Musik och bloggord och en resa jag aldrig kunnat föreställa mig
Jag är en ganska glad person. Inte direkt bubbelglad till vardags, men rätt nöjd med livet på det stora hela. Lycklig, rent utav. Och det har jag egentligen alltid varit. Allt annat har känts som avvikelser. Överlyckliga nykärsperoder, deppiga vårmånader eller desperata mörka nätter är fluktuationer, men aldrig särskilt varaktiga i längden.
Share
Det finns längre perider när jag inte varit särsklit lycklig i grunden. Och det gör mig alltid obekväm, för jag vet inte riktigt vem jag är när det händer -- ska det vara såhär från och med nu? Det visar sig alltid att så inte är fallet, men det slog mig nu när jag funderade att det finns två tydliga varningstecken på att jag är på glid från min vanliga lyckonivå på ett mer permanent sätt:
1. Jag slutar blogga.
2. Jag slutar lyssna på musik.
Det förstnämnda har bara hänt en gång sedan jag började i högstadiet, och det var också den period i mitt halvvuxna liv jag mådde sämst: Trean i gymnasiet. Uppsala så som jag kände det var pyttelitet. Förhållandet jag haft sedan ett drygt år tillbaka var fint, men gav mig samtidigt andningssvårigheter. Klasskompisarna jag gillade var aldrig där och de jag inte gillade visade tydligt att känslorna var besvarade. Studenten lägrade som ett ljus i tunneln, men i mars var det fortfarande flera mil till fots kvar.
Tre veckor innan studenten startade jag den här bloggen i hemlighet. I det första inlägget stod det:
Än så länge är det bara jag som vet om den här bloggen. Jag skulle kunna skriva om vad som helst, för ingen vet. Vilken kittlande tanke.
Kanske ska det vara en avslöjande blogg. Kanske ska den vara djup. Kanske ska det vara en rolig blogg. Kanske ska den spegla världen som den ser ut för en äckligt ambitiös, rätt smart och alldeles för känslosam ung tjej. Eller så ska den handla om dubbelhäftande tejp. Just nu känner jag inte att det är det viktiga. För grejen är den att JAG HAR BÖRJAT BLOGGA IGEN.
Och det känns så jävla bra.
Och det känns så jävla bra.
Tre veckor och fyra dagar senare hade jag inte bara ett slutbetyg som var en blijett till precis vilken utbildning som helst på universitetet, jag var också singel.
Den sommaren lyssande jag på musik som aldrig förr. På gräsmattan utanför huset, i köket medan brödet gräddade i ugnen, i sängen i ett hus på landet, i hostelrum i Berlin, med urdruckna tekoppar och rufsigt hår medan solen gick upp. Jag tror aldrig att jag har varit så lycklig. På sommaren står tiden still.
Bloggen trevade sig fram mellan djupdykningar i egna erfarenheter, stapplande politiska inlägg och yrvakna kärleksförklaringar till personen som vände upp och ned på min värld med sin musik. Hösten var lika kaotisk som sommaren var underbar. Tiden hade börjat gå igen och beslut måste fattas.
Jag bestämde mig för att hoppa på genus A. Kunde väl vara kul att göra något fundamentalt annorlunda innan jag började på läkarprogrammet. Jag sökte inte ens till hösten, för jag visste att om jag sökte skulle jag inte kunna låta bli att börja, och jag var inte på långa vägar redo.
Resten är väl kanske inte histora, men i alla fall två och ett halvt år av feministiskt bloggande som jag i vissa stunder är omåttligt stolt över. Den där majkvällen i gymnasiet hade jag inte en aning om att den här bloggen skulle ta mig in i en svindlande bloggosfär via debattsidor och Pride-parader till de numera frekventa "det känns som att träffa en kändis!" från vänners vänner och främlingar som gör mig lika överrumplad och glad varje gång. Jag skulle ju bara skriva om dubbelhäftande tejp liksom.
Den här hösten har jag inte lyssnat på särskilt mycket musik. Jag har inte heller varit så vilsen sedan jag var 11. Jag hatade att vara 11. Jag var inte ett barn, men heller ingen tonåring än. Jag var ingen och mitt emellan och alldeles för gammal för min ålder. Jag tror att jag kanske kommer säga samma sak om 21 om tio år. När jag inte blev jurist så skulle jag bli journalist och sedan ville jag inte det heller. Den där biljetten jag fick på studenten är inte mycket värd om du inte vet var du ska åka.
Jag vågar inte tro på det än, och gitarrkompet ljuder tveksamt och försiktigt i bakgrunden, men kanske har jag äntligen hittat min destination. Kanske visste jag om det hela tiden ändå. Vi får se.
Vi får se om våren, och födelsedagen som tar mig till 22, har mer musik och bloggord att erbjuda. Då kommer jag veta att jag hamnat rätt.
/Zäta
Kommentarer
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
Trackback
