I gymnasiet fick mina vänner höra att de var lite lika Mona-Lisa eller kanske någon snygg kändis. Jag fick höra att jag liknade småflickor. Lilla My. Guldlock. Dorothy i Trollkarlen från Oz. Alice i Underlandet.

För snart ett år sedan fyllde Moa 20 år och jag har aldrig varit så nöjd med en present. Hon fick en utgåva av Alice i Underlandet illustrerad av Tove Jansson. Hon hade nämn några månader tidigare att det var den finaste utgåvan, men att den var fullständigt omöjlig att få tag i i Sverige. Det hade hon rätt i. Däremot hade ett bibliotek i Nya Zeeland ett exemplar som de sålde. Så en flygtur runt jorden senare (för paketet alltså) anlände en bok med de här vackra illustrationerna:

Behöver jag säga att hennes min när omslagspappret föll av var värd all möda i världen?

Ett par veckor senare hade vi en gemensam 20-årsfest i källaren på en nation (vi fyller bara med en veckas mellanrum). Temat var "Underlandet" och det var fritt att tolka.

Vi hade en taliban som gått under jorden, och en liten Alice förstås. Jag fick bland annat höra att det var fuskatt jag var Alice - jag hade ju inte klätt ut mig!

En helveteshund och två snygga kaniner

Fritzl (ew) och en flicka som inte verkar ha lärt sig det där om godis från främmande män.

I julas fick jag en fin utgåva av Alice i Underlandet. Det finaste var nog ändå dedikationen, skriven av kaninen med hatt här ovanför, tillika min fina sambo Zuni.

Det var jag och Alice upplevt tillsammans. Hittills.