Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Om Harry Potter och känslor

Jag tycker att Harry Potter-böckerna är dåliga på andra sätt. Svart-och-vitt-tänket med gott och ont tror jag inte är bra för barn eftersom det inte är översättbart till verkliga livet. Jag tror att den typen av berättelser är en av anledningarna till att människor idag ofta har problem med nyanserat tänkade.

johanna: Oj! Jag tycker att böckerna ofta poängterar att världen inte är svart-vit. "Världen består inte av goda eller dödsätare", sägs någon gång i böckerna, och jag tycker det finns massa gråzoner (Umbridge, Draco, Fudge, Griphook, Rita Skeeter, Mundungus mlf) som inte är uppenbart onda eller uppenbart goda.

Tack så mycket för länken, Zäta!



Jag kommer att göra en blogg-grej av min "genusläsning" av böckerna, kapitel för kapitel, och inbjuda andra att hänga på och läsa och diskutera. Tyvärr har jag inte läst genusvetenskap (drömmen!) och är inte jättestark på det teoretiska, utan det får bli mitt egna hemmasnickrade perspektiv, de genusglasögon jag vanligtvis granskar världen ur. Jag har dock läst litteraturvetenskap och hoppas att det blir lite till hjälp i alla fall. Är lite rädd för att läsa böckerna kritiskt egentligen, men jag tror min kärlek till Harry överlever det ^^



Jag ska ta fasta på det du tar upp ovan. Något mer du skulle ha i åtanke när du, som har en kandidat i genusvetenskap, läser böckerna i syfte att granska dem? Tar gärna mot tips och råd!

That's it! Nu tänker jag inte läsa din idiotblogg mer.

Men hur tänkte Ebba nu...? Det här var ju ett inlägg med andras åsikter mest, och ett förklarande bara. Om hon inte är en HP-hatare då, iofs.

Johanna: Svart-vitt? Roligt att du säger det, jag har spenderat en stor del av min dag idag över att tänka på just det... att HP böckerna verkligen INTE är svart-vitt utan väldigt nyanserade. Alla, verkligen alla, karaktärer har ett väldigt djup. Det finns ingen som är antingen det ena eller det andra. Inte ens Voldemort är enbart ond. Och inte ens Dumbledore är enbart övergod. För att inte prata om Snape. Herregud! Där snackar vi karaktär. Och någon som inte många tänker på: McGonagall som är väldigt stel och strikt, men vars känslor skiner igenom väldigt i de senare böckerna. Fantastiskt!



Varför upplever du att det är svart-vitt i Harry Potter?



Zäta: Roligt att du uppmärksammade kommentarerna :)! Jag har en blogg, men den är sedan länge död och har knappt något med genus att göra... men har funderat ett längre tag på att starta upp en ny "hobby-genus" blogg, haha, då jag inte har läst genusvetenskap (säger som Hanna: Drömmen!!) Åh, jag tror inte jag kommer kunna hålla mig tills jag har det lugnare i skolan med att börja läsa xD haha, och jag ska absolut tänka på det du nämnde på slutet.

Intressant med HP-diskussion! Angående huruvida böckerna är svart/vita eller ej så tycker jag tillexempel att Voldemorts önskan att utrota alla "mudbloods" är lite dåligt underbygd. Jag kan inte minnas att man får någon riktig förklaring till varför han hatar dem så mycket. Även om själva karaktärerna är mångdimensionella ska man bara acceptera att Voldemort (utan något riktigt motiv) är ond och att Harry är den gode som ska bekämpa honom. (Visserligen vet jag att det dragits många paralleller mellan HP och andra världskriget vars bakgrund också kan te sig obegriplig idag.) I övrigt tycker jag att en av böckernas stora fördelar är att deras fokus INTE ligger på kampen mellan gott och ont, utan på så mycket runtomkring som vänskap, sorg, mod och vardagliga händelser (i en icke-vardaglig miljö).



Något jag kan tycka är synd är att Hermione ofta får vara den torra karaktären med uppgiften att "hålla pojkarna i schack" medan Ron är comic relief. Molly Weasley är visserligen en stark karaktär, men samtidigt väldigt stereotypt moderlig och omhändertagande. Ginny utvecklas också i de senare böckerna, men i de första fyra definieras hon enbart genom sin crush på Harry. Jag tycker också att man kan se att kvinnor är närvarande, men alltid som second in command: Voldemorts högra hand Bellatrix, vicerektor McGonagall, Mrs Dursley får stå åt sidan för Mr Dursley som är "mannen i huset", Hermione som är Harrys bästa vän efter Ron som kommer före. Oj, nu blev det långt, har inte diskuterat HP på så länge så jag tror att jag har lite HP-abstinens:)

E:

jag tycker Voldemorts motivation till att hata mugglare och mugglarfödda är sjukt tydlig; det är en del av sig själv han hatar, det faktum att hans pappa var en simpel mugglare, som inte verkar ha varit en så trevlig person, och det faktum att hans mamma dog i barnsäng, eftersom hon inte orkade kämpa mer och typ vägrade rädda sig själv med magi. Han ser ju ned på denna svaghet, typ. Sedan står ju inte allt rätt till i hans huvud heller, han kommer från en familj som sysslat med inavel hur länge som helst. Något måste ju ha gått lite fel där. Dessutom hamnar han i Slytherin, ett klimat där hat mot annorlunda, som mugglarfödda, är vanligt. Han växer dessutom upp på ett barnhem innan och ses som den underliga och konstiga killen av alla mugglarbarnen. Det är hans utanförskap som bär en stor skuld tror jag. Om han hamnat i en familj som älskat honom, och sedan kanske hamnat i ett annat elevhem så kanske hans framtid hade sett helt annorlunda ut!

Håller med E om att det ofta känns som att kvinnorna hamnar i "andra-hands roller", men jag tycker dock inte att fallet är så med Hermione. Min uppfattning är att Harry inte är bättre vän med någon av H och R, han tycker inte om någon mer, eller tyr sig till den ena mer än den andra. Dock har han ju självklart OLIKA relationer till dem, eftersom att de är väldigt olika personligheter. Och ska man jämföra Ron och Hermione så tycker jag snarare att det är Ron som är den "torra" karaktären, eller kanske lite platt snarare. Visst han är himla rolig, men så jätte mycket mer tycker inte jag att han blir. Han har ju självklart sitt djup också, men jämför man med Hermione känns han lite platt. Det är det jag menar. Point being: Jag tycker inte att Hermione hamnar i symundan av Harry och Ron. Är det någon som hamnar i skymundan så är det Ron (vilket han även anser själv). Hermoine är kanske den enda kvinnliga karaktären som AKTIVT för berättelsen framåt.



Så har i alla fall jag upplevt det.

Jag har hört (men aldrig sett skrivet) att Rowling egentligen tänkte ha en kvinnlig huvudkaraktär, men att förlagen inte trodde att det skulle sälja utan ville att det skulle vara en kille istället. Sjukt trist om det skulle stämma! Annars hade vi haft en boksvit med en hjältinna för omväxlings skull. Men frågan är om serien alls hade fått samma genomslag. Och det är ju förjävligt.

Maria: Jaså?! Hemskt i så fall. Den enda jag hört/läst (minns inte var) är att bokförlaget rådde henne att ha initialerna J.K för att ingen skulle förstå att hon var en kvinna som skrev fantasy, för det skulle inte sälja.

Har också tänkt på hur böckerna skulle ha varit om man bytt så att alla manliga karaktärer var kvinnor och vice versa så att Dumbledore var kvinna, Harry, Ron, Weasley-tvillingarna, Snape, Sirius and so on och har nog kommit till slutsatsen att de troligtvis inte på långa vägar skulle ha blivit lika populära utan hamnat i facket "tjejfantasy" istället för "ungdomsfantasy" tillsammans med twilight och vampire diaries . Bara en motsvarande titel med kvinnligt namn "Hariette Potter" skulle nog ha varit tillräckligt för att skrämma iväg de manliga läsarna.

jag tycker inte att Harry Potter är särskilt könsnormativ. Varför?

Harry: Är väldigt långt ifrån en stereotypsik pojke. Som liten är han mobbad och svag, och han försöker inte dölja sina känslor och har inte svårt för att gråta. Jag tror båda könen har lätt för att identifiera sig med Harry.

Ron: Är visserligen ofta lustigkurren som är lite bakom flötet men när man granskar honom djupare ser man att han alltid känt sig försummad, han har många syskon och hans mamma ville ju egentligen ha en dotter, och nu känner han att han står i skuggan av Harry.

Hermione: Okej, hon är en typisk duktig flicka, men hon är intelligent, självständig och inte särskilt känslostyrd(vilket ofta kvinnliga karaktärer är), när Ron lämnar de andra stannar hon kvar hos Harry för att fortsätta hjälpa honom.

Lily: Hon står upp mot mobbarna och är vän med Snape, trots att ingen gillar honom. Och hon väljer, precis som många sagt, att medvetet dö för sitt barn.

Petunia: Även om Vernon är "mannen i huset" så beskrivs han ju som lite bakom flötet, medan Petunia åtminstone har insikt i trollkarlsvärlden.

Hm, kul att det blir en diskussion om Harry Potter :)

Jag har aldrig tänkt på HP så mycket ur ett genusperspektiv, kanske just för att den varken är helt stereotyp eller särskilt utmanande i det avseendet.

Men jag har rätt mycket åsikter om de böckerna annars. Tycker det finns vissa grejer som är väldigt bra, och tyder på att Rowling har en hel del psykologisk insikt -ex. vis hur trolldomsministeriet blundar för att Voldemort är tillbaka, medan samtidigt finns det sådant som är platt och ganska B och känns väldigt omoget. Farmför allt Voldemort som person. Men även Snape känns rätt fjortis trots att han knappast är en platt karaktär.

En sak som stör mig är att alla "konstiga" människor i böckerna beskrivs som fula. I filmerna är både Snape och Luna Lovegood snygga men i böckerna ger Rowling budskapet att konstig/lågstatusperson = ful. Visserligen trakasserar Draco & co Harry och Ron, men varken Harry eller Ron är mobbade i ordets verkliga bemärkelse. De har rätt många vänner och Harrys popularitet går lite upp och ner under berättelsens gång. Så jag tycker att Rowlings budskap MOT mobbing och fördomar motsägs av hennes eget persongalleri, som i detta avseende är som hämtat ur en mellanstadieelevs bild av mänskligheten. I slutet lyckas hon dock mildra det en smula genom att både Luna och Neville blir hjältar. Att de blir det, är riktigt bra faktiskt.

Jag har dragit igång en rätt ambitiös genomläsning av böckerna nu! Gör lite reklam! ;)



http://hannamariefiddeli.blogg.se/potter