Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Min antidot

UNT (lokaltidningen i Uppsala) ringde mig för någon vecka sedan och ville ha en intervju angående att skriva dagbok och att blogga eftersom de skulle göra ett längre reportage om det. SVT Debatt hörde som ni vet av sig och ville att jag skulle skriva en artikel för dem. Intervjun och artikeln var inga problem, men de akompanjerades som alltid av frågan om foto. Porträttfoto.

Alltså, det var jättelänge sedan jag gick i skolan och fick mitt nervösa smil fotat mot en tråkgrå bakgrund. Jag ser inte alls ut som de porträttfoton jag har (eller som på min header för den delen, ehrm) så jag fick inprovisera lite. Photobooth och jag. Det ser inte ett dugg proffsigt ut (eh hej taket), men hur snygga blir små bilder i tidningar ändå, tänkte jag.

Jag vill inte riktigt erkänna för mig själv att jag behöver fixa ett ordentligt porträttfoto. Det känns så... pretantiöst. Och vuxet. Plötsligt blir allt så konkret. Jag har svårt att tro på att det kommer fortsätta att efterfrågas, trots att två tidningar inom loppet av en vecka faktiskt frågat. Å. Det kanske låter som att jag är världens mest bortskämda, men tvivlet bottnar i en reell kamp jag för med att tro på min egen förmåga. Det är förbannat svårt ibland.

Hela resonemanget ovan gör mig sjukt förbannad. Varför skulle jag inte värdera min egen kompetens när andra gör det? Varför skulle det vara bortskämt att berätta hur den efterfrågas? Gemene man (och den här gången menar jag man) skulle aldrig ens reflektera över dylika ting. Han skulle bara köra, så att säga, för han har hört hela livet att det är vad han är menad för. Men det är betydligt svårare när dina starkaste barndomsminnen går ut på att tävla om att trycka ned sig själv mest. "Min teckning är jätteful!" "Nej, min är fulare!" Det hjälper inte att ha en miljon högskolepoäng i genusvetenskap, erfarenheten av att växa upp i sådan värld kommer alltid att finnas kvar i viss mån.

Nu kan det kanske vara på sin plats att undra vad poängen med den här utläggningen är. Jo, poängen är fyrdelad. Att skriva av sig och formulera förvirade tankar i ord. Att ta det där utrymmet som anses vara så fult som tjej. Att delge att ingen som växt upp som tjej i en patriarkal värld är immun mot tvivlen på sig själv. Och att visa att det går att säga ja ändå. Fixa ett snabbt photobooth-foto och bara köra, skita i tvivlen för en sekund och lyckas vara stolt. Poängen är fyrdelad, men kan också sammanfattas i ett enda ord: Feminism. Min antidot.

Tack, kära feminism, för att du ger mig medel att förstå och kraft att ta mig ur, när världen väger tungt på mina axlar.

/Zäta

är du fin eller!! <3 träffa mig!

Du kommer såklart fortsätta tillfrågas. Skaffa porträttfoto nu!

ååh bra bild!!

Det påminner mig om när min 11-åriga dotter kom hem i våras och berättade om när de skulle rita teckningar i skolan och de andra tjejerna nedvärderade sig själva medan hon var nöjd med sin och sa det. Då kollade alla konstigt på henne varpå hon sa:

- Hörrni tjejer, ni skulle prova att ha lite självkänsla, det är rätt skönt.



Och för min del är det skönt att se att det jag gör för mina barn faktiskt gör skillnad. :0)

Vad fint Nisse! Jag hoppas innerligt att fler och fler slipper växa upp med dessa sjuka genusideal - din dotter är helt klart en av de som fått verktyg hemifrån att se världen på andra sätt!

Hej Sofia, nu var det ett tag sedan jag skrev till dig, vet inte om jag nämnt tidigare att jag läser till sjuksköterska. Nu är det så att jag tagit ett uppehåll från programmet för att läsa en kurs i genus och globala frågor i göteborg. Anledningen? För att jag ville att genus skulle bli mer än bara en "hobby", för att jag aldrig fått tummen ur och för att personer som Du och Natashja är mina främsta inspirationsskällor när det kommer till genus. Så, tack ska du ha, för din förmåga, för ditt vassa sinne och för at du förmedlar genus.



Puss på rosetten

Ps. jag är supernöjd med mitt val att läsa kursen :D Ds