Jag är inte objektiv. Jag tror inte på objektivitet i dess konventionella bemärkelse. Jag tycker att jag har mycket viktigt att säga, och att andra institutioner, skribenter och forskare också har det, men inte nödvändigtvis för att de är objektiva.
Vem bestämmer vad som är objektivt? Den som har mest makt för tillfället? De som bryter minst normer? Den som påvisar minst avvikande resultat? Givetvis finns det mer eller mindre objektiva metoder och resultat, mer eller mindre objektiva vinklingar. Men det är inte svartvitt. Du är inte antingen SUBJEKTIV eller OBJEKTIV. En liberal företagsekonom är inte mer objektiv än en socialistisk genusvetare, de har bara olika syn på världen.
Inom genusvetenskapen handlar en del av objektivitetskritiken om att påvisa en ofta osynliga skiftning av fokus från personer till "objektiva" instrument, medan det döljs att även dessa personer har politiska åsikter eller personliga motiv. Utan att kompromissa med principer om kvantifiering, konsekvent urval och förankrning i etablerade teorier menar genusvetenskapen att det är ärligare att redovisa sin egen position., att "situera" sig själv.
En sådan situering görs exempelvis av Fanny Ambjörnsson i den numera klassiska studien "I en klass för sig -- om genus, sexualitet och klass blend gymnasietjejer". I början skriver hon om sin egen klassbakgrund, sin läggning och hur det kan tänkas påverka hur hon tolkar sina resultat. En genusvetenskaplig studie skulle faktiskt sällan anses komplett utan en situering, även om den kan bestå i olika saker beroende på studie. Det kan också handla om att forskaren får en unik inblick i en värld, så som bloggosfären för att ta mig som exempel, och då kan skriva på ett mer insiktsfullt sätt. Skulle en icke-bloggande medelålders man, till synes i en mer "objektiv" situation, ha producerat en bättre studie om unga tjejers bloggar? Det vet vi förstås inte, men att den vore annrlunda, och inte självklart bättre bara för att forskaren har "distans" till sina "objekt". Objekt är förövrigt ännu ett avskytt begrepp inom "min" disciplin. Alla människor är subjekt och vi måste försöka behandla dem så även då vi studerar dem -- och det kan vi enbart göra genom att själva stundtals bli objekt för deras förståelse.
Självklart är jag partisk. Jag tycker att genusvetenskapen är suverän i många avseenden, även om den givetvis har sina brister, men jag anser också att en mångfald av perspektiv är bra. (Det är väl just det genusvetenskapen ofta försöker göra -- ge nya perspektiv på gamla frågor.) Och idag skulle jag vilja dela med mig av
det här underbara bemötandet av Per Ströms slarviga och pompösa bok "Sex feministiska myter" (Tack Havreglid för länken!), skrivet av ett gäng nationalekonomer vid Stockholms universitet.
Visst låter det objektivt och bra? Ni får väl se hur Ström, som alltid anklagar feminister för att vara subjektiva, står sig i drabbningen med dem vars tycke han så gärna vill ha.
/Zäta
PS. Att tänka på: Hade min text blivit bättre om jag inte beskrivit mig som partisk å genusvetenskapens vägnar? Om jag hade argumenterat utan att nämna min egen bakgrund och gett sken av att detta var sanningen tagen ur luften? Eller ger min situering dig som läsare möjlighet att bedömma situationen själv på ett annat sätt, och kan leda till en viktig kritisk analys (utan att för den delen givet dömma ut något)?
Jag tror det, och skulle önska att fler personer var ärliga på det viset.
