Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Får vi prata om PMS?

Det suger att leva under förtryck, inte bara för att det är direkt obehagligt, utan också för att det begränsar åt alla håll.

Vi kan ta PMS:en som exempel. PMS som begrepp kan användas som en förtryckar-strategi gentemot kvinnor, genom att deras åsikter och känslor förminskas och nedvärderas när de beskylls för att vara "PMS-iga" eller "hormonmonster" eller vara i "den tiden i månaden". PMS-strategin knyter an till en lång tradition av att förknippa kvinnor med känslosamhet och kroppslighet och har så starka förankringar i vår idékultur att det är svårt att värja sig mot anklagelserna. Vi kan ryta ifrån -- och verka bekräfta det vi just blev anklagade för, överdriven känslosamhet -- eller sucka och skaka på huvudet, och istället bekräfta att det är okej att nedvärdera oss. En slags dubbelbestraffning där det verkar bli fel hur du än gör.

Den naturliga reaktionen mot PMS-skämten är förstås att ta avstånd från dem och peka på deras överdrivenhet. Kvinnor blir inte galna för att de har mens. Herregud det är lite blod och smärta men intellektet påverkas ju inte. Våra åsikter är lika legitima oavsett vilken dag i månaden det är. Att tona ned PMS:ens kulturella betydelse för att vinna vad som borde vara självklar respekt blir legio i feministiska kretsar.

Men då blir problemet att vi hamnar på nästa nivås dubbelbestraffning. Vi får inte prata om PMS. Alls. Det finns inte, för om kvinnor är fullgoda intelektuella varelser kan de inte ha PMS. Intellekt, ja mänsklighet, rymmer inga hormonmonster. Och vi är människor. Det var ju själva grundtesen i feminismen.

Bara det att PMS finns. I allra högsta grad. Vissa kvinnor lider svårt varje månad, andra blir bara deppiga ett par dagar och en tredje känner bara av det ibland. Vi måste tala om dessa problem och erfarenheter. Kunna behandla och bemöta dem på ett respektfullt och serisöst sätt. Att lyfta fram kvinnors verklighet var också själva grundtesen i feminismen. Men hur sjutton ska vi kombinera detta med respekten vi kräver i första steget -- om PMS nu finns, är kvinnor riktigt mänskliga?

Dubbel dubbelbestraffning alltså. Och vad beror den på? Vad är nyckeln till förändring? Orsaken: Förtrycket, patriarkatet, utsattheten och marginaliseringen. Om kvinnor var norm på samma sätt som män skulle en kommentar om vårt beteende relaterat till våra kroppar inte träffa lika djupt. Den skulle inte ens kunna existera, för våra kroppar skulle vara osynliga då. Inte i sovrummet eller för oss själva, men i vardagen. Precis som att en vit människa i Sverige sällan blir medveten om sin hudfärg, eftersom den konstrueras som grundläget, normen, blir en manlig kropp sällan påmind om sin fysiskhet. Nyckeln: Att inse att det är just dessa förtryckande strukturer som gör PMSandet så tabubelagt och nedsättande. Inte våra kroppar. Självklart är en person med PMS lika mycket människa som en utan. Det är de kulturella föreställningarna om PMS, och hur de används, som förstör. Inte själva hormonduscharna. Själva hormon-retoriken i sig är ju löjlig. Män och transpersoner har också hormoner. Vi överlever inte utan hormoner som agerar budbärare i våra kroppar.

Vi kan illustrera skillnaden mellan PMS som syndrom och som kulturell förställning med två bilder. Nu är det förstås mer än östrogen som är inblandat i att skapa premenstruella spänningar - kroppen är en komplicerad sak - men jag kan lova att detta hormonsamspel varken gör folk lila eller skapar berättelser om vålsamma flickvänner. Det är vår fantasi och den väv av förståelser, kategorier och språkbruk som vi kallar kultur, som gör.

Alltså med en brasklapp om förenkling och raljering -- PMS som det skulle kunna vara:

PMS som det är idag:

Jättestor skillnad, eller hur?!

Att använda PMS som förolämpning är inte samma sak som att erkänna dess existens och reella påverkan på vårat liv. Tvärt om. Faktiskt känner jag mig mycket sällan för att höra benkras och göra livet till ett helvete för någon annan dagarna innan mens. Jag är nästan helt fokuserad på mig själv och de känslotoppar som kommer och går. För trot eller ej, tjejers liv går inte alltid ut på att förhålla sig till män.

Det är kanske det som provocerar och skapar en maktobalans som måste stävjas med nedlåtande skämt. Att en gång i månaden skiter vi i vad andra tycker.

/Zäta

Vissa och framför allt män kan ibland raljera över PMS och mensverk och säga att det minsann inte är så farligt och att man som tjej borde vänja sig efter ett par gånger precis som om de har en aning om vad andra som jag själv går igenom. Utan de tabletter jag brukar ta skulle jag ha fruktansvärd spänningshuvudvärk, jag skulle kallsvettas oavsett årstid, varit spyfärdig, haft ont i rygg och mage, jag skulle ha en sån kramp att jag knappt skulle kunna stå på benen, jag skulle gråta som ett litet barn för att jag mår så dåligt och jag skulle önskat att få dö. Med tabletter har jag lite ont, huvudet värker en aning och jag blir trött. Folk borde förstå att det inte är så himla kul.

Jag har aldrig märkt av något som PMS och det är ganska besvärande att dras över samma kam som alla som flippar ur och liksom lite särartsfeministiskt vill uppvärdera det. Det feministiska vore väl att hitta vad som orsaker att vissa mår så väldigt dåligt och lösa det medicinskt om personen vill. Att bete sig illa är inte kvinnligt utan bara att bete sig illa.

Intressant och nyanserat skrivet. Naturligtvis borde inte erhållandet av största respekt behöva utesluta att kunna uppmärksamma det lidande som PMS kan medföra.



I boken "Egalias döttrar" beskrivs PMS/mensvärk som den tiden i månaden då kvinnor var extra insiktsfulla. Ganska olikt dagens respektlösa raljeringar.

Grymt bra inlägg. Jag blir jävligt arg när folk skämtar om PMS och sånt, och skyller någons beteende på "hon har PMS ju!". Det är inte kul.. Jag blir stött fast jag vet inte riktigt hur. Men det stör som faan.

Klokt och genomtänkt skrivet. Ännu ett bra inlägg från dig. Tack!

Du är citerad i DN-Världen såg jag idag. Jag ba "Jag känner henne!" typ. Fast det gör jag ju inte egentligen..

Oftast så är det pga PMS:en som jag överhuvudtaget märker att det snart är dags för mens, annars skulle jag inte ha någon koll. Alla de idioter som påstår att PMS och mensvärk inte är så farligt / inte finns / är påhitt har inte varit där själva! Om inte jag haft PMS så hade jag ju inte vetat att jag snart skulle få mens, men jag vet ju när jag snart ska få mens, så det är ett fullkomligt existerande fenomen. När jag har PMS så har jag både väldigt kort stubin och jag kan bli flyförbannad för småsaker, samtidigt kan jag lätt börja gråta åt småsaker (som t.ex. att datorn hänger sig...), men jag är oftare arg. När jag har mens så kan jag ibland få sådan värk att jag ligger och kallsvettas och grinar i fosterställning, jag har svimmat av värken en gång och jag känner mig oftast ganska döende. Om någon som inte tror på mensvärk såg mig i det tillståndet så skulle hen nog tro på mensvärk efter det. Sen det där med att kvinnor är känsligare än män, det tror jag inte på för fem öre! Hade vi varit det så hade mensen dödat oss allihopa redan.

Jag har haft PMS i två dagar... det här inlägget kändes empowering. Egentligen avskyr jag hur vi alla styrs så hårt av våra hormoner att vi låter nästan helt viljelösa. Inte bara könshormoner men just när det känns som att min hjärna är marinerad av östrogen och mina prostaglandiner får frispel så vill jag slita ut mina äggceller med mina bara händer. Hur som helst så är ju PMS en verklighet för många. Tack för att du tog upp det.

Jag har läst att PMS i vissa fall används som förmildrande omständighet i brottmål där kvinnor misshandlat eller dödat andra människor (oftast deras män). Så det är väl inte helt otänkbart att PMS verkligen kan göra en till ett "monster"- dock är det fortfarande mänskligt att ha PMS och jag har svårt att tro att det är PMS ensamt som gör någon till en mordlysten kvinna. Det är flera saker i kombination, helt enkelt. Som med alkoholmissbruk/beroende t.ex.: man blir inte beroende av alkohol bara för att man dricker det en, fem eller tio gånger. Inte heller behöver man ha ett missbruk, utan det är många faktorer som spelar in för att drogen faktiskt får en sådan inverkan på ens liv. Det är inte bara drogens fel, alltså.



Samma sak med PMS, tror jag. Och jag har t.ex. blivit VÄLDIGT arg ibland när jag haft PMS, men jag har ju aggressionsproblem i grunden så att jag under PMS ibland blir skitförbannad är inte alls konstigt. Utan mina bakomliggande problem med ilska skulle jag förmodligen bara bli lite irriterad under PMS.



Annars ter sig PMS främst fysiskt för mig. Jag får extremt ont, ibland så mycket att jag spyr eller svimmar. Utöver det får jag även migrän, ömma bröst, illamående, kallsvettningar, sötsug, finnar och så är jag hungrig precis hela tiden. Jag blir väldigt irriterad när människor hävdar att PMS inte finns- skulle så många kvinnor bara inbilla sig att de har ont eller är irriterade innan mens? Tycker att det där med att snacka om att PMS inte existerar bara är ännu en grej som bevisar att kvinnor har svårt att tas på allvar för sina problem, speciellt om de är relaterade till något som är eller anses vara kvinnligt, kvinnoproblem liksom. Antar att det är myten om den hysteriska kvinnan som lever kvar.



Jag skulle verkligen önska att folk tog PMS på lite större allvar än vad som görs idag och då menar jag inte att fler borde bli som de som säger "har du PMS, eller?" så snart en kvinna är irriterad, arg eller ledsen (för det är verkligen inte att ta det på allvar, snarare tvärtom, dessutom är det ett taskigt och förminskande beteende riktat mot en person), utan då menar jag att fler skulle inse att det faktiskt inte är ett påhitt och att det där med att man erkänner dess existens inte är detsamma som att man utmålar alla kvinnor till PMS-påverkade känslomonster. Det betyder ju bara att man inser att PMS drabbar många kvinnor i mindre eller större utsträckning och det är inget som man borde skämmas över att säga, inte heller något som borde ses ofeministiskt. Tycker det är mer ofeministiskt att förneka kvinnoproblem.

ang det "En tjej som verkligen inte är pms:ig" skrev:

Du talar om att du inte gillar att bli dragen över en kam efter som att du inte har pms själv. Well, good for you.

Själv drar du ju alla som har pms över en kam genom att beskriva oss som "alla som flippar ur" och att pms är att "bete sig illa". Om du nu inte har pms själv, vet du vad det är? Hur det känns? Det handlar för det mesta inte om att flippa ur eller bete sig illa mot folk, vanligt är att en blir deprimerad och sluter sig, samt blir speciellt känslosam.

Din kommentar var tydligt helt baserad på just patriarkala fördomar om PMS, och den fick mig att undra om du i huvud taget läst (det fantastiska) blogginlägget?



I övrig:

å vilket fint inlägg! Made my day :D <3

Kan vi prata om PMDD? (Premenstrual dysphoric disorder)

Det är inte en erkänd sjukdom av WHO men symtomen ju som PMS fast mycket, mycket värre. Jag undrar hur många som egentligen lider av PMDD eller PMDD-liknande besvär utan att behandlas för det trots att de skulle vilja...

Kan inte få nog! Nu är jag här igen...

Jag gjorde en "Period Mix" på spotify till Magda för några månader sedan när hon kände sig ledsen (PMS). Med låtar som: You bloody motherfucking asshole (Martha Wainwright), Bleeding all over (Martha Wainwright), Bloody Mary (Lady Gaga), Happy and Bleeding (PJ Harvey), Sunday Bloody Sunday (U2) etc etc. Den uppskattades och jag sitter och lyssnar på den i skrivande stund :3

Tack för det här inlägget! "Det är kanske det som provocerar och skapar en maktobalans som måste stävjas med nedlåtande skämt. Att en gång i månaden skiter vi i vad andra tycker."

- Precis det där har jag också tänkt på. För det som märks mest på mig när jag har mens är att jag skiter lite mer i konventionerna. Av någon anledning känns det inte värt besväret just då. Och det är väl det som provocerar, och det är väl så himla klassiskt att beskriva den som inte beter sig efter normen som den "galna kvinnan" när en man säkerligen skulle ha lika stort spelrum för sina impulser utan att någon höjde på ögonbrynen i vanliga fall.

Det har inte mycket med pms att göra, men har du nånsin bloggat om hur era familjer har tagit Moas förändring? Eller är det för personligt?



Själv har jag nyligen blivit ihop med en transtjej, som förresten råkar ha samma födelsedag som Moa (inte samma år, och nu kan du nog gissa vem jag är) och så klart bor vi i samma stad som ni. Jag har berättat för mina föräldrar att jag inte längre är ihop med min pojkvän, men vet inte hur jag vågar säga att a) jag är redan ihop med någon annan, b) som är en tjej och c) dessutom transsexuell.



Jag skulle kunna ljuga att jag har en ny pojkvän - hon använder fortfarande pojknamn i officiella situationer och med sina föräldrar som vägrar förstå - men det vill jag inte göra, hon är inte min pojkvän. Ska jag bara säga att jag har någon ny men vill inte berätta mer? Nej, jag vill säga som det är för jag är så stolt över henne. Men båda jag och hon har föräldrar som är över 60 år, och mina vill inte ens tro att jag är bisexuell. Hennes är nog nöjda att "han" är ihop med en tjej...



Vilken lång fråga det blev...

Jättebra inlägg!

Fy fasen vilket bra inlägg! Hamnade av en slump på din blogg och har nu läst och läst, och plötsligt får jag en uppenbarelse när du skriver: tjejers liv går inte alltid ut på att förhålla sig till män.



Det är kanske det som provocerar och skapar en maktobalans som måste stävjas med nedlåtande skämt. Att en gång i månaden skiter vi i vad andra tycker.



Eftersom jag plötsligt inser att nästan hela mitt liv går ut på att förhålla mig till min man!! Fy fan så sorgligt! Jag har inte ens insett det förrän nu - jag som alltid trott att jag varit så stark och självsäker.