktigt för mig under den perioden. Jag kände också nästan alltid att killarna respekterade mig för mitt intellekt och att jag var en värdefull vän. Samtidigt var det skitjobbigt att ibland inte bli lyssnad på med samma självklarhet, eller att en situation kunde svänga så lätt från attt vara ett samtal mellan jämlikar till att plötsligt driva med mig och mitt kön. Något av det bästa jag har gjort i mitt liv är att skriva min B-uppsats i genusvetenskap om litenhet och kön. Det var en sådan enorm lättnad att verkligen få undersöka de strukturer och processer som låg bakom flera års erfarenhet av att bli konstruerad som liten, gullig, ofarlig och samtidigt attraktiv.

Anledningen till att jag berättar allt detta är att jag vill säga att det kommer komma en tid när du också får perspektiv på dina erfarenheter. Jag tror inte att lösningen för dagens unga tjejer är att vuxenvärlden uppmanar dem att "ta för sig mer" och "säga ifrån". Utan en maktanalys i bakgrunden och ett seriöst försök att ändra på både killar och tjejers invanda beteenden kommer den taktiken bara resultera i att fler tjejer bli förolämpade och förminskade. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Det finns vägar som vi kan komma runt förtrycket (för det är faktiskt ett förtryck att känna sig förlöjligad i skolan, även om det inte är lika allvarligt som att bli slängd i fängelse för att du uttryckt dina åsiketer).

Som enskild person handlar det främst om att hantera situationer när de uppstår. Få folk att ifrågasätta sig själva! "Vad är tjejigt med det svaret menar du?" Sätt andra ord på det som sker! "Jaha, jag är jobbig för att jag inte har snopp men pratar lika mycket som du." "Diskriminering är kul alltså?"

Det finns sällan enkla svar på mångfacceterade och ambivalenta problem, men jag tror att en kombination av nedanstående taktiker är det mest fruktsamma:

1. Ställ dig utanför situationen och analysera det som sker utan att ingripa (Hur skapar vi kön just nu? Vilka maktrelationer faller det här tillbaka på egentligen?) eftersom det minskar känslan av maktlöshet även när du tvingas eller vill spela med.

2. Säg ifrån och stå på dig! Våga visa att du har ett värde utöver könsstereotyperna. Våga säg till när det går för långt. Våga påpeka vad du ser. Du kan inte omstörta hela könsmaktsordningen på en dag, men du har en möjlighet och därmed ett ansvar att göra något själv.

3. Sök stöd hos andra! Prata med tjejerna i klassen för att inse att du inte är själv med upplevelserna (om de inte nappar, gå tillbara till steg 1. Varför upplever de saker annorlunda?). Om det känns jobbigt på riktigt, prata med en lärare som du tror kan förstå. Gå på feministiska träffar och aktiviteter. Skriv om dina erfarenheter på din egen blogg eller i en sångtext. Läs feministiska böcker, tidningar och bloggar.

4. Skuldbelägg inte dig själv! Det är okej att flirta inom ramarna för könssystemet ibland. Det är okej att inte  våga säga ifrån jämt. Det är systemet det är fel på, inte dig! Som sagt har alla ett individuellt ansvar, men det är begränsat. Att kunna erkänna sina begränsningar utan att hamna i en passiv roll är viktigt!

Lycka till!

/Zäta