Behöver vi prata om att det här med jämställdhet som en linjär rörelse framåt och att könsuttryck kommer sig av gener som var bra på stenåldern, är bullshit? Tydligen.



Det här är Franklin Roosevelt som barn 1884, i tidstypiska könsneutrala kläder. Vitt var praktiskt för att det var lätt att bleka. Hår var praktiskt att låta växa, och volanger var fint på kort. På alla.

I den här artikeln utvecklas resonemanget kring hur rosa blev en tjejfärg och blått en killfärg. Förr i tiden var det nämligen tvärt om, i alla fall i USA. Enligt forskaren Paoletti blev rosa inte en tjejfärg förren på 1940-talet. Hur fort glömmer vi inte historien för att bejaka normer? 1940. Mina mor- och farföräldrar var små då. Har du dina kvar i livet, eller känner några andra födda på 20-, 30-talen - fråga! Hur såg de ut egentligen?

Det otroligt träffande klippet som jag länkade ovan handlar om den mediastorm som uppstod i USA när ett reklamfoto på en mamma och hennes femåriga son, iklädd bland annat rosa nagelack på tårna, skickades ut. Jag kunde inte hålla med Stewart mer. Va? Är detta en nyhet värd att uppröras över? Är detta en NYHET alls?

Amerikanska mediers reaktion visar dock inte bara på en vilseledande riktning av uppmärksamhet, utan även på grov transfobi och extrem hetereonormativitet. Psykologen Alblow säger bland annat att detta nagelacksmålande är "en medveten attack på manligheten" och flera medier refererar till "det växande problemet" med transgendered (transkönade, typ. Det finns inget bra svenskt ord) barn. För det första är det inget problem med barn som är trans. Problemet är samhället som inte låter dem uttrycka sin identitet eller inte ger någon hjälp. För det andra behöver inte en femårig kille med rosa nagellack vara trans. Han kanske är nyfiken. Lekfull. Gillar rosa. Vill vara som mamma.

Allt könsöverskridande tyder inte på en transidentitet. Det är först när samhällets ramar för könen blir allt för snäva som det automatiakt tolkas som transidentiteter. För att klargöra: Det är fullständigt okej att vara trans oavsett ålder, men barn ska få leka och testa på saker utan att placeras i fack. Vare sig det är ett pojk-, flick- eller transfack!

Båda dessa fenomen tyder på ett förgivettagande av könsuttryck som stabila. Lillkillen är ju kille, så han kan inte gilla rosa - det är en attack på hans manlighet att måla rosa tånaglar! Men för 100 år sedan då hade ju den rosa kulören bevisats hans manlighet? Det är absurt tydligt att förväntade könsuttryck* är kulturellt och kontextuellt konstruerade, men också att de fluktuerar över tid. Vi kan inte rakt av säga att heteronormativiteten var starkare för 100 år sedan. Att de flesta barn hade likadana kläder på den tiden är väl inte alls hetereonormativt? Då är dagens barnavdelningar i klädaffärerna betydligt värre. Däremot kan vi förstås, sett till helheten och villkoren i samhället, säga att jämställdheten har förbättrats på många plan. Men vägen dit har inte varit spikrak vare sig i kronologisk eller bildlig bemärkelse.

*Jag skiljer könsuttryck (klänningar, nagellack, slipsar) från könsidentitet (hur någon känner sig på insidan). Det utesluter förstår inte att det ena kan hjälpa till att konstruera det andra.

Ännu ett bevis för den icke-linjära kampen, som Foucault skulle dansa i sin grav av att se, är den här fina motmakts-reaktionen. Ta ett foto på dina knalliga tånaglar nu!

/Zäta